Igår spenderade vi några timmar på leklandet i stan. Och herrejisses vad det är roligt. Enda till dess att man ska hem och ett barn är suuupertrött medan det andra vägrar åka hem, hahaha..

Väl hemma sedan så dog vi alla på soffan. Vi var sååå trötta! En skulle kunna tro att även de där små djuren varit på lekland, så trötta och slitna som de var...

Bilder från leklandet? Nä, det fanns det inte tid till. Och ingen stod still tillräckligt länge, haha..

Idag är det studiedag för båda mina barn. Tack gode gud! Jag är hemma med dem idag. Och efter en natt med riktigt dålig sömn för båda barnen, är jag verkligen jätteglad över att bara få vara hemma och ta det lugnt. Något vi nog behöver alla tre, just idag.
Tack för Instagram-filter, gör ju att de där ringarna under ögonen blir lite mindre synliga ;)

Och den där lille, han var rätt trött i morse han också. Utslagen på soffan, under filt med tändaren och bappisarna. Då trivs han.

Hoppas er natt var bättre. Nu ska Sparven sova en sväng och jag ska ta tag i dagen för i eftermiddag får vi snickarbesök och sedan ska jag på bio! Innan det ska både stallet fixas och jag ska hinna duscha. Dags att då barnet i säng, med andra ord!
Kram

Någon var tydligen jätteglad och mallig över sina nya pjukes. Så pass att de skulle vara på fötterna från att han åkte hemifrån, till han kom hem och inomhus däremellan hos farmor och farfar. Gullisen!

PS. Han har tändaren i andra handen! ;)

Jag har med åren blivit en riktig serieknarkare. Ingen speciell typ av serie, utan rätt blandat. Egentligen vi båda vuxna här i huset, men mest jag, det får jag ändå erkänna.
Några favoriter (även om jag med stor sannolikhet glömmer hälften av alla favoriter:
Empire
Orange is the new black
Prison Break
Outlander

Ochsåvidare ochsåvidare.
Eller som nu, när jag friskt byter mellan Sex and the city...

...och Downton Abbey!

Snacka om kontraster! Älskar det och ÄLSKAR serierna!! Framför allt Downton Abbey och blev SÅ glad när jag upptäckte en, får mig, ny säsong av serien. Alltså, den lyckan!
Så. Dags att återgå till Sex and the city, medan jag inväntar Marcus så vi sen kan se Downton Abbey. Hörs!

Lillebror fick så fräsiga pj's/onsies igår, som jag hittade på EKO, av alla ställen. För dryga hundralappen dessutom - fynd!
Och så passar de honom som handen i handsken med den texten, hähähä..
Here comes trouble!

Han är rätt fab, den där lille..
Vi kommer nog använda dem som både pyjamas och heldress under overall i vinter, perfekt ju!
Trevlig söndag, kram!

Milton och jag bestämde oss för att köra till EKO eftersom jg hade lite ärenden och han ville köpa Pokémonkort.
Väl där så var de där korten slut. Vi satte oss i bilen och körde mot stan. Parkerade i parkeringshuset, åkte rulltrappan ner ett par våningar och passerade biografen.
Utanför biosalongen stod massor av barn och vuxna och jag förstod att det var barnfilm pågång.
Jag tittade på Milton och frågade om han var sugen på att gå på bio, istället för leksaksaffären. Han tittade på mig och trodde knappt det var sant - OM han ville!
Så, där hamnade vi! Vilken film? Husdjurens hemliga liv. Och den var skitrolig!

Så istället för butiker blev det popcorn och läsk och bio. Sådär superspontant och härligt och lyckat. Och tydligen var detta den BÄSTA dagen, utifrån en sexårings egna utsago. Det får ändå klassas som bästa betyget.
Vi har så kul ihop, min Milton och jag!

Av med skorna på oss båda, rakt nedstigande genetik från mig till Milton.

Hej på er och HEJ helg!
Milton och jag började dagen efter frulle, men att ta fram pärlor, pärlbrickor och ritningar. Pokémon fungerar liksom till allt!
Först en mjukstart med en pokéboll. Sedan avancerade vi till Picatchu. Men de gula pärlorna tog slut, så snart måste vi köra mot stan och handla fler, han och jag. Vad gör man liksom?

Läste Fnulans blogg häromdagen om pyssel med barn, fick feeling och Milton kände för samma. Så pärlor it is, det är lite vår grej. Lagom med pyssel och så himla roligt. Lätt att vara kreativ och det finns massor av beskrivningar och ritningar på nätet ju, kul!
Hörs senare, kram!

Sen ett halvår tillbaka har jag längtat SÅ efter det här. Bara två andra har längtar mer: Armani. Men mest av allt Malva.
Äntligen är hon ute ur boxen. I en egen hage, som vi förhoppningsvis kan få henne att inte rymma från.
Lilla fina häst!
Sedan är ju frågan, om man tittar på bilden, vem som har haft boxvila... Och vem som är 20 år.. För det ser onekligen ut att vara tvärtemot verkligheten, haha..
Armani var sååå lycklig över att ha henne utomhus igen.

Sen är det okej att ignorera, eller för all del garva, åt vårt hemmabyggda staket, hahaha.. Allt för att hålla henne inne, som sagt. Rymning ut på gräs kan i nuläget vara förödande. Så pass att det kan kosta henne livet. Så vi tar det säkra före det osäkra.

