Denna text...
...hittade jag på en anslagstavla på min praktikplats. Jag tycker den är fin, man ska vara stolt över det man gör och presterar!
Det här med att pendla kollektivt, del 2
I middags tåg jag bussen hem för att jag glömt min matlåda och träningspåse. Så sedan tog jag bilen tillbaks till stan.
Men i alla fall, jag satte mig på bussen, givetvis på ett ensamt säte, som alla andra. En station efter mig hoppade en dam på och satte sig hos mig. Hon var 85 år gammal och bodde på en gata i byn ganska nära oss. Vi pratade hela vägen och hon var helt fantastisk! Hade jag inte haft bråttom hem (en timmes lunch) så hade jag hoppat av vid hennes hållplats och slagit följe med henne hem och sedan gått vidare hem till mig - damen var hur trevlig som helst och vi hade mycket gemensamt!
Mest pratade vi, väder, snö, våren, vart man handlar, att pendla kollektivt och så vidare. Vi var överens på alla punkter i våra samtalsämne.
TÄnk att man på en 10 minuters bussresa, ändå kan träffa så fina människor. Henne kommer jag tänka på flera gånger och hoppas stöta på på fler bussresor. Ibland behövs det inte mycket för att människor ska skapa kontakt.
Ännu en liten kort parentes om att åka kollektivt, om än en otroligt viktig parentes.
Kram på er!
Det här med att pendla kollektivt
Detta är SÅ svenskt. Alltså, kanske inte just att pendla kollektivt, det finns (väl?) världen över. När jag hoppar på bussen, sitter det människor på många 2-mannasäten, ingen sitter tillsammans. Såklart. Givetvis letar även jag snabbt upp ett tomt 2-mannasäte och sätter mig där. Ensam. Jag hoppar på i början av byn, så efter min station är det mycket folk som ska på bussen till. De tomma 2-mannasätena tar fort slut och man ser riktigt hur stressade folk blir över att dessa sätena är tomma och att de tvingas sätta sig TILLSAMMANS med någon annan. Ja herrejisses vilket problem!
Killen som satte sig hos mig tillslut, stod och skruvade på sig ganska länge, innan han valde att sätta sig hos mig tillslut. För till skillnad från många andra (långt ifrån alla, men några stycken), så var mitt säte tomt från väska, den hade jag satt på golvet framför mig, eftersom jag visste att mycket folk skulle få plats. Många gör nog så medvetet (?!) att de sätter väskan på ena sätet, för att folk inte ska sätta sig där.
2 personer valde att stå istället för att sätta sig på vars ett tomt säte, tillsammans med någon de inte kände.
Jag kan absolut känna igen mig själv, jag sitter helst också själv. Framför allt på morgonen, när jag redan är sådär asocial och fortfarande trött. Men är det verkligen ett så stort problem? Jag tyckte snarare att det var trevligt att få en medresenär vid sidan om mig, jag blev ju varm på mitt vänsterlårs yttersida - plus på det!
Men samtidigt är det lite roligt att titta på folks reaktioner när de stiger på bussen. Och så påminns jag av mig själv och hur jag gör, när jag febrilt letar efter ett tomt ensamt 2-mannasäte och gläds åt att jag hoppar på bussen tidigt i byn ;)
Sådär ja, dagens "krönika" ;) Kram på er!
Så Tänkvärt
Läs och begrunda :)
Ett ospännande liv
Givetvis önskar jag mig och alla andra ett gott liv och att vi alla får må bra och vara friska. Men det ser jag solm en självklarhet på min önskelista och säkert på de flestas önskelista.
Men mitt liv anses nog av många ganska tråkigt och enformigt. Ett typiskt familje-/"svensson"-liv kanske? Det är upp på morgonen och ta hand om barn och djur. Sedan är det vardag med jobb, skola, dagis för familjemedlemmar.
På eftermiddagen ska barnet hem från dagis och sedan är det eftermiddagssysslor i form av lite stallskötsel, hundpromenad, mellanmål och lek, en och annan middag lagas också och piffar vi till vardagen lite extra, så blir det kanske fika med någon vi tycker om. Som idag var vi hemma hos mina föräldrar och fikade med moffar, som Milton säger. Himla trevligt sådär en torsdag.
Om kvällarna är det lite tv-mys ibland, men för det mesta en del studier för mig. Andra halvan tränar ett par kvällar i veckan.
