Milton och håret

Kolla håret. Min Milton har världens coolaste frippa. Han är SÅ fin i sitt långa hår. Jag älskar det. Jag älskar det så himla mycket. Än så länge gör han också det. Jag hoppas han alltid kommer göra det, att han har självförtroende nog att stå emot kompisars, klasskamraters och äldre generationens tankar och tyckande om pojkar och långt hår. Det rimmar så jäkla illa, helt enkelt. 



Milton och kusin Emilia, som är jämngamla, har likadana frisyrer. Det är rätt fräckt tycker jag. Håret kan väl ändå inte sitta i könet?! Såklart inte.
För jäklar vad fin han är, min Milton. En kopia av mig - jag kunde inte varit stoltare. Han är det vackraste jag vet, mitt stora barn!
Idag är det sex år sedan vi "offentliggjorde" att jag var gravid. Där i magen låg ju just detta barn, mitt Snöre. 

God Jul!

Från mig och mina killar önskar vi att ni alla, har haft en fröjdefull Julafton!



Själv har jag haft en intensiv, men härlig dag. Mellan varven har jag kramat mina barn och andats in deras doft. Tänkt på Jennie och många, många andra som, av olika anledningar, inte får chansen att göra det. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Över att mina barn får chans att fira fantastiska högtider som jag tror de kommer kunna se tillbaka och glädjas över. De kan alltid känna sig trygga och vi har varandra. Det är värt allt.

Nu delar jag säng med en älskad femåring, som sover helt utslagen efter allt ståhej. Och det är härligt, att ha honom här nära mig. Han är tryggast här. Det är jag också.
Godnatt!

Tung dag.

Usch ja. Idag är det en tung dag världen över. Det är ju så vidrigt, att det knappt går att tänka på det. Och många är vi, som reagerar vi starkt på dessa terrordåd. Och det vore väl konstigt annars, att inte reagera. Det måste vi göra.
Och dagar som denna, då tittar jag på mina små och tänker å ena sidan att det är en sjuk och grym värld dessa ska växa upp i. Å andra sidan tänker jag, hur viktigt det är att dessa två ska få växa upp och vara med och bidra till gott i världen.

Detta tänkte jag på idag, när jag tog bilden på mitt älskade Snöre. Ett vackert barn i en, idag, mindre vacker värld.



Idag tar vi hand om varandra lite extra. Idag går tankarna till Paris. Idag reagerar vi.

Att sakna att ha en bebis.

Innan Dante föddes var jag ingen bebismamma. När Milton var bebis längtade jag efter att han skulle bli större och vi liksom skulle få mer utbyte av varandra.
Sedan föddes Dante och han hann inte mer än precis plockas ut från min mage, så kändes det så himla rätt. Att ha en bebis. Jag minns den där exakta känslan fortfarande. Han var så självklar. Och den känslan höll i sig. Inte en gång (trots enorm sömnbrist!) har jag längtat efter att min Sparv skulle bli större. Aldrig längtat efter de olika utvecklingsstegen, att han skulle lära sig krypa, sitta, äta, gå, prata. Det kommer ju ändå.
Som jag har njutit av att faktiskt ha en bebis. För alla heter han Dante. För mig heter han även Sparven. Och Bebbe. För han är ju det. Mitt lilla barn.

Men nu helt plötsligt har han blivit så stor. Han är ett förskolebarn. Jag har inte alls förlikat mig med det. Inte alls. Han har ju det, för tryggare unge finns inte. Han älskar dagis.
Idag var han där äntligen igen, efter att ha varit sjuk i 1,5 veckor. Och ofta under denna 1,5 veckan har han blivit liten igen. Han har somnat i famnen ofta, ofta. Och jag har kastats tillbaka ett år i tiden. För det var ju såhär det var då, han sov ju bara på mig då. Jag älskade det då, jag älskar det idag.
Den enda skillnaden är ju att han då vägde 3-4 kilo, nu istället 11-12 kilo (den viktresan, där snackar vi!).


Och jag saknar det. Saknar bebistiden jättemycket. När jag tittar på Dante så tänker jag, att jag aldrig vill att han blir stor. Jag vill ha min Bebbe alltid som just det, en Bebbe.

Traditioner.

