Vad folk snackade om, som jag uppfattade, innan jag fick barn

Nu har vi snart varit tvåbarnsföräldrar i två år och därför tänkte jag punkta upp det hela lite, alltså skillnaden på att ha inget vs 1 vs 2 barn, utan inbördes ordning. Jag utgår ifrån vad folk snackade om, innan jag fick barn, som jag snappade upp och har tänkt på genom årens lopp. Så pass opp, här kommer den - se nedan ♥
 
1. Folk snackade om att "vänta bara till barnet lärt sig gå, DÅ får ni springa".
Milton började gå sent. Han gick från stillasittande till att gå och klara sig rätt bra själv. Vi har aldrig sprungit efter honom, känns det som.
Dante började också gå sent, men visade tidigt att vi nog kommer få att göra. Redan i gåstol och när han sedan kröp, var han klåfingrig. näör han började gå? Helvete vad vi har sprungit (och springer fortfarande) efter detta barn. Tack gode gud, att Milton är rätt stor och rätt redig, bland denna virvelvind till lillebror.
 
2. Folk snackade om sömnbrist, men att det vänder.
Milton hade kolik och sov inget (men skrek mycket) sina första fyra månader. Sedan sov han dåligt sitt första år, men sedan vände det - äntligen! Och oj, vad jag led av den sömnbristen. Det var vidrigt.
Dante har inte sovit alls, sina första två år i livet, typ. Första halvåret sov han inget alls på nätterna (men på dagarna, när jag jobbade eller hade Milton). Efter det har han antingen varit uppe 3 timmar mitt i natten, vaknat och vaggats om ungefär tolv gånger per natt. Eller både och. Konstigt nog vänjer man sig, jag har inte tyckt det varit speciellt tufft. Nu kanske, när vi båda jobbar heltid och behöver få sova. Men nej, ändå inte. Men att det vänder? Nej, inte hos oss. Än. Milton vaknar ibland på nätterna av olika anledningar, Dante vaknar alltid om nätterna av olika anledningar.
 
3. Folk snackade om att det går att älska två barn lika mycket.
Milton föddes och jag älskade honom direkt. Vi hittade inte varandra direkt, verkligen inte. Det tog nog rätt lång tid, när jag ser tillbaka. Men åh. Vad jag älskade honom och älskar. Han är den bästa jag vet.
Dante föddes och så fort han kom ut så älskade jag honom och vi hittade varandra direkt. Det var så självklart. Att jag var lite orolig att inte kunna älska nr 2 lika mycket, var helt obefogat. Det var så enkelt. Och oj, vad han är älskad.
 
4. Folk snackade om tvåbarnschock
Jag snackar istället om enbarnschock. Milton föddes och det var supertufft att gå från inget barn till ett barn. Från att bara behöva bry mig om mig själv, till att lägga det mesta av mitt liv på en ny liten människa. Så konstigt, samtidigt som det var så självklart.
Dante föddes och sov som sagt inget alls på nätterna, men när Milton sedan var vaken så sov Dante = jag kunde lägga all min tid på Milton och det var så mysigt och guld värt på alla vis. Tvåbarnschock var inget som drabbade mig alls. Jag kände att jag hade tid att lägga på båda barnen. Och emd barn nummer två var jag redan inne på att lägga typ all min tid på barn, det var jag inte med Milton.
 
5. Folk snackade om syskonrelationerna och olika antal år mellan barnen
Mellan mina barn är det lite drygt fyra år mellan barnen. Det var lite av en sorg för mig, att det blev så långt mellan barnen. Jag ville ha två år mellan. Såhär i efterhand är jag SÅ glad över de där fyra åren. Pojkarna är på olika staider i livet såklart, samtidigt som de har otroligt roligt tillsammans. Det är jätteroligt att hitta på saker med dem båda på samma gång, samtidigt som det är väldigt kul att umgås med ett barn i taget. Det blir väldigt lite konkurrens mellan barnen, kanske eftersom de kräver så olika.
Milton har varit fantastisk som storebror, så snäll och harmonisk. Och älskar sin lillebror villkorslöst från start. Dante har dessutom varit en så härlig lillebror. Det hade varit betydligt tuffare med bara två år imellan dem tror jag. Som jag ser det nu, så känns det som att de kommer ha roligt tillsammans i många år framöver.
Min referens är ju Marcus och mina syskonrelationer. Mellan syrran och mig skiljer det 3,5 år och vi är supertighta. Marcus har 2, 2, 8 och 13 (tror jag?) mellan sina systrar, de står alla varandra väldigt nära.
 
6. Folk snackade om att andra förlossningen oftast blir lättare.
...men vem försöker de lura egentligen? Jag vågade absolut inte under några omständigheter chansa, haha.. Kejsarsnitt, for the win! Och så mycket snabbare det gick för mig att återhämta mig efter snittet, till skillnad mot Miltons förlossning, som jag fortfarande inte har återhämtat mig helt från, varken psykiskt eller fysiskt, om jag ska vara ärlig.
 
7. Folk snackade om bristningar, hängiga bröst och påverkan på kroppen, efter graviditeter.
Med Milton minns jag att jag satt med min jättemage i mina föräldrars trädgård och solade i vecka 37 och skrät om att jag hade klarat mig från bristningar. Syrran och mamma tittade på min mage, tittade på varandra och tittade på mig. Och klargjorde att där visst fanns rätt gott av den varan, under min navel. Jag for in till närmaste spegel, lyfte på magen (nåja, men typ) och såg det. Fan, haha.. Magen var allt annat än vacker efter den graviditeten. Inga hängiga bröst efter ungefär noll amning.
Med Dante följde ytterligare några bristningar och ett kejsarsnitt på det. Magen hänger idag ännu mer och där är ännu mer skinn. Dessutom med kejsarsnittet följer det ett veck som skinnet hänger som en valk. Japp. Inte vackert alls. Det ser för jävligt ut, rent ut sagt. Men inga hängiga bröst, trots helamning i sex månader.
 
8. Folk snackade om att det är värt att få den där åverkan på kroppen, eftersom man får något så fint ut av det - barn.
Folk som säger så, de ljuger. Eller så har de perfekta kroppar efter sina graviditeter. Eller så har de inte lyckats få barn än. Det är inte värt det. Barnen är värda allt, precis allt. Men att jag ska behöva må dåligt i en kropp som inte är jag, resten av mitt liv, det är det bannemig inte värt. När jag har förlikat mig med att vi har fått de antalet barn vi vill ha (haha, vi är inte helt överