Rosa Bandet

Igår köpte jag årets rosa band.
Snart är det den rosa månaden oktober. För mig är inte cancer rosa. Eller blå. Eller orange.
Cancer är svart. Svart rakt genom.
 
 
Men det spelar ju ingen roll vilken färg cancer är. Givetvis bidrar jag där jag kan. Rosa bandet. Blå bandet. Rosa plastkassar på Ica. Rosa reflexväst från Hööks. Fuck Cancer-armband. Sms-bidrag vid cancergalan. Och så vidare. Det är viktigt att vi gör det, bidrar där vi kan. Kanske en dag hittar vi lösningen på allt, att cancer helt plötsligt inte längre behöver vara svart, där alla överlever. Så otroligt viktigt.

Generationsintresse

Min mamma skickade över en massa foton till mig, från min barndom. De flesta var foto på mig, tillsammans med en häst och min morfar. Jag blev så himla lycklig och varm in i hjärteroten. Älskade morfar! Denna snälla, fina krutgubbe. Och alltid har vi delat detta intresse - hästarna. Djur i det stora hela liksom.
Här tillsammans med deras ponny Gulli. Ser ni lyckan i mina ögon? Åh!
 
 
Och det där hästintresset ligger ju i mina gener på båda sidorna, både från morfar och från min pappa. Det är så fint egentligen, det är roligt när intressen går i arv. Att alltid ha det samtalsämnet och det att landa i. Att engagera sig i samma saker och älska samma sak så otroligt mycket.
Såklart behöver inte samma intresse betyda något, eller att man har olika intressen. Min mamma till exempel är i grund och botten ingen hästmänniska, men har alltid engagerat sig djupt i Armani och mitt hästintresse. För det är jag så tacksam över.
 
Det verkar dock stanna vid mig (eller hoppa över en generation ifall mina barn får egna barn någon dag, som kanske återupptar intresset), för Milton är färdig med hästar (som han själv uttrycker det, haha.. och Dante tittade på en hästtavla häromdagen och sa "hästarna, livsfarlig" Hahahaha! Och det gör såklart inget, barnen får välja helt fritt själva, jag lägger ingen vikt alls i det.
Det är samma med det, även om jag inte i grund och botten delar deras intressen, kommer jag ju göra som min mamma - engagera mig ändå.
Som nu när jag i princip är på alla Miltons fotbollsträningar. Det kommer jag fortsätta med, oavsett vilken hobby som mina barn landar i. Det är viktigt.

Att ha svårt att sätta ord

Häromdagen var Dante och jag och hälsade på hos Jennies mamma och Jennies lilla flicka Tyra.
Det är förlösande att ses. Det är svårt och fint på samma gång.
Och varje gång jag har varit där och hälsat på, så gråter jag tyst på vägen hem i bilen.
 
De här två skulle ju få chans att växa upp tillsammans, umgås med Jennie och mig. Vi hade ju planer.
Det blev inte så, livet tog en annan väg, fel väg.
Två små lockiga, älskade barn. Två väldigt olika barn. Tyra och Dante.
 

Det är svårt att sätta ord på dessa möten. De är värdefulla. Verkligen otroligt värdefulla.
 

2 år sedan.

Idag för 2 år sedan var du 6 dagar gammal, Dante, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jennie försvann från livet. Och livet har inte varit sig självt efter det.
Sorgen är obeskrivlig och totalt bottenlös alltid. Samtidigt som lyckan och tacksamheten över mina barn och livet är så ofattbar. Det går hand i hand liksom.
Idag när jag berättade för Milton, att det var 2 år sedan och när jag höll Dante såhär nära som jag bara kan göra med honom, då rann tårarna stilla och tysta nerför mina kinder, precis som för 2 år sedan och många gånger där mellan.

