Flashback Friday

För knappt ett år sedan såg storebarnet ut såhär. Ungefär samma frippa som idag, inte klokt vad håret växte fort ändå, sedan klippte han av det till ungefär denna längd.
Dessutom är han lite, lite längre idag, så den där snygga jackan passar inte längre, utan är undanstoppad till lillebror.
Det är roligt att se tillbaka. Det händer så mycket på ett år, det syns så tydligt på barnen framför allt. De förändras över en natt ibland och blir stora så fort.
Men fotot då. Det betyder så mycket. Han är så himla vacker och det är SÅ mycket Milton på fotot.
Den där blicken, som ser långt fram. Den där tänkande, djupa fasaden han alltid har. Jag får ont i magen när jag tittar på honom, eftersom han betyder så mycket och är så viktigt och fantastisk för mig.
Min Milton, min minior. Han är fantastisk.
 
 
Så. En liten Flashback Friday såhär en fredag mitt i livet. Det är fint att se framåt i livet, men minst lika fint att se bakåt. Att reflektera över saker, att inte glömma bort.
Kram och trevlig helg, önskar jag er!

Generationsintresse

Min mamma skickade över en massa foton till mig, från min barndom. De flesta var foto på mig, tillsammans med en häst och min morfar. Jag blev så himla lycklig och varm in i hjärteroten. Älskade morfar! Denna snälla, fina krutgubbe. Och alltid har vi delat detta intresse - hästarna. Djur i det stora hela liksom.
Här tillsammans med deras ponny Gulli. Ser ni lyckan i mina ögon? Åh!
 
 
Och det där hästintresset ligger ju i mina gener på båda sidorna, både från morfar och från min pappa. Det är så fint egentligen, det är roligt när intressen går i arv. Att alltid ha det samtalsämnet och det att landa i. Att engagera sig i samma saker och älska samma sak så otroligt mycket.
Såklart behöver inte samma intresse betyda något, eller att man har olika intressen. Min mamma till exempel är i grund och botten ingen hästmänniska, men har alltid engagerat sig djupt i Armani och mitt hästintresse. För det är jag så tacksam över.
 
Det verkar dock stanna vid mig (eller hoppa över en generation ifall mina barn får egna barn någon dag, som kanske återupptar intresset), för Milton är färdig med hästar (som han själv uttrycker det, haha.. och Dante tittade på en hästtavla häromdagen och sa "hästarna, livsfarlig" Hahahaha! Och det gör såklart inget, barnen får välja helt fritt själva, jag lägger ingen vikt alls i det.
Det är samma med det, även om jag inte i grund och botten delar deras intressen, kommer jag ju göra som min mamma - engagera mig ändå.
Som nu när jag i princip är på alla Miltons fotbollsträningar. Det kommer jag fortsätta med, oavsett vilken hobby som mina barn landar i. Det är viktigt.

Att ha en vanlig torsdag

Idag är det torsdag. En helt vanlig i torsdag i våra liv.
Solen skiner, barnen är på skola och dagis, vi andra jobbar.
 
Jag har lunch och sitter ute i solen och njuter livet.
Och så längtar jag orealistiskt mycket hem, hahaha.. Jag älskar att vara hemma.
Undrar varför? Det är smutsigt och lite småäckligt hemma hos oss just nu, suck.. Båda hundarna löper.
Där är massor av disk i vasken, massor av tvätt som borde sorteras och annat som behöver göras.
Dessutom är våra barn galet högljudda och energiska för tillfället. De är makalösa och de är bland annat SÅ svåra att få i säng, framför allt Dante.
 
Men ändå längtar jag hem och längtar efter barnen.
Speciellt när jag hittar ett foto som detta och ser mitt lilla goda barn. Som är så fin och rolig och härlig.
Ni fattar va? Svårt att inte längta.
 
 
Jag ska försöka påminna mig själv om samma längt, imorgon bitti när Marcus åkt till Stockholm ett dygn och jag är själv. Dante är SÅ arg och ledsen vid nattningen. Och på natten när han vaknar. Och på morgonen vid 05 om han inte får gå upp då. Just nu fungerar verkligen inte våra nätter alls och det känns rätt hopplöst.
Han är fantastiskt på så många vid, min Dante. Men alltså sömnen. Dör en smula när jag tänker på den.
Samtidigt påminner jag mig själv om att det är okej. Det kommer bli bättre. Han kommer inte hålla på såhär om några år. Det vänder. Jag får trots altt möjligheten att finnas här. Det är viktigt att påminna sig om det, när allt annat känns rätt mörkt.

Dante och tändaren, del 2 och tankar gällande sömn

Alltså detta lilla barn! Han är SÅ rolig. Sent i förgår kväll vaknade han och hängde med oss i soffan en timme (han är ju som sagt hopplöst usel på att sova, men otroooligt söt och himla rolig att hänga med) (han var vaken igår kväll också, men somnade i min famn på soffan (?!) efter en liten stund).
I alla fall. Jag bar ner honom från sängen till soffan, med två nappar och sin tändare. Den sistnämnda är lite viktigare än typ alla andra saker i världen. Det är så konstigt och roligt, hahaha..
 
