Måndagslista nr 276
Hejsan!
Idag är det måndag och jag är lite extra glad över att...
...helgen har varit topp! Sushi-kväll med min syster i lördags och frukosfika med kompisar igår och eftermiddagsfika med mina föräldrar och syster igår. Jag gillar att äta, helt enkelt ;)
...planerna är få, denna vecka. Himla skönt!
...Sparven han pratar mer och mer! Alltså han har pratat mycket (massor) innan, men inte så mycket ord som en förstår. Men nu så rasslar det till, så himla roligt! Och gulligt att jag nästan smäller av. Som när han pratar om "Mamla" och "Manen", alltså Malva och Armani. Förstå hur gulligt!
Eller "bappel" eller "balaban", alltså äpple och banan. Jag kan ju fortsätta hur länge som helst, men ni förstår vart jag vill komma. Glädjen och gulligheten över att vår Lillebror pratar på!
...mitt stora barn fick upp ögonen för filmen "Spirit" ikväll, så pass mycket att han till och med lade ifrån sig iPaden för att bara titta på film. Milton har alltid älskat djur och Spirit är ju dessutom så himla spännande. Vi sitter bänkade, helt enkelt. Älskar när vi två möts såhär i något vi båda verkligen älskar. Just djur har vi alltid kunnat mötas i, ett stort gemensamt intresse vi delar, han och jag. Och i slutet av filmen gråter vi både lite, för det är så fint och sorgligt.
...det snart är vår! Alltså åh! Nu blommar Snödropparna och Vintergäcken och jag blir så glad! Tänk att vi har hela våren och sommaren framför oss, underbart.
Nu ska vi snart ta med oss vår vakna Sparv (ovanligt va?!) och sova. Hoppas natten blir bättre än kvällen... Kram!
Att ha längtat galet mycket efter dethär.
Med våra barn är sömn liksom ingen självklarhet. Vi dras med våra stökiga barn varje natt och lider rätt ordentligt av sömnbrist. Jag vet att Marcus precis nu i skrivande stund toddar två vakna barn hemma i dubbelsängen.
Jag är SÅ tacksam över att vi trots allt nästan alltid är två, även om vi båda ibland (ofta!) kunde önska att någon annan bara tog våra barn ett par nätter i sträck så vi hade fått sooova. Men det händer ju aldrig.
Därför har jag längtat så oerhört mycket efter denna kväll. Jag ligget helt ensam i ett hotellrum i Stockholm. Och jag ska få sova ostört. Guld! Det är verkligen SÅ fantastiskt på alla möjliga vis!!
Tummen upp!
Det som trots allt drar ner det hela är ju just det, vetskapen om att mina barn är förkylda och att Marcus är själv med hela kalaset. Aja, inget att göra. Därför checkar jag ut nu och sover resten av natten - godnatt!
Finast
De där två pojkarna. Fantastiska.
Milton med sitt långa hår. Sina bruna ögon. Sin personlighet med de där djupa tankar och allvarliga uppsyn. Men också en fantastisk humor.
Och jo, på bilder som denna, kan till och med jag se att han är rätt lik mig.
Barnet jag alltid är lite mer beskyddande över och tänker lite extra på, vad det än gäller. Mitt älskade Snöre.
Och den där lillebroren. Min Sparv. Det härligaste barnet jag vet. Han med det ljusa håret och de blå ögonen. Han som ger skrattet ett ansikte.
Barnet som gärna kryper upp i knät och myser, men också är helvild och är överallt och ingenstans mest hela tiden. Jobbar i det tysta och garvar läppen av sig när en kommer på honom med bus.
Tryggheten bor i min Sparv, alltid. Finns inget som rår på honom.
De är fantastiska, de där två. Som individer och tillsammans. Båda med ett fruktansvärt humör. Vad jag älskar de där två. Störst av allt är kärleken.
Kyla - på gott och ont.
Jag är ju en vinter- och snöälskare av rang. Alltså vi snackar verkligen förkärlek till snö. Som idag när jag kom hem från jobbet och killarna var iväg. Då for jag direkt ut i garaget, roffade åt mig snöskyffeln och började skotta. Och blev besviken över att det faktiskt inte var lönt att skotta. På riktigt, det är sant.