Jag är ju löjligt traditionsbunden. Det är nog ett arv som både min syster och jag har ärvt. Och jag älskar det. Både att ge mina barn nya traditioner (som adventspresenterna jag införde förra året där barnen (från och med nu båda barnen, förra året fick bara Milton) och som Milton redan laddar för. Men även att låta mina barn få ta del av de traditionerna jag bär med mig från min barndom. Som att gå på kyrkogården på  Alla Helgonnahelgen. De senaste två åren har vi tagit med ett ljus, Milton och jag, som vi tänt. Jag önskar så att vi inte hade behövt tända ljuset, att hon hade funnits här för oss.



Men det är fint, att gå där och minnas. I mörkret med Milton och mamma som sällskap. Att ha med barn på kyrkogården är ju rätt fantastiskt. Igår var jag nästan för trött för att orka engagera mig i Miltons energi, men utöver det och min attityd igår så är det bra härligt. Milton lyser på typ alla gravstenar vi passerar och så ska mamma eller jag läsa på stenen, vem som är begravd där. Barns nyfikenhet och enkelhet är fantastiskt.
Det enda spöket på kyrkogården var Milton igår ;) Vi körde "Bus eller godis" en sväng igår också nämligen.


Såhär såg alltså vår kväll ut igår.
Nu, tv. Kram!

Barn dör

Alltså detta går inte längre. Flera dagar har jag kommit på mig själv att det svider i magen och gråten finns i halsen. Barn dör. Det håller inte längre. Jag läser så otroligt många vidriga saker i sociala medier just nu och det värsta av allt är att se alla dessa barn som flyr ofattbara katastrofer, sådant som "vi" (vi inom citationstecken, för vet ni? Det finns inget vi. Punkt.) inte kan sätta oss in i. Vissa verkar kunna det mindre än andra, får jag en känsla av.

Igår läste jag om en kvinna som förfärades över att "vi" snart bara är 6 miljoner "svenskar" kvar i Sverige. Hon använde givetvis inga citationstecken som ni kanske förstår. Det skrämmer mig, att det finns folk som tänker så. DET FINNS INGET VI. Min svärfar är född i Danmark och bott i Sverige sedan barnsben. Är han mer "svensk", än syrianerna som flyr för sina liv hit?

En annan sak som också är så svårt att ta in, är att så många människor som är på flykt nu, har det inte varit sedan andra världskriget. Historien upprepar sig, fast på ett lite annan vis. Och vilket vis spelar mindre roll. Just att människor flyr för sina liv och att barn ska få leva med detta resten av sina liv. Om de inte dör. För det gör många. Och det är otroligt fel.

Detta kan ju inte fortsätta. Det är dags att fler förstår det.
Jag tittar på mina fantastiska två där hemma och inser vilken tur jag (vi) har haft. Som är födda här. Vi kommer aldrig behöva fly vårt land. Vi kommer alltid se den tryggheten Som en självklarhet. VI KAN INTE NEKA FLER ATT FÅ KÄNNA SAMMA. Alla barn ska få uppleva det som mina får göra varje dag; en gräsmatta att springa fritt på, än säng att sova i, en varm trygg famn att när som helst krypa upp i, mat att förtära när en är hungrig, en grundläggande trygghet.
Och nej, vi kan inte hjälpa folk enbart på plats, nere i Syrien och andra länder. Människor överlever inte då. De måste få chans att undkomma.
Jag återkommer med en jämförelse kring detta ämne senare.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Barn dör, förstår ni hur fel det är?? Vi måste hjälpa. 

Jag ett förslag som du kan göra nu direkt när du nu ändå  sitter och scrollar i dina sociala medier - sms:a FLYKT till 72999 = 100:- till Radiohjälpen. 100:- kan de flesta avstå, hoppa något av det du annars brukar "unna" dig: en flaska vin, lunch på stan, fika, fredagspizza etc.