Om helgerna så jobbas det ibland för min andra halva. Jag är för det mesta ledig om helgerna, om man bortser från pluggande. Då och då träffar vi folk vi tycker om; släktingar, vänner och sådär. Äter middag, kollar film, fikar och så vidare. Det gillar vi. Även om sådana som jag, älskar att vara hemma, umgås här och bara ta det lugnt i myskläder.
Jag är nöjd med mitt liv och har redan hunnit med en del. Jag har aldrig rest eller sådär, mer än 1-2-veckors resor. Det beror ju framför allt på mina hästar och det är inte så lätt att vara hemifrån, av praktiska skäl. Men jag har hunnit med över 9 år med min andra halva, jag har hunnit med att fostra en liten hund. Jag har hunnit med att bo i lägenhet, varav en bostadsrätt. Jag har hunnit med att flytta till hus och byggt stall (pappa...!). Och det största av allt - jag har hunnit med att få barn! Det är ändå inte illa, när man tänker efter, även jag egentligen har ett ganska ospännande liv. Jag älskar mitt liv!!
Nu ska jag plugga (såklart) och snart kommer nog min andra halva ner, efter att ha somnat barnet. Nu ska jag dra igång, kram till er!
2011 del 2
Juli. Milton växer och blir bara större och större och vi njuter allihop av mycket ledighet tillsammans i vårt fina hus och i vår trädgård.
Stallgolvet gjöts och nu började vi kunna se vad som skulle ske i stallet, en tuff, jobbig och skitrolig resa!
Augusti. Mycket hände här, först dagis(förskole-)inskolning för Miltonsdel, som var bra tuff och omtumlande för en liten kille, som fick enorm separationsångest.. Men sedan drog ju skolan igång för mig och dagis igång på riktigt för Milton, vilket har varit jätteskoj för Milton, som har utvecklats massor under hösten! Däremot betydligt tuffare för mig, med en utbildning som håller ett ganska högt tempo och med att vara ifrån Milton hela dagarna.
Såhär fin var i alla fall Milton, dagen då det var dags för dagis på riktigt, efter inskolningen, ljuvliga kille!
September. Detta var nog den absolut jobbigaste månaden för mig, på hela året. Skolan var igång på allvar, Marcus åkte en vecka till Norrland på jakt, samma vecka hade jag tentavecka, vilket också var helt nytt för mig. Och sedan höll pappa och vi på med stallet som byggdes för fulla muggar, varje lediga stund, under hela månaden, phu!
Men vi hade inte bara det jobbigt i september, nejdå! Flera ljusglimtar som jag kan älska och se tillbaks på! Jag hämtade hem en styck hund, ehhh katt ;) Han beter sig nästan som en hund, den där Vilse! Katten som jag älsar högt och som alltid bara är bäst!! Ingrid, om du läser (eller Anna, du får förmedla ;) ), jag är dig evigt tacksam över denna lille katt, han är helt fantastisk!!
Den 16 september släppte spärren för Milton och nöret började gå på egen hand, äntligen!! Folk säger att man ska njuta av tiden innan de börjar gå själva, men nej jag kan fortfarande säga att jag njuter mycket mer av att han nu tuffar på bra på egen hand, men så har jag ett barn som gärna fortfarande sitter i vagnen =)
Vi var ju på släktträff också i september, vilket händelserik månad!! En helmysig släktträff, som vanligt!
Oktober. Den 10 oktober var ännu ett sådant där magiskt dagut för mig, hästarna fick flytta in i mitt och sitt alldeles egna stall. Herrejisses vad jag älskar mitt stall!! Min pappa är helt fantastisk och har verkligen gjort hur mycket som helst, ja ni ser ju alla hur fint det är!
November. November var en tung månad, med alla studier på både svenska och engelska. Ja det låter lite som att jag klagar över mina studier varje månad. Egentligen tycker jag att det äs skitroligt, annars hade jag aldrig orkat, vill jag lova! Men det kan ju vara både tungt, as-jobbigt, svårt och roligt, inspirerande och händelserikt på samma gång, väl? Jag önskade i alla fall flera gånger om att jag kunde multi-taska mig själv och vara på flera stället samtidigt, göra allt på en gång och avsluta alla projekt bara sådär. På en dag helst ;)
Milton älskar att läsa böcker, både med hjälp av oss och att sitta och bläddra själv. Det har egentligen varit så hela hösten, men jag vill ändå uppmärksamma det lite ;)
December. December är alltid den bästa månaden på hela året, enligt mig. Dock märker man, ju äldre man blir, att man vill stanna upp och njuta mer och mer för varje år, men av någon anledning får man mindre och mindre tid till att göra just det, vilket egentligen är otroligt synd.
