Anställd.

Ja. Så är det! Jag är fortfarande ganska kluven, men mitt samarbete med företaget jag jobbade som konsult åt köpte ut och dessvärre fungerade det inte med en förlängning = jag stod utan min tryggaste inkomst som egenföretagare. Det kändes helt enkelt inte så bra, även om det inte kändes väldigt panikartat eftersom Dante fortfarande är så liten och jag därför hade chans att vara föräldraledig ett bra tag till.

Men stressen att inte ha något att gå tillbaka till var jobbig och jag började så smått att kika på jobb. Jag hamnade i en telefonintervju för ett företag och sedan blev jag kallad till intervju. Sedan blev jag erbjuden jobbet!

Svårt det där. Jag som aldrig någonsin har behövt jobba heltid på bortaplan sedan jag fick barn och alltid kunnat styra mycket av min tid, ska nu pendla en bit till jobb och dessutom jobba heltid. Marcus kommer i mars ta över föräldraledigheten och då är Dante drygt sju månader.

Ni förstår kanske min kluvenhet? Å ena sidan är det fantastiskt och en enorm självföretroendeboost att få jobbet. Det är tryggt och "bekvämt" med en anställning och jag kommer ha en bättre och säkrare inkomst. Och semester! Dessutom tror jag det är himla bra att dela föräldraledigheten, både för barnen och för Marcus. Och jag är ganska säker på att jag kommer trivas väldigt bra med jobbet.

MEN. Det känns jobbigt att jag kommer vara borta mycket mer från barnen. Och så känns det jobbigt att Dante bara är sju månader. Jättejobbigt, om jag ska vara ärlig. Mest av egoistiska skäl, att jag ska vara borta från min bebis. Jag som alltid varit hemma så mycket med Milton, kommer inte ge Dante samma.
Å andra sidan är Milton enormt pappig, trots att jag varit hemma mest. Så Dante kommer kanske då fortsätta att vara mammig ;)

Fast jag är enormt tacksam och glad för denna chans. Nu har jag liksom landat lite i det och det känns inte lika jobbigt längre, även om det kanske låter så i texten. Det ska bli fantastiskt roligt och, i ärlighetens namn, vissa dagar hemma själv med barnen. Ja alltså. Då längtar jag verkligen efter att få komma hemifrån. Om vi säger så.

Jag tycker väl att jag är en bra mamma. Jo det tycker jag att jag är. Jag gör så mycket för och med barnen. Men efter en heldag hemma med dem är jag ganska trött på det. Inte trött på barnen, men på allt som rör det där vardagliga, det blir lite mycket vissa dagar helt enkelt. Dessutom blir jag oftast den "tråkiga" föräldern, den som alltid tar alla vardagsstrider. Den som tar det mesta tråkiga kring barnen.
Så ett jobb på bortaplan kanske får mig att bli en ännu bättre mamma, som liksom orkar med tempot och ljudnivån på ett helt annat sätt, när jag sedan kommer hem. Och så får Milton chans att vara mycket mer med pappa under en period och jag får chans att vara den "roliga" föräldern.

Ja nej, det är inte lätt, livet. Ganska svårt många gånger faktiskt. Men nu är jag anställd, jag kommer ha rätt till semester, ha en tryggare inkomst och så vidare. Många fördelar, absolut.

Nu har snart min fyraåring somnat och jag ska smyga ner till de två andra. Vi har haft en fiiiiin eftermiddag med mina kusiner, farmor, farfar, farbror, faster, mina föräldrar och syster. Åh vad jag tycker om dem, allesammans!


Kommentarer
Sandra

Men grattis!!! Va spännande! Och va nyfiken jag blir vad det är för jobb! Jag ska börja jobba när A är 9 månader och det känns med sugit (av helt egoistiska skäl, hon kommer ju ha superkul med sin pappa såklart)

2014-12-22 @ 22:41:13
Anonym

Spännande, grattis! Lycka till! Vad är det för jobb?
/SM

Svar: Tack! Som säljare på ett företag i Glimåkra. Ska bli så roligt!!
Fanny Lindborg

2014-12-24 @ 22:01:07


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0