Kompismys mitt i veckan
Igår när jag hämtat mig efter natttens skitdåliga sömn, svirade jag om och blev upplockad av två tjejkompisar. Det vankades bio, Bridget Jones's Baby. fantastiska Bridget Jones. Åh vad jag älskar henne!
Efteråt, så satte vi oss på ett ställe i stan och fikade i ett par timmar.
Hur härligt liksom? På uteserveringen, med inframvärme igång. En chokladkaka och en stor mugg te.
Ett par timmars pratande och fikande och bara sådär superhärligt som tre stycken småbanrsmammor kan ha.
Och just sådant, mitt i veckan-mys är förbaskat härligt. Har ändå tagit mig iväg på ett par sådana nu på sista tiden och har lovat mig själv att bli bättre på det. Det är liksom alltid lyckat och kravlöst. Älskar det!
Att ha haft en fab helg med mina två små
Ååååååhh en så fin helg med mina två stjärnor. Verkligen helt fantastiskt på alla vis!
Typ inte en endaste bild tagen. Vi har mest njutit av varandras sällskap, av det faktum att det har varit helg och av folk som antingen besökt oss eller vi dom.
I fredags kväll kollade vi alla tre Fångarna på fortet. Sista halvtimmen var tuff för dante, haha.. Men han höll ut!
I lördags tog vi promenad till sporthallen för inskrivning till handboll för Miltons del, kul! Sedan körde vi bort till mina föräldrar där mamma passade pojkarna medan pappa och jag hämtade hö. Sedan fika. Såklart.
Sedan följde mamma med hem till oss och jag passade på att mocka medan hos umgicks med barnen.
Efter det lagade vi gryta, som barnen glatt åt flera portioner av. Bra betyg!
Efter att de somnat, passade jag på att se ett ex antal avsnitt av Sex and the City. Älskar!!
Igår, söndag, kom Miltons kompis hem till oss strax efter lunch. De lekte och under tiden packade jag ihop en picknickväska och så gick jag tillsammans med tre pojkar till skogen, för fika. Alltså. Hur lyxigt? Tre glada barn och vi har skogen strax intill. Så pass nära att till och med en tvååring går.
Här gick vi genom djungeln, konstaterade barnen. Såklart. Vad det står på Dantes rumpas? "WILD". Passade nog i djungeln. Och passande nog på just det barnet.
Nästan direkt när Kalle åkt hem, kom mina föräldrar på fika. Sedan snabbt ut i stallet och snabbt iväg till Hässleholm i ärende och efteråt hem till kompisar på tacoskvällsmat som de bjöd på. Alltså sååå snällt! Och så lyxigt och gott att bli bjuden sådär.
Sedan damp barnen i säng och jag grejade med annat fram till midnatt innan det var min tur. Helgen har gått i ett rasande tempo och verkligen varit fantastisk på alla vis.
Nu måndag, lunchen är strax slut. Så det är dags att återgå till jobb. Hörs senare!
Helgen som varit
Hej på er!
Alltså vilken fin helg vi har lämnat! Den har verkligen varit härlig. Inga direkta måsten, ett väder utöver det vanliga. Ja, ni fattar. I lördags var vi hos vänner och hade det superhärligt. Rätt intensivt så länge barnen var vakna (haha..). 5 barn och 6 vuxna. Men när de väl knoppat, så var det mysigt och himla roligt.
Dessutom slog min Sparv världsrekord med att sova i 13 (!!!) timmar typ i ett sträck! Det har aldrig hänt förr och det lär dröja till nästa gång. Men fantastiskt ändå. Han behövde nog det, få sova igen lite.
Och igår blev vi så överraskade när min bästa vän kom på besök. Hon var nere från Stockholm och kom bort för att hälsa på en sväng och vi hade ingen aning alls! Det bubblade i mig, när jag såg hennes bil köra in på uppfarten och jag förstod vem det var. Världens bästa Anna!
Denna helg kan jag komma att leva på ett tag. Den tar jag med mig och plockar fram där i mitten av november, när allt känns lite motigt och grått och tråkigt. Fint!