...som för övrigt konstaterade hur lik han var Zlatan idag, i fläta, innan han hoppade i säng :)
Men i morse när jag kom till mitt kontor var jag mindre pepp. Så att säga. På mitt kontor var där 10 plusgrader. Med värmefläkt igång. Tidigare på morgonen hade där varit 4-5 plusgrader, vilket det var i korridoren utanför kontoren hela förmiddagen. På riktigt, totalt vidrigt.
Jag skämtar alltså inte. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen större delen av dagen, mest i fingrarna såklart.
Hur jag höll värmen? Två värmefläktar, vinterjacka på mig fram till 15 idag och massor av muggar te. Ingen höjdare alls.
När jag kol hem plockade jag fram dessa till Milton och kände direkt hur avundsjuk jag blev - sådana varma goda saker skulle jag ju haft på mig på jobbet! Milton kommer rocka i pulkabacken framöver, den där helfräsiga ungen...
...som för övrigt konstaterade hur lik han var Zlatan idag, i fläta, innan han hoppade i säng :)
Nu hoppas vi att snön ligger kvar ett tag, så vi kan testa både pulkor, skidor och sparken. Åååååhh, jag älskar detta!!
Att avsluta julledigheten på ett bra sätt.
I eftermiddags blev Milton, Yda och jag upphämtade av mina föräldrar, för en kylig promenad nere på mossen. Älskar det! Kallt som tusan, men just promenad på mossen är lite speciellt. Det är så vackert!
Efter det mötte Marcus och Dante upp oss andra, hemma hos mina föräldrar och så åt vi grillad korv. Dock inomhus eftersom det var så bitande kallt, men så himla gott! Kaminen värmde gott i min rygg under tiden och det är så mysigt hos mina föräldrar. Där är jag verkligen hemma.
Här tittade till och med solen fram en sväng :)
Efter det mötte Marcus och Dante upp oss andra, hemma hos mina föräldrar och så åt vi grillad korv. Dock inomhus eftersom det var så bitande kallt, men så himla gott! Kaminen värmde gott i min rygg under tiden och det är så mysigt hos mina föräldrar. Där är jag verkligen hemma.
Nu ska vi se klart filmen. Sedan blir det väl sängen för min del, som ska till jobbet imorgon bitti. Jag. Vill. Inte. Blä!
Allt gott!
Dagen efter Nyårsafton. Och lite Nyårsafton.
Många hade kanske en sen natt och känt sig rätt slitna idag. Tre av oss kramades på altandäcket i natt vid tolvslaget medan Dante sov och sedan rundade vi av och gick till sängs.
Vad vi åt senare på kvällen? Detta! Helt fantastiskt!!
Och till efterrätt ännu senare? Rosa vaniljpanakotta, haha.. Femåringen tyckte det var helfestligt! Jag gjorde även gröna isbitar kom jag på nu, men dessa glömdes bort.
Vad vi åt tidigare på kvällen? Detta! Hamburgare med tomtebloss, populärt!
Vad vi åt senare på kvällen? Detta! Helt fantastiskt!!
Och till efterrätt ännu senare? Rosa vaniljpanakotta, haha.. Femåringen tyckte det var helfestligt! Jag gjorde även gröna isbitar kom jag på nu, men dessa glömdes bort.
Idag då? Vi spenderade förmiddagen och en bot på eftermiddagen på leklandet i stan, tillsammans med andra småbarnsfamiljer, som också verkar ha haft ett lugnt nyårsfirande.
Barnen älskade det. Alltså, verkligen älskade det. Båda två!
Jag bjuder på denna bild, haha.. Älskar Miltons hår! Och Dantes stenansikte, hahaha.. Dör. Han skrattade så han kissade i blöjan tror jag, så fort vi kom ner. Inte i farten tydligen, som synes på bilden ;)
Jag dog visst av skratt jag också, det syns kanske på bilden däremot. Och höll ett krampaktigt tag i mitt yngste barn. Var väl rädd att han skulle glida ifrån mig av bara farten. Eller att jag skulle åka över honom, haha..
Så året började kanonbra för vår del, fantastiskt till och med!
Nu sängen. Är själv med barnen inatt och borde egentligen sova för längesedan, för någon sovmorgon lär det inte bli. Eller noll uppvak fram till morgonkvisten. Men vad gör väl det!
Godnatt :)
Milton och håret
Kolla håret. Min Milton har världens coolaste frippa. Han är SÅ fin i sitt långa hår. Jag älskar det. Jag älskar det så himla mycket. Än så länge gör han också det. Jag hoppas han alltid kommer göra det, att han har självförtroende nog att stå emot kompisars, klasskamraters och äldre generationens tankar och tyckande om pojkar och långt hår. Det rimmar så jäkla illa, helt enkelt.
