Måndagslista nr 256
Hejsan!
Idag är jag lite extra glad över...
...min femåring. Alltså han är fantastisk. Och jag är blödig. I morse på vårdcentralen slog det mig att han blivit så stor. Han skulle inte leka med leksakerna där eller läsa en bok. Nej, han satt bredvid mig på en stol och väntade i en halvtimme. När blev han så stor?! Eller som i eftermiddags bär barnet skulle svälja tre antibiotika-tabletter (delade på mitten, så sex bitar) - inga problem liksom. Han bara gjorde det. Och mamman är ju sjukt löjlig och blir helt gråtig i ögonen och får den där klumpen i magen. Min fina femåring! Som dessvärre har åkt på borelia. Obehagligt, men han är som vanligt i övrigt förutom ett stort rött märke på halsen där fästingen satt.
...Dante är den roligaste ungen jag stött på. Alltså han är vaken nu #fail... Men alltså han är så fruktansvärt rolig och lättsam och vi skrattar åt- och med honom jämt!
...vi har fått första förslaget på husritningen/utbyggnaden. Det ska modifieras en del - processen är himla rolig! Just nu är jag djupt insnöad i fönster, fasader och planritningar. Jag mäter eventuella sovrum på nedanvåningen och jämför med vårt sovrum där uppe. Jag håller på, som Marcus skulle uttryckt det. Vi är rätt olika på den punkten, hähähä...
...min kusin med sambo kommer hit och hälsar på till helgen och det ska bli helt galet roligt!! Vi ses alldeles för sällan och under rätt många år har vi inte umgåtts alls, så det ska bli galet roligt att ses och att äntligen få träffa hennes sambo!
...vi har haft en toppenhelg med jaktfolk här hela helgen! Ja alltså jakten är ju inte min grej, absolut inte. Tycker det är sjukt tråkigt. Men allt det andra - så roligt!! Dessutom var jakten himla lyckad, så en får väl glädjas åt det för jägarnas skull :)
Nu sängen. På tok för sent, men så får det bli ibland. Kram!
Snart är vi i mål!
Sista natten och imorgon natt kommer Marcus äntligen hem!
Barnen är ändå rätt härliga ihop. Antingen leker dem...
Det har ändå gått rätt bra. Det får jag ändå säga. En blir lite innovativ. Som idag fick Sparven hänga med mig och laga mat. Han är ju fortfarande rätt kort i rocken och får plats under överskåpen på köksbänken och där fick han sitta och nästan röra i köttfärsen.
Barnen är ändå rätt härliga ihop. Antingen leker dem...
...eller så ställer Milton upp och gosar med lillebror.
Alltså de bråkar ju också och är inte alltid nöjda och glada. De bråkar både med mig (och jag med dem) och med varandra. Såklart.
Men idag fokuserar vi på bra grejer!
Nu, natt. Kram och hej!
Måndagslista nr 252
Måndag igen och jag är så glad över att...
...helvetesmaskin är här. Jag som gräsänka till lördag. Det är alltid värre innan det är en sådan vecka. Nu är jag mitt i det och det är bara att ta det, som en kvinna ;) Heja mig!!
...nätterna ändå har fungerat bra senaste nätterna. Hoppas det fortsätter så resten av veckan (eller va fan, resten av livet?!).
...min syster fyller år senare i veckan, 25 år - hur gick det till?! Lilla älskade du, världens finaste. Så i helgen blir det kalas, som jag längtar! Fira syrran och träffa släkten - underbart!!
...jag bor i Sverige. Även denna vecka är jag så otroligt tacksam över det. Och stolt. Sverige har (över lag) visst fantastisk solidaritet och med öppna famnar tagit emot flyktingar. Vi är många som gått samman i en enad front mot andra mörkare makter. Och när jag ser på Nyheter nu (i skrivande stund) blir jag mörkrädd över att se hur det ser ut i andra delar av Europa. Vidrigt.
