För vem bär du ditt rosa band?
Mitt rosa band bär jag för dig, Jennie. Du är så saknad.
Varje gång jag ser din dödsannons som jag sparat här hemma, hugger det till i mig och jag kan fortfarande inte förstå att du inte längre finns här.
Varje gång jag tittar på min Milton och min Dante så tänker jag på din T och känner en stor lycka och en enorm sorg samtidigt.
Varje gång jag funderar på Dantes dop tänker jag att det är första gången sedan din begravning, som jag går in i en kyrka. Ett nytt liv, ett förlorat liv. Jag är rädd för att gå in i kyrkan.
Varje gång jag står ute hos mina hästar tänker jag på dig. Av allt vi hade gemensamt var hästarna vårt största gemensamma. Din Nemo, min Armani. Vilka fantastiska ridturer vi har haft tillsammans. Vi har pratat, skrattat, gråtit, suttit tysta och bara varit.
Varje gång jag är med Dante slår det mig att din jämnåring inte kommer få träffa sin mamma mer. Att du inte kommer få se henne utvecklas och växa upp. Allt jag redan fått se med Dante, har du redan fått missa med din. Den orättvisan är nästan outhärdlig.
När jag tittar på Milton slår det mig att du aldrig kommer få höra din jämnåring säga de där kloka meningarna, föra de där diskutionerna och att du aldrig kommer få se ditt barn börja dagis, rida för första gången och så mycket annat. Också den orättvisan är outhärdlig.
Varje gång jag tänker på dig gör det så otroligt ont i mig. Jag kommer aldrig få träffa dig igen. Och om min smärta är såhär stor, blir den om möjligt ännu större bär jag vet att det finns de som saknar dig mer. Som känner en större smärta än vad jag gör.
Mina rosa band bär jag för dig. Alla tre sitter på jackan jag oftast bär. De sitter nära hjärtat.
Oktober är månaden för bröstcancer. Jag ser det inte så, varje månad borde vara alla cancerformers månader. Jag köper Fuck Cancer-armband, jag skänker pengar till cancerfonden, jag köper Rosa-band, jag köper Blått-band, jag köper de rosa påsarna istället för miljöpåsarna på Ica denna månad, jag köper rosa reflexer att fästa på barnvagn och Miltons jacka denna månad. Allt för alla cancerformer. Mitt rosa band bär jag för dig, min älskade vän. Inte beroende på vilken cancerform du hade, utan för att du hade just cancer. Du ska inte ha dött helt förgäves (även om jag alltid tycker det). Kan jag bidra med att forskningen går framåt och därmed räddar fler liv, har jag gjort något.
Kommentarer
Sandra
Fina Fanny. Vad målande du beskriver sorgen. Det svarta som ingen borde få uppleva. Skräcken som man känner gripa tag i en bara man ägnar de mörka tankarna en sekund. I år blev jag äldre än min mamma blev. Samtidigt fick jag den finaste gåva någon kan få. Mörker och ljus. Livet...
Trackback