Dagen idag har varit tung. Som vanligt på många vis, men tung. Jag har inte riktigt orkat med livet liksom. Det blir kanske så, när så mycket sorg tynger en.
Och det är ju fel såklart (men ändå så självklart). För livet är ju nu och en dag som idag tänker jag på det extra mycket.
Speciellt ikväll när ni äntligen taggade ner och satte er tillsammans i soffan. Då tänker jag på livet som är just nu.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något helt oväntat sker. Världen förändras varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jennie. Jag saknar dig så.

Barndomsminnen!

Hej där!

Igår hängde vi på stranden. Inte vilken strand som helst, utan min barndomsstrand. Där har vi badat mycket.
Fem minuter efter att vi landat på stranden dök min syster och mina föräldrar upp. En kvart senare min faster och farbror också. Åh! Precis som förr!!

Det skapades minnen när jag var barn. Det skapas minnen för mina barn nu. Milton mest i vattnet. Den här lille endast uppe på torra land. Han går i.n.t.e nära vattnet. "Dumma vatten" muttrade han ett antal gånger igår, haha.. Han är tydlig med vad han gillar och inte gillar, det får vi ge honom.
Men lockarna. Alltså lockarna! Dör vad fina!!

Idag efter kalas stannade barnen och jag till vid Ivösjön för ett kvällsdopp. Dante (och jag) satt tryggt på land en bit från vattnet. Milton däremot badade gärna. Insjövatten, det är ändå något rogivande med det.
Och Vånga. Där har vi hängt mycket. Mina föräldrars barndomskompisar, mina föräldrar, deras barn och så min syster och jag. Vilka barndomsminnen vi fick med oss därifrån!
Ikväll badade Milton alltså på badplatsen där jag har badat så otroligt mänga gånger som barn. Det är fint. Han är fin.

Nu sover barnen sedan länge. Jag ska snart göra detsamma. Kram!

Ett avslut

Igår hade vi ett avslut. Dante avslutade sitt första år på förskolan och går på sitt första sommarlov.
Men viktigast. Milton avslutade sina år på förskolan. Sista dagen igår. Det är stort, en milstolpe liksom. Ett stort avslut för mig, ett ännu större för honom såklart. Jag har rätt svårt för förrändringar över lag och tycker såklart att detta är rätt jobbigt.

Älskade Milton. Sex år gammal och redo för skolans värld.

Igår när vi lämnade förskolan gjorde jag det med en klump i magen, för åh vad det är sorgligt ändå. Samtidigt som det är så spännande! Vilken grej!!
Och igår kväll, fick jag ett så fint meddelande från Miltons pedagog. Milton vill inte gärna kramas hejdå sådär, så han körde "high five" med pedagogerna igår. Det hade han gjort. Sedan hade han sprungit till staketet och ropat efter henne "jag kommer sakna dig, Anna".
Alla som känner Milton förstår nog att det kom rakt från hjärtat. Han uttrycker sällan sådant till folk, framför allt inte till folk dom inte är familj och sällan ifall en kompis skulle råka höra. Så att han sa det, fick mig att gråta hejdlöst.
Mitt älskade barn. Du är fantastisk.

Tung dag.

Usch ja. Idag är det en tung dag världen över. Det är ju så vidrigt, att det knappt går att tänka på det. Och många är vi, som reagerar vi starkt på dessa terrordåd. Och det vore väl konstigt annars, att inte reagera. Det måste vi göra.
Och dagar som denna, då tittar jag på mina små och tänker å ena sidan att det är en sjuk och grym värld dessa ska växa upp i. Å andra sidan tänker jag, hur viktigt det är att dessa två ska få växa upp och vara med och bidra till gott i världen.

Detta tänkte jag på idag, när jag tog bilden på mitt älskade Snöre. Ett vackert barn i en, idag, mindre vacker värld.



Idag tar vi hand om varandra lite extra. Idag går tankarna till Paris. Idag reagerar vi.

Barn dör

Alltså detta går inte längre. Flera dagar har jag kommit på mig själv att det svider i magen och gråten finns i halsen. Barn dör. Det håller inte längre. Jag läser så otroligt många vidriga saker i sociala medier just nu och det värsta av allt är att se alla dessa barn som flyr ofattbara katastrofer, sådant som "vi" (vi inom citationstecken, för vet ni? Det finns inget vi. Punkt.) inte kan sätta oss in i. Vissa verkar kunna det mindre än andra, får jag en känsla av.

Igår läste jag om en kvinna som förfärades över att "vi" snart bara är 6 miljoner "svenskar" kvar i Sverige. Hon använde givetvis inga citationstecken som ni kanske förstår. Det skrämmer mig, att det finns folk som tänker så. DET FINNS INGET VI. Min svärfar är född i Danmark och bott i Sverige sedan barnsben. Är han mer "svensk", än syrianerna som flyr för sina liv hit?

En annan sak som också är så svårt att ta in, är att så många människor som är på flykt nu, har det inte varit sedan andra världskriget. Historien upprepar sig, fast på ett lite annan vis. Och vilket vis spelar mindre roll. Just att människor flyr för sina liv och att barn ska få leva med detta resten av sina liv. Om de inte dör. För det gör många. Och det är otroligt fel.

Detta kan ju inte fortsätta. Det är dags att fler förstår det.
Jag tittar på mina fantastiska två där hemma och inser vilken tur jag (vi) har haft. Som är födda här. Vi kommer aldrig behöva fly vårt land. Vi kommer alltid se den tryggheten Som en självklarhet. VI KAN INTE NEKA FLER ATT FÅ KÄNNA SAMMA. Alla barn ska få uppleva det som mina får göra varje dag; en gräsmatta att springa fritt på, än säng att sova i, en varm trygg famn att när som helst krypa upp i, mat att förtära när en är hungrig, en grundläggande trygghet.
Och nej, vi kan inte hjälpa folk enbart på plats, nere i Syrien och andra länder. Människor överlever inte då. De måste få chans att undkomma.
Jag återkommer med en jämförelse kring detta ämne senare.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Barn dör, förstår ni hur fel det är?? Vi måste hjälpa. 

Jag ett förslag som du kan göra nu direkt när du nu ändå  sitter och scrollar i dina sociala medier - sms:a FLYKT till 72999 = 100:- till Radiohjälpen. 100:- kan de flesta avstå, hoppa något av det du annars brukar "unna" dig: en flaska vin, lunch på stan, fika, fredagspizza etc.

Vårt ställe

Idag hängde mina småkillar och jag vid sjön. Eller ja, vid bäcken. Jag känner mig så hemma där och har så mycket minnen från där. Jag lekte där som barn. Jag har hängt där som tonåring. Jag har firat Valborg där. Jag har promenerat med alla mina hundar där vid den där sjön och bäcken. Jag är uppväxt så nära där att jag varit där i tid och otid. Stället betyder massor, helt enkelt.
Därför känns det extra fint att få ge lite av det till mina barn. Det är som ett arv. Min mamma bidrar såklart också till det, hon och Milton hänger där oftare än vad jag gör nu för tiden. Men att få vara där med pojkarna, sitta där på stenbron och gå längs stigar och grusgången. Eller som idag att först sitta på gräset och äta en väldigt enkel picknick. Så betydelsefullt.


Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.

Bästa vän!

Att ha en bästa vän 60 mil bort, skojar man inte bort hur som helst. Vi är dessutom två upptagna personer som jämt ringer om varandra, glömmer ringa tillbaka och kommer på det en vecka senare, som hörs alldeles för sällan.
Men när hon väl är hemma, är hon så himla närvarande. Och det viktigaste, hon är Miltons bästa vuxen-kompis. Anna är fantastisk, som vi älskar dig!
Och igår var hon äntligen här!!



Och dessutom med pojkvän! En kille som blev sjukt populär här hemma, omtyckt av mig men mest av Milton ;)



Åh vad ni är bra. Anna, jag saknar dig redan så mycket!!

