Äntligen!

Sen ett halvår tillbaka har jag längtat SÅ efter det här. Bara två andra har längtar mer: Armani. Men mest av allt Malva.
Äntligen är hon ute ur boxen. I en egen hage, som vi förhoppningsvis kan få henne att inte rymma från.
Lilla fina häst!
Sedan är ju frågan, om man tittar på bilden, vem som har haft boxvila... Och vem som är 20 år.. För det ser onekligen ut att vara tvärtemot verkligheten, haha..
Armani var sååå lycklig över att ha henne utomhus igen.

Sen är det okej att ignorera, eller för all del garva, åt vårt hemmabyggda staket, hahaha.. Allt för att hålla henne inne, som sagt. Rymning ut på gräs kan i nuläget vara förödande. Så pass att det kan kosta henne livet. Så vi tar det säkra före det osäkra.

Generationsintresse

Min mamma skickade över en massa foton till mig, från min barndom. De flesta var foto på mig, tillsammans med en häst och min morfar. Jag blev så himla lycklig och varm in i hjärteroten. Älskade morfar! Denna snälla, fina krutgubbe. Och alltid har vi delat detta intresse - hästarna. Djur i det stora hela liksom.
Här tillsammans med deras ponny Gulli. Ser ni lyckan i mina ögon? Åh!
 
 
Och det där hästintresset ligger ju i mina gener på båda sidorna, både från morfar och från min pappa. Det är så fint egentligen, det är roligt när intressen går i arv. Att alltid ha det samtalsämnet och det att landa i. Att engagera sig i samma saker och älska samma sak så otroligt mycket.
Såklart behöver inte samma intresse betyda något, eller att man har olika intressen. Min mamma till exempel är i grund och botten ingen hästmänniska, men har alltid engagerat sig djupt i Armani och mitt hästintresse. För det är jag så tacksam över.
 
Det verkar dock stanna vid mig (eller hoppa över en generation ifall mina barn får egna barn någon dag, som kanske återupptar intresset), för Milton är färdig med hästar (som han själv uttrycker det, haha.. och Dante tittade på en hästtavla häromdagen och sa "hästarna, livsfarlig" Hahahaha! Och det gör såklart inget, barnen får välja helt fritt själva, jag lägger ingen vikt alls i det.
Det är samma med det, även om jag inte i grund och botten delar deras intressen, kommer jag ju göra som min mamma - engagera mig ändå.
Som nu när jag i princip är på alla Miltons fotbollsträningar. Det kommer jag fortsätta med, oavsett vilken hobby som mina barn landar i. Det är viktigt.

Vilken skatt!

När barnen somnat och alla djur var utfodrade (minus Armani som valde att stå kvar i stallgången och klias med Malva som stod i sin box, de ge den möjligheten om kvällarna) så hängde jag några minuter i trädgården medan jag väntade på att Armani skulle gå in till sig. Japp han har den friheten.
Och i mitt jordgubbsland hittade jag dessa! En hel näve jordgubbar och smultronjordgubbar.
Alltså, den skatten! Vilken lyx. Att gå ut i trädgården och plocka helt obesprutat och närodlat. Sådant gör mig så lycklig.
Yda? Såklart alltid nära mig. Älskade hon.



Sedan gick jag in, sköljde och skar upp dem. Och åt upp den, alldeles själv. De jag plockar imorgon ska barnen få.
Nu sängen. Kram och godnatt!

Att njuta livet lite extra.

Lediga härliga torsdag. Inte en gång har jag tänkt på jobbet idag. Bara älskat livet lite mer än vanligt liksom.
Barnen och jag åt frukost och var utomhus redan vid 09 i morse. Första timmen spenderades mest ute i hagen; båda barnen, en häst, en hund och en katt. Den andra hunden satt utanför hagen tillsammans med mig. Att sitta där och titta på alla dessa familjemedlemmar får mig att känna mig helt komplett. Vad jag älskar dem allesammans. Just där och då njöt jag livet lite extra. Det är fantastiskt.