Att hämta hö med Milton

Igår skulle jag hämta hö. Milton brukar få följa med, men senaste gångerna har jag kört själv för att höet har befunnit sig högt upp där Milton inte kunde klättra.
Men igår var det äntligen hö på vanliga stället så han kunde hänga med.
Det var fantastiskt på många vis. Jag fick tid med min femåring. Sådan där värdefull mittiveckan-tid tillsammans. Det var dessutom så mycket roligare att hämta hö tillsammans med honom. Vi hade verkligen jätteroligt!
Och hur roligt är det inte, för ett barn (och vuxen), att få hoppa i en höskulle, klättra runt bland höbalar och få hö prick överallt? Jätteroligt! Jag har måååånga sådana höskulleminnen från min barndom och det var bland det roligaste som fanns, att få hoppa omkring helt ohämmat där.



Han ser inte jätteroad ut på bilden dock, men det var för att kameran kom fram och i Miltons värld är det just nu "bus framför kameran"-blicken, eller den här "fotomodell"-blicken, haha.. Underbara unge!
Jag kan inte förstå att det kan vara så himla roligt att hänga med ett barn såhär. Men det är det, det är verkligen så himla roligt! Jag hamnar snabbt på Miltons nivå och vi blir mer som kompisar, när det bara är han och jag.
Dessa stunder tillsammans - guld!

Vårt ställe

Idag hängde mina småkillar och jag vid sjön. Eller ja, vid bäcken. Jag känner mig så hemma där och har så mycket minnen från där. Jag lekte där som barn. Jag har hängt där som tonåring. Jag har firat Valborg där. Jag har promenerat med alla mina hundar där vid den där sjön och bäcken. Jag är uppväxt så nära där att jag varit där i tid och otid. Stället betyder massor, helt enkelt.
Därför känns det extra fint att få ge lite av det till mina barn. Det är som ett arv. Min mamma bidrar såklart också till det, hon och Milton hänger där oftare än vad jag gör nu för tiden. Men att få vara där med pojkarna, sitta där på stenbron och gå längs stigar och grusgången. Eller som idag att först sitta på gräset och äta en väldigt enkel picknick. Så betydelsefullt.


Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.

Cirkuskväll

Jag hann inte mer än landa hemma i eftermiddags sedan var det i princip dags för Milton och mig att bege oss iväg på Cirkus! Min farmor hade vunnit två biljetter som vi fick (tack snälla!) och även om jag inte var speciellt pigg eller pepp i eftermiddags (inte Milton heller som somnade i bilen påväg till Kristianstad) så blev vi det så fort vi parkerat. Jag älskar verkligen att hitta på saker med mitt stora barn och gå på cirkus gör vi alltid tillsammans. Och det är verkligen stor skillnad från år till år, i år som femåring förstod han verkligen hela grejen med det; hängde med på trolleri och konster av alla slag, klappar i takt när alla andra gör det, älskar djuren lite extra. För Milton tycker såklart det är jätteroligt med djuren och till hans stora sorg (men min glädje) var där rätt lite djur.



Men kameler fanns det och dessa fick man rida på i pausen. Mitt Snöre har ju utvecklat en rätt ordentlig höjdskräck, men kameler ska han rida på varje gång han är på cirkus. Modigt tycker jag, för det är rätt högt upp trots allt :)
Mitt älskade barn, du är bäst. Att det kan vara så roligt att hänga med en människa. Och så befriande och enkelt.


Vid ett par tillfällen tittade jag på honom där han satt, djupt insjunken i cirkusen, och kände en sådan enorm stolthet och lycka, över att få sitta där bredvid honom. Det är underbart att få vara med, att få uppleva tillsammans.
Då sköljs som alltid sorgen över mig också. Över J och hennes lilla T. Det mina barn och jag får uppleva tillsammans, det missar dem.
Men mest dag jag där med tacksamhet i kroppen. Över att då sitta där med Honom. Precis där och då. Hur trött jag än var i eftermiddags så var det värt allt, att få sitta där i tältet. Med honom. Min Milton.

Att bocka av ett av mina personliga mål...

...eller mål och mål. Målbild snarare. En sådan där sak som jag velat uppleva med Milton och nu var det dags, på riktigt. Världens bästa barn. Att få en rask promenad med Yda och han på cykel.


Jag förstår väl också att det kanske inte är så stort att få uppleva. Fast just de där målbilderna är så viktiga och stora att få uppleva. Vi tog en paus mitt under promenaden vid en lekplats där vi gungade, pratade om hur träd dricker vatten och om vem som kunde hoppa från gungan längst. Vikta saker, helt enkelt. Och när vi kom hem? Då åt vi hemmagjord isglass: mixade melon, delade jordgubbar och hela små bär. Alltså, helt vansinnigt gott! Och nyttigt!!