Hörs senare, stor kram!
Att ha haft en superkväll!
Hej!
Igår eftermiddag efter jobb och dagis- och skolhämtning, blev jag upphämtad av en vän.
Vi for in mot stan och mötte upp ytterlilgare två vänner. Sedan var det dags för bio! Vi såg Bad moms och den kan ha varit den roligaste filmen jag sett på länge! Vi skrattade så vi kissade på oss litegrann typ och den var verkligen klockren (om än överdriven i mycket). Men verkligen SÅ rolig! Älskade kvinnorna i filmen, framför allt Mila Kunis.
Efter det kände vi att det inte alls var läge att åka hem. Så vi gjorde det enda rätta. Gick till närmaste ställe och köpte var en te/kaffe och en kaka och pratade vidare en bra stund.
Kvällens enda bild, på te med massor av skummad mjölk och så chokladbollen.
Och hur härligt är det inte med de där tjejkompisarna, barndomskompisarna, som också idag har egna barn? Vi har ju så mycket gemensamt och vi har så roligt tillsammans. Och så är det så enkelt och okomplicerat, att befinna sig i deras närvaro. Älskar det.
En kväll att leva länge på, helt enkelt. Sådant borde en unna sig oftare, det är värt så himla mycket!
Ny frisyr!
Ni vet känslan av att lämna frisörsalongen efter ex antal timmar och vara sådär galet nöjd? Tänk att jag har turen att känna så varje gång - Mija är fantastisk!
Känner mig så fin nu, att det nästan inte är klokt! Älskar det. Älskar kontrasterna av det riktigt mörka uppe och rätt så ljusa längre ner - sååå snyggt!
Sen är det inte bara det, att jag får chansen att bli sådär fin.
Jag får chans att umgås med Mija under dessa timmar, utan barn, utan jobb. Bara vi och en himla massa samtalsämnen. Att prata ostört. Att dricka en kopp te medan färgen sitter i, samtidigt som jag bläddrar runt lite på måfå i en tidning.
Och att få lite huvudmassage och bara ha det så allmänt gött. Livet alltså!
Ikväll sitter jag här, gräsänka eftersom Marcus är i Stockholm. Äter Polly för glatta livet och känner mig rätt fancy i mitt hår.
Dessutom var barnen och jag på strålande humör hela kvällen. Milton och jag slängde lillebror i säng. Sedan dukade vi fram godis och tittade på Fångarna på fortet. Så mysigt att bara hänga runt med min Milton.
Milton är inte ett barn som slänger sig med komplimanger hur som helst. Han har gått över till ett "coolare" stadie och har en enorm integritet. Men ikväll var han fantastiskt söt. Som när han såg fotot på mig här ovan och sa:
-Mamma du är så vacker att jag nästan blir kär i sig!
Eller som en stund senare, när det var dags att sova:
-Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig egentligen?
Åh. Min fina unge.
Att ha svårt att sätta ord
Häromdagen var Dante och jag och hälsade på hos Jennies mamma och Jennies lilla flicka Tyra.
Det är förlösande att ses. Det är svårt och fint på samma gång.
Och varje gång jag har varit där och hälsat på, så gråter jag tyst på vägen hem i bilen.
De här två skulle ju få chans att växa upp tillsammans, umgås med Jennie och mig. Vi hade ju planer.
Det blev inte så, livet tog en annan väg, fel väg.
Två små lockiga, älskade barn. Två väldigt olika barn. Tyra och Dante.
Det är svårt att sätta ord på dessa möten. De är värdefulla. Verkligen otroligt värdefulla.
2 år sedan.
Idag för 2 år sedan var du 6 dagar gammal, Dante, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jennie försvann från livet. Och livet har inte varit sig självt efter det.
Sorgen är obeskrivlig och totalt bottenlös alltid. Samtidigt som lyckan och tacksamheten över mina barn och livet är så ofattbar. Det går hand i hand liksom.
Idag när jag berättade för Milton, att det var 2 år sedan och när jag höll Dante såhär nära som jag bara kan göra med honom, då rann tårarna stilla och tysta nerför mina kinder, precis som för 2 år sedan och många gånger där mellan.