Milton och kusin Emilia, som är jämngamla, har likadana frisyrer. Det är rätt fräckt tycker jag. Håret kan väl ändå inte sitta i könet?! Såklart inte.
För jäklar vad fin han är, min Milton. En kopia av mig - jag kunde inte varit stoltare. Han är det vackraste jag vet, mitt stora barn!
Idag är det sex år sedan vi "offentliggjorde" att jag var gravid. Där i magen låg ju just detta barn, mitt Snöre.
God Jul!
Från mig och mina killar önskar vi att ni alla, har haft en fröjdefull Julafton!
Själv har jag haft en intensiv, men härlig dag. Mellan varven har jag kramat mina barn och andats in deras doft. Tänkt på Jennie och många, många andra som, av olika anledningar, inte får chansen att göra det. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Över att mina barn får chans att fira fantastiska högtider som jag tror de kommer kunna se tillbaka och glädjas över. De kan alltid känna sig trygga och vi har varandra. Det är värt allt.
Nu delar jag säng med en älskad femåring, som sover helt utslagen efter allt ståhej. Och det är härligt, att ha honom här nära mig. Han är tryggast här. Det är jag också.
Godnatt!
Ikväll kom granen in.
Ikväll när Dante somnat tog vi andra tre in granen och klädde den. Vi kände att det blev lugnast så, haha.. Han är ju fantastisk och det ska bli SÅ roligt att se hans reaktion och klåfingrighet imorgon bitti.
Och det är ju så det går till, i en femårings fantasi. Och vi spelar med för glatta livet. Och hoppas att våra barn ska få tro på Tomten i många år till.
Och Milton kom på att just inatt kommer tomten för att hämta önskelistan. Han kommer såklart genom kaminen och hittar sedan listan under granen.
Och det är ju så det går till, i en femårings fantasi. Och vi spelar med för glatta livet. Och hoppas att våra barn ska få tro på Tomten i många år till.
Att se spänningen i Milton och lyssna på hans fantasier, är ju helt fantastiskt. Jag älskar det.
Att mötas av dubbla budskap vid matbordet.
Dante är just nu inne i en kasta-allt-period. Det är ju sådär roligt, för oss vuxna. Mindre roligt är det när barnet kastar mat som han tycker att han är färdig med. Vi försöker säga till honom på skarpen, för jag personligen är inte visare förtjust i att ha ostbitar i min tallrik med flingor.
Om han lyssnar? Verkligen inte. Han tittar istället på sin storebror som garvar läppen av sig och tycker det hela är helfestligt.
Han skrattar tillslut så pass mycket att han nästan gråter. Och då kan vi andra inte heller hålla oss för skratt längre.
För det där hjärtliga barnskrattet är ju så ljuvligt och smittar ända in i hjärteroten på oss andra.
Dante i sin tur skrattar också och drabbas av väldigt dubbla budskap. Å ena sidan skäller vi, å andra sidan skrattar vi. Det är tur att han alltid lever livet och inte tar mycket på allvar. Han kommer nog inte lida direkt av de där dubbla budskapen. Han slutar kanske kasta mat tids nog. Eller gör han det inte. Den som lever får se!
Ljuvliga småbarn! Han ser jämt oskyldig ut, fast han aldrig är det.
Att ha gjort en "början" och ett "slut".
Idag var det Lucia på barnens förskola. Jag älskar det. Det är det vackraste jag någonsin skådat. Att hela gänget avslutar Luciaframträdandet med Hasse Anderssons "Guld och gröna skogar" är ju bara helt genialiskt.
Idag var det Dantes första luciatåg. Det är ju så häftigt att det inte är klokt. Min lille Sparv som stjärngosse. Att han sedan levde livet där framme och även var en rymligsbenägen klåfingrig DJ var liksom pricken över i:et och SÅ Dante liksom.
Såhär såg han ut igår när vi provade ut outfiten. Enda gången struten satt på huvudet typ. Älskade unge!
Och Milton gjorde sitt sista Luciatåg på förskolan. Jag har varit lite "gråtig" i ett par dagar på grund av det. Jag kan inte riktigt ta in att han faktiskt ska sitta i publiken med mig nästa år.