Milton var i alla fall världens finaste tomte-nissen på vårt julkort, trots röd näsa och början till ögoninflammation.
december var rent överjävlig, rent ut sagt, på grund av alla läkarbesök för våran stackars Milton och mycket VAB (vård av barn) för mig, vilket resulterade i ännu tuffare i skolan och lite sämre resultat, det grämer mig. Mycket. Men Milton är givetvis viktigast och jag är gärna den som tar på mig att VAB:a.
Men dessa läkarbesök alltså.. Skrev om det i december också och vi var lite smått knäckta över två veckors ögoninflammation och dubbelsidig öroninflammation... Och ett fruktansvärt dåligt bemötande vid ett flertal tillfällen, hos olika läkare och sköterskor. Taskigt, dåligt, respektlöst. Tack och lov vägde fina läkare på Vänhem i Hässleholm, upp detta en hel del!
Såhär såg det ut många gånger; Milton sovandes på mig och jag försökte plugga vid sidan om, ja vad gör man?
Sådär ja, här har ni mitt år, i text och bild. Eller delar av det i alla fall. Vårterminen och höstterminen skiljer ju sig markant åt, inte sant? ;) Från en kravlös föräldraledighet som jag hade kunnat gå tillbaks till när som helst, utan att blinka. Till en höst i ett helt anna tempo, men som varit superrolig på många sätt ändå.
Många nya vänner har vi fått under åren, Miltons gudfars sambo. Nya klasskamrater. Föräldrar från dagis. Säkert en hel drös till, men jag nämner inga fler då jag är rädd att glömma någon =)
Ser nu fram emot ett nytt spännande år med nya möjligheter, kram till er alla och Gott Nytt År!
2011 del 1
Jag tänkte summera mitt år och lägger upp det i två delar, halvårsvis då givetvis =) Här kommer det första halvåret.
Januari. Den 25 januari blev vi husägare, vilket är helt fantastiskt! Vi var så lyckliga över detta och är givetvis fortfarande! Det känns fortfarande helt overkligt och konstigt att just vi bor i detta hus, vi är så glada i vårt lilla fina hus!
Milton blev 8 månader i januari. Såhär såg han ut då, Snöret! Finaste Milton, tänk att jag umgicks med dig dagarna igenom då, saknar det hur mycket som helst!
Februari. Denna månad tillägnar jag min Yda. Jag skrev ett långt inlägg om henne i februari och det vill jag lyfta fram. Hon är verkligen vår stolthet och ögonsten och vi älskar henne obeskrivligt mycket. Hon är så himla duktig och vi får mycket beröm för henne och framför allt över att hon är så otroligt lydig och lojal. Det är inget vi direkt kan ta åt oss äran över, det har liksom bara fungerat från början. Eller kanske ska vi därför ta åt oss äran? Något bra har vi säkert gjort för att få henne som hon är idag. Vissa hundar är nog lättare att jobba med än andra. Nu menar inte jag att Yda är helt perfekt ;) Hon har senaste åren blivit ganska mesig. Jag har svårt att förhålla mig till den sidan av henne, eftersom jag är van vid lite tuffare och självständiga hundar. Eller van och van, men jag trivs bättre med det och tycker det är lättare att arbeta med. Däremot anser jag fortfarande att Yda är min "ones in a lifetime". Min stora kärlek på fyra ben.
Mars. I denna månad drog allt vad hosta heter, igång. Miltons jäkla hosta, som fortfarande dyker upp i perioder. Både Marcus och jag var host-barn, så det är väl ingen slump och det är säkerligen något som Milton kommer att få dras med under uppväxten, stackaren.
Vi köpte ny bil i mars också. Fina pärlan =)
April. Den 25 april hände något stort - Milton började krypa!!! Äntligen! Stora killen, jag kommer ihåg det som om det var igår, ooooh!