Han kom på en ny grej med den, han är ju rätt uppfinningsrik, Lillsparven. En napphållare och nappförvarare på samma gång! Uppfinningsrik som sagt, jag ger honom det.
Och så skulle han kunna vara jordens sötaste tvååring, vansinnigt söt på alla vis. Även med den där tändaren i näven. Kanske extra söt då?
 
 
 
 
Nätterna överlag är förvisso rätt pissiga över lag. Alltså ärligt. Om det är något som Marcus och jag faktiskt har misslyckats med, gällande våra barn, så är det just barnens sömn. Vi har alltid varit noga med rutiner, man ska i säng en viss tid varje kväll etc. Men i övrigt, totalt misslyckats.
Milton har sedan drygt 1,5 år tillbaka sovit rätt dåligt. Han sover nu inne hos oss och det får han gärna göra. Han tar jättelång tid på sig att somna. Han vaknar tidigt. Han vaknar på nätterna.
Dante i sin tur vet ju inte hur man sover. Första halvåret sov han ju ingenting på nätterna. Efter det har vi haft mellan 2 och 12 uppvak varje natt. Ofta vaknar han och vill vara uppe ett par timmar. Det kan vara allt från mellan 23 till midnatt eller runt 02 till 05. Totalt värdelöst såklart.
Vi har funderat i drastiska banor, om vi ska försöka sova tillsammans alla fyra och i det andra rummet bara har en extrasäng där en vuxen kan gå och lägga sig själv eller tillsammans med ett barn. Allt för att hela tiden vara nära Dante och snabbt kunna vara där och stoppa i napp innan han ens hinner vakna.
 
I ett annat andetag funderar vi på om barnen skulle kunna sova dom två i samma rum och få lite trygghet av varandra, för att komma in till oss när de vaknar på natten och sova vidare hos oss.
 
Eller kör vi på som nu med Milton hos oss och Dante i det andra rummet. Att vi sover med Milton och Marcus går in till Dante varannan natt och jag varannan natt. Tills huset är utbyggt och barnen kan få vars ett rum och vi försöker kunna samsova med barnen i deras rum, vid behov.
 
Har ni några tips eller förslag?
Jag gnäller egentligen inte så mycket, men sömn är viktigt - inte minst för barnen. Vi behöver alla få sova. Vi är två föräldrar som jobbar heltid båda två. Barnen i sin tur är ju därför också igång mycket, på förskolan och i skolan/fritids.
Vi kan ju inte direkt sälja barnen (haha..). Men de få nätterna utan barn när vi har ordnat barnvakt är verkligen halleluja moment-YOLO-carpediem-guld-bland annat. Åh så skönt att få sova ostört. Oftast ordnar vi dock bara barnvakt om vi har planer och därmed sover för lite ändå. Vi borde bli bättre på att ordna barnvakt då och då utan att vi har andra planer, bara för att få sova.

Att ha svårt att sätta ord

Häromdagen var Dante och jag och hälsade på hos Jennies mamma och Jennies lilla flicka Tyra.
Det är förlösande att ses. Det är svårt och fint på samma gång.
Och varje gång jag har varit där och hälsat på, så gråter jag tyst på vägen hem i bilen.
 
De här två skulle ju få chans att växa upp tillsammans, umgås med Jennie och mig. Vi hade ju planer.
Det blev inte så, livet tog en annan väg, fel väg.
Två små lockiga, älskade barn. Två väldigt olika barn. Tyra och Dante.
 

Det är svårt att sätta ord på dessa möten. De är värdefulla. Verkligen otroligt värdefulla.
 

2 år sedan.

Idag för 2 år sedan var du 6 dagar gammal, Dante, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jennie försvann från livet. Och livet har inte varit sig självt efter det.
Sorgen är obeskrivlig och totalt bottenlös alltid. Samtidigt som lyckan och tacksamheten över mina barn och livet är så ofattbar. Det går hand i hand liksom.
Idag när jag berättade för Milton, att det var 2 år sedan och när jag höll Dante såhär nära som jag bara kan göra med honom, då rann tårarna stilla och tysta nerför mina kinder, precis som för 2 år sedan och många gånger där mellan.

Dagen idag har varit tung. Som vanligt på många vis, men tung. Jag har inte riktigt orkat med livet liksom. Det blir kanske så, när så mycket sorg tynger en.
Och det är ju fel såklart (men ändå så självklart). För livet är ju nu och en dag som idag tänker jag på det extra mycket.
Speciellt ikväll när ni äntligen taggade ner och satte er tillsammans i soffan. Då tänker jag på livet som är just nu.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något helt oväntat sker. Världen förändras varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jennie. Jag saknar dig så.

Barndomsminnen!

Hej där!

