Två veckor

Igår blev Dante hela två veckor gammal. Om tiden gick fort under graviditeten, så går den ännu fortare nu!
Dante är fantastisk. Att få dela mitt liv med två så fina barn är verkligen det största.
 
 
 
Just nu tänkte jag gå i dvala en timme. Eller två. Jag är så otroligt trött. Dante är en ganska lugn kille, men mest vaken på nätterna, så även jag då såklart. Skillnaden då mellan att vara två veckor gammal och att vara 27 år gammal är ju att Dante sover på dagarna när han vill. Det gör inte jag. Därför tänkte jag göra det nu, för en gångs skull :)
 

Fotona är tagna av Marcus syster. Så himla fina! Exakt foton i min smak!
Nu, sova. Godnatt!

En vecka hemma...

...som tvåbarnsföräldrar. Och vi kom fram till det idag att, än så länge, är det ganska enkelt att vara tvåbarnsföräldrar och Dante sköter sig alldeles utmärkt som lillebror. Verkligen en enkel liten bebis på alla sätt och vis.
Idag fick han sitt första bad till exempel, hur nöjd och glad som helst. Storebror passade på att ta ett dopp i baljan efteråt, så idag började vi dagen med två rena barn :)
Vidare på BVC idag och Dante följer sin kurva utmärkt. Han är inte uppe i sin startvikt än, men på god väg i alla fall.
 
Och Milton då? Han tar sin storebrorsroll på stort allvar. Han är verkligen en toppenbror, hittills. Han är så mån om Dante, det ska godas och pussas och sådär ofta och mycket. Han låter honom sova när han sover och äta när han äter. Han håller sig (smart nog!) från blöjbyten och istället ser han till att Dante ofta har ett gosedjur framför näsan att titta på. Fina Milton!
 


En vecka har alltså gått. Och det är STOR skillnad på våra pojkar, om man jämför med hur Milton var som bebis och nu Dante. Milton har alltid velat sova själv, vara själv och aldrig varit så förtjust i att vara nära (förrän nu de senaste två åren då och då) och att trösta Milton har alltid varit svårt för han har aldrig velat krypa upp hos en och bli tröstad. Jo nu de senaste två åren kanske, men som bebis skulle han helst ligga i vagnen vi hade inomhus och tröstas genom att vagga den fram och tillbaka till dess att han somnade. Frustrerande då vi bara ville plocka upp honom och hålla honom nära till dess att allt blev bra igen.
Dante är exakt tvärtom - älskar närhet så himla mycket. Såhär hittar man ofta oss, antingen i sängen eller i soffan. Antingen Dante på bröstet eller nära såhär bredvid.
 


Tänk att det är så olika det där. Och ärligt talat är detta verkligen så mysigt. Samtidigt har vi alltid uppskattat att Milton velat sova själv, det har gjort att vi alla sovit bra. Finns verkligen för- och nackdelar med både ock. Inget rätt eller fel liksom.
Godnatt

Dante 1 vecka

Idag blir han en vecka, den där lille sparven. För liten, det är han, den där bebben. Men ack så ljuvlig och fantastisk. Han fyller knappt ut blöjor storlek 1 än.



På tal om ljuvlig, fantastisk och bäst i världen så är Milton det. Och just idag har jag verkligen behövt det. Han har varit så fin och förstående när jag har varit ledsen. En klok fyraåring. Och en, än så länge, fantastisk storebror. Oj vad bra han är.
 


Denna dag har varit än av de tyngsta någonsin tror jag. Idag kramar jag mina barn lite extra och är lite mer tacksam över mitt liv. Därför sitter jag nu med Dante i famnen och väntar otåligt på att Milton och Marcus ska komma hem från kvällens kräftfiske.
Kram

Praktikant

Japp, idag fick jag jobba lite. Verkligen inte mycket, en kvart ungefär. Med mig, sovande på bröstet, hade jag Dante, 4 dagar gammal. Tur han är kort i rocken, för datorn kunde jag således ha framför honom och ändå nå fram till tangenterna. Alla sätt är bra, visst?
 


Var de större killarna höll hus? I samma rum, fast på golvet och lekte med bilar :)
Dagen har sedan flutit på och vi har i stort sett flutit bort, phuuu.. Groteskt varmt!
Imorgon kommer BVC hit för hembesök. De ville komma så fort som möjligt eftersom det är en så liten kille vi har. Mest för att ha koll på hans viktkurva, kanske extra koll nu i och med värmen. 
 

