Två bilder som betyder så mycket

När Milton var sådär väldigt färsk och nyfödd, firade vi midsommar hos Jennie. Just att vi firade Miltons första midsommar med Jennie betyder såhär i efterhand hur mycket som helst. Vi har det minnet kvar, bland många andra minnen. Milton betydde mycket för Jennie.
Fotot då? Vi brukar säga att Milton föddes arg, han var nästan alltid arg eller ledsen (ni behöver inte oroa er, det har gått över. Han är väldigt sällan arg nu för tiden, min fina unge). Jag var helt ny som förälder och det var svårt på så många olika vis. Mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Vi hade rätt nyligen gått igenom en vidrig förlossning och vi sov ingenting. Milton hade kolik och var alltid hungrig dessutom. Det var inte mycket som fungerade.
Men just precis där och då, var det fantastiskt. Milton sov gott hos mig och jag kände mig för första gången lite tillfreds. Jag ser i mina ögon, ett lugn och en harmoni. Och en lycka. En sådan där obeskrivlig lycka över att hålla det där lilla barnet nära mig.
 
 
 
Dante föddes under otroligt fina omständigheter. Det var lugnt och alla hade kontroll på allt. Kejsarsnitt är bra skit, helt enkelt. I alla fall i mitt fall. Aldrig har jag känt mig så tillfreds i en utsatt situation, som denna. Jag skulle kunna göra om det vilken dag som helst - det var så fantastiskt!
Som många andra var även jag lite orolig över att det skulle bli svårt att älska mitt andra barn lika mycket som det första. En oro som var helt obefogad. Så fort han kom ut ur magen, så kände jag en helt obeskrivlig känsla av lycka och kärlek till denna lilla människa. Från att varit lite nervös och orolig sedan kvällen innan (inför snittet och sådär) så rann den oron av mig tillsammans med tårarna som rann av lycka nerför mina kindben och mot öronen (eftersom jag låg ner, såklart).
Jag tror aldrig att jag någonsin känt ett sådant glädjerus, som när Dante kom och jag fick ha honom hos mig för första gången. Den känslan när denna bilden togs, kommer nog aldrig toppas.
 
 
 
 
Det finns så mycket att berätta egentligen och livet är så fantastiskt många gånger.
Nu har jag en sexåring och snart en tvååring och de är guld på alla vis. De lyfter mig, ger mig en identitet och en mening med livet. Helt omedvetet höll de mig på benen där och då för snart två år sedan, när min värld rasade och Jennie dog. Utan dessa två hade jag inte klarat hitta tillbaka till en dräglig vardag på lång tid tror jag. Milton tvingade mig att stundtals agera som vanligt för att han behövde det. Dante som en liten bebis hade ett stort behov av mig. Jag är dessa två evigt tacksam för det, mina hjältar.
Att just de där två barnen är mina barn, det är ju en helt svindlande tanke. Att få följa just dessa två genom livet, det är fantastiskt.
 


Kommentarer
SM

<3<3

2016-07-15 @ 18:44:30


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0