Om jag tyckte det var en jobbig vetskap, att det är sista gången? Svar ja. Det var det där med traditioner och förändringar - jag är sjukt bra på traditioner, men har oerhört svårt för förändringar...
Han kan det där med luciatåg, vet hur en för sig och sådär. Och vet tydligen hur en läser en dikt med kompisar inför stor publik, för det brände han av på ett helt fantastiskt sätt. Mitt lilla, stora barn.
Och här. Bröderna brothers tillsammans. Världens finaste duo. Mina alldeles egna (nåja) minimänniskor.
Kram
Traditioner, traditioner, traditioner!
December är FULL av traditioner och jag ÄLSKAR det!! Det vet ni ju redan förvisso, men ja.
Lillebror då? Han kom bort en sväng såklart. En måste ju börja någonstans.
Igår betade vi av en av alla våra årliga traditioner - pepparkaksbaket. Min älskade Minior var med. Han är numer med på alla mina traditioner.
Luggen i en tofs på svaj, mjöl överallt och barnet är det vackraste jag vet.
Lillebror då? Han kom bort en sväng såklart. En måste ju börja någonstans.
Om han lät pepparkaksdegen framför sig vara ifred? Eh. Nej. Sekunden efter att fotot togs, käkade han snabbt upp ett deg-hjärta. Men vad gör väl det om hundra år?! Jag är mer förvånad att han inte är uppe på bordet. Det är liksom mer han. Goda Bebben! Den roligaste jag känner tror jag.
I veckan blir det lussebullar tror jag! Återkommer med en lista ikväll, måndag och allt. Kram och hej!
Måndagslista nr 262
Hej måndag!
Idag extra glad över att...
...jag fick lite extra tid med barnen idag. Först hämtade jag Milton för att han skulle få 5,5-års vaccinspruta och kontroll = en stund tillsammans. Sedan lämnade jag av honom och körde mot dagis igen och hämtade Dante. Så mysigt att hämta bara ett barn så! Dante och jag tig tid på oss att titta på allt de pysslat ihop på deras avdelning, sådant som många andra dagar inte riktigt hinns med. Sedan kom vi hem en hel timme tidigare mot vad vi brukar och vann således tid tillsammans.
...det är första december imorgon - bästa månaden på året! Jag vet att julen för många är en jobbig tid, därför gör högtiden mig ännu mer ödmjuk och tacksam över att jag uppskattar den och för allt kaggar. Att jag har två barn att dela detta med.
...se Miltons lycka igår morse, när han kom ner och upptäckte att tomten varit här på natten. Den glädjen kan jag leva länge på: -Mamma, Dante och jag är så spända!!". Alltså åh, den glädjen. Den betyder allt för mig.
...Dante är så himla mammig. Älskar det!!! Milton har aldrig varit det, men Dante är och jag känner mig så himla älskad och behövd, hahaha! Tramsigt! Eh ja eventuellt. Men det kvittar. Känslan av mammigheten, älskar den!
...vi tittat på en himla bra film ikväll. Passar oss båda liksom. Och så en liten Yda nära. Och en Dante som faktiskt sover - score!
Nu film igen, adios!
Milton 5,5 år.
Hej Milton!
Idag blir du 5,5 år, femochetthalvtår. Det är rätt galet egentligen. Hur gick det till, att du blev såhär stor?!
Milton. Som femåring uppskattar jag dig som aldrig förr. Vi har mycket gemensamt och jag ser mer och mer vilken person du verkligen är och håller på att bli. Vi är väldigt olika på många vis, men samtidigt mycket lika. Du är det av mina barn som uppskattar djur och känns som en djurmänniska. Vi möts alltid i det, du och jag.
Du är den person jag helst hänger med och du har utvecklats till en så härlig och rolig kille. Som när vi var i Stockholm du och jag, minns du? Så otroligt kul vi hade det och jag är så glad att jag fick uppleva det med dig.
Dina största intressen nu som femochetthalvtåring är något jag dessvärre inte delar; att titta på tecknade serier och iPaden eller tv'n. Du är så lik din moster på många vis. Ett är just det, att förlora dig in i en låtsasvärld av film eller tecknad serie.
Du är ett barn med mycket djupa och, ibland, mörka tankar. Du är ett oroligt barn många gånger som tänker mycket på döden, är rädd för mörker och för att vara ensam. Jag känner mycket starkt för dig när du känner och tänker som du gör och vi försöker alltid hjälpa dig att reda ut dessa tankar. Och även om jag tycker det är svårt att hjälpa dig, så är jag otroligt glad över att du ändå öppnar dig och berättar om dina tankar. Jag vill att du alltid ska känna, att du kan göra det, prata med oss.