Armani är dessutom en så otroligt snäll häst. Han skulle aldrig närma sig varken barnen eller smådjuren, utan håller sig liksom till sitt och myser av sällskapet på avstånd, av de andra.

Annars har jag grävt rabatt idag också. Marcus har klippt och trimmat gräs. Vi har grillat korv och nu ikväll for Milton och jag iväg på utflykt tillsammans, bara vi två - så mysigt! Åkte och tittade på motorcyklar och åt glass. Vi missade morfar dessvärre, men sprang på min kusin, mitt kusinbarn och min faster och det var verkligen så roligt!
Och tänk va, attjag har ett så stort barn nu. Bara att få med telefon och plånbok, sedan är vi liksom good to go, han är mer som att hänga med en vän. Vi har så roligt tillsammans när vi är iväg.



Ett barn sover, dags för nästa! Kram!!

Life goals

Samma häst, olika barn. Ungefär lika gamla barn, häst som har åldrats lite mellan bilderna. Mina barn. Min häst. Åh! Life goals, ni vet.


Ni ser vilket barn som är vilket väl? Milton till vänster och Dante till höger. De där två världsbästa barnen. Det är fantastiskt.

Och det är ju så himla fint. Sådant som jag drömt om och nu får uppleva. Att hänga med mina barn, bland mina hästar. Det är fint och jag blir så himla lycklig. 

Att ha en sorg, ett bekymmer och...

...tankar riktade åt ett håll just nu. Malva. Min lilla, lilla, fina, älskade häst.
I onsdags kväll var veterinären här och röntgade min tappra, coola häst. Inte nog med att hon borde ha jordens överskottsenergi (vilket hon har) och därmed bli rätt vild och galen utanför boxen, eftersom hon mest står inne just nu. Nu skulle hon dessutom ut bland allt bråte i garaget och röntgas. Hur det gick? Fantastiskt bra. Eller alltså, Malva skötte sig helt underbart bra. Jag kunde inte varit stoltare. Mina två hästar har jordens bästa psyke och är båda oerhört lätthanterliga alltid.
Närbild på Malvan och lådan med röntgenapparat. Resten av garaget tänker jag inte visa på bild.



Vad röntgen visade? Piss rakt igenom, skulle man kunna säga. Min stackars lilla häst har rätt ordentliga rotationer i båda framhovabenen. Detta är så oerhört orättvist.
Resten av kvällen satt jag hos henne och grät och grät och grät. Det gick inte att hålla tillbaka längre. Samma känsla som när jah fick beskedet med Armani för några år sedan, när det liksom inte längre går att hålla tillbaka och allt kommer på en och samma gång. Skillnaden är att med Armani var det ändå mer hoppfullt, än vad det nu är för min Malva.



Var vi står nu, såhär ett par dagar senare? Jag vet inte.
Malva står på box med smärtstillande. Jag ringer samtal, kollar försäkringar, surfar på nätet och gör allt jg kan för att bli lite mindre rådvill.
Just nu lutar det åt att jag ska försöka ge henne en sista chans med exakt rätt behandling, om vi kan läsa allt praktiskt och till Malvas fördel rakt igenom givetvis. För det måste ändå vara det absolut viktigaste. Att hon mår bra.

Men tankarna är ju hos henne hela tiden. Och det dåliga samvetet. Inte bara över henne. För i hagen går en ensam vit, som kommer få gå ensam länge till.

Lille stalledrängen

Att ha gångavstånd för en ettåring, ut till hästhagen är ju fantastiskt. Ja även för oss andra. Men gångavstånd för en ettåring betyder ju att vi verkligen har nära ut till hästarna. Och det är ju givetvis underbart.
Att se vår ettåring tulta ut på grusgången och bort mot passagen. Att se hästarna stå där och titta förundrat på den där lilla människan. Det är fint.