...Milton är fin. Vi har haft rätt jobbiga dagar, han och jag, och varit rätt mycket ovänner i helgen. Mitt tålamod är dåligt när jag är trött och han är på sitt vis. Vi är rätt lika, han och jag.
Men ikväll när vi låg där i sängen så började han prata om Jennie. Han klappade mig på kinden och frågade om Jah fortfarande är ledsen och saknar henne. Sedan delgav han mig ett minne han hade med Jennie, ett minne jag tror är helt påhittat. Men det kvittar. För han ville berätta det för mig, förmodligen för att göra mig glad. Och det är fint. Han är fin. Min fina Milton.
Om jg fällde en tår? En? Nej, många tårar rann där och då i min tinning och vidare till mitt öra, när jag låg där på sidan och tittade på honom och lyssnade på hans berättelse. Min Milton.
Gräsänka
Jag är gräsänka för tillfället. Det suger. Det gör verkligen det. Och då gäller det att vara lite finurlig och komma på smarta lösningar vid vissa situationer. Väldigt legitimt tycker jag nog.
Som tidigare idag när Sparven sov, jag behövde få undan stallet och Milton ville inte vara kvar där inne själv.
Inget problem som inte en iPad, en gammal barnvagn och en av mina hoodietröjor kunde lösa. Milton fick en lugn stund. Jag också för den delen.
Såhär låg Dante förresten och väntade på att maten skulle bli färdig. Jag visste ju var jag hade honom i alla fall.
Nu ska jag sova. Lika bra, för en vet ju aldrig hur natten blir. Godnatt!
Han går, min Sparv.
I fredags släppte det en del och vår Bebbe går fler och fler steg varje gång och blir stadigare och stadigare för varje dag. Det är underbart att följa och känna glädjen och stoltheten i kroppen. Min lilla Sparv, som blivit så stor!
...lockar vi på Dante och sträcker och fram armarna, så kommer Yda fram direkt. Såklart, vår lilla lojala skugga. Alltid där, alltid nära. Jag reflekterade inte ens över det i filmklippet, förrän en bekant uppmärksammade det. Älskade loppa!
Nu strax sängen tillsammans med en femåring. Han somnar nu för tiden alltid i vår säng på kvällarna (barnet som sina första fyra år i livet aldrig sovit i någon annans säng!) och de senaste nätterna har vi låtit honom ligga kvar där resten av natten. Och jag älskar att ha honom mellan oss. Han kryper nära och det är så varmt och mysigt att ha honom där. Denna stora, sköra femåring. Så fin!
Godnatt!
Att hämta hö med Milton
Igår skulle jag hämta hö. Milton brukar få följa med, men senaste gångerna har jag kört själv för att höet har befunnit sig högt upp där Milton inte kunde klättra.
Men igår var det äntligen hö på vanliga stället så han kunde hänga med.
Det var fantastiskt på många vis. Jag fick tid med min femåring. Sådan där värdefull mittiveckan-tid tillsammans. Det var dessutom så mycket roligare att hämta hö tillsammans med honom. Vi hade verkligen jätteroligt!
Och hur roligt är det inte, för ett barn (och vuxen), att få hoppa i en höskulle, klättra runt bland höbalar och få hö prick överallt? Jätteroligt! Jag har måååånga sådana höskulleminnen från min barndom och det var bland det roligaste som fanns, att få hoppa omkring helt ohämmat där.
Han ser inte jätteroad ut på bilden dock, men det var för att kameran kom fram och i Miltons värld är det just nu "bus framför kameran"-blicken, eller den här "fotomodell"-blicken, haha.. Underbara unge!
Jag kan inte förstå att det kan vara så himla roligt att hänga med ett barn såhär. Men det är det, det är verkligen så himla roligt! Jag hamnar snabbt på Miltons nivå och vi blir mer som kompisar, när det bara är han och jag.
Dessa stunder tillsammans - guld!
Måndagslista nr 250
Idag är jag extra glad över...