Känner att jag ligger en dag back hela tiden nu här inne, men det får ni ta. Berättar om dagen idag imorgon istället :)

Kram och hej!

Anställd.

Ja. Så är det! Jag är fortfarande ganska kluven, men mitt samarbete med företaget jag jobbade som konsult åt köpte ut och dessvärre fungerade det inte med en förlängning = jag stod utan min tryggaste inkomst som egenföretagare. Det kändes helt enkelt inte så bra, även om det inte kändes väldigt panikartat eftersom Dante fortfarande är så liten och jag därför hade chans att vara föräldraledig ett bra tag till.

Men stressen att inte ha något att gå tillbaka till var jobbig och jag började så smått att kika på jobb. Jag hamnade i en telefonintervju för ett företag och sedan blev jag kallad till intervju. Sedan blev jag erbjuden jobbet!

Svårt det där. Jag som aldrig någonsin har behövt jobba heltid på bortaplan sedan jag fick barn och alltid kunnat styra mycket av min tid, ska nu pendla en bit till jobb och dessutom jobba heltid. Marcus kommer i mars ta över föräldraledigheten och då är Dante drygt sju månader.

Ni förstår kanske min kluvenhet? Å ena sidan är det fantastiskt och en enorm självföretroendeboost att få jobbet. Det är tryggt och "bekvämt" med en anställning och jag kommer ha en bättre och säkrare inkomst. Och semester! Dessutom tror jag det är himla bra att dela föräldraledigheten, både för barnen och för Marcus. Och jag är ganska säker på att jag kommer trivas väldigt bra med jobbet.

MEN. Det känns jobbigt att jag kommer vara borta mycket mer från barnen. Och så känns det jobbigt att Dante bara är sju månader. Jättejobbigt, om jag ska vara ärlig. Mest av egoistiska skäl, att jag ska vara borta från min bebis. Jag som alltid varit hemma så mycket med Milton, kommer inte ge Dante samma.
Å andra sidan är Milton enormt pappig, trots att jag varit hemma mest. Så Dante kommer kanske då fortsätta att vara mammig ;)

Fast jag är enormt tacksam och glad för denna chans. Nu har jag liksom landat lite i det och det känns inte lika jobbigt längre, även om det kanske låter så i texten. Det ska bli fantastiskt roligt och, i ärlighetens namn, vissa dagar hemma själv med barnen. Ja alltså. Då längtar jag verkligen efter att få komma hemifrån. Om vi säger så.

Jag tycker väl att jag är en bra mamma. Jo det tycker jag att jag är. Jag gör så mycket för och med barnen. Men efter en heldag hemma med dem är jag ganska trött på det. Inte trött på barnen, men på allt som rör det där vardagliga, det blir lite mycket vissa dagar helt enkelt. Dessutom blir jag oftast den "tråkiga" föräldern, den som alltid tar alla vardagsstrider. Den som tar det mesta tråkiga kring barnen.
Så ett jobb på bortaplan kanske får mig att bli en ännu bättre mamma, som liksom orkar med tempot och ljudnivån på ett helt annat sätt, när jag sedan kommer hem. Och så får Milton chans att vara mycket mer med pappa under en period och jag får chans att vara den "roliga" föräldern.

Ja nej, det är inte lätt, livet. Ganska svårt många gånger faktiskt. Men nu är jag anställd, jag kommer ha rätt till semester, ha en tryggare inkomst och så vidare. Många fördelar, absolut.

Nu har snart min fyraåring somnat och jag ska smyga ner till de två andra. Vi har haft en fiiiiin eftermiddag med mina kusiner, farmor, farfar, farbror, faster, mina föräldrar och syster. Åh vad jag tycker om dem, allesammans!

För vem bär du ditt rosa band?