Igår var vattnet mer intressant än pånnin. Men Malva var rätt nyfiken på den där lille Sparven.
Ochkrams blir ju helt varm i hjärtat av att se detta. Mina barn bland mina hästar.
Milton var tidigt genuint intresserad av alla djur, inte minst hästarna. Dante är inte alls sådan (tyvärr!). Men just då spelar det ju ingen roll, för det är så himla fint ändå.
Och så slår det mig än en gång, att vad fint och bra vi bor. Vilket guldläge!

Att älska lite udda saker

Ja jag gör ju det. Älskar lite udda saker. Sådant som många andra kanske inte riktigt lägger märke till. Som detta:



En upptrampad väg som hästarna tillsammans har skapat. Från trädgården och ut till hästhagen. Allt annat växer rufsigt omkring, men precis där. Där är det tomt och avslöjar att någon eller några går den vägen ofta.
Och det är så vackert, naturen liksom. Allt det där naturligt vackra, som får mitt hjärta att klappa lite extra.
Och de där två hästarna. Som verkligen får mitt hjärta att slå. Ofta lägger jag pannan på Armanis sida och tänker på Jennie och våra ridturer tillsammans. Andra gånger står jag och drar fingrarna genom Malvas man och reder ut början på en tomtefläta.

Men tillbaka till trädgården. Jag har nog en förkärlek för gångar. Mina absoluta favoritplatser i vår trädgård är gången mellan fårstaketet och min avenbokshäck. Och så hästgången på bilden här ovanför. Det är vackert och bra för själen, helt enkelt.

En sjuk häst

Malvan står fortfarande på boxvila, jag hoppas så innerligt att hon kan få gå ut lite till helgen. Att se henne stå där inne, min älskade lilla brutta. Ja nej alltså det känns inte alls bra. Det dåliga samvetet gnager fruktansvärt mycket och den där oron som infinner sig i mig alldeles för ofta.



Värst är att se att hon inte riktigt är sig själv. Den där tuffa lilla hästen jag är van vid att se, är mycket mildare och lugnare. Det är fel. Hon ska vara en full hand, en jobbig jäkel som är tuff som få. Jag hoppas hon är tillbaka snart <3

Att komma hem ikväll

Alltså natt ha varit ifrån barnen hela dagen. Behöver jag berätta att jag sprang in från bilen?! Eller att jag lagade mat med en bebis på höften, för att jag typ inte ville sätta honom ifrån mig?

Alltså. Fatta vad de har varit saknade idag! Vi hade kramkalas i soffan ikväll, min tokiga fyraochetthalvtåring, min trötta gosbebis och jag. 



Dagen på nya jobbet har dock varit kanon! Kvällen svärtades dock ner av en skadad shettis, så nu inväntar jag veterinären. Suck.. Stackars Malva...
Kram och hej

Äntligen den där taklampan. Och så världens bästa Milton.

Ja. Nu har vi således äntligen skaffat oss en taklampa över soffbordet. Det var ju på tiden, om en säger så.
Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, sägs det ju. Det blev jättebra och precis sådär lagom starkt sken från den. Dessutom prisvärd - heja Ullared!!



Nu ska jag försöka få min stora son i säng. Eftermiddagen har jag spenderat med småpojkarna utomhus. Dante sov sig igenom stallfixet och satt sedan i mItt knä och tittade medan Milton räfsade löv. Och Milton under stallfixet? Idag tog han det på största allvar; egen grep, egen skottkärra, egen hökorg, fixade kraftfoder och hjälpte mig att hälla i vatten. Och så sopade han. Och jag dör en smula när han går ut från stallet med sin skottkärra lastad med hästbajs för att tömma den. Han är så fin. Och så är det så sött när han intar den där "viktiga" rollen och tar sin uppgift på största allvar. Fina Milton.