Igår hängde vi på stranden. Inte vilken strand som helst, utan min barndomsstrand. Där har vi badat mycket.
Fem minuter efter att vi landat på stranden dök min syster och mina föräldrar upp. En kvart senare min faster och farbror också. Åh! Precis som förr!!

Det skapades minnen när jag var barn. Det skapas minnen för mina barn nu. Milton mest i vattnet. Den här lille endast uppe på torra land. Han går i.n.t.e nära vattnet. "Dumma vatten" muttrade han ett antal gånger igår, haha.. Han är tydlig med vad han gillar och inte gillar, det får vi ge honom.
Men lockarna. Alltså lockarna! Dör vad fina!!

Idag efter kalas stannade barnen och jag till vid Ivösjön för ett kvällsdopp. Dante (och jag) satt tryggt på land en bit från vattnet. Milton däremot badade gärna. Insjövatten, det är ändå något rogivande med det.
Och Vånga. Där har vi hängt mycket. Mina föräldrars barndomskompisar, mina föräldrar, deras barn och så min syster och jag. Vilka barndomsminnen vi fick med oss därifrån!
Ikväll badade Milton alltså på badplatsen där jag har badat så otroligt mänga gånger som barn. Det är fint. Han är fin.

Nu sover barnen sedan länge. Jag ska snart göra detsamma. Kram!

Två bilder som betyder så mycket

När Milton var sådär väldigt färsk och nyfödd, firade vi midsommar hos Jennie. Just att vi firade Miltons första midsommar med Jennie betyder såhär i efterhand hur mycket som helst. Vi har det minnet kvar, bland många andra minnen. Milton betydde mycket för Jennie.
Fotot då? Vi brukar säga att Milton föddes arg, han var nästan alltid arg eller ledsen (ni behöver inte oroa er, det har gått över. Han är väldigt sällan arg nu för tiden, min fina unge). Jag var helt ny som förälder och det var svårt på så många olika vis. Mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Vi hade rätt nyligen gått igenom en vidrig förlossning och vi sov ingenting. Milton hade kolik och var alltid hungrig dessutom. Det var inte mycket som fungerade.
Men just precis där och då, var det fantastiskt. Milton sov gott hos mig och jag kände mig för första gången lite tillfreds. Jag ser i mina ögon, ett lugn och en harmoni. Och en lycka. En sådan där obeskrivlig lycka över att hålla det där lilla barnet nära mig.
 
 
 
Dante föddes under otroligt fina omständigheter. Det var lugnt och alla hade kontroll på allt. Kejsarsnitt är bra skit, helt enkelt. I alla fall i mitt fall. Aldrig har jag känt mig så tillfreds i en utsatt situation, som denna. Jag skulle kunna göra om det vilken dag som helst - det var så fantastiskt!
Som många andra var även jag lite orolig över att det skulle bli svårt att älska mitt andra barn lika mycket som det första. En oro som var helt obefogad. Så fort han kom ut ur magen, så kände jag en helt obeskrivlig känsla av lycka och kärlek till denna lilla människa. Från att varit lite nervös och orolig sedan kvällen innan (inför snittet och sådär) så rann den oron av mig tillsammans med tårarna som rann av lycka nerför mina kindben och mot öronen (eftersom jag låg ner, såklart).
Jag tror aldrig att jag någonsin känt ett sådant glädjerus, som när Dante kom och jag fick ha honom hos mig för första gången. Den känslan när denna bilden togs, kommer nog aldrig toppas.
 
 
 
 
Det finns så mycket att berätta egentligen och livet är så fantastiskt många gånger.
Nu har jag en sexåring och snart en tvååring och de är guld på alla vis. De lyfter mig, ger mig en identitet och en mening med livet. Helt omedvetet höll de mig på benen där och då för snart två år sedan, när min värld rasade och Jennie dog. Utan dessa två hade jag inte klarat hitta tillbaka till en dräglig vardag på lång tid tror jag. Milton tvingade mig att stundtals agera som vanligt för att han behövde det. Dante som en liten bebis hade ett stort behov av mig. Jag är dessa två evigt tacksam för det, mina hjältar.
Att just de där två barnen är mina barn, det är ju en helt svindlande tanke. Att få följa just dessa två genom livet, det är fantastiskt.
 

För ett år sedan vs idag

Hej på er!
 
För ett år sedan gick jag på semester idag, faktiskt.
Då slängde jag upp detta foto här i bloggen. En älskad bild, med de tre jag älskar mest av allt, på samma foto.
Marcus fiskar, Milton sitter och tittar spänt på. Dante framför mig, som på den tiden satt rätt still. Dante alltså, inte jag ;) Och så jag sittande bakom Dante, med fullt fokus på barnen (om än rätt avslappnad), eftersom jag är lite rädd för vatten.
Inlägget för ett år sedan handlade om att det är rätt jobbigt att arbeta heltid båda två, att mina barn under kommande höst skulle få gå långa dagar på förskolan. Mest jobbigt för mig, tror jag. Men det kändes jobbigt, att gå från att vara rätt lediga (barnen alltså) över lag, till att gå heltid. Att inte kunna styra det längre.
 