Mitt rosa band bär jag för dig, Jennie. Du är så saknad.
Varje gång jag ser din dödsannons som jag sparat här hemma, hugger det till i mig och jag kan fortfarande inte förstå att du inte längre finns här.
Varje gång jag tittar på min Milton och min Dante så tänker jag på din T och känner en stor lycka och en enorm sorg samtidigt.
Varje gång jag funderar på Dantes dop tänker jag att det är första gången sedan din begravning, som jag går in i en kyrka. Ett nytt liv, ett förlorat liv. Jag är rädd för att gå in i kyrkan.
Varje gång jag står ute hos mina hästar tänker jag på dig. Av allt vi hade gemensamt var hästarna vårt största gemensamma. Din Nemo, min Armani. Vilka fantastiska ridturer vi har haft tillsammans. Vi har pratat, skrattat, gråtit, suttit tysta och bara varit.
Varje gång jag är med Dante slår det mig att din jämnåring inte kommer få träffa sin mamma mer. Att du inte kommer få se henne utvecklas och växa upp. Allt jag redan fått se med Dante, har du redan fått missa med din. Den orättvisan är nästan outhärdlig.
När jag tittar på Milton slår det mig att du aldrig kommer få höra din jämnåring säga de där kloka meningarna, föra de där diskutionerna och att du aldrig kommer få se ditt barn börja dagis, rida för första gången och så mycket annat. Också den orättvisan är outhärdlig.
Varje gång jag tänker på dig gör det så otroligt ont i mig. Jag kommer aldrig få träffa dig igen. Och om min smärta är såhär stor, blir den om möjligt ännu större bär jag vet att det finns de som saknar dig mer. Som känner en större smärta än vad jag gör.

Mina rosa band bär jag för dig. Alla tre sitter på jackan jag oftast bär. De sitter nära hjärtat.



Oktober är månaden för bröstcancer. Jag ser det inte så, varje månad borde vara alla cancerformers månader. Jag köper Fuck Cancer-armband, jag skänker pengar till cancerfonden, jag köper Rosa-band, jag köper Blått-band, jag köper de rosa påsarna istället för miljöpåsarna på Ica denna månad, jag köper rosa reflexer att fästa på barnvagn och Miltons jacka denna månad. Allt för alla cancerformer. Mitt rosa band bär jag för dig, min älskade vän. Inte beroende på vilken cancerform du hade, utan för att du hade just cancer. Du ska inte ha dött helt förgäves (även om jag alltid tycker det). Kan jag bidra med att forskningen går framåt och därmed räddar fler liv, har jag gjort något.

Ett demokratiskt samhälle.

Folk menar att dekomkrati är att vi får tycka till och, som igår, rösta på vad man vill. Jag tycker inte det. Jag vill leva i ett demokratiskt samhälle, inte ett främlingsfientligt. För det, det tycker jag är skrämmande.
Demokrati för mig är alla människors lika värde, där alla människors åsikt väger lika tungt. Och därför passar inte ett främlingsfientligt parti in i den bilden. För mig står det parti inte för demokrati.
 
Jag är verkligen obeskrivligt ledsen över gårdagens valresultat. Jag tittar på pojkarna och blir orolig över deras framtid i ett icke solidariskt samhälle. Det är skrämmande och gör mig förbannad. Jag vill ge dem bättre än så och jag vill vara stolt över det Sverige jag lever i. Inte som nu, detta är inte det Sverige jag vill visa upp, inte det land jag vill att mina barn växer upp i.
 