Dagen idag har varit tung. Som vanligt på många vis, men tung. Jag har inte riktigt orkat med livet liksom. Det blir kanske så, när så mycket sorg tynger en.
Och det är ju fel såklart (men ändå så självklart). För livet är ju nu och en dag som idag tänker jag på det extra mycket.
Speciellt ikväll när ni äntligen taggade ner och satte er tillsammans i soffan. Då tänker jag på livet som är just nu.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något helt oväntat sker. Världen förändras varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jennie. Jag saknar dig så.
Barndomsminnen!
Hej där!
Igår hängde vi på stranden. Inte vilken strand som helst, utan min barndomsstrand. Där har vi badat mycket.
Fem minuter efter att vi landat på stranden dök min syster och mina föräldrar upp. En kvart senare min faster och farbror också. Åh! Precis som förr!!
Det skapades minnen när jag var barn. Det skapas minnen för mina barn nu. Milton mest i vattnet. Den här lille endast uppe på torra land. Han går i.n.t.e nära vattnet. "Dumma vatten" muttrade han ett antal gånger igår, haha.. Han är tydlig med vad han gillar och inte gillar, det får vi ge honom.
Men lockarna. Alltså lockarna! Dör vad fina!!
Idag efter kalas stannade barnen och jag till vid Ivösjön för ett kvällsdopp. Dante (och jag) satt tryggt på land en bit från vattnet. Milton däremot badade gärna. Insjövatten, det är ändå något rogivande med det.
Och Vånga. Där har vi hängt mycket. Mina föräldrars barndomskompisar, mina föräldrar, deras barn och så min syster och jag. Vilka barndomsminnen vi fick med oss därifrån!
Ikväll badade Milton alltså på badplatsen där jag har badat så otroligt mänga gånger som barn. Det är fint. Han är fin.
Nu sover barnen sedan länge. Jag ska snart göra detsamma. Kram!
Stughäng - Kompishäng
Hej!
Åh. Vilket dygn vi har haft. Vi lämnade barnen hos mormor och morfar (tack!) igår morse för att sedan sluta upp med tre andra par och några bebisar för frukost. Så jädrans gott att äta frukost ute. Det borde göras oftare :)
Sedan körde vi vidare till dethär; en stuga ungefär en piss (haha, alltså inte ens ett stenkast) från vattnet där det har fiskats, badats, ätits, umgåtts, skrattat och massor annat. Så underbart! Och utsikten, den är det inget fel på <3
Tjejerna var pågång med bad. Alltså två av oss badade. Jag var fullt nöjd med att bara vada runt med benen i vattnet, haha ;) Men skönt var det. Och vi betade av många samtal där i vattnet. Bästa vännerna. Barndomskompisar, det är fint.
Vi drack också! Det blandades drinkar, Mojito är ju så himla gott. Och fint att titta på dessutom!
I morse gick strömmen, haha.. Och var inte tillbaka förrän i eftermiddags. Så det var bara att dra igång grillen till frukost, för frukostbullarna och kaffevatten. Detta gjordes till kluckandet av sjön. Jag hade ont i magen av allt det vackra.
Jag då? Som jag njöt. Att vara barnledig lite då och då är guld. Att få umgås med vuxna och ha möjlighet att sitta ner och göra det en vill är verkligen så skönt.
Det blir ett annat lugn och ett annat tempo. Ett sådant här dygn hade barnen ändå inte uppskattat på samma vis, därför var det skönt att bara vara vi.
Hoppas vi har möjlighet att göra detta fler gånger.
Attjag haft en fantastisk kväll med vänner!
Igår var vi på partaj, vi två! Barnen hos barnvakter. Och vi hade SÅ jäkla roligt, klackarna i taket och fullt ös - älskar sådana kvällar och älskar gänget vi var med. De är fantastiska på alla vis.
Såhär laddade vi på eftermiddagen, slumrande i vars en ände i soffan, haha.. Trötta småbarnsföräldrar...