Och jodå. Vi har sorkar. Ja, minst en jäkel i alla fall, suck..
Hej så länge!

Milton och Dante

Jag gjorde en upptäckt igår. Jag (eller vi, beroende på hur man ser det) har lyckats döpa båda våra barn efter två riktiga topphästar. Milton efter John Whitakers hopphäst. Sagohästen Milton.
Dante efter en av Louise Nathorsts dressyrstjärnor. Louise Nathorst är dessutom en av mina favoritryttare.


Detta är egentligen inget medvetet. Eller jo, Milton är ju inte helt omedvetet. Häst-Milton är ju fortfarande så stor och alla känner ju till honom. Men Dante var verkligen inte alls min flit!
Men jag blev ju såklart så jäkla glad när jag gjorde den upptäckten igår, så himla häftigt!! Som en riktig gammal ryttarräv och hästar som alltid legat mig otroligt varmt om hjärtat känns ju det lite smått fantastiskt.
En liten rolig anekdot att ta med sig, tycker jag. Marcus tycker väl inte det är riktigt lika häftigt, haha..

Kram och hej

Förändring för ett tag

Idag åkte vi således iväg med Malva och lämnade Armani kvar i hagen själv för en stund. Det högg i hjärtat i förmiddags när jag tänkte på att de två ska skiljas åt. Det är bara för några veckor och det är för något gott, men samtidigt kan jag ju inte förklara det för dem. Och att inte få se min Malva varje dag, det gör lite ont faktiskt.
Hon steg in i släpet som att hon aldrig gjort annat, så världsvan! Lika fint steg hon ut släpet väl framme. Hon släpptes i en egen hage, andra sidan gången sprang en yster ettårshingst. Sedan kråmades det för fullt i båda dessa hagar. Fina lilla Malva. Som egentligen inte alls är speciellt liten.
Oj vad jag redan saknar henne, men oj vad hon har det bra där hon är nu. Lite som ett sommarkollo.

Efter att vi sagt hejdå så körde vi vidare till nästa ställe. Där hämtade vi hem en tjugoårig ståtlig dam som, även hon, klev på släpet lugnt och fint. Välkommen Zaffran, hälsar vi!
Denna fuxdam ska sällskapa med Armani under tiden Malva är iväg. Dessa två släpptes ihop i samma hage. Två socialt kompetenta varelser. Mildare ihopsläpp har sällan skådats. Precis som det ska vara.

Nu ska jag kila ut och titta till hästarna. Och sakna den lilla härliga varelsen, hon som man aldrig riktigt kan lita på, men som är den roligaste häst jag vet. Det ska bli så spännande att följa hennes i ridning, om än på avstånd.
Kram

Tre år!

Idag på dagen, har vi bott här i vårt älskade lilla hus i tre år, galet vad tiden går fort. Tanken slog mig tidigare ikväll när jag hängde på en smutsig, solvarm och avslappnad hästrumpa ute i hagen, men den andra hästen tätt bakom mig, betandes.
Tänk att vi bott här tillsammans allihop i redan tre år, det bästa beslut vi någonsin har tagit. Åh. Vad jag älskar vårt hus. Så galet mycket!!

Tänk att jag dessutom har lyckan att ha två hästar här precis utanför hos mig varje dag. Mina hästar i mitt stall. Den känslan!


Kram och godnatt!

Att stanna upp

Jag har varit inne i himla dåliga vanor och ett sämre tänk än vad jag brukar. Inte likt mig. Men det har väl varit lite motigt, inte för mig egentligen, men för människor runt mig som jag tänkt mycket på. Och så denna graviditet med alla tokiga hormoner som ställer till det för mig ibland. Jag är verkligen varken trött eller utarbetad, men jag känner mig så ibland. Jag är irriterad, ledsen och sur ofta utan att egentligen vara det. Och oftast inte på någon annan än mig själv. Tröttsamt, dumt och onödigt.
 