Samtidigt blir jag stolt och lycklig i själen över människors starka reaktioner över det. Att det här i vår lilla by finns en liten verksamhet som arbetar mot främlingsfientlighet och att denna lilla grupp blir större hela tiden. Ett Vinslöv för alla - heja oss! Någonstans inger det hopp. Jag vill tro att människor i min närhet röstar som jag, ja eller inte som jag men som röstar på annat än främlingsfientliga partier. Jag hoppas verkligen att så är fallet (även om statistiken visar annat).
Nu har vi tillsammans fyra år på oss att se att vi får till en förändring för såhär kan vi ju inte ha det. Det är väl ändå inte detta vi vill ge framtida generationer. Jag hoppas att detta är toppen på en våg som nu härjat under några år, att vi nu kommer se till att denna trend dalar. Att våra andra partier lyfter invandrar- och integrationsfrågor för att göra SD-väljare mindre missnöjda och därmed (förhoppningsvis) kan få dem att rösta annorlunda till nästa val.
Att se till att det dalar, det måste vara målet de närmaste fyra åren. Jag kommer försöka bidra med det jag kan. För min egen skull, för byns skull och mest för mina barns skull. För det finns inget fel med mångfald. Med oliktänkande. Olika religioner. Olika historier. Olika över huvud taget. Snarare tvärtom! Här hemma gillar vi olika, olika är bra. Olika är viktigt. Vi vill olika. Men även om vi vill olika hoppas jag att vi vid nästa val är fler som vill samma, mer mångfald i Sverige.

Årets viktigaste dag.

Kanske den näst viktigaste för oss, viktigaste dagen för oss måste ändå ha varit när Dante föddes. Men för landet är ju ändå detta årets viktigaste dag. Jag hoppas ni alla (som kan och får) har tagit vara på er rättighet (och i mitt tycke er skyldighet!) och röstat. Idag är allas röster lika mycket värda.
Och såhär är det ju, väljer du att inte göra din röst hör och att inte rösta, så kommer någon annan dra nytta av din tystnad.
 
Vi hade givetvis med oss barnen. Milton var med för fyra år sedan också. I år fick han vara med och välja valsedlar och hänga med oss och lägga valsedlarna i kuverten. Han förstår ju än så länge inte så mycket, men jag vill ändå visa honom redan i tidig ålder vilken fantastisk möjlighet vi har i Sverige. Jag hoppas och tror att det är bra för framtiden, att resan tidigt lära barnen allvaret och fördelen med att få denna möjlighet.
 


Vi har röstat, har ni?
 


Nu: Valvaka!!

Skämmes, ta mig fan!

Av två anledningar.
Att inte fler än hälften av vår bys invånare tog sig i kragen och röstade igår. Här bor vi i ett fullt demokratiskt land där vi har otroliga rättigheter och så använder människor det SÅ otroligt fel. Alla kan påverka tillsammans, men var och en kan inte påverka själv.
Genom att inte rösta, bidrar ni till att partier som SD får fler mandat och mer att säga till om.
 
Andra anledningen då. Jo, det här:
 
 
Är det såhär vi vill ha det?
Är det såhär vi vill att våra barn ska få växa upp?
Att aldrig få ta del av mångkultur. Att aldrig få ta del av att människor är olika. Att det är okej att stå för olika religioner. Att det är okej att vara homosexuell. Heterosexuell. Transexuell och allt var det nu mer finns.
Är det okej att, det vi kallar udda, alltså sådant som skiljer sig från den "normala normen" fryses ut, hatas, jagas och så vidare.
Är det okej att många av värderingarna är precis samma som under andra världskriget och det människor då fruktade?
 
Nej. Skämmes ta mig fan. Detta ska inte mina barn behöva växa upp till. Här gillar vi olika och det hoppas jag att fler gör. Jag vill verkligen tro att fler gör det.
Jag hoppas att fler tänker efter, ser detta som ett uppvaknande och tänker till vid nästa val - redan i höst. Att fler går och röstar och ser att deras röst är jävligt viktig.
För utan era röster ger vi bort mandat till partier vi (jag hoppas ju vi är "vi" och inte bara är "jag" i denna fråga) inte alls vill ha in i riksdagen. Eller som igår, i Europaparlamentet. Det är så in i helvete fel. RÖSTA!!!
 
 
Nog rutet
/Fanny
RSS 2.0