Du har nu varit storebror i snart 1,5 år. Och ni har så roligt ihop! Ibland går lekarna överstyr, men oftast har ni roligt tillsammans och du har jordens tålamod med din busiga lillebror. Och precis som förra året måste jag säga att du inte en gång har gnällt över att du fått stå tillbaka för Dante och hans oförmåga att gå själv, vänta på mat och så vidare. Du tar det hela med ro och har koll på hur det fungerar. Vissa saker är till Dantes fördel och andra är till dina. Jag är väldigt tacksam över den förståelsen du ligger inne med, ska du veta. Du är fantastisk, Milton.
Milton. Jag är så glad att du är just du: en bestämt kille med ett jäkla humör. Språket är fördelaktigt och du är bra på att uttrycka dig verbalt, använd alltid den styrkan och var inte rädd för att tala och stå upp för dig själv. Du är fantastisk och så himla rolig. Du har alltid haft humor och har fortfarande, vi skrattar mycket tillsammans. Mitt fina stora, långa barn. Vad gjorde vi egentligen innan du fanns?
Vi älskar dig, Milton. Mer än du någonsin kan förstå.
Tung dag.
Usch ja. Idag är det en tung dag världen över. Det är ju så vidrigt, att det knappt går att tänka på det. Och många är vi, som reagerar vi starkt på dessa terrordåd. Och det vore väl konstigt annars, att inte reagera. Det måste vi göra.
Och dagar som denna, då tittar jag på mina små och tänker å ena sidan att det är en sjuk och grym värld dessa ska växa upp i. Å andra sidan tänker jag, hur viktigt det är att dessa två ska få växa upp och vara med och bidra till gott i världen.
Detta tänkte jag på idag, när jag tog bilden på mitt älskade Snöre. Ett vackert barn i en, idag, mindre vacker värld.
Idag tar vi hand om varandra lite extra. Idag går tankarna till Paris. Idag reagerar vi.
Måndagslista nr 260
Idag. Lite extra glad över att...
...måndagen är gjord. Jag är så trött. Utarbetad tror jag. Har jobbat omänskligt mycket och hårt de sista två veckorna. Jag hoppas så att det snart lugnar ner sig.
...vi hade en UNDERBAR dag igår! Först frukost här hemma med barndomskompisar. I gänget är vi just nu åtta vuxna, fem pojkbarn och två bebisar pågång som bakas för fullt. Vilket gäng!!! Det är så roligt att ses.
Efteråt tog jag Dante med mig till mina föräldrar för farsdagsfika och slöt sedan upp hemma hos Marcus föräldrar där Milton och Marcus redan var. Mysig eftermiddag!
...jag har dessa två. Vilka pojkar. De är så fina och så roliga att hänga med att det nästan inte är klokt! Tänk vilken skatt, två stycken. Två skatter. Två totalt olika individer. Två lika värdefulla. Oj vad jag älskar dessa två.
Det får avsluta för veckan. Stor kram!
Traditioner.
Jag är ju löjligt traditionsbunden. Det är nog ett arv som både min syster och jag har ärvt. Och jag älskar det. Både att ge mina barn nya traditioner (som adventspresenterna jag införde förra året där barnen (från och med nu båda barnen, förra året fick bara Milton) och som Milton redan laddar för. Men även att låta mina barn få ta del av de traditionerna jag bär med mig från min barndom. Som att gå på kyrkogården på Alla Helgonnahelgen. De senaste två åren har vi tagit med ett ljus, Milton och jag, som vi tänt. Jag önskar så att vi inte hade behövt tända ljuset, att hon hade funnits här för oss.
Såhär såg alltså vår kväll ut igår.
Men det är fint, att gå där och minnas. I mörkret med Milton och mamma som sällskap. Att ha med barn på kyrkogården är ju rätt fantastiskt. Igår var jag nästan för trött för att orka engagera mig i Miltons energi, men utöver det och min attityd igår så är det bra härligt. Milton lyser på typ alla gravstenar vi passerar och så ska mamma eller jag läsa på stenen, vem som är begravd där. Barns nyfikenhet och enkelhet är fantastiskt.
Det enda spöket på kyrkogården var Milton igår ;) Vi körde "Bus eller godis" en sväng igår också nämligen.