Jag läste igår om en pojke, vars förlossning fick stora konsekvenser för han och hans föräldrars framtid.

Läs gärna valda delar av texten, så fortsätter mina tankar under den. Det är hans mamma som skriver och jag har valt att bara ta med de delar som rör det jag vill ta upp.

För 5 år sedan föddes Leo. På grund av en förlossningsläkares slarv fick han syrebrist. Leo lever idag med en svår hjärnskada som hade kunnat undvikas. Läkaren läste inte i journalen och fattade ett ödesdigert beslut över våra huvuden. Ett beslut som kom att få enorma konsekvenser för vår och Leos framtid. Ett beslut som togs för att spara pengar. Att dra ut ett barn på 4,9 kilo med sugklocka är nämligen billigare än ett kejsarsnitt. Leo fastnade i en skulderdystoci, läkare gjorde allt för att få ut honom men han satt fast, han blev strypt och dog. Men sjukvården återupplivade honom och efter 50 minuters HLR började hjärtat slå. En återupplivning som pågick alldeles för länge enligt svensk lag. Men han överlevde. Mina egna fysiska och psykiska skador efter detta är ett kapitel för sig.

Leo har idag assistans dygnet runt. Han vakas över på natten och han behöver alltid ha någon hos sig. Leo kan inte sitta, stå eller gå. Han kan inte hålla sitt eget huvud. Han har ingen fungerande motorik och kan inte ens hålla i en leksak. Han kan inte äta via munnen utan får all näring via peg. Den autonoma reflexen i svalget fungerar ej och Leo kan därför inte svälja sin egen saliv. Allt han får i munnen åker rakt ner i lungorna. Han slemsugs därför i munhålan dygnet runt. Han kan inte prata. Han kan inte visa var han har ont. Han har epilepsi och andningsproblem. Käken är låst och han kan inte gapa. Han har svår spasticitet och han spänner sig ofrivilligt. Hans muskler måste masseras och stretchas dagligen för att förebygga smärta och kontrakturer.

Leo kan blinka, han ser och hör. Han kan också visa om han är glad eller missnöjd. På grund av hjärnskadan är Leo gravt utvecklingsstörd och han har begränsad förståelse. Men han vet vad han vill. Han gillar musik och trivs bäst om han får sitta nära i någons knä eller famn. Han tycker om att titta på film och att vara ute på promenad.

Elin Ahlberg

När jag läser detta, så river det i hela min kropp och jag tänker bara på en sak, en person. Milton.
Det är så mycket av Leos förlossning i texten ovan, som påminner om Milton - ett stort barn som dras ut (med våld) med sugklocka. Som fastnar. Den väsentliga skillnaden är att Milton fick de loss fort, det fick de inte med Leo i tid och det fick oerhörda konsekvenser.

Det slår mig att detta hade kunnat vara vi, att det är såhär det hade kunnat gå för Milton och för oss. Och det är först nu jag är tacksam över barnmorskornas agerande i vårt fall (där en barnmorska till och med drog sitt finger ur led, för att få loss Milton). Även om jag fortfarande hävdar att allt borde avbrutits tidigare och ett kejsarsnitt skulle satts in. Alla kvinnor kan inte föda barn. Det är ingen slump att kejsarsnitt finns. Barn som föds är olika stora (bara på mina barn skiljde det ju över 1 kg, Dante var mycket mindre än Milton).

Många hävdar att det är en kostnadsfråga, att kejsarsnitt är dyrare. Men titta på texten ovan, hur skulle ett kejsarsnitt kunna bli dyrare, än de kostnader alla Leos skader? Och nu pratar jag enbart pengar. Inte tid eller alla känslor och den sorg som jag antar att familjen får leva med föralltid.

Jag blir så otroligt upprörd. Utan att på något sätt likställa mina känslor med Leos närstående. Jag ser det endast utifrån mitt perspektiv och min Milton. Idag lade jag fram kläder som han själv kan ta på sig. Igår fick mitt barn sin första läxa i skolan. I morse skällde vi lite på honom, när han inte lade ifrån sig iPaden utan "ska bara". Idag pussade jag en frisk sexåring hejdå. Sådant som för oss är så självklart, lik de flesta andra. Men så läser en om sådana här fall och slås av att vi där och då i maj 2010 hade tur. Det hade lika gärna kunnat ta en helt annan vändning.

Milton, du är det bästa som hänt mig. Men din förlossning är det värsta som hänt mig. Hur tacksam jag än är.

Hej vänner.

Alltså jäklar vad jag varit risig de sista två veckorna. Inte klokt alltså.
Nu har jag nog åkt på bihåleinflammation och jag har så ont att varje steg jag tar, smärtar innanför pannbenet. Jag kan knappt böja mig fram och att resa mig från liggande till sittande eller sittande till stående gör makalöst ont i huvudet. Så pass ont att jag liksom får hålla emot med handen mot pannan. Vidrigt! Och då har jag egentligen en rätt hög smärttröskel tycker jag.

Men de här två, är friska *peppar peppar* och som vanligt, tack och lov. Dessutom så pass stora att de reder sig rätt bra själva och förstår ändå att jag inte är som vanligt.

Och att äta frukt på däck-trappan är det mysigaste vi vet.

Nu ska jag återgå till vilandet här.
Stor kram