...som sedan gjorde en helomvändning och försökte tagga till, till tusen!
På natten var vi såhär luriga och hade det så himla bra!
Karro, tack för en super25årsfest! Vi längtar redan till nästa gång vi ses <3
God Jul!
Från mig och mina killar önskar vi att ni alla, har haft en fröjdefull Julafton!
Själv har jag haft en intensiv, men härlig dag. Mellan varven har jag kramat mina barn och andats in deras doft. Tänkt på Jennie och många, många andra som, av olika anledningar, inte får chansen att göra det. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Över att mina barn får chans att fira fantastiska högtider som jag tror de kommer kunna se tillbaka och glädjas över. De kan alltid känna sig trygga och vi har varandra. Det är värt allt.
Nu delar jag säng med en älskad femåring, som sover helt utslagen efter allt ståhej. Och det är härligt, att ha honom här nära mig. Han är tryggast här. Det är jag också.
Godnatt!
En helg i Västerås!
Min helg har spenderats i vackra Västerås. Så himla härlig helg har vi haft, min syster och jag hos vår kusin.
Kom
Upp sent i fredags, men igår hade vi en full dag tillsammans! Vi började med att äta frukost och tittade på utsikten från köksfönstret över en bit av Mälarens vatten. Så vackert!
Efter det tog vi en lång promenad och njöt i fulla drag. Sedan gjorde vi oss i ordning, drack ännu mer te och tog sedan en lunch på ett trevligt ställe i närheten. Efteråt gjorde vi stan några timmar och avslutade det med ett besök på ett museum. Kul med kultur!
Efter det tog vi en promenad hem och dök ner i soffan och fåtölj med vars ett täcke och tittade på film. Frost - för vi tre är riktiga Disney-nördar :)
Sandra styrde upp middag och bubbel korkades upp. Vi svirade om och gjorde kvällen och en bit av natten på stan. Så jäkla roligt!!
Tidigt i förmiddags sa vi hejdå till kusinen för denna gång och gav oss av mot Stockholm. Äntligen, äntligen fick jag träffa min Anna och hennes Anders. Som Jag Har Längtat efter dessa två!
Det blev en lunch med dem och tiden gick så fort att vi tillslut fick panikstressa lite till mitt tåg, haha..
Nu sitter jag således på tåget hem och kommer mätas på stationen av alls killarna, som jag längtar efter! Inte nog med det, där är SNÖ i Skåne ju!! Det ser jag fram emot hur mycket som helst.
Ha det fint, kram och hej!
Traditioner.
Jag är ju löjligt traditionsbunden. Det är nog ett arv som både min syster och jag har ärvt. Och jag älskar det. Både att ge mina barn nya traditioner (som adventspresenterna jag införde förra året där barnen (från och med nu båda barnen, förra året fick bara Milton) och som Milton redan laddar för. Men även att låta mina barn få ta del av de traditionerna jag bär med mig från min barndom. Som att gå på kyrkogården på Alla Helgonnahelgen. De senaste två åren har vi tagit med ett ljus, Milton och jag, som vi tänt. Jag önskar så att vi inte hade behövt tända ljuset, att hon hade funnits här för oss.
Såhär såg alltså vår kväll ut igår.
Men det är fint, att gå där och minnas. I mörkret med Milton och mamma som sällskap. Att ha med barn på kyrkogården är ju rätt fantastiskt. Igår var jag nästan för trött för att orka engagera mig i Miltons energi, men utöver det och min attityd igår så är det bra härligt. Milton lyser på typ alla gravstenar vi passerar och så ska mamma eller jag läsa på stenen, vem som är begravd där. Barns nyfikenhet och enkelhet är fantastiskt.
Det enda spöket på kyrkogården var Milton igår ;) Vi körde "Bus eller godis" en sväng igår också nämligen.
Såhär såg alltså vår kväll ut igår.
Nu, tv. Kram!
Skånes Djurpark.