 
Idag? Idag blir det ingen bild, haha.. Jag jobbar idag och två dagar till innan jag går på semester. Det ska bli så himla skönt med ledighet sedan!
Hur blev det då med heltidsjobb och heltid på förskolan? Jo, det har varit ett tufft år, jag valde dessutom att byta jobb, just av den anledningen som en stor bidragande orsak. Att mina barn har gått från tidiga morgnar på förskolan, till att hämtas bland de sista barnen varje dag, har varit riktigt jobbigt för mig. Barnen har älskat det! Det har inte gått någon nöd på dem alls, de har trivts så otroligt bra hela tiden och inte gnällt en enda gång. Och inte en enda gång har Dante varit ledsen vid lämningar etc.
Men jag har tyckt det känts otroligt jobbigt faktiskt. Det har inte känts bra, att ha mina barn borta från oss så många timmar varje dag.
Nu går det åt rätt håll iallafall och snart är det semester även för mig! Kram

Ett avslut

Igår hade vi ett avslut. Dante avslutade sitt första år på förskolan och går på sitt första sommarlov.
Men viktigast. Milton avslutade sina år på förskolan. Sista dagen igår. Det är stort, en milstolpe liksom. Ett stort avslut för mig, ett ännu större för honom såklart. Jag har rätt svårt för förrändringar över lag och tycker såklart att detta är rätt jobbigt.

Älskade Milton. Sex år gammal och redo för skolans värld.

Igår när vi lämnade förskolan gjorde jag det med en klump i magen, för åh vad det är sorgligt ändå. Samtidigt som det är så spännande! Vilken grej!!
Och igår kväll, fick jag ett så fint meddelande från Miltons pedagog. Milton vill inte gärna kramas hejdå sådär, så han körde "high five" med pedagogerna igår. Det hade han gjort. Sedan hade han sprungit till staketet och ropat efter henne "jag kommer sakna dig, Anna".
Alla som känner Milton förstår nog att det kom rakt från hjärtat. Han uttrycker sällan sådant till folk, framför allt inte till folk dom inte är familj och sällan ifall en kompis skulle råka höra. Så att han sa det, fick mig att gråta hejdlöst.
Mitt älskade barn. Du är fantastisk.

Vad folk snackade om, som jag uppfattade, innan jag fick barn

Nu har vi snart varit tvåbarnsföräldrar i två år och därför tänkte jag punkta upp det hela lite, alltså skillnaden på att ha inget vs 1 vs 2 barn, utan inbördes ordning. Jag utgår ifrån vad folk snackade om, innan jag fick barn, som jag snappade upp och har tänkt på genom årens lopp. Så pass opp, här kommer den - se nedan ♥
 
1. Folk snackade om att "vänta bara till barnet lärt sig gå, DÅ får ni springa".
Milton började gå sent. Han gick från stillasittande till att gå och klara sig rätt bra själv. Vi har aldrig sprungit efter honom, känns det som.
Dante började också gå sent, men visade tidigt att vi nog kommer få att göra. Redan i gåstol och när han sedan kröp, var han klåfingrig. näör han började gå? Helvete vad vi har sprungit (och springer fortfarande) efter detta barn. Tack gode gud, att Milton är rätt stor och rätt redig, bland denna virvelvind till lillebror.
 
2. Folk snackade om sömnbrist, men att det vänder.
Milton hade kolik och sov inget (men skrek mycket) sina första fyra månader. Sedan sov han dåligt sitt första år, men sedan vände det - äntligen! Och oj, vad jag led av den sömnbristen. Det var vidrigt.
Dante har inte sovit alls, sina första två år i livet, typ. Första halvåret sov han inget alls på nätterna (men på dagarna, när jag jobbade eller hade Milton). Efter det har han antingen varit uppe 3 timmar mitt i natten, vaknat och vaggats om ungefär tolv gånger per natt. Eller både och. Konstigt nog vänjer man sig, jag har inte tyckt det varit speciellt tufft. Nu kanske, när vi båda jobbar heltid och behöver få sova. Men nej, ändå inte. Men att det vänder? Nej, inte hos oss. Än. Milton vaknar ibland på nätterna av olika anledningar, Dante vaknar alltid om nätterna av olika anledningar.
 
3. Folk snackade om att det går att älska två barn lika mycket.
Milton föddes och jag älskade honom direkt. Vi hittade inte varandra direkt, verkligen inte. Det tog nog rätt lång tid, när jag ser tillbaka. Men åh. Vad jag älskade honom och älskar. Han är den bästa jag vet.
Dante föddes och så fort han kom ut så älskade jag honom och vi hittade varandra direkt. Det var så självklart. Att jag var lite orolig att inte kunna älska nr 2 lika mycket, var helt obefogat. Det var så enkelt. Och oj, vad han är älskad.
 