...dessa två. Mina miniorer. Aldrig trodde jag att det gick att älska två människor så mycket. Aldrig trodde jag att jag skulle älska Milton ÄNNU mer efter att Dante föddes. Aldrig trodde jag att det gick att älska ett barn till, lika mycket som jag älskar Milton. Aldrig trodde jag att Milton och jag skulle bli såhär tighta, som vi blivit efter att Dante föddes.
Tänk att just de där två pojkarna är mina barn. Och de där två tillsammans, obeskrivligt fint.
...måndagens arbetsdag är över. Så skönt! Hej vad veckorna springer iväg!
...Milton och jag har varit iväg och hämtat hö idag, kvalitetstid liksom. Jag jobbade och han fick hoppa på höskullen. Vi har blivit så tighta, han och jag. Vi har så himla roligt tillsammans. Min fina Milton!
...vi äntligen ska äta kräftor i helgen. Alltså. Som jag längtar! Kräftor alltså, så jäkla gött!
...jag hittade fyra rutor choklad i kylen precis - tackar!
Nu choklad innan sängen, ciao!
Fotboll
Storbarnet fick äntligen börja på fotboll, som han har längtar och han var så pepp! Och det var verkligen jätteroligt, han älskade det!
Och den där vinnarskallen alltså. När vi skulle köra ner till fotbollen frågade Milton vi: "Mamma, kan mm vinna en pokal eller?". Alltså, han kommer bli något stort någon dag. Kom ihå var ni läste det först.
Efteråt satt han och tittade när de stora barnen spelade match. En dag, Milton, är det kanske din tur...
Och den där vinnarskallen alltså. När vi skulle köra ner till fotbollen frågade Milton vi: "Mamma, kan mm vinna en pokal eller?". Alltså, han kommer bli något stort någon dag. Kom ihå var ni läste det först.
Oavsett vilket så är det ju verkligen en skatt att hitta en idrott att älska. Jag har alltid haft hästarna att luta mig mot och att älska. Jag hoppas mina barn finner samma kärlek och tillhörighet i någon form av idrott.
Att komma hem till en kram
Igår hade jag nog den pissigaste arbetsdagen någonsin. Jag hatade varenda minut av dagen och var väldigt låg när jag sedan körde hem och kom hem. Väl hemma möttes jag av dethär: en varm kram, en sådan som bara en femåring kan ge. Med min näsa i hans hår och två barnarmar om min hals, så kände jag att jag hittade tillbaka till mig själv.
Jag bad om en kram, men fick så mycket mer. Precis där och då i rätt stund. Han är världsbäst, min Milton.
Och idag då? Jag kom hem till samma femåring, som ritat en så fin teckning till mig på dagis! Jag blev rörd till tårar. Alla som känner min Milton vet hur opysslig han är, därför blir det kanske extra fint när han ansträngt sig så.
En sol, ett hus, en blomma och gräsmatta. Såklart. Fina, älskade barn.
Nu tv, innan sängen!
Sista dagen.
Idag var det sista dagen för inskolningen. Så sorgligt på ett vis. Att han redan är så stor och helt färdig med inskolningen. Min lille Sparv.
I morse började vi med en breakfast to go...
...och sedan svirade vi om och gjorde oss färdiga, för att sedan infinna oss på bästa förskolan. Dante i Miltons gamla mössa.
Idag var det ju alltså mer "på riktigt" och barnen skulle vara själva på förskolan mellan 9 och 14. Jag var med Dante första kvarten, för att sedan avlägsna mig. Hur det gick? Helt fantastiskt, som alltid. Han är rutinerad, den lille. Och trygg, oerhört trygg.
Inskolningen har varit väldigt bra för Milton också. Den där femåringen som inte är alls lika trygg som den lille, som har mer oro och separationsbekymmer än Lillebror. Så inskolningen har varit minst lika bra för honom, lite lagom timmar efter ett långt sommarlov. Då behöver man liksom vänjas in. Så också jag. Kanske mest jag, när en tänker efter.
På måndag är det skarpt läge. Sedan börjar allvaret. På riktigt. För första gången någonsin för oss. Hujedamig. Jag ser inte alls fram emot det. Men det tar vi då, nu håller vi helg.
