Att stanna upp
Jag har varit inne i himla dåliga vanor och ett sämre tänk än vad jag brukar. Inte likt mig. Men det har väl varit lite motigt, inte för mig egentligen, men för människor runt mig som jag tänkt mycket på. Och så denna graviditet med alla tokiga hormoner som ställer till det för mig ibland. Jag är verkligen varken trött eller utarbetad, men jag känner mig så ibland. Jag är irriterad, ledsen och sur ofta utan att egentligen vara det. Och oftast inte på någon annan än mig själv. Tröttsamt, dumt och onödigt.
Innan har jag alltid varit duktig på att stanna upp, känna efter. Njuta av nuet och må bra av någon anledning precis då. Detta har jag saknat. Men ibland får jag sådana ljusglimtar där jag stannar upp, känner enorm tacksamhet över så mycket och mår bra. Som här till exempel.
Ute och fotade i trädgården en dag i april; kortärmat och fladderbyxor över en växande mage. Solen värmde så gott. Väl stående där vid stora fina Kastanjen blev jag liksom stående en stund och bara tittade ut på mina två fina hästar, precis intill trädgården. Det är egentligen inte många känslor som slår detta; att vara ute i trädgården och allt som ofta hör jag hästarna frusta bara några meter bort. Trygghet och en lyckokänsla sprider värme i hela kroppen. Tänk att de ger så mycket, både trädgården men mest hästarna. Precis då är det inte svårt att stanna upp. Inte alls.
Och just detta måste jag bli bättre på igen, att stanna upp liksom. Ibland är det svårt, men oftast får man massor av chanser till just detta, det gäller bara att se det och göra det. Bara och bara, kanske något man många gånger behöver träna på, tänka på och bestämma sig för.
Kram
Kommentarer
Trackback