4. Folk snackade om tvåbarnschock
Jag snackar istället om enbarnschock. Milton föddes och det var supertufft att gå från inget barn till ett barn. Från att bara behöva bry mig om mig själv, till att lägga det mesta av mitt liv på en ny liten människa. Så konstigt, samtidigt som det var så självklart.
Dante föddes och sov som sagt inget alls på nätterna, men när Milton sedan var vaken så sov Dante = jag kunde lägga all min tid på Milton och det var så mysigt och guld värt på alla vis. Tvåbarnschock var inget som drabbade mig alls. Jag kände att jag hade tid att lägga på båda barnen. Och emd barn nummer två var jag redan inne på att lägga typ all min tid på barn, det var jag inte med Milton.
 
5. Folk snackade om syskonrelationerna och olika antal år mellan barnen
Mellan mina barn är det lite drygt fyra år mellan barnen. Det var lite av en sorg för mig, att det blev så långt mellan barnen. Jag ville ha två år mellan. Såhär i efterhand är jag SÅ glad över de där fyra åren. Pojkarna är på olika staider i livet såklart, samtidigt som de har otroligt roligt tillsammans. Det är jätteroligt att hitta på saker med dem båda på samma gång, samtidigt som det är väldigt kul att umgås med ett barn i taget. Det blir väldigt lite konkurrens mellan barnen, kanske eftersom de kräver så olika.
Milton har varit fantastisk som storebror, så snäll och harmonisk. Och älskar sin lillebror villkorslöst från start. Dante har dessutom varit en så härlig lillebror. Det hade varit betydligt tuffare med bara två år imellan dem tror jag. Som jag ser det nu, så känns det som att de kommer ha roligt tillsammans i många år framöver.
Min referens är ju Marcus och mina syskonrelationer. Mellan syrran och mig skiljer det 3,5 år och vi är supertighta. Marcus har 2, 2, 8 och 13 (tror jag?) mellan sina systrar, de står alla varandra väldigt nära.
 
6. Folk snackade om att andra förlossningen oftast blir lättare.
...men vem försöker de lura egentligen? Jag vågade absolut inte under några omständigheter chansa, haha.. Kejsarsnitt, for the win! Och så mycket snabbare det gick för mig att återhämta mig efter snittet, till skillnad mot Miltons förlossning, som jag fortfarande inte har återhämtat mig helt från, varken psykiskt eller fysiskt, om jag ska vara ärlig.
 
7. Folk snackade om bristningar, hängiga bröst och påverkan på kroppen, efter graviditeter.
Med Milton minns jag att jag satt med min jättemage i mina föräldrars trädgård och solade i vecka 37 och skrät om att jag hade klarat mig från bristningar. Syrran och mamma tittade på min mage, tittade på varandra och tittade på mig. Och klargjorde att där visst fanns rätt gott av den varan, under min navel. Jag for in till närmaste spegel, lyfte på magen (nåja, men typ) och såg det. Fan, haha.. Magen var allt annat än vacker efter den graviditeten. Inga hängiga bröst efter ungefär noll amning.
Med Dante följde ytterligare några bristningar och ett kejsarsnitt på det. Magen hänger idag ännu mer och där är ännu mer skinn. Dessutom med kejsarsnittet följer det ett veck som skinnet hänger som en valk. Japp. Inte vackert alls. Det ser för jävligt ut, rent ut sagt. Men inga hängiga bröst, trots helamning i sex månader.
 
8. Folk snackade om att det är värt att få den där åverkan på kroppen, eftersom man får något så fint ut av det - barn.
Folk som säger så, de ljuger. Eller så har de perfekta kroppar efter sina graviditeter. Eller så har de inte lyckats få barn än. Det är inte värt det. Barnen är värda allt, precis allt. Men att jag ska behöva må dåligt i en kropp som inte är jag, resten av mitt liv, det är det bannemig inte värt. När jag har förlikat mig med att vi har fått de antalet barn vi vill ha (haha, vi är inte helt överens där) så kommer jag ta tag i det. Just nu tränar jag mycket och försöker bli av med så mycket som möjligt på "naturlig väg". Det kommer såklart inte gå, utan mycket av det kommer få opereras bort. Och det kommer jag göra.
Jag var 23 år när jag fick Milton, det är nu 6 år sedan. 6 år som jag har undvikit låga byxor. 6 år med trosor som skaver i mag-vecket. 6 år utan allt för åtsittande överdelar. 6 år utan bikini. 6 år som jag sett mig själv i spegeln och förundrats över hur kroppen ser ut och förvånas fortfarande över hur den ser ut, för det där som tittar tillbaka är ju inte jag. Jag är en person som dessutom är riktigt trygg i mig själv, det finns inte någon tror jag som skulle kunna plocka av mig det. Och tur är väl det! Därför står jag liksom ut och hittar lösningar på "problemet". Men nä, inte resten av livet.
 