Kram och godnatt
Vårt ställe
Idag hängde mina småkillar och jag vid sjön. Eller ja, vid bäcken. Jag känner mig så hemma där och har så mycket minnen från där. Jag lekte där som barn. Jag har hängt där som tonåring. Jag har firat Valborg där. Jag har promenerat med alla mina hundar där vid den där sjön och bäcken. Jag är uppväxt så nära där att jag varit där i tid och otid. Stället betyder massor, helt enkelt.
Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.
Därför känns det extra fint att få ge lite av det till mina barn. Det är som ett arv. Min mamma bidrar såklart också till det, hon och Milton hänger där oftare än vad jag gör nu för tiden. Men att få vara där med pojkarna, sitta där på stenbron och gå längs stigar och grusgången. Eller som idag att först sitta på gräset och äta en väldigt enkel picknick. Så betydelsefullt.
Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.
Skånes Djurpark.
Idag körde vi ett snabbt gästspel på Skånes Djurpark. Med betoning på snabbt, haha.. Vi trodde att de hade öppet längre än vad de hade och av djuren hann vi helt enkelt med getterna ;) Men vi hann också med att bada lite, äta korv och glass och ha det sådär himla mysigt och intensivt som det blir med två mammor, en pappa (Marcus jobbade ju och uteblev därför) en femåring och sedan tre barn under två år.
Världens bästa gäng. Så härligt att bara hänga omkring liksom. Sedan blev det spontankvällsmat hos kompisarna i stan, då Marcus slutat jobba. En så superhärlig eftermiddag och kväll, barnen somnade rätt kvickt när vi kom hem. Nu är det min tur.
Det har ju nästan blivit lite av tradition att åka med just dessa till djurparken. Lagom långt iväg och perfekt att nyttja en halvdag till, oavsett årstid.
Dessa tre stjärnor och så en bebis-Molli.
Världens bästa gäng. Så härligt att bara hänga omkring liksom. Sedan blev det spontankvällsmat hos kompisarna i stan, då Marcus slutat jobba. En så superhärlig eftermiddag och kväll, barnen somnade rätt kvickt när vi kom hem. Nu är det min tur.
Kram och godnatt!
Cirkuskväll
Jag hann inte mer än landa hemma i eftermiddags sedan var det i princip dags för Milton och mig att bege oss iväg på Cirkus! Min farmor hade vunnit två biljetter som vi fick (tack snälla!) och även om jag inte var speciellt pigg eller pepp i eftermiddags (inte Milton heller som somnade i bilen påväg till Kristianstad) så blev vi det så fort vi parkerat. Jag älskar verkligen att hitta på saker med mitt stora barn och gå på cirkus gör vi alltid tillsammans. Och det är verkligen stor skillnad från år till år, i år som femåring förstod han verkligen hela grejen med det; hängde med på trolleri och konster av alla slag, klappar i takt när alla andra gör det, älskar djuren lite extra. För Milton tycker såklart det är jätteroligt med djuren och till hans stora sorg (men min glädje) var där rätt lite djur.
Vid ett par tillfällen tittade jag på honom där han satt, djupt insjunken i cirkusen, och kände en sådan enorm stolthet och lycka, över att få sitta där bredvid honom. Det är underbart att få vara med, att få uppleva tillsammans.
Men kameler fanns det och dessa fick man rida på i pausen. Mitt Snöre har ju utvecklat en rätt ordentlig höjdskräck, men kameler ska han rida på varje gång han är på cirkus. Modigt tycker jag, för det är rätt högt upp trots allt :)
Mitt älskade barn, du är bäst. Att det kan vara så roligt att hänga med en människa. Och så befriande och enkelt.
Vid ett par tillfällen tittade jag på honom där han satt, djupt insjunken i cirkusen, och kände en sådan enorm stolthet och lycka, över att få sitta där bredvid honom. Det är underbart att få vara med, att få uppleva tillsammans.
Då sköljs som alltid sorgen över mig också. Över J och hennes lilla T. Det mina barn och jag får uppleva tillsammans, det missar dem.