Välkommen Dante!

Nu är han här och, precis som vi visste men valde att hålla hemligt, fick vi en son till - till vår stora glädje!
 
Och så fin han är, våran Dante. Världens finaste alla kategorier. Precis som storebror. Imorgon åker vi hem från BB, Dante och jag. Till de andra killarna. Milton är bra saknad nu och jag tror det är ganska ömsesidigt.
Milton var här och hälsade på på BB igår. Han var SÅ fin med sin lillebror!
 


Marcus är ju lite blandad här och sov på BB första natten, åkte hem igår, hämtade Milton, åkte in här och hälsade på med Milton, åkte hem och sov hemma, lämnade Milton hos mormor och morfar idag och har spenderat dagen här, åker sedan hem och hämtar Milton, sover hemma och sedan kommer de hit och hämtar Dante och mig imorgon. Phuuu!
Och jag då? Ja nej jag mår alldeles förträffligt faktiskt. Mycket bättre än vad jag trodde jag skulle göra. Lite av en toppen-patient känner jag mig som, av personalens beröm att döma i alla fall ;) Jag är ovanligt rörlig och "igång" efter ett snitt, har jag fått höra. Det känns ju bra och jag känner mig ändå ganska pigg trots ett så pass stort ingrepp. Jag har nog relativt hög smärttröskel tror jag och är seg som person, reder mig själv liksom. Det gör säkert sitt till.
Det är nätterna som är lite jobbiga, att hoppa upp och ner från sängen, att vända och vrida mig i sängen och att gå från liggande till sittande och tillbaka igen. Det är anledningen till att jag stannar en natt till, för här kan jag ju hissa och sänka sängen åt alla håll och kanter och har dessutom handtag att ta tag i, som hjälp. Det finns ju inte hemma. Så det är anledningen till att jag stannar en natt till, annars hade jag fått åka hem idag om jag velat.
 
I alla fall. Bild på godingen. Den där Dante alltså. Fantastisk! Första riktiga outfiten på.
 


Nu ska vi mysa vidare. Kram!

Vecka 39

Nu är vi där. Sista magbilderna. De togs i morse ungefär nu vid 05-tiden. Nu sitter vi i bilen, påväg till sjukhuset och förlossningen, gulp!

Så. Sista magbilderna! Fler bett, suck. Jaja, om det är en "gravidåkomma" så får det vara det, inget att göra åt.



...och så andra sidan.



Och så sista jämförelsebilden. Sista Milton-bilden och sista Småsyskon-bilden. Häftigt, spännande och lite sådär skräckblandat. Men jag älskar det!



NU KÖR VI!!!
Vi hörs vid annat tillfälle. Kram på er!

Babynest

Alltså jag är så nöjd! Min vän Malin sydde ett babynest till bebisen tillsammans med matchande vimplar och så en bebisfilt med ugglor på. Hon kan, hon. Den där Malin.



Hoppas bebisen kommer gilla det. Bebisar gillar ju att ligga lite trångt och mysigt, så förhoppningsvis är detta precis rätt grej :)
Just babynest verkar vara på uppsving. När Milton var liten fanns det knappt, inte vad jag visste i alla fall.
Kram och hej!

Måndagslista nr 192

Hej på er!
Vilken vecka vi har framför oss. Jag är lite extra glad över att...
 
...bebisen föds på fredag. Detta gör ju hela veckan lite extra fantastisk, såklart. Tänk att vi just denna vecka blir tvåbarnsföräldrar, hur häftigt är inte det?
 
...vi har så mycket fina vänner. Så många att umgås med, höras av till, tänka på och allt det där man gör med goda vänner. Ibland går det lång tid mellan att vi hörs av, andra gånger hörs vi av stup i kvarten. Någonstans spelar det inte så stor roll, de finns där och vi finns där och det räcker liksom. Som spelkvällen igår, sådär spontant härligt som det bara kan bli ibland. Eller som min bästa vän i Stockholm; vi sågs förra veckan en sväng och sågs idag, innan dess har vi typ inte hörts av sedan april. Inga rätt eller fel, liksom.
 
...babynestet, vimplarna och bebisfilten vi fick igår, av en annan underbar vän. Malin, hon är bra hon. Och så fina saker, lovar att visa bild!!
 