Kanske bästa kvällen på länge. Miltons och min kväll. Älskar det. Älskar Milton. Älskar livet. 

Att ta vara på

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag förlorade en kär vän, en av mina bästa vänner. Ett helt år har gått. Och det är fördjävligt och så orättvist. Jag hade ljugit om jag tyckte annorlunda.

Idag har jag tänkt på Jennie mer än vanligt tror jag, och försökt göra sådant som gör mig glad. Att ta vara på livet liksom. Att vara tacksam över det jag har, mitt i all sorg.
Hela förmiddagen hängde jag med mina barn. Det bästa som finns. Milton var med mig och släppte ut hästarna till exempel, så fab i min hoodtröja och gummistövlar. Älskar honom så det gör ont i magen. Igår tog han mitt ansikte mellan sina händer och sa: "Mamma, jag älskar dig mest av hela världen, du är bäst". I de där stunderna känner jag att jag gjort rätt mycket rätt ändå, med mitt Snöre. 



Efter lunch körde jag mot stan och till min älskade frissa Mija. Även Jennies frissa och vi hade såklart mycket att prata om rörande Jennie och tankar om livet. Och döden. Ibland tacksamhet i rösten, ibland med glansiga ögon på grund av sorg.
Håret? Galet nöjd. Det är okej att vara lite ytlig också sådana här dagar. Det behövs.



Sedan snabb fika med min familj och bästa vänner. Välbehövligt liksom.
Kvällen? Snart sover båda barnen och Marcus och jag ska äta kräftor tillsammans. Som jag längtar. Tända ljus, mitt emot varandra. Mellan oss står vitlösbröd, ägg, brieost, salta kex och kräftor. Precis lagom. Och tid tillsammans. Guld.

Så mitt i dagens sorg, är jag tacksam över livet. Och tar vara på det.
Jennie, du är så otroligt saknad.



Ettårsdagen och för ett år sedan.

Grattis vår älskade Dante som idag fyller 1 år!
 
För ett år sedan upplevde jag den bästa dagen i mitt liv. Den bästa var inte när Milton föddes, för det var en fruktansvärd upplevelse. Det betyder ju inte att Milton inte är det bästa som hänt mig, för det är han. Han och Dante. Frank Edvin Dante.
 
Men för ett år sedan upplevde jag den bästa dagen i mitt liv. Jag fick bi tvåbarnsmamma på ett helt fantastiskt vis, kejsarsnitt. Det var det bästa jag kunde få uppleva och jag älskade det. det gick verkligen så fint till och när Dante kom ut ur min mage, så brast det. Jag skrattade och grät samtidigt och kände en otrolig lättnad, över att det gått så bra som jag väntat mig. Över att jag fött ännu en frisk pojke (jo, jag tycker man föder sitt barn, även genom kejsarsnitt). Över att Dante var pigg och arg och skrek från början. Över att allt var fantastiskt och omvälvande.
Fotona under har jag nog inte visat innan, tror jag? Dessa har legat som bomull kring mitt hjärta sedan då, dagen för exakt ett år sedan, när vi kommit upp till BB och jag tittade igenom bilderna i lugn och ro.
Här hade jag ändå hämtat mig, och det gjorde jag fort. jag var livrädd över att gråta och skratta där och då, över att omedvetet röra kroppen och kanske göra jobbet svårare för de där proffsen. Men denna bilden är min favoritbild från förlossningen, av någon anledning. Jag tror det är mina ögon som gör det. Jag kände mig lugn och otroligt lycklig och jag tror det lyser igenom.
 
 
 
08,37 föddes denna lilla Sparv, 50 cm lång och bara 3220 gram. Vår älskade lille Sparv. Äntligen fick Milton sin lillebror. Vår Dante som gör livet lite bättre, för oss alla. Aldrig trodde jag i min vildaste fantasi att det gick att älska ett barn till sådär gränslöst. Aldrig trodde jag att jag, tack vare Dante, kunde älska Milton ännu mer än vad jag redan gör, bara genom att se Milton tillsammans med sin lillebror.
 