Men mest dag jag där med tacksamhet i kroppen. Över att då sitta där med Honom. Precis där och då. Hur trött jag än var i eftermiddags så var det värt allt, att få sitta där i tältet. Med honom. Min Milton.
Att bocka av ett av mina personliga mål...
...eller mål och mål. Målbild snarare. En sådan där sak som jag velat uppleva med Milton och nu var det dags, på riktigt. Världens bästa barn. Att få en rask promenad med Yda och han på cykel.
Jag förstår väl också att det kanske inte är så stort att få uppleva. Fast just de där målbilderna är så viktiga och stora att få uppleva. Vi tog en paus mitt under promenaden vid en lekplats där vi gungade, pratade om hur träd dricker vatten och om vem som kunde hoppa från gungan längst. Vikta saker, helt enkelt. Och när vi kom hem? Då åt vi hemmagjord isglass: mixade melon, delade jordgubbar och hela små bär. Alltså, helt vansinnigt gott! Och nyttigt!!
Kanske bästa kvällen på länge. Miltons och min kväll. Älskar det. Älskar Milton. Älskar livet.
Jag förstår väl också att det kanske inte är så stort att få uppleva. Fast just de där målbilderna är så viktiga och stora att få uppleva. Vi tog en paus mitt under promenaden vid en lekplats där vi gungade, pratade om hur träd dricker vatten och om vem som kunde hoppa från gungan längst. Vikta saker, helt enkelt. Och när vi kom hem? Då åt vi hemmagjord isglass: mixade melon, delade jordgubbar och hela små bär. Alltså, helt vansinnigt gott! Och nyttigt!!
Kanske bästa kvällen på länge. Miltons och min kväll. Älskar det. Älskar Milton. Älskar livet.
Att ta vara på
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag förlorade en kär vän, en av mina bästa vänner. Ett helt år har gått. Och det är fördjävligt och så orättvist. Jag hade ljugit om jag tyckte annorlunda.
Idag har jag tänkt på Jennie mer än vanligt tror jag, och försökt göra sådant som gör mig glad. Att ta vara på livet liksom. Att vara tacksam över det jag har, mitt i all sorg.
Hela förmiddagen hängde jag med mina barn. Det bästa som finns. Milton var med mig och släppte ut hästarna till exempel, så fab i min hoodtröja och gummistövlar. Älskar honom så det gör ont i magen. Igår tog han mitt ansikte mellan sina händer och sa: "Mamma, jag älskar dig mest av hela världen, du är bäst". I de där stunderna känner jag att jag gjort rätt mycket rätt ändå, med mitt Snöre.
Efter lunch körde jag mot stan och till min älskade frissa Mija. Även Jennies frissa och vi hade såklart mycket att prata om rörande Jennie och tankar om livet. Och döden. Ibland tacksamhet i rösten, ibland med glansiga ögon på grund av sorg.
Håret? Galet nöjd. Det är okej att vara lite ytlig också sådana här dagar. Det behövs.
Sedan snabb fika med min familj och bästa vänner. Välbehövligt liksom.
Kvällen? Snart sover båda barnen och Marcus och jag ska äta kräftor tillsammans. Som jag längtar. Tända ljus, mitt emot varandra. Mellan oss står vitlösbröd, ägg, brieost, salta kex och kräftor. Precis lagom. Och tid tillsammans. Guld.
Så mitt i dagens sorg, är jag tacksam över livet. Och tar vara på det.
Jennie, du är så otroligt saknad.
En jämförelse!
Alltså de där två prinsarna. Ljuvliga!!
Här är bild på dem, Milton var nog bara 10 månader dock och Dante är ju 1 år på sin bild. Men ändå!
De sitter "under" vars ett soffbord och busar. Älsklingarna.
Milton med sin superkalufs och runda goa kinder. Dante med bus i ögonen och glad som vanligt (även om han börjat få lite humör, tro det eller ej!).
En brunögd. En blåögd. Två helt olika barn. En lik mamma. En lik pappa. Två lika älskade. Oj vad vi tycker om er!