...Milton satt intill mig i eftermiddags och vi tittade på en sak på iPaden, samtidigt som jag satt och jobbade. Det är härligt att sitta såhär tillsammans och titta på vad den andra sysslar med. Han visar mig något och jag berättar vad jag skriver. Och så lutar han sig på min arm och håller sin arm runt min, det är kärlek, det. Han är bra, fin. Min Milton.
 
...trädäcket blev helt färdigt idag. Skafferiet är städat och nappflaskor och nappar är kokade idag. Lite mer att bocka av från veckans lista, nu innan fredag :)

...vi är inne i förlossningsveckan. Japp, Måndagslistan får både börjas och avslutas med det. Helt fantastisk vecka med andra ord, att bli förälder är det häftigaste man kan få uppleva. Ja alltså inte just att bli förälder för just förlossningen (i alla fall den förra) hade jag lätt kunnat hoppa över. Men sen. Alltså att få vara med Milton och följa honom från början och så länge det bara går, den resan är verkligen fantastisk.

Kram på er, vi hörs!
 

Vecka 38

Sådär ja, då ska vi äntligen se. Vecka 38's bilder coming up!


Och så andra sidan. Lite trist med det där bettet. Denna graviditet verkar ha gjort mig mer mottaglig på insektsbett. 


Och så jämförelsebild. Denna mage känns lägre än vad Milton-magen gjorde, som fortfarande var väldigt mycket rakt ut.



Älskar mina shorts!! Att jag inte tänkt på att använda dem tidigare i sommar, resår i midjan och allt, kanon!
Vi kommer hinna med en mag-bild till denna vecka. Går ju in i vecka 39 på onsdag så på torsdag kör vi vecka 39 lite tidigare än vi brukar. I vanliga fall fotar jag ju på helgen, men av förklarliga skäl blir det i alla fall ingen magbild i helgen ;)
Kram och hej!

Jag har inte glömt!

Bilder på magen kommer ikväll!
Har haft alldeles för mycket att göra och det är alldeles för varmt att orka göra mer än nödvändigt.
Men idag har jag isf rensat skafferi och kokat nappflaskor, nappar och så vidare. Sådant som är skönt att ha gjort nu innan bebisen kommer. Nu är det nära - om fyra dagar vid den här tiden är vi nog tvåbarnsföräldrar, galet och fantastiskt!


Kram på er, vi hörs senare :)

Vecka 37

...näst sista magbilden, gulp!
Eller ja, vi slänger väl in vecka 38 i helgen (alltså två denna vecka) och sedan en precis innan snittet nästa vecka då jag går in i vecka 39 på onsdag och snittet läggs på fredag. NU ÄR DET NÄRA!
I alla fall, här kommer magen, som har njutit minst lika mycket som jag av allt spaande igår och idag. Att flyta runt som en mindre flodhäst, i varma bassänger, det är bra för både kropp och själ.
Nu, bilder!


Och så jämförelsebilden. Denna Milton-bild är min favorit bland magbilder. Magen är som mest utåtstående och resten av kroppen ser så min ut på bilden. Ungefär såhär kände jag mig under hela hans graviditet (så länge magen syntes i vart fall); stor mage, liten kropp i övrigt och himla fin.
Småsyskonmagen lever inte riktigt upp till samma, mer nersjunken och kroppen är inte riktigt "där den en gång var". Dock lika högt älskad, det får jag medge.


Nu ska jag sova i egen säng, gott!
Kram

Två veckor kvar

Alltså jag kan inte förstå att vi, om två veckor, har två barn. Det är så ofattbart. Kanske är det mer ofattbart eftersom vi har ett datum att gå efter, det blir liksom mer... Hur ska jag förklara det... Konkret kanske?
Eller så beror det inte alls på det, vem vet?
I vilket fall som helst så känns det mycket mer ofattbart denna gång, undrar varför? Kanske för att vi vet vad vi har framför oss. Jag ser bara Milton framför mig och allt vi har fått uppleva, genom honom och tack vare honom. Det känns liksom ofattbart att vi ska få göra det en gång till. Att vi ska få ett barn till som inte kommer vara Milton; inte se ut som honom, ha en egen personlighet och vara en egen person. Ett barn till som kommer älskas lika mycket som vårt första Snöre. Det känns konstigt. Men självklart ändå, på något vis.