 
 
Dante har under året utvecklats till att vara en fantastiskt liten individ. Han har alltid varit den bästa lillebroren, vi kunde inte haft mer tur. Så säger såklart alla och så måste man ju få känna. Att just det där barnet, passar bäst in i vår familj, för så är det ju.
Idag firar vi vår ettåring med paket på sängen (som nog mest är för Miltons skull, för Dante förstår ju inte mycket) och kalas senare idag. Idag ska han få smaka tårta för första gången. Det kan man ju få, på sin egen födelsedag. Och vet ni? I veckan har han äntligen börjat ta sig fram, den där lille. Nu går det undan!
När ni läser detta har han nog firats på morgonen och vi förbereder för fullt för kalas. Så en uppdatering om dagen i år kommer ju såklart också, senare.
Idag är det Dantes dag!

När jobbdagarna tar över

Alltså jag trivs så bra på mitt jobb. Jag gör verkligen det. Men det ÄR jobbigt att gå från hundra procent självstyrd i alla avseenden, till hundra procent fast på en arbetsplats. Det har verkligen sköljt över mig och nockat mig lite. Jag saknar mina barn och mitt hem så himla mycket om dagarna. Att Milton varje morgon frågar om jag verkligen måste till jobbet. Att stänga ytterdörren i ansiktet varje morgon på Dante, när han kommer farande i gåstolen. Ja, nej det är verkligen jobbigare än vad jag trodde, att vara anställd på bortaplan.

Jag vill ha fler sådana här lediga dagar med barnen och Marcus. Att hinna göra allt och ingenting. Nu har Milton gått läsårets sista dag på dagis och jag känner en enorm avundsjuka på Marcus som får vara hemma med barnen. Och en liten sorg över att inte jag får vara där. Jag går på semester idag och det är jag så galet glad över, men tre veckor går ju så rysligt fort.



Det är såklart inte bara jobbigt. Det är skönt att äta lunch ifred och att prata med vuxna människor lite. Men hade jag sagt att det inte skulle vara jobbigt, ja då hade jag ljugit. För det är det. Mycket mer än jag trodde.
Och jobbigare blir det, i höst när Sparven ska in på dagis. Det blir långa dagar för våra barn, eftersom vi jobbat samma arbetstider. Vi får se hur vi löser det.

Jag ser ju nu, hur "bortskämda" vi har varit tidigare, först när jag pluggat och sen när jag har jobbat med det egna företaget, där jag/vi kunnat styra väldigt mycket själva. Detta är helt nytt för mig.

Men nu, nu njuter vi av några veckors semester tillsammans. Barnen och vi. 

Årsperioden

Årsperioden var ju ett rätt konstigt ord, men jag kom inte på något bättre. Det är ju inte årsdagen, det är årsperioden.
Men nu börjar det, för ett år sedan blandades livet av hopp och förtvivlan under några veckors tid, när min fina vän blev väldigt sjuk väldigt fort. För ett år sedan födde hon sin lilla dotter, som fyller 1 år idag.
Veckorna som följde fram till den siste juli, blandades som sagt av hopp och förtvivlan, höga toppar och djupa dalar. 

Mitt i allt detta var jag med om det största jag någonsin har fått uppleva, den största lyckan av dem alla. Att få bli tvåbarnsmamma under helt fantastiska former. Jag fick uppleva något magiskt, jag tror inte kan ens kan förklara hur fantastiskt det var för mig. Jennie var en av få som visste att vi skulle få en pojke till. Jennie var en av de första jag meddelade efter snittet, att vår Sparv var född. Ett lyckorus utan dess like, samtidigt som en ständig oro gnagde i hjärteroten, över Jennies insjuknande.

För att sedan sex dagar efter Dantes födelse, hamnade jag (och många med mig) i ett avgrundsdjupt hål. Jennie dog. 3,5 veckor efter dagens datum för ett år sedan, efter att hennes flicka fötts.
 
Det är helt enkelt en rätt jobbig period nu. För mig, men mest för hennes närmaste. Så dubbelt. Å ena sidan är där en fantastisk liten flicka som fyller år och som ska firas. Å andra sidan är där en saknad mamma och dotter och fru. Det är så himla dubbelt, det där. Hon är så obeskrivligt saknad.