9. Folk snackade om att man ska passa på att njuta av livet innan man får barn.
Jag tänker såhär. Vi fick barn tidigt, men varit tillsammans en massa år innan det. Vi har hunnit njuta av vårt par-liv innan barnen. Dessutom njuter vi SÅ MYCKET de tillfällena vi lyckas ordna barnvakt och får vara med bara varandra. Så värt!
Att ordna barnvakt till ett barn var ju rätt enkelt. Att ordna till två är lite meckigare, men fortfarande genomförbart. Ett dygn då och då. Hittills har vi inte varit borta från barnen mer än ett dygn i taget, jag hoppas det kommer.
Att vi sedan när vi är i 40-årsåldern, har rätt stora barn, är ju rätt häfitgt. När vi är 40 år, så är Milton 17 år (hjälp!) och Dante 13 år. De kommer klara sig rätt bra själva då och vi har möjllighet att sticka iväg på tu man hand rätt lätt. Småbarnsåren är här och nu, den där ensamtiden går bra att njuta av när barnen är större också.
 
10. Folk snackade om lyckan att få barn.
Jag var lycklig innan Milton föddes. Jag red och pysslade med mina hästar varje dag. Yda fick långa promenader och träning ofta. Jag tränade massor och har aldrig varit så fit som då. Sedan blev jag gravid och Milton föddes. Och när hela min värld vändes upp och ner för att sedan plana ut och bli en helt ny värld, då har jag nog aldrig varit lyckligare. Vi hade det så himla bra, vi och vår son. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Sedan blev jag gravid med Dante, en väldigt planerad bebis. Det var alltså så självklart.
När han föddes, kändes hela mitt liv så fulländat. Två barn, två fantastiska pojkar. Vad mer finns det att begära?
Folk snackar om lyckan. Den där lyckan är helt ofattbar. Den går inte att ta på eller förklara, ändå är den så självklar. Trots enorm sömnbrist, en kropp som är förjävlig, ständig huvudvärk och ett jäkla humör från min sida, är jag ändå sådär ofattbart lycklig. På ett vis jag aldrig hade kunnat vara utan barnen, tror jag.
 
Men i det stora hela är ju allting så himla individuellt. Så egentligen är jag en rätt dålig referens, precis som alla andra. Här får ni bara min syn på saken, den stämmer säkert inte alls överens med andras (inte ens Marcus och jag tycker lika i dessa påståendena). Så ta det med en nypa salt, det gör jag.
Kanske kommer det en lista om vad folk däremot inte snackade om, men borde ha snackat om. Det finns en hel del sådant också. Vi får se...
 
♥ ♥ ♥

Kristianstad Pride 2016

Milton och jag for in till stan i lördags, klädda efter väder, såklart. Så jobbar vi, i vars ett par Hunter-stövlar och vars ett paraply, så var vädret inte ett problem. Så himla fab, den där ungen. Och så rolig - shit vad vi hade kul tillsammans! När vi satt och åt så sa han sådär sponant: "Mamma, vad roligt det är att hänga med bara dig". Åh. Det gjorde hela min helg och jag kände precis samma sak, vad roligt att hänga med bara honom!
 
 
När vi hade ätit, gått i en affär och sedan fikat (hahaha, vi gillar att äta!), så hörde vi Pride-festivaltåget utanför vid torget. Och det var egentligen därför vi åkte in till stan i lördags. Vi tittade på tåget och sedan anslöt vi och gick med. Och det var SÅ roligt!! Hela vägen till Tivoliparken gick med med för att sedan njuta av musik, folk och Tivoliparken, innan vi sedan åkte hemåt.
Att få ge Milton det, det är viktigt. Att visa honom att det är okej att människor är sig själva. Att människor är olika. Att det är okej att älska vem man vill. Det är så himla viktigt.
Heja Kristianstad Pride och TACK för att ni gjorde detta, hoppas på tradition! Vi hade en rolig och viktig eftermiddag tillsammans, min Milton och jag.
 
 

De där två!

Bara eftermiddagen också, sedan väntar tre dagars helg. Med de där två och Marcus. Som jag längtar!
Tänk att vi fått vars en MiniMe.
Milton som är så otroligt lik mig, utseende mässigt och på humöret. På allt annat är han så skrämmande lik sin moster. Otroligt egentligen.
Och så Dante som är väldigt lik Marcus, utseendemässigt. Men i hans kropp bär han samma trygghet som jag bär.

Likheter och olikheter. De är världsbäst precis som de är, de där två.



Föräldraskap innan barn vs efter

"När vi får barn ska de aldrig få äta på McDonalds". Det var vårt hårdaste statement. Innan barnen föddes dårå.
Sedan föddes Milton och vi häll fast vid det (och mycket annat) hans första tre år i livet. Sedan började han förstå olika saker och ställde lite krav, hade önskningar och så vidare.
Dessutom satt han bakvänt i bilen (såklart!!!) och det var enkelt för oss där fram att smussla rätt friskt med godis, mat och dryck.

Och nu, när Milton är sex år, är det bästa han vet att då sitta uppe på kvällen med oss och äta lördagsgodis. Och det lyxigaste som finns är att då äta på McDonalds och att sitta där inne, alltså inte ta med maten hem. Haha.. Det är ändå inte jättesvårt att uppbringa om det nu är det som gör dagen "till den bästa dagen någonsin!".