 
Idag (ja eller igår nu då, alltså fredag) är ett datum vi alla räknat ner till; Marcus går på semester. Detta innebär då alltså två veckor kvar till snittets datum. Det innebär också en del praktiska och roliga saker, sådant som en soon-to-be-förälder älskar. Eller ja, i alla fall jag. Koka nappar och ersättningsflaskor (med tanke på tidigare erfarenhet av amning så räknar jag inte med att det ska fungera denna gång heller), pyssla färdigt med vagnen, ta upp spjälsängen och bädda den (som säkert ändå inte kommer användas första tiden ändå, med tanke på vagga, men den kan ju stå här nere och vara fin i alla fall), ta fram babyskyddet och installera det i bilen, packa BB-väskan, köpa nytt minneskort till kameran och se till så att kamerabatteriet är laddat. Och framför allt, njuta av ledighet och semester och sommarlov med Milton nu under två veckor, innan allt vänds upp och ner. För det gör det ju, oavsett hur väl vi förbereder oss. Men som vi längtar!

Att känna en otrolig tacksamhet

Mitt i natten ligger jag då här i min säng och tänker. Yda ligger nära min rygg, Milton var jag inne och klappade på innan jag gick till sängs, Marcus snarkar på sin sänghalva.
Vad jag är tacksam över mycket. Mest över livet och det liv jag berikas med och får chans att leva. Så mycket som för mig och många andra är en självklarhet, kan snabbt vändas och ställa livet på sin spets.
Livet alltså, något att inte ta som en självklarhet. Att ta vara på livet, se det positiva i livet och skapa drömmar som går att uppfylla.
Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag har ett friskt barn, ett till påväg och som förhoppningsvis får må lika bra som sin storebror.
Marcus och jag mår bra och har det bra tillsammans. Ett sammansvetsat team liksom. Vi bor bra, klarar oss ganska väl ekonomiskt och har möjlighet att leva så som vi vill.
Vi är lyckliga. Tänk om alla fick chans att känna och må som vi. Eller rättare sagt, att alla får chans att känna och må så som de vill.
Japp. Massor att vara tacksam över just idag, inatt. Jag hoppas så innerligt att vi alltid får känna så. Det är ingen självklarhet.



Älskade de där på bilden ovan. Vad jag är lycklig av att ha er i mitt liv. Och tacksam. Så tacksam att jag får dela mitt liv med er.

Vecka 36

Jaha vecka 36 dårå, såhär mitt i natten :) Det är ändå för varmt för mig att sova, suck.. Så då kan jag lika gärna göra något annat (och hoppas på sovmorgon av mitt Snöre...).
Så, här bjussar jag på vecka 36.



Och favoritbilden! Milton-magen var ändå imponerande, denna är mindre. Fast jag är betydligt tyngre. Jag får inte riktigt ihop det, men så är det :)


Nu är det nära, knappt tre veckor bort!
Jag ser verkligen fram emot upplevelsen kejsarsnitt, även om jag inte ska sticka under stolen med att jag är lite nervös. Fast mest över hur det kommer vara efteråt, inte så mycket över själva snittet och den operationen.
Och att vara utan Miltin de dagarna.. Alltså det har jag varit förr, utan honom flera dagar på raken, och det har inte varit ett jätteproblem. Men just när ett nytt barn kommer till världen, tror jag att saknaden efter min förstfödde kommer vara påtaglig.

Nu: godnatt!

Vecka 35

Jaha, redan vecka 35. Med Milton hade jag nu i vecka 35 fått mina första bristningar på magen, trist! Och så var jag stenförkyld, precis som nu!
Vi bodde dock i husvagnen hos mina föräldrar under denna tid och fyra veckor framåt, med Milton, haha.. Renoverade badrummet i lägenheten, därav vårt provisoriska boende ;)

I alla fall, här kommer bilderna. Ena sidan...



...och så den andra sidan...



...och jämförelsebilden - favoriten!



Miltonmagen stod väl onekligen mer rakt ut? Annars vet jag knappt vad som är skillnad, mer än att jag tycker att jag ser lite "fläskigare" ut nu, mindre fit helt enkelt.
Om en vecka går Milton på sommarlov.
Om två veckor går Marcus på semester.
Om knappt fyra veckor kommer bebisen.
Behöver jag säga fler gånger att tiden går i en rasande fart just nu?! Nä, tror knappast det. Nu tv innan jag kastar in handduken. Lite sömnbrist natten till idag (tack vänner för igår!!!) och så full rulle hela dagen = jag är trött för en gångs skull. Kram och godnatt snart.