Och jag känner fortfarande en sorg när jag ser på Dante och ser allt som Jennie och Tyra missar tillsammans. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.
Och Milton har varit min livboj detta år. Han som tvingat in mig till vardag. Varje dag när sorgen velat ta över. Jag har honom att tacka för mycket.

Var rädda om er

Lille Sparven

Idag drabbades jag av ångest. Samma ångest som när Milton var i samma ålder som Dante. Det närmar sig dagisstart. Hur gick det till?! Och den stora frågan; hur ska Dante klara sig utan föräldrarna i den stora världen (nåja..)?!

Han som fortfarande bara sitter nöjd och tyst. Som gärna vill framåt, men som inte riktigt lyckats. Han den där närhetsknarkaren, som ska dela uppmärksamheten och famnen och tryggheten från pedagogerna med många andra barn.


Alltså jag förstår ju själv hur dumt det låter. Av flera anledningar:
1. Milton har gått på samma förskola i flera år och ä.l.s.k.a.r det.
2. Jag har jobbat där tidigare och älskade det lika mycket som Milton gör.
3. Jag har fullt förtroende för pedagogerna och de där två som Dante ska ha, är fantastiska. Alltså verkligen fantastiska.
4. Milton överlevde ju sin inskolning och lider inte av att vara ifrån mamma och pappa. Tvärtom snarare. Den som lider mest, är jag.
5. Milton gick inte heller, när han började på förskolan. Han kröp omkring där ett par månader och tyckte nog att det var helt okej.

Ångesten kommer ju lägga sig, så fort han skolas in, det vet jag. Men fram till dess - ångest. Lille Sparven. Vår lille lillebror. Godaste bebisen någonsin tror jag. Snart en förskoleunge.

Att älska lite udda saker

Ja jag gör ju det. Älskar lite udda saker. Sådant som många andra kanske inte riktigt lägger märke till. Som detta:



En upptrampad väg som hästarna tillsammans har skapat. Från trädgården och ut till hästhagen. Allt annat växer rufsigt omkring, men precis där. Där är det tomt och avslöjar att någon eller några går den vägen ofta.
Och det är så vackert, naturen liksom. Allt det där naturligt vackra, som får mitt hjärta att klappa lite extra.
Och de där två hästarna. Som verkligen får mitt hjärta att slå. Ofta lägger jag pannan på Armanis sida och tänker på Jennie och våra ridturer tillsammans. Andra gånger står jag och drar fingrarna genom Malvas man och reder ut början på en tomtefläta.

Men tillbaka till trädgården. Jag har nog en förkärlek för gångar. Mina absoluta favoritplatser i vår trädgård är gången mellan fårstaketet och min avenbokshäck. Och så hästgången på bilden här ovanför. Det är vackert och bra för själen, helt enkelt.

Att se likheter och olikheter

I två dagar unnade jag mig att verkligen vara sjuk och låg mest såhär på soffan, som Dante efterliknar, dock var jag inte lika nöjd och glad över det, även om det var rätt skönt och mycket välbehövligt:



Vi är förresten fortfarande så sjukt nöjda med vår fina soffa! Den är snygg och skön - grym kombo!!

Våra barn är förresten väldigt mycket varandras motsatser (än så länge) på många punkter: Milton är temperamentsfull och samtidigt väldigt känslig. Dante är mycket lugnare och mildare. Milton hade mycket lättare till tårar och skratt som bebis. Dante är mer jämn hela tiden, varken arg eller superglad.
Men vissa saker har de definitivt gemensamt: Att de till exempel är rätt så sena, motoriskt sett, båda två. Milton kröp när han var ett år och var nästan 1,5 år innan han gick. Dante är nu över tio månader och sitter bara fortfarande på stället. Han flyttar sig runt i en cirkel och kanske en halvmeter/halvtimme framåt.
Och när man lägger honom ner på mage, så lägger han huvudet, såhär som han gör på bilden ovan, på sidan och vilar det lite. Milton var exakt likadan!
Fina Milton!