Idag körde vi ett snabbt gästspel på Skånes Djurpark. Med betoning på snabbt, haha.. Vi trodde att de hade öppet längre än vad de hade och av djuren hann vi helt enkelt med getterna ;) Men vi hann också med att bada lite, äta korv och glass och ha det sådär himla mysigt och intensivt som det blir med två mammor, en pappa (Marcus jobbade ju och uteblev därför) en femåring och sedan tre barn under två år.
Världens bästa gäng. Så härligt att bara hänga omkring liksom. Sedan blev det spontankvällsmat hos kompisarna i stan, då Marcus slutat jobba. En så superhärlig eftermiddag och kväll, barnen somnade rätt kvickt när vi kom hem. Nu är det min tur.
Det har ju nästan blivit lite av tradition att åka med just dessa till djurparken. Lagom långt iväg och perfekt att nyttja en halvdag till, oavsett årstid.
Dessa tre stjärnor och så en bebis-Molli.
Världens bästa gäng. Så härligt att bara hänga omkring liksom. Sedan blev det spontankvällsmat hos kompisarna i stan, då Marcus slutat jobba. En så superhärlig eftermiddag och kväll, barnen somnade rätt kvickt när vi kom hem. Nu är det min tur.
Kram och godnatt!
Att ta vara på
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag förlorade en kär vän, en av mina bästa vänner. Ett helt år har gått. Och det är fördjävligt och så orättvist. Jag hade ljugit om jag tyckte annorlunda.
Idag har jag tänkt på Jennie mer än vanligt tror jag, och försökt göra sådant som gör mig glad. Att ta vara på livet liksom. Att vara tacksam över det jag har, mitt i all sorg.
Hela förmiddagen hängde jag med mina barn. Det bästa som finns. Milton var med mig och släppte ut hästarna till exempel, så fab i min hoodtröja och gummistövlar. Älskar honom så det gör ont i magen. Igår tog han mitt ansikte mellan sina händer och sa: "Mamma, jag älskar dig mest av hela världen, du är bäst". I de där stunderna känner jag att jag gjort rätt mycket rätt ändå, med mitt Snöre.
Efter lunch körde jag mot stan och till min älskade frissa Mija. Även Jennies frissa och vi hade såklart mycket att prata om rörande Jennie och tankar om livet. Och döden. Ibland tacksamhet i rösten, ibland med glansiga ögon på grund av sorg.
Håret? Galet nöjd. Det är okej att vara lite ytlig också sådana här dagar. Det behövs.
Sedan snabb fika med min familj och bästa vänner. Välbehövligt liksom.
Kvällen? Snart sover båda barnen och Marcus och jag ska äta kräftor tillsammans. Som jag längtar. Tända ljus, mitt emot varandra. Mellan oss står vitlösbröd, ägg, brieost, salta kex och kräftor. Precis lagom. Och tid tillsammans. Guld.
Så mitt i dagens sorg, är jag tacksam över livet. Och tar vara på det.
Jennie, du är så otroligt saknad.
Att ha spaat oss ett dygn
Ja alltså det började väldigt kaotiskt. Det måste jag säga. I förgår kväll 22,31 (tisdag kväll alltså) uppdagades det att vi skulle på spa onsdag-torsdag och inte torsdag-fredag. Ni förstår ju paniken då inget var packat till varken oss eller barn, husvakt och barnvakter var ordnade till FEL dygn. Ja nej, magsåren var inte långt borta, om vi säger så.
De åt och åt och åt... Där fanns väl att äta, antar jag, haha..
Tillslut fick vi ihop allt, barnen lämnade vi tidigt och husvakten dök upp under förmiddagen. Vi hämtade våra vänner och körde vidare och mötte upp andra vänner för en frukostbrunch innan det var dags att köra vidare mot Kosta art Hotel. Ett himla häftigt spa/hotel. Och FANTASTISK mat! Och det bästa sällskapet man kan tänka sig. Tack gänget!! Och tack Sofie som fick oss på rätt köl då i tisdags kväll klockan 22,31.
Och här är vi. Andra spaet för i år, vi kan det där och är SÅ värda det där lugnet och sova hela natten, guld! Idag var en jättehärlig dag, igår kväll led jag av huvudvärk och mådde sådär efter en rätt stressig dag av olika anledningar. Men idag var det bättre och jag kände mig lugn som en filbunke.