Innan har jag alltid varit duktig på att stanna upp, känna efter. Njuta av nuet och må bra av någon anledning precis då. Detta har jag saknat. Men ibland får jag sådana ljusglimtar där jag stannar upp, känner enorm tacksamhet över så mycket och mår bra. Som här till exempel.
Ute och fotade i trädgården en dag i april; kortärmat och fladderbyxor över en växande mage. Solen värmde så gott. Väl stående där vid stora fina Kastanjen blev jag liksom stående en stund och bara tittade ut på mina två fina hästar, precis intill trädgården. Det är egentligen inte många känslor som slår detta; att vara ute i trädgården och allt som ofta hör jag hästarna frusta bara några meter bort. Trygghet och en lyckokänsla sprider värme i hela kroppen. Tänk att de ger så mycket, både trädgården men mest hästarna. Precis då är det inte svårt att stanna upp. Inte alls.
 
 
 
 
Och just detta måste jag bli bättre på igen, att stanna upp liksom. Ibland är det svårt, men oftast får man massor av chanser till just detta, det gäller bara att se det och göra det. Bara och bara, kanske något man många gånger behöver träna på, tänka på och bestämma sig för.
 
Kram
 

Måndagslista nr 178

Hej vänner!
Ny lista äntligen. För idag är jag extra göad över att...
 
...förra veckan är över. Vilken jäkla skitvecka.
 
...min födelsedag igår blev himla trevlig :) Började med att killarna var uppe tidigt och sedan kom upp och väckte mig med skönsång, nybakade scones, te, paket och en flagga på bricka. Under förmiddagen röjde vi och fick ordning på allt inför kalaset. Kalaset i sig var redan klockan 12 och var ju precis så lugnt och skönt som jag tänkt mig. Efter kalaset somnade jag på soffan ett par timmar medan killarna grejade med annat och resten av eftermiddagen och kvällen gick i lugnets tecken. Perfekt helt enkelt! Att fira att en fyller 27 år, känns mest överskattat. Det enda som är roligt är att bli lite extra uppassad, men framför allt att få träffa den närmaste familjen och släkten <3
 
...mina två hästar är så jäkla fina, fantastiska och kärleksfulla. De ger så mycket tillbaka, bara genom att finnas. Mycket mer behövs liksom inte. Jag känner mig mer och mer tacksam och ödmjuk gentemot dem och deras sällskap. Jag har alltid kännt stor respekt mot mina hästar, men tidigare var det liksom många gånger ett nödvändigt ont, att jag var tvungen att gå ut och hämta Armani för att rida, passa en tid till träning eller vad det nu kunde vara. Nu är det lätt att bara gå ut och bara vara nära. Det kommer man långt med.
 
 
 
...det nu är en ny vecka och den kan bara bli bättre än förra! Dessutom är jag ett år äldre och ett år klokare, visst är det så? ;)
 
Detta får avsluta listan. Kram på er!

Att känna ro i själen

Dagen började sådär med gråt vid dagislämningen, rörigt arbete och ja men lite sådär halvdan förmiddag med en massa känslor upp och ner. Och en tuff grej för en bekant just som tynger även mig, något jag tänker så himla mycket på just nu och som gör att jag nog är lite extra nedstämnd. Usch ja...
 
Men sedan har dagen bara blivit bättre.
Ikväll har jag gjort saker, som verkligen fått mig att känna ro i själen. Helt bildlöst inlägg, då det inte gick att fånga på bild, helt rättvist.
Jag var ute hos mina hästar i hagen i en timme ungefär och stängslade in lite nu inför att gräset ska börja växa (är livrädd att Malva ska bli dålig av första gräset). Hästarna varvade med att springa runt mig som ystra fölungar, framför allt gammelmannen Armani, 17 år, och det är en så fin och vacker syn och resterande tid stod de tätt bakom mig och undrade vad jag sysslade med, som att de aaaaldrig hade sett mig stå och banka ner stolpar och dra tråd.
Sötälsklingarna. Samtidigt som solen gick ner bak björkdungen stod vi och njöt eller sprang (nåja, mest hästarna..) vi runt i gräset och hade en fantastisk timme tillsammans. Att få känna ro i själen - ett av de bästa sätten.
 