Att känna sig lite som en nybörjare på nytt

När Milton skulle födas var ju allt verkligen helt nytt för oss, första barnet och vi hade inte koll på någonting egentligen. Jag googlade massor och läste mig till en hel del. Vad behöver ordnas innan, vilken vagn var bra, bilbarnstol och dess montering, vad för typ av kläder till en nyfödd i maj månad, vad behövde jag själv innan, säng, vagga - you name it, allt skulle kollas upp!
 
Vi är tillbaka där. Från ruta ett. Fyra år har gjort att vi helt har glömt bort vad som behövs inför en bebisfödsel. Vi är nybörjare på nytt! Och jag vet att jag är en person som gärna målar fan på väggen och förstorar upp saker, helt i onödan. Det är väl bara att köpa det vi märker fattas, i efterhand. Men jag är ju en förberedelsernas kvinna, kontrollfreak är det många som kallar det. Amningsinlägg, amningsnappar, blöjor, nappflaskor och en hel massa andra praktiska grejer är redan inhandlade. Vagnen har stått klar ett tag, så när som på ett örngott till kudden. Bästa vännen Malin har sytt ett babynest som jag inte fått än, men som jag är så galet nyfiken på att jag nästan smäller av!
Vaggan ordnar svärmor. Och vet ni vad jag nu dragit igång med för projekt? Nej hur skulle ni kunna veta det. Men jag har i alla fall ä.n.t.l.i.g.e.n tagit tag min älskade gungstol, som stått i källaren i ett par år och bara väntat på mig. Den är SÅ fin. Dock var den ljusgul innan och det ska den inte vara. Inte heller ska det bli vit. Nej, den ska bli svart, som jag har för mig att "originalfärgen" var en gång i tiden. Den skulle fungera som amningsstol när jag fick Milton, men då bodde vi mer trångt. Därför måste den ju bli klar till detta barn, så vi kan sitta där och gunga tillsammans. Jag och Milton kommer inviga den i veckan, gissar jag på. Sitta där och prata och gunga tillsammans, framför tv'n. Oj så mysigt!
 
Igår handlades i alla fall, vad jag tror, de sista bebiskläderna; en mjukisoverall, två pyjamaser och så ett fint set med body och byxor.
 
 
Jag älskar ju som sagt könsneutrala kläder, både på små och större barn. Här ser ni verkligen ett bevis på det.
Svårare är det till större barn, suck. Därför går jag igång fullständigt på könsneutrala bebiskläder!
Pyjamaserna och overallen hänger med till bb. Setet med kläder väntar nog här hemma.
 
Nu ska jag återgå till jobbandet. Stor kram!

Fördelen med att vara sjuk, när man är gravid

Alltså, det absolut jobbigaste med att vara gravid är värmen i kroppen som infinner sig varje kväll. Jag hatar det. Det kryper i kroppen, bränner i fötterna och allt är varmt, varmt, varmt. Ingen får sitta nära mer än en väldigt liten stund, sedan måste jag ha luft omkring mig. Jag vill helst inte sitta nära mig själv!
Men nu när jag varit sjuk har den där vanliga gamla känslan infunnit sig, när jag är småfrusen varje kväll och precis tvärt emot den där gravidvärmen - aaaaaaaahh... Jag älskar det! Detta gör att jag nästan (bara nästan) kan tänka mig att vara förkyld resten av graviditeten ;)
 
Igår satt jag uppkrupen i fåtöljen med en luddig filt bak ryggen och njöt. Upp hoppar Vilse, som alltid, och lade sig tillrätta i famnen. Underbart! Där får han gärna ligga, nu när jag är krasslig, då passar det helt fantastiskt bra. En varm spinnande katt, så njutningsfullt och avslappnande för oss båda. Så pass att vi slumrade till båda två en kort stund. Det är sövande.
 
 
Han är verkligen så fin, min Vilse. Och jo jag säger min Vilse, för det är det han är. Precis som jag är helt övertygad om att han säger min Fanny, om mig. Vi är liksom varandras på något vis, så ömsesidigt. Jag säger även min Yda och är lika säker på att hon säger min Fanny. Men Vilse alltså, vilken katt. Först att leva upp till sitt namn två gånger (vilket jag hoppas aldrig behöva få uppleva igen, som andra gången) och sedan vara precis så som han är - vilken vinst för oss!
Dessutom känns det gott i kroppen, att veta att han trivs, tycker om oss och lever ett gott kattliv här på landet. En ljudkänslig kattkille ska ju bo såhär, utan en massa bilar som stressar honom hela tiden.
 