Kanske berodde lugnet på minna Lena fötter tack vare de där fiskarna?! För jodå i förmiddags testade jag och Sandra på fiskspa, rätt härligt på något vis.
De åt och åt och åt... Där fanns väl att äta, antar jag, haha..
Efteråt shoppades det och vi fick med oss skor hem till Marcus och massor av barnkläder inför dagisstarten till båda barnen. Älskar att handla barnkläder, nästan lite löjligt mycket får jag väl erkänna.
Om det var härligt att få hem barnen ikväll? Svar ja!! Det är det bästa av allt, att få hem de där yrväderna, som nu har somnat båda två.
Kram på er!
Årsperioden
Årsperioden var ju ett rätt konstigt ord, men jag kom inte på något bättre. Det är ju inte årsdagen, det är årsperioden.
Men nu börjar det, för ett år sedan blandades livet av hopp och förtvivlan under några veckors tid, när min fina vän blev väldigt sjuk väldigt fort. För ett år sedan födde hon sin lilla dotter, som fyller 1 år idag.
Veckorna som följde fram till den siste juli, blandades som sagt av hopp och förtvivlan, höga toppar och djupa dalar.
Mitt i allt detta var jag med om det största jag någonsin har fått uppleva, den största lyckan av dem alla. Att få bli tvåbarnsmamma under helt fantastiska former. Jag fick uppleva något magiskt, jag tror inte kan ens kan förklara hur fantastiskt det var för mig. Jennie var en av få som visste att vi skulle få en pojke till. Jennie var en av de första jag meddelade efter snittet, att vår Sparv var född. Ett lyckorus utan dess like, samtidigt som en ständig oro gnagde i hjärteroten, över Jennies insjuknande.
För att sedan sex dagar efter Dantes födelse, hamnade jag (och många med mig) i ett avgrundsdjupt hål. Jennie dog. 3,5 veckor efter dagens datum för ett år sedan, efter att hennes flicka fötts.
Det är helt enkelt en rätt jobbig period nu. För mig, men mest för hennes närmaste. Så dubbelt. Å ena sidan är där en fantastisk liten flicka som fyller år och som ska firas. Å andra sidan är där en saknad mamma och dotter och fru. Det är så himla dubbelt, det där. Hon är så obeskrivligt saknad.
Och jag känner fortfarande en sorg när jag ser på Dante och ser allt som Jennie och Tyra missar tillsammans. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.
Och Milton har varit min livboj detta år. Han som tvingat in mig till vardag. Varje dag när sorgen velat ta över. Jag har honom att tacka för mycket.
Var rädda om er
Midsommar!
Jag hoppas ni alla hade en fantastisk midsommar och att ni inte deppade ihop på grund av lite regn. För egentligen; det är ju bara regn! Det spelar ju inte så stor roll egentligen. Det skog mig i torsdags att just på den dagen, för ett år sedan, träffade jag Jennie för allra sista gången. Och den tanken bar jag med mig igår flera gånger. Jag fick trots allt fira midsommar igår med mina barn. Och det är värt allt.
Och midsommar då? Fantastisk!! Vi var tre generationer kompisar! Alltså SÅ roligt! Våra föräldrar är barndomskompisar. Vi är barndomskompisar (och så ett gäng respektive som slutit upp med årens lopp) och våra barn i sin tur är barndomsvänner nu ju. Dessa står oss så nära att de är så nära släktingar utanför blodsband, man kan vara. Så fint.
Och Sparven firade sin första midsommar i år ju. Bara det liksom.
Och det gjordehan med råge! Nöjd och glad alltid och hela tiden. Sov en halvtimme på eftermiddagen och var sedan vaken till dess att han slöt sina blå i bilen påväg hem runt midnatt.
Milton hade sin time-of-his-life med lek, skattjakt, dans runt midsommarstången, jordgubbar, kubb, godis och ännu mer lek. Underbart!