Lillebror då? Jo, han hänger ju med på det mesta och har inte alls samma strikta förhållningsregler som storebror. Han har redan stenkoll på vad fika, glass, ketchup och godis är. Även om vi trots allt försöker undvika att äta sådant i hans närhet. Framförallt godis, det är rätt lätt att smyga med. Man skulle till och med kunna säga att småbarnsföräldrar är lite av proffs på smussling, smuggling och lögner rörande just godis.

Med McDonalds? Jorå, Dante har redan i sitt knappt tvååriga liv, hunnit äta där ett par, tre gånger. I somras när han var precis ett år, råkade jag dessutom mata honom med ett par skedar Sweet chili-sås, istället för fruktpuré, innan jag insåg vad jag gjorde, hahaha..
Igår när barnen och jag var där, på McDonalds alltså, så steg han in där som om han ägde stället; röda byxor med stjärnor, napp i munnen, tändare i handen (som vanligt, det har blivit lite hans signum typ), sin sjukt fräsiga keps och så Miltons medalj runt halsen. Så jädrans fancy!



Om han överlevde? Japp, nemas problemas. Han åt mest äppelbitarna. Om maten varit bättre idag? Japp, det gäller att kompensera dåliga dagar med bra.
Om jag fortfarande känner mig som en rätt bra förälder? Svar ja. Kanske inte lika bra som innan jag blev förälder, men trots allt rätt bra.

Milton 6 år

För sex år sedan genomgick jag det värsta och bästa dygnet någonsin, i mitt liv. Förlossningen var ett helvete och det var jobbigt lång tid efteråt. Milton var fantastisk och det vackraste jag sett i hela mitt liv. Från att ha varit tvärsäker alltid på att jag skulle få döttrar i livet, insåg att det helt plötsligt var så självklart att just Milton skulle bli vår. Vår son. Här, fotad någon gång under sitt första dygn i livet.



Idag, sex år senare har såklart massor av vatten flutit under broarna och han är så himla självklar och är den människa jag gärna spenderar massor av tid med. Han är så klok, fantastisk, rolig, allvarlig och alldeles underbar. Och det vackraste jag någonsin har sett. Det långa håret. Den djupa blicken i de bruna ögonen. Den långa kroppen, som ofta ser ut som en kalv på grönbete. Han är så vacker, att det gör ont i mig. Stoltheten och lyckan liksom pressas ut från hjärteroten på mig och jag är oerhört lycklig som mamma.



Och idag har han firats. Hur mycket som helst! Och har nu 22,30 precis kastat in handduken, efter en superdag, enligt honom själv. I morse fick han gå på upptäcksfärd ute, för att tillslut stöta på sin alldeles egna kanin! Vem han är, tar vi senare.



Sedan efter frukosten var det en låååång väntan på gäster (medan vi andra for runt och fixade och fejade). Milton tog det hela med ro och hängde mest här, på sitt (än så länge) rätt tomma presentbord.



Sedan fanns inte tid för fotografering mer än på tårtan, som blev bra även i år!



Men nu är det mest slagna hjältar här hemma och vi kastar nog in handduken nu också, efter en himla fin dag.

Tack Milton, för att vi får fira just dig varje år. Tack för att du är just du. Tack! Vad jag älskar dig!

Att flytta en rabatt.

Ja alltså. Vilken skitjobb. Jag har grävt bort ungefär en tjugondel av grässvålen och är redan trött på det, haha.. Sedan ska det på med ny jord, växter ska flyttas och den gamla rabatten ska sättas igen och där ska sås gräs.
Så där satt jag och funderade över vad jag har gett mig in på:



Sedan lyfter jag blicken och ser ut över min älskade trädgård och vet precis varför. För att jag har en trädgård att pyssla i. För att jag har två fina hundar och en katt som håller mig sällskap och njuter av mitt påtande. För att jag har två fantastiska barn som leker så fint tillsammans och som älskar trädgården. Det är ju för dem jag gör det här. Och för mig, för att jag älskar att vara där ute.
När sedan båda barnen kommer bort, kryper upp i mitt knä och vi sitter där, med solen i ryggen. Jag luktar i deras nackar och sparar deras dofter långt in i hjärteroten och känner precis där och då den enorma lyckan i att då vara just deras mamma. Tänk att de där två är mina barn.



En som är mer vild än tam, som kan vara den häftigaste unge jag någonsin stött på. Barnet som nog tog flest steg av alla under gårdagens Valborgsfirande vid sjön. Som alltid äger, var han än är. Dante.
En med en enorm integritet. Som är sådär fantastisk som bara han kan vara. Som går att ha så härliga samtal med och som förstår så mycket. Som är klok som en bok och samtidigt bara ett litet barn. Min minior. Milton.

Att börja anlägga rabatt idag var inte helt illa pinkat ändå, trots allt. Vi har haft en SÅ fin dag, barnen och jag. Och Marcus, när han anslöt.
Utöver rabattbygge har vi ju hunnit med att tvätta och ta fram utemöbler och jag har tvättat bilen. Fler sådana här dagar, tack! Veckans väder verkar vara på vår sida dessutom, så det kan hända att det blir många timmar utomhus :)
Kram och godnatt!

Life goals

Samma häst, olika barn. Ungefär lika gamla barn, häst som har åldrats lite mellan bilderna. Mina barn. Min häst. Åh! Life goals, ni vet.


Ni ser vilket barn som är vilket väl? Milton till vänster och Dante till höger. De där två världsbästa barnen. Det är fantastiskt.

Och det är ju så himla fint. Sådant som jag drömt om och nu får uppleva. Att hänga med mina barn, bland mina hästar. Det är fint och jag blir så himla lycklig. 

Att ha en sorg, ett bekymmer och...

...tankar riktade åt ett håll just nu. Malva. Min lilla, lilla, fina, älskade häst.
I onsdags kväll var veterinären här och röntgade min tappra, coola häst. Inte nog med att hon borde ha jordens överskottsenergi (vilket hon har) och därmed bli rätt vild och galen utanför boxen, eftersom hon mest står inne just nu. Nu skulle hon dessutom ut bland allt bråte i garaget och röntgas. Hur det gick? Fantastiskt bra. Eller alltså, Malva skötte sig helt underbart bra. Jag kunde inte varit stoltare. Mina två hästar har jordens bästa psyke och är båda oerhört lätthanterliga alltid.
Närbild på Malvan och lådan med röntgenapparat. Resten av garaget tänker jag inte visa på bild.



Vad röntgen visade? Piss rakt igenom, skulle man kunna säga. Min stackars lilla häst har rätt ordentliga rotationer i båda framhovabenen. Detta är så oerhört orättvist.
Resten av kvällen satt jag hos henne och grät och grät och grät. Det gick inte att hålla tillbaka längre. Samma känsla som när jah fick beskedet med Armani för några år sedan, när det liksom inte längre går att hålla tillbaka och allt kommer på en och samma gång. Skillnaden är att med Armani var det ändå mer hoppfullt, än vad det nu är för min Malva.



Var vi står nu, såhär ett par dagar senare? Jag vet inte.
Malva står på box med smärtstillande. Jag ringer samtal, kollar försäkringar, surfar på nätet och gör allt jg kan för att bli lite mindre rådvill.
Just nu lutar det åt att jag ska försöka ge henne en sista chans med exakt rätt behandling, om vi kan läsa allt praktiskt och till Malvas fördel rakt igenom givetvis. För det måste ändå vara det absolut viktigaste. Att hon mår bra.

Men tankarna är ju hos henne hela tiden. Och det dåliga samvetet. Inte bara över henne. För i hagen går en ensam vit, som kommer få gå ensam länge till.

Att ha längtat galet mycket efter dethär.

Med våra barn är sömn liksom ingen självklarhet. Vi dras med våra stökiga barn varje natt och lider rätt ordentligt av sömnbrist. Jag vet att Marcus precis nu i skrivande stund toddar två vakna barn hemma i dubbelsängen.
Jag är SÅ tacksam över att vi trots allt nästan alltid är två, även om vi båda ibland (ofta!) kunde önska att någon annan bara tog våra barn ett par nätter i sträck så vi hade fått sooova. Men det händer ju aldrig.

Därför har jag längtat så oerhört mycket efter denna kväll. Jag ligget helt ensam i ett hotellrum i Stockholm. Och jag ska få sova ostört. Guld! Det är verkligen SÅ fantastiskt på alla möjliga vis!!
Tummen upp!



Det som trots allt drar ner det hela är ju just det, vetskapen om att mina barn är förkylda och att Marcus är själv med hela kalaset. Aja, inget att göra. Därför checkar jag ut nu och sover resten av natten - godnatt!

Finast

De där två pojkarna. Fantastiska.
Milton med sitt långa hår. Sina bruna ögon. Sin personlighet med de där djupa tankar och allvarliga uppsyn. Men också en fantastisk humor.
Och jo, på bilder som denna, kan till och med jag se att han är rätt lik mig.
Barnet jag alltid är lite mer beskyddande över och tänker lite extra på, vad det än gäller. Mitt älskade Snöre.



Och den där lillebroren. Min Sparv. Det härligaste barnet jag vet. Han med det ljusa håret och de blå ögonen. Han som ger skrattet ett ansikte.
Barnet som gärna kryper upp i knät och myser, men också är helvild och är överallt och ingenstans mest hela tiden. Jobbar i det tysta och garvar läppen av sig när en kommer på honom med bus.
Tryggheten bor i min Sparv, alltid. Finns inget som rår på honom.



De är fantastiska, de där två. Som individer och tillsammans. Båda med ett fruktansvärt humör. Vad jag älskar de där två. Störst av allt är kärleken.
RSS 2.0