Såhär såg alltså vår kväll ut igår.
Nu, tv. Kram!
Måndagslista nr 257.
Hej på er!
Måndag igen, veckorna går SÅ fort!!
Idag är jag extra glad över att...
...min kusin med sambo var nere i helgen och hälsade på, så kul! Vi ses så väldigt sällan, så då blir det extra roligt när vi väl ses.
...måndagen har flutit på bra. Check, liksom. Skönt!
...det är en vecka närmare jul. Andra julen med två barn. Jag är så taggad. Det ska bli spännande att se vad Bebbe (japp Dante har många namn) tycker om Tomten. Jag har dessutom börjat handla adventspresenter åt båda. Förra året var brevet från Tomten bara till Milton och likaså presenterna. I år kommer nog brevet vara riktat mest till Milton, men där kommer finnas presenter åt båda två. Som jag längtar! Milton också ;)
...vi idag ska ha julklappslotteri (på tal om julen liksom) med Marcus familj. Där får vi en av alla vuxna att handla julklapp åt. Så idag blir det visst våfflor till kvällsmat på bortaplan - fint!
...det är kamintider nu. Älskar det! Vårt lilla hus är totalt vidrigt varmt efter bara ett par pinnar, vilket är rätt trist eftersom jag älskar att elda. Men det ÄR trots allt kamintider och det, det älskar vi!
...jag är nyduschad, håret fönat och plattat. Det är rätt gött ändå, att ha det undan.
...att Milton och jag är så himla tighta nuförtiden. Älskar det så himla mycket! Han har alltid varit mycket mer pappig än mammig. Fram till sedan Dante föddes ungefär. Min teori kan vi ta en annan gång. Men just hans kommentar igår kändes som en vinst liksom:
Milton: Mamma du är fantastisk! Du är bäst i hela världen.
Marcus: Men jag då?
Milton: Du är också bra.
HAHAHAHAHA!! Som jag skrattade åt det, Marcus blev så snopen och jag high-five:ade Milton mentalt.
Nu sover visst resten av min familj. Jag tänkte joina dem och göra detsamma. Det kommer ju en dag imorgon också. Kram!
Hunter
I höst matchar vi, storbarnet och jag. Och det är så fint!
Ett par svarta på mig. Ett par roströda på Snöret.
Egentligen borde Dante också få ett par. Mest för att det är SÅ fint och att jag är ett stort Hunter-fan. Men det är inte riktigt försvarbart eftersom barn i den åldern växer ur skor på noll och inga sekunder typ.
Men det är snyggt. Så galet snyggt. Och att matcha sådär tillsammans är ju löjligt roligt!
Milton!
Igår var det mycket Milton-tid. Först åt vi frukost bara han och jag och lillebror åkte till dagis med Marcus. Ja det är säkert lite kontroversiellt, att lämna det lilla barnet för att hålla det stora hemma. Men vi skulle till vårdcentralen och jag var inte sugen på att ta med mig en busig ettåring.
Efter vårdcentralen fick Milton åka till dagis några timmar och jag till jobbet. På eftermiddagen hämtade jag honom tidigare för då var det dags för läkarbesök. Milton har fått borelia, konstaterades det. Rätt obehagligt, men han är, förutom ett jättestort utslag på halsen, precis som vanligt. Så vi tar det med ro.
Och vilket stort barn jag har fått helt plötsligt, konstaterade jag. Inte klokt. I väntrummet satt han en halvtimme på en stol bredvid min och väntade. Han skulle inte leka med leksaker eller läsa en bok. Nej han skulle bara sitta där med mig och vänta och prata. Hur gick det till?!
Min älskade femåring. Min Milton. Som alltid innan varit pappas pojke, men som nu mer och mer är påväg att bli mammas pojke. Barnet jag alltid kommer hålla ett extra vakande öga på. Barnet som är det vackraste jag vet.
Eller som senare igår när han skulle svälja tabletterna. Vi var lite nervösa över det då han ska ha nio tabletter/dag i tio sagt... En nervositet som var helt obefogad. Det var ju inga problem alls!
Det är rätt fantastiskt ändå. Att följa ett barns utveckling och helt plötsligt se att hen kan sitta still i ett väntrum eller svälja tabletter istället för flytande medicin. Till exempel. För jag slås ofta av den där utvecklingen som mina barn gör. Det är så häftigt.