Nu sover båda barnen. Jag ska ut, ut, ut! Ut med en hund och ut och ta in hästarna. Vädret verkar lovande, kram!!
Att tänka tillbaka
Idag för fyra år sedan, firade jag och min vän hennes födelsedag i Stockholm. Idag är en dag att tänka tillbaka på. Idag är det Jennies dag, men idag finns hon inte mer.
Fina Jennie. Det är inte klokt egentligen. Hur orättvist livet är.
Fotot togs där och då. En födelsedagsmorgon i Stockholm.
Idag är det tomt på ord. Milton kom ut och såg min ryggtavla i köket ikväll. Direkt frågade han om jag var ledsen. Och om jag var ledsen för Jennie som har dött. Kloka barn, tänk att det märks så tydligt. Och att han lägger märke till det.
Jag var ju det. Otroligt ledsen precis då. Oftast är jag ledsen inombords. Oftast släpper jag bara ut det när jag är helt själv. Som i bilen påväg hem från jobbet. Det har blivit Jennies stund liksom. Men ikväll grät jag öppet. Det gick inte att hålla tillbaka.
Ett halvt år har gått.
Idag är det ett halvt år sedan jag förlorade en vän. Ni har ju läst här om detta sedan i somras, en del under hösten och så nu. Jag ältar detta om och om igen, hur orättvist allt är. Fortfarande (och säkert under hur många år som helst, kanske för alltid?) tittar jag på Dante och känner så mycket glädje och sorg på en gång. All denna glädje och lycka över att ha han hos oss, att jag får vara med. Nu är ni kanske några som undrar över Milton. Såklart gäller detsamma honom. Men eftersom min vän fick en flicka samtidigt som jag fick Dante är det ju detta jag tänker på. Alla framsteg och utvecklingssteg Dante gör, all kärlek jag får av honom, alla vakennätter, alla trotsperioder, alla bråk, alla börjor och avslut och så mycket annat. Då tittar jag på Dante och tänker på min vän och hennes flicka. Att de aldrig får uppleva det tillsammans. Att hon aldrig kommer ha sin mamma närvarande. Att Jennie aldrig kommer få vara med och se och uppleva sin flicka.
Det är en enorm sorg att bära. Och ondast gör att, om jag nu känner en så stor sorg, vill jag inte ens tänka på hur hennes närmaste känner. Det är otroligt jobbigt att tänka på, olidligt många gånger.
Ett halvt år har gått. Ett halvår. Det är ofattbart. Och jag har inte förstått det än. Jag ser dödsannonsen här hemma varje dag och en klump bildas i magen. Hur gick det till? Jag har fortfarande inte landat i att vi aldrig mer kommer ses eller höras. Flera gånger i veckan bläddrar jag i telefonboken förbi hennes namn och nummer, senast nu på morgonen. Det kommer alltid få ligga kvar där, känner att jag har svårt att skiljas från det.
Jag har svårt att acceptera att vi för ett år sedan hördes och sågs och pratade om våra graviditeter, bebisar, barnvagnar och mycket annat. Hon berättade att det var en liten flicka i magen och jag berättade för henne i förtroende att det var ytterligare en pojke i min mage. Jag är glad att hon var typ den enda jag berättade för, då vi ville hålla det hemligt. Det kändes viktigt att Jennie skulle få veta. Och såhär i efterhand är jag glad över det.
Imorgon bitti är det ett halvår sedan jag satt där på sängkanten och ammade. Och fick beskedet i min telefon. Jennie är död. Den känslan av att sitta där med min bebis och få det beskedet. Obeskrivligt och fruktansvärt.
Milton frågar fortfarande då och då om jag fortfarande är ledsen över Jennie. Han är så klok och fin. Och förstående. Det är så fantastiskt med barn, de liksom bara frågar sådär spontant. Och sedan får jag sakligt förklara för Milton hur man är både glad och ledsen på samma gång. Han är den som frågar oftast om Jennie och om jag fortfarande är ledsen (hans sätt att fråga hur jag mår antar jag?). Det värmer. Milton kommer ju också ihåg Jennie.
Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga ”Nu har hon lämnat oss”
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.