Jag gick också med extrem ständig värk i rygg och nacke. Mer än vanligt. På grund av allt arbete med veden. Det är ju roligt att arbeta fysiskt och använda kroppen, det tycker jag verkligen. Men när det går så långt att starkare tabletter måste skrivas ut, för värk och inflammation, då tycker även jag att det gått för långt. Men roligt hade vi ;)
Maj. Milton fyllde ett år, 1 år. Ett helt år alltså, kan ni fatta det?! ;) Jag kunde det knappt, lika lite som jag vill inse att han faktiskt är ett och ett halvt år nu, stoppa tiden!!
Den 29 maj, dagen efter Miltons födelsedag, flyttade vi till huset. Som vi hade längtat hela början av året till detta och som vi njuter och älskar det!
Juni. Den 14 juni var också det ett viktigt datum för oss (mig!), en enorm milstolpe i mitt liv. Hästarna fick flytta hem. Hem till sitt och mitt nya hem. Jag får gåshud bara jag tänker på den känslan fortfarande och jag kan knappt förstå det.
Den 20 juni tog min föräldraledighet slut. Jag var ledig mycket i sommar ändå, tack vare att jag jobbade som jag gjorde, men den tog ändå slut där och det hade jag otrolig ångest över och saknar det massor fortfarande.
Kramar och godnatt!
Det pågår en tyst katastrof
De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Vad jag allra helst önskar mig i julklapp.
Du kan hjälpa till. Genom SOS webshop kan du köpa mycket av det som kan underlätta vardagen och livet för människor och helt enkelt köpa livsnödvändiga julklappar helt enkelt.
Du kan till exempel köpa Medicinpaketet, som ger HIV-behandling till ett barn i Moçambique i en vecka.
Alla barn behöver få leka, kanske framför allt de barn som har det svårt, få glömma vardagen och leka, så som barn ska få göra. Du kan bidra med ett lekpaket.
Det finns ett Familjepaket, som sponsrar barnbyar där ensamma barn får en familj, kärlek, mat, medicin och skolböcker.
Så om någon tänker köpa en julklapp till mig - köp någon av dessa gåvor eller någon av de andra gåvorna inne i webshopen. Eller om ni har någon annan att ge en julklapp till, varför inte någon av ovanstående?
Kram, ta hand om er!
Vet inte vad jag ska skriva
Sitter och funderar på vad jag vill jobba med i framtiden, när jag är färdigutbildad. Och var jag vill arbeta. Jag trivs riktigt bra med utbildningen jag går och det känns riktigt rätt och det är spännande att se vad detta leder till.
Vissa dagar tänker man väl mer än andra, idag är en riktig tänkar-dag.
Det finns väl så mycket man vill uppnå man vill uppnå i livet med utbildningar, jobb, familj, resor och så vidare... Vi har ju uppnåt en del, men det finns absolut mer vi vill ha och göra!
Nej, nu har jag funderat här tillräckligt länge ;) Dags att sätta fart med böckerna igen, kram och hej!
UngCancer
Så viktigt, så tänkvärt, så allt. Berör djupt och jag blir tårögd varje gång jag tittar på det, lyssnar på det och tänker på det.
Ta hand om er.
Oj oj oj!
Tankarna idag...
Money, money, money...
Tänk om man vore miljonär, då vore detta inte direkt märkbart i plånboken, för oss "vanliga" ;) är det ändå en hel del. Men jaja, pengar ska väl användas på något vis, inte sant? inte var det direkt oväntade utgifter utan något planerat och undanlagt för. Värre är det verkligen när de där stora oväntade utgifterna dyker upp, för de kommer ju titt som tätt; veterinärkostnader till djuren, kyl eller frys, bilreparation etc. Det är verkligen tråkiga utgifter.
Igår innan jobbet så var våra föräldrar här (och Marcus yngsta systrar också!) här och grillade, ett litet sätt tt tacka dem för att de ställer upp så mycket i alla fall, och gud vad trevligt vi hade det! Massor av god mat och att sitta ute är ju guld! Kött, klyft-nypotatis, bea-sås, sallad, grillad halloumi-ost - MUMS!!!
Nej nog för just nu, dags att sätta fart innan Marcus och Milton kommer hem igen. Kram på er!
Flickor vs pojkar
Är glad över att det ändå, nu mera finns betydligt mer än tidigare till pojkar, men ändå är det verkligen begränsat. Jag går för övrigt ofta över på flickavdelningen och tittar kläder till Milton och hittar ofta fina kläder, vissa som passar både flicka-pojke och vissa som inte fungerar alls på pojkar. Jaja, nu vet jag att inte Milton bryr sig sådär nämnvärt, men jag gör det. Jag är lika ointresserad att klä Milton i tuff-tuffa pojkkläder och joggingbyxor (som oftast hittas på pojkavdelningen) som jag är att klä honom i puttinuttiga flickkläder.
Jag älskar kläder som fungerar till både pojke och flicka, tycker det ser snyggast ut och är mest användbart.
TACK fina Vanja som delade med dig av dina tankar, precis så tänker jag med och ifrågasätter detta ofta för mig själv, när jag går i en butik och kikar.
Nu är det snart dags för arbete för mig igen, ni andra får sova gott. Kramar
Just nu
Nu är det dags att stänga ner datorn också och istället ta mig ett kallt glas lime-vatten och en liten bit cheesecake.
Livet hade kunnat vara sämre. Helt klart. Det låter nästan som poesi, det jag precis har skivit. Och det är det nog också, en form av en verklig poesi. Idag njuter jag av livet. Imorgon är en annan dag. Morgondagens problem tar vi då, även om mina tummar hålls hårt för min vita springare.
Tankarna går till honom, hela tiden. Minst en gång i minuten. Men hans problem tar vi imorgon. Idag njuter jag av livet.
Kram
En helt vanlig dag
Så imorgon blir en annorlunda dag. Milton får vara hos farmor större delen av dagen, ända till pappa kommer hem och hämtar honom. Armani ska göras iordning på förmiddagen och vid lunch beger vi oss. Underbara och världens bästa Lina hänger med, som lasthjälp, moraliskt stöd och som bästa vän (vilket verkligen behövs, alla tre saker).
Nu är det lek med Milton som gäller, kanske en promenad, det är jag sugen på, ja det blir det nog, så strålar nog Milton och Yda ikapp, de älskar vara ute på promenad så det blir det och jag har redan bestämt rundan i huvudet =) Och så behöver jag rensa tankarna så det passar jättebra med en rask promenad.
Kram på er, roligt att se att så många läser min blogg, har ett jämnt antal läsare varje dag så jag tippar på att ni är ungefär samma personer som läser? Kram igen!
Finns inga ord..
Läs, begrunda och sprid vidare.
Kramar
Samvetet..
Idag hastade vi iväg med vagnen efter frukost, i regnet. Skulle hämta bilen på sambons jobb för han började tidigt idag. TACK OCH LOV så älskar Milton att åka vagn! Sedan körde vi till hästarna för att släppa över dem till en annan hage. Världens bästa unge älskar TACK OCH LOV att åka bil också. Och satt fint och tittade från bilen på mig och hästarna.
Hoppas ni har en fin dag, kramar!
Tankar kring att flytta
På tal om det här med att flytta, så läste jag hos en av mina favorit-bloggerskor HÄR (<---klicka där) där Britta har skrivit om just det här om att flytta. Man bryter upp så mycket egentligen när man flyttar och även om vi längtar jättemycket efter huset och verkligen ser så mycket fram emot att få flytta, så är det ändå lite sorgligt. Alla ställen vi besöker varje dag; affären vi handlar i, promenaderna vi går, träden vars grenar jag drar högerhanden genom varje kväll under mina hundpromenader, människorna vi möter och pratar med.
Nu låter det ju som att vi ska flytta till andra änden av Sverige, fast vi bara ska flytta en dryg mil härifrån. Men just dessa sakerna bryter vi ju ifrån då vi får in nya vanor, rutiner etc. i det nya hemmet.
Mest "sorligt" eller hur man nu väljer att säga, är väl ändå att vi lämnar Miltons första hem. Detta är ju hemma för honom, här hittar han och kryper nu runt överallt i lägenheten. Det var hit vi tog hem Milton efter bb, här har vi fått se Milton utvecklas, både fysiskt och som person, det är här vi har fått se honom växa upp till den härliga "toddlern" han är idag.
Snart är inte denna lägenhet en del av vårt hem längre. Det känns konstigt, spännande, fantastiskt, sorgligt och allt annat på en och samma gång!
Lite tankar från mig såhär på en söndag. Tack Britta för ditt inlägg om att flytta, du satte fingret på spiken och skrev precis sådant som jag har tänkt kring att flytta!
