Att ha en sorg, ett bekymmer och...

...tankar riktade åt ett håll just nu. Malva. Min lilla, lilla, fina, älskade häst.
I onsdags kväll var veterinären här och röntgade min tappra, coola häst. Inte nog med att hon borde ha jordens överskottsenergi (vilket hon har) och därmed bli rätt vild och galen utanför boxen, eftersom hon mest står inne just nu. Nu skulle hon dessutom ut bland allt bråte i garaget och röntgas. Hur det gick? Fantastiskt bra. Eller alltså, Malva skötte sig helt underbart bra. Jag kunde inte varit stoltare. Mina två hästar har jordens bästa psyke och är båda oerhört lätthanterliga alltid.
Närbild på Malvan och lådan med röntgenapparat. Resten av garaget tänker jag inte visa på bild.



Vad röntgen visade? Piss rakt igenom, skulle man kunna säga. Min stackars lilla häst har rätt ordentliga rotationer i båda framhovabenen. Detta är så oerhört orättvist.
Resten av kvällen satt jag hos henne och grät och grät och grät. Det gick inte att hålla tillbaka längre. Samma känsla som när jah fick beskedet med Armani för några år sedan, när det liksom inte längre går att hålla tillbaka och allt kommer på en och samma gång. Skillnaden är att med Armani var det ändå mer hoppfullt, än vad det nu är för min Malva.



Var vi står nu, såhär ett par dagar senare? Jag vet inte.
Malva står på box med smärtstillande. Jag ringer samtal, kollar försäkringar, surfar på nätet och gör allt jg kan för att bli lite mindre rådvill.
Just nu lutar det åt att jag ska försöka ge henne en sista chans med exakt rätt behandling, om vi kan läsa allt praktiskt och till Malvas fördel rakt igenom givetvis. För det måste ändå vara det absolut viktigaste. Att hon mår bra.

Men tankarna är ju hos henne hela tiden. Och det dåliga samvetet. Inte bara över henne. För i hagen går en ensam vit, som kommer få gå ensam länge till.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0