En annan markant skillnad: Milton är mörkhårig och brunögd och väldigt lik mig. Dante är blond och blåögd och väldigt lik Marcus. Och ändå så tycker jag ibland, att de är lika varandra. Det är häftigt, det där.

Att tänka tillbaka

Idag för fyra år sedan, firade jag och min vän hennes födelsedag i Stockholm. Idag är en dag att tänka tillbaka på. Idag är det Jennies dag, men idag finns hon inte mer.
Fina Jennie. Det är inte klokt egentligen. Hur orättvist livet är.
Fotot togs där och då. En födelsedagsmorgon i Stockholm.



Idag är det tomt på ord. Milton kom ut och såg min ryggtavla i köket ikväll. Direkt frågade han om jag var ledsen. Och om jag var ledsen för Jennie som har dött. Kloka barn, tänk att det märks så tydligt. Och att han lägger märke till det.
Jag var ju det. Otroligt ledsen precis då. Oftast är jag ledsen inombords. Oftast släpper jag bara ut det när jag är helt själv. Som i bilen påväg hem från jobbet. Det har blivit Jennies stund liksom. Men ikväll grät jag öppet. Det gick inte att hålla tillbaka.

Dante nio månader

I lördags var det ju inte bara barnledigt. Vi gratulerade också våran bebbe på hans niomånadersdag. Och så gratulerade vi oss andra tre till att ha gett Dante en så jäkla bra start i livet och att vi lyckats få en så himla go och glad Sparv.
Tio minuter gammal vs nio månader och tio minuter gammal. Tänk vad fort det går!



Jag har även en på pappan! En timme efter snittet och så en från i lördags. Hahaha.. Det är tufft att vara nyförlöst, om en säger så ;)


Och såhär såg jag ut då för lite drygt nio månader. Samma vecka som snittet!
Tänk att vår bebis har funnits lika länge utanför magen som han bakades där innanför. Det är rätt ofattbart. Vilken utveckling egentligen, först där inne och sedan utanför.



Tänk att han ändå rätt snart fyller ett år. Det är ju bara ett kvartal dit! Och Milton fyller fem (?!?!?!) år om en månad. Jag mår illa nästan när jag tänker på hur fort det går. Det är så överväldigande. Tänk va, två så fina fantastiska barn att älska. 

Att äta kvällsmat utomhus

Alltså kvällen, hur härlig?!
När jag kom hem serverades det grillad korv, hallumi och grillade majskolvar. Sedan åt vi årets första kvällsmat utomhus. Alltså den känslan. Dantes första kvällsmat ute. Inte för att han åt något alls, haha.. Men han satt med hela tiden, nöjd och glad som alltid. Och Milton äter väl aldrig så bra som han gör när vi sitter ute. Alla är nöjda, glada och lyckliga. Hundarna tigger under bordet, fåglarna kvittrar, Vilse smög förbi nere i trädgården och hästarna hördes frusta på avstånd.
Efteråt stannade Milton och jag ute och hoppade studsmatta en stund. Det är härliga kvällar nu, som vi har framför oss.
 
Det var så hörligt att vi lät telefoner och annat ligga där inne och jag tog inte ens ett foto. Vi bara njöt av varandras sällskap och sådan där riktig ute-mat. Det är sådana här stunder, som lägger sig som bomull kring hjärtat. Sådant jag plockar fram när livet känns tufft och jag är ledsen. Sådant som jag minns och kan se tillbaka med bara lycka. Allt i livet är ju inte alltid såhär härligt.
Det är inte mycket som krävs egentligen. I det enkla bor det vackra, säger man ju. Det ligger mycket i det.
 
Och. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Vi bor Så Himla Bra. Verkligen jättebra. Jag älskar att bo här och känner mig så himla hemma. Jag har några sådana ställen; hos min mormor och morfar, mitt föräldrahem är självklart, Marcus första lägenhet och så här. Och här, här kände jag verkligen mig hemma första gången jag klev in i huset, trots att jag då kom hit med pappa på en liten privat visning. Som jag älskar vårt hus och vår trädgård.
 
Nu ska jag snart runda av. Jobbat hela dagen, varit igång sedan jag kom hem och har jobbat vid datorn här ikväll. Ögonen börjar bli tunga :)
Kram och godnatt.
 
RSS 2.0