Älsklingarna. Snöret och Sparven.
Världsbästa båda två.
Kolmården
Hade skrivit ett lååångt inlägg, men kastades ut från appen och allt försvann, suck. Så vi börjar om.
Han fick låna ipaden lite. Han förstår ju inget med den, men blir sådär himla nöjd, när han får ha något som egentligen är förbjudet, haha.. Det förstår han däremot ;)
Vi har ju gjort Kolmården ett par dagar och åkte tidigt i torsdags morse. Trots att vi försov oss, så satt vi alla fyra i bilen 05,00. Haha, så typiskt oss att försova oss... ;)
Fullpackad bil, minst sagt. Är så nöjd med bilstolarna. Milton sitter otroligt bra i sin!
Vi körde direkt till Kolis och första dagen var inte jättebra faktiskt. Massor av folk och galet varmt. Trötta djur i djurparken. Men Milton var nöjd som fick se både snöleoparderna och hans älskade elefanter. Det är nog hans favoritdjur all time.
Och Sparven? Nöjd som alltid typ. Förutom i bil, har vi konstaterat denna semester. Men i djurparken, nöjd hela tiden, den där lille. Han hängde mest med, som alltid.
Vi bodde bra på ett trevligt hotell utanför Nyköping. Barnvänligt och så. En ny upplevelse dock, det där att äta hotellfrukost med barn. Milton var ju duktig, han är mer världsvan än den lille. Dante däremot vek vi bort den vita duken från och så fungerade det. Sedan pt han upp sina rester på golvet nedanför. Han är omtänksam på så vis, tänker på personalen och allt. Mindre för dem att städa.
Dag två på Kolis var mycket mycket bättre. Mindre varmt och mindre folk. Vi började med Tropikariet utanför som verkligen var toppen! Så spännande med krokodiler, fiskar, ormar, sköldpaddor, hajar och så vidare. Rekommenderas varmt!!
Så på det stora hela var det några riktigt bra dagar!! Resan upp gick ändå rätt bra, förutom att Dante var lite missnöjd. Där uppe var det bra. Första natten var tuff. Dante är ju som sagt ingen sovare och alla i samma rum var tufft, kunde vi konstatera.
Hemresan då? Mindre bra. Dante var SÅ ledsen sista två timmarna. Lille Sparven, som annars alltid är nöjd. Men inte då, inte alls.
Han fick låna ipaden lite. Han förstår ju inget med den, men blir sådär himla nöjd, när han får ha något som egentligen är förbjudet, haha.. Det förstår han däremot ;)
Milton är ju underbar att ha med sig sådana här semestrar nu, verkligen i rätt ålder. Han uppskattar det massor och det är så roligt att hänga med honom och uppleva allt med honom.
Och vi har fått mersmak, jag vill åka på småsemestrar hela tiden. Milton och jag smider planer på Astrid Lindgrens, High Chaparall, Lisseberg och så vidare. Ja inte allting nu, men det kommer ju andra tillfällen. Det är underbart med barnsemestrar. Det tyckte jag när jag var liten också, både syrran och jag älskade att åka på semestrar med mamma och pappa.
Nu, kväll! Kram och hej!
När jobbdagarna tar över
Alltså jag trivs så bra på mitt jobb. Jag gör verkligen det. Men det ÄR jobbigt att gå från hundra procent självstyrd i alla avseenden, till hundra procent fast på en arbetsplats. Det har verkligen sköljt över mig och nockat mig lite. Jag saknar mina barn och mitt hem så himla mycket om dagarna. Att Milton varje morgon frågar om jag verkligen måste till jobbet. Att stänga ytterdörren i ansiktet varje morgon på Dante, när han kommer farande i gåstolen. Ja, nej det är verkligen jobbigare än vad jag trodde, att vara anställd på bortaplan.
Jag vill ha fler sådana här lediga dagar med barnen och Marcus. Att hinna göra allt och ingenting. Nu har Milton gått läsårets sista dag på dagis och jag känner en enorm avundsjuka på Marcus som får vara hemma med barnen. Och en liten sorg över att inte jag får vara där. Jag går på semester idag och det är jag så galet glad över, men tre veckor går ju så rysligt fort.
Det är såklart inte bara jobbigt. Det är skönt att äta lunch ifred och att prata med vuxna människor lite. Men hade jag sagt att det inte skulle vara jobbigt, ja då hade jag ljugit. För det är det. Mycket mer än jag trodde.
Och jobbigare blir det, i höst när Sparven ska in på dagis. Det blir långa dagar för våra barn, eftersom vi jobbat samma arbetstider. Vi får se hur vi löser det.
Jag ser ju nu, hur "bortskämda" vi har varit tidigare, först när jag pluggat och sen när jag har jobbat med det egna företaget, där jag/vi kunnat styra väldigt mycket själva. Detta är helt nytt för mig.
Men nu, nu njuter vi av några veckors semester tillsammans. Barnen och vi.
Årsperioden
Årsperioden var ju ett rätt konstigt ord, men jag kom inte på något bättre. Det är ju inte årsdagen, det är årsperioden.
Men nu börjar det, för ett år sedan blandades livet av hopp och förtvivlan under några veckors tid, när min fina vän blev väldigt sjuk väldigt fort. För ett år sedan födde hon sin lilla dotter, som fyller 1 år idag.
Veckorna som följde fram till den siste juli, blandades som sagt av hopp och förtvivlan, höga toppar och djupa dalar.
Mitt i allt detta var jag med om det största jag någonsin har fått uppleva, den största lyckan av dem alla. Att få bli tvåbarnsmamma under helt fantastiska former. Jag fick uppleva något magiskt, jag tror inte kan ens kan förklara hur fantastiskt det var för mig. Jennie var en av få som visste att vi skulle få en pojke till. Jennie var en av de första jag meddelade efter snittet, att vår Sparv var född. Ett lyckorus utan dess like, samtidigt som en ständig oro gnagde i hjärteroten, över Jennies insjuknande.
För att sedan sex dagar efter Dantes födelse, hamnade jag (och många med mig) i ett avgrundsdjupt hål. Jennie dog. 3,5 veckor efter dagens datum för ett år sedan, efter att hennes flicka fötts.
Det är helt enkelt en rätt jobbig period nu. För mig, men mest för hennes närmaste. Så dubbelt. Å ena sidan är där en fantastisk liten flicka som fyller år och som ska firas. Å andra sidan är där en saknad mamma och dotter och fru. Det är så himla dubbelt, det där. Hon är så obeskrivligt saknad.
Och jag känner fortfarande en sorg när jag ser på Dante och ser allt som Jennie och Tyra missar tillsammans. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.
Och Milton har varit min livboj detta år. Han som tvingat in mig till vardag. Varje dag när sorgen velat ta över. Jag har honom att tacka för mycket.
Var rädda om er
Sommarhelg
Alltså. Vilken helg. Vilket väder. Som vi har svettats och njutit, hahaha..
Igår drog vi till stranden, vi fyra och min syrra. Tre som turades om att bada med Milton. Perfekt. I övrigt höll jag mig i skuggan med en varm, men rätt nöjd, bebbe. Han är så otroligt enkel att ha med sig precis överallt, våran bebbe.
Idag blev det Frillan, badet i byn. Så jäkla lagom liksom, nära och bra. Många kompisar till barnen och alltid någon för föräldrarna att snicksnacka med. Milton röjde runt rätt friskt i vattnet, han börjar bli ett riktigt baddjur. Dante badade han också, lika nöjd som alltid. Han bara är liksom, alltid.
Nu då: barnen sover, hundarna är nere på gräsmattan och myser, Marcus lägger fortfarande Milton och jag ska strax ta hundarna på en promenad. Till dess njuter jag på däcket i bara en tunn strandklänning, nyduschad och håret på alls håll och kanter :)
Imorgon jobb, en vecka kvar till semester, whoop whoop!! Vi hörs!