Hoppas er söndag blir fin. Här vankas barnkalas i eftermiddag, men först när Milton vaknar så är det lunch, hästarna i Vinslöv och lite små-fix. Kram på er
I väntan på min mugg te...
En hemsk tanke och säkert en fruktansvärd vardag för de som lever med det, vare sig man själv är sjuk eller anhörig eller vän till en sjuk.
Nej, nu orkar jag inte skriva om allvarligheter längre, men det är verkligen viktigt att ta upp.
Det får vara dagens viktiga inlägg, kram till er alla och var rädda om er!
Höstliga funderingar...
Hur får man ihop dagistiderna?
Hur får man ihop vardagen?
Hur hinner man med allt?
Hur har man råd?
Massor, massor, massor med frågor snurrar i mitt huvud just nu och jag har bara ett par dagar på mig innan allt ska vara klart, sökt och inne. Jag ÄR verkligen glad över att vi fick barn, innan jag återupptog studierna. Vi har ju alltid sagt att vi vill ha barn ganska tidigt i livet, vilket vi är så glada och tacksamma över att vi fick också! Men givetvis är det Milton jag har i åtanke allra allra mest nu när studier kommer på tal igen.
Dock har jag pratat med flera studerande mammor och de säger att tid för barnen har man, faktiskt nästan mer än när man jobbar, eftersom man som student ofta kan styra sina tider mer än när man arbetar. Jag hoppas innerligt att detta stämmer även i vårt fall! Givetvis har Milton världens bästa pappa, men Marcus jobbar ju en hel del och butikstider är sådär lagom roliga, de passar inte så bra med en liten på dagis alla gånger ;)
Nu ska jag sätta mig ner och spåna på mitt personliga brev. I eftermiddag blir det till att kopiera papper som ska skickas iväg, phu - varför är jag ute i sista sekund?! Att jag aldrig lär mig!
Nej nu får jag sätta fart, innan Milton vaknar. Kram på er!
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag...
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig detsamma mer.
Idag går mina tankar till en person som gick bort för 3 år sedan och som är i mina tankar ibland. Framför allt går mina tankar till hans mamma och bröder och till hans nära vänner.
Kommer ihåg det som igår när jag fick det där samtalet på jobbet av sambons moster, att han hade gått bort. Mycket blandade känslor som for runt i hjärnan, i hjärtat. Konstigt, tomt, ofattbart.
Tycker det var värt att nämna här inne, det är ju ändå min blogg, min dagbok. Många av er vet säkert vem det gäller, men vill inte dela med mig för mycket kring detta ändå.
Hoppas ni alla mår bra! Kramar från mig
Nej nu jäklar!
Jag är i så himla dålig form och inte heller gör jag något åt det heller. Nu är det dags att ge det ett försök i alla fall, det kommer en sommar som verkligen närmar sig med stormsteg och om jag över huvudtaget ska våga visa mig på en strand alls i sommar vid något tillfälle så bara måste jag göra något nu.
- Utöka promenaderna och gå oftare. Jag älskar ju att ut och gå och det är himla mysigt att gå med barnvagnen! Är ute och går en lång promenad i stort sätt varje dag och hinns det inte med en lång tur så försöker jag göra något annat med Yda, promenaderna är framför allt för hennes skull.
- Min syster är så duktig på att hemma-träna. Ska minsann be henne sätta ihop ett litet program åt mig som jag kan göra. Jag menar, Milton sover ju faktiskt oftast 2 timmar varje förmiddag, det borde inte vara så svårt för mig att träna lite den tiden.
- Äta bättre. Har varit flitig och lagat mat mycket de sista veckorna. Eller ja, mer än vanligt. Mycket för Miltons skull då han totalvägrar att äta färdig barnmat. Men jag måste bli bättre i övrigt; äta regelbundet, återuppta min vana med att äta havregrynsgröt till frukost och inte slarva med frukosten, inte slarva med kvällsmat.
Nej nu jäklar ska det bli lite förändringar här. Det blir godig/kakor vid kalas eller andra speciella tillfällen, det räcker gott och väl. Hur gör ni med träning, vad tränar ni och när?
Nu är det dags, återkommer framåt våren med detta ämnet och uppdaterar er om hur det går för mig. Så ses vi kanske på stranden i sommar ;) Kram igen!