Åååååhh vad jag mår bra över att ha mina djur runtomkring mig! De är så värdefulla, var och en på sitt vis. Vissa kanske lite mer än andra.

Vecka 34

Ja, snart är vi i mål. Lite sorgligt på ett vis, att aldrig mer göra denna resa, att vara gravid. Ja, man ska väl aldrig säga aldrig, men jag är ganska säker på den saken, att två barn är precis lagom för oss.
Vecka 34 alltså. Tänk vad tiden går fort! Vi var ju och gjorde ultraljud i veckan, kollade moderkakan (som nu låg rätt) och lite tillväxt på bebisen eftersom Milton var stor. Denna bebbe verkar dock normalstor hittills. Det kan ju kvitta egentligen nu, eftersom ett snitt är bestämt. Men eftersom vi ändå skulle in på ultraljud så kollade dem det också, inte oss emot :)

Såhär ser jag i alla fall ut nu



Och här har jag en jämförelsebild, jag älskar det! Vad säger ni? Jag säger ungefär lika stor mage, men lägre Milton-mage än nu med syskonet. Det är väl deg som gör att jag kände mig mer smidig med Milton, att det var lättare att böja mig fram etc. Nu tar det emot en del, men vem bryr sig om sådana petitesser ;)


Jag älskar att vara gravid. Ja nej inte vid varje tillfälle eller ens varje dag. Men över lag är det verkligen en fantastisk känsla.
Kram och hej!

Att vara i slutet av graviditet nr två

När jag var gravid med Milton flöt allting på himla smidigt och jag mådde jättebra. Men första barnet är alltid första barnet och tiden mot slutet gick långsamt. Dessutom skulle allt dra igång av sig självt = vi visste ju inte riktigt när.
Nu med nummer två går tiden i en rasande fart, alldeles för fort. Vi vet ju dessutom exakt när det är dags, vilket gör att vi har ett datum att fokusera på och tiden till dess går verkligen sjukt fort. Milton bidrar såklart mest till det, men även jobbet med mitt företag. Det tar en del tid och mycket ska fixas innan dess..
Men oj vad spännande det är att få göra allt igen, fast inte på samma vis. Jag är verkligen ingen "bebis-människa", om ni förstår hur jag menar. Däremot att ha en fyraåring i huset är helt underbart roligt!!
Men nu, att stå och förbereda allt, vika bebiskläder, bädda vagnen och veta att vi får en bebis sen. Det är något visst och det är verkligen så roligt!



Och snart är det ju ändå dags. Om en månad och nio dagar. Nedräkningen är här och det är lite galet egentligen. Vi är bra nyfikna på vad det är för liten bebis som kommer ut. Idag på ultraljudet fick vi en bild framifrån på bebben och den är lik Milton och har Marcus haka, haha.. En riktig Karlsson-haka ;) Ååååhh, nu längtar jag om möjligt ännu mer!
Nu ska jag sätta mig och surfa bebiskläder! Kram!!

Vecka 33

Hej på er!
Efter en underbar dag med min andra hälft kastar jag strax in handduken. Vi har spenderat hela dagen i Ullared medan Snöret varit hos farmor och farfar i husvagnen. Vi har haft en riktigt fin dag på tu man hand; shoppat, ätit, pratat, hållit handen, shoppat ännu mer, skrattat och bara haft det fint tillsammans. Det är härligt för relationen helt enkelt, viktigt det där :) Vi boostar oss med saker utan barn nu, för sedan lär det dröja :)

I alla fall, vecka 33 nu ju! Dock har jag ingen jämförelsebild sedan Milton-magen denna vecka då vi visst har missat den, synd!
Men såhär ser magen ut nu. Det ser ut som jag ligger inne med en hängbuk. Så är nog inte riktigt fallet tror jag, utan byxorna luras nog lite. Fast man vet ju aldrig ;) Jag ser ju inte själv magens undersida, så kanske går jag lyckligt ovetandes med en hängmage!




Byxorna köpte jag förresten idag uppe i Ullared. Gaaaaalet sköna!!
Bjuder förresten på en selfie på Marcus och mig, istället för jämförelsebild helt enkelt.



Nu, sovdags! Kram och godnatt
RSS 2.0