Ikväll sa Milton för första gången på länge att jag skulle gå upp och sova med honom. I vanliga fall tar vi alltid varannan kväll var och idag var det inte min tur, men idag ville han prompt att jag skulle gå upp och då gjorde jag gärna det. Annars, om han får välja, väljer han i de flesta fall för tillfället Marcus.
Väl uppe så läste vi en bok och sedan låg jag kvar i hans säng länge. Han sa så fina saker; jag älskar dig mamma. Du är så fin mamma. Jag vill alltid att du sover här i min säng.
Då är jag nära till tårar, det gör ont i kärlek i hela min kropp. Min kloka, nästan fyraåring, så liten men ändå så stor. Vad hade jag varit utan honom?
Såklart gav ju även detta mig en otrolig ro i själen. Vilken tillfredsställelse att sedan resa mig från hans säng, veta att han somnat gott och att vi två har en fantastiskt fin relation. Jag hoppas så att vi alltid kommer ha det, han och jag.
 
Kram och godnatt, vad jag är tacksam över livet!

Malvan

Lilla Malvan fick agera framför kameran idag, Marcus kollega passerade vår hästhage, stannade till och knäppte några foton. Malva är ett tacksamt fotoobjekt som gör sig så galet bra framför kameran, Armani är inte riktigt där på samma vis.
Kolla bara in denna lilla tjej. Vilken snygg shettis jag har!!!



Godnatt på er!

Saker som gör mig tillfreds

Just nu lever jag med en inre stress som får mig att inte alls må sådär superbra, som jag är van vid att göra. Allt handlar om jobb och det suger, bokstavligt talat. Idag ska jag dock på ett möte och det ska bli intressant!
 
Men i helgen har vi fått en hel del gjort, i lördags i alla fall, äntligen! Gräsmattan rensandes på hundskit (örk...) och högtryckstvätten åkte fram - en matta och alla utemöbler skulle rengöras.
Ja och så Milton då tydligen, hahahaha... Så roligt vi hade, alla tre!!
 
 
Men innan vi drog igång var det så mycket frost, så himla vackert, jag älskar frost!
 
 
På morgnarna är Milton och jag oftast själva hemma och hästarna ska ut. I fredags var inget undantag och Milton ville följa med mig. Det är lite olika det där, ibland vill han sitta kvar inne och titta på film, köra med tåg eller sådär, men ofta vill han följa med.
Idag var inte riktigt som vanligt, för han var övertygad om att han kunde gå ut med Armani själv, vilken kille va? Så stor han har blivit... Och kan han gå med hästarna själv på ridskolan så kan han väl gå här hemma, eller? Han fick såklart prova, Armani är världens bästa och jag gick strax bredvid med stränga order om att INTE röra Armani, haha...
Och det gick ju hur bra som helst!! Vilka killar va! Armani är så himla bra....
 
 
Det är just sådana här saker som gör mig tillfreds, som får mig att må lite extra bra, mitt i allt kaos nu. Få undan lite jobb hemma som måste göras, umgås med familjen, ha djuren nära... Ibland mår man bara sådär extra bra, i lördags var en sådan dag. Och där i fredags morse, vid hästutsläppet.
 
Kram på er

På tal om djur

Detta foto tog min fina medryttare idag när hon var hör och skulle rida. Fina Armani, så snäll och mild. Det syns i hans ögon. Klok som få, känslig, lojal och rolig.
imorgon är det nog min tur innan K kommer hit på måndag igen, woohooo!
Fotot stal jag rätt av från hennes facebookkonto ;)
 
 
 
Hej på en stund :)
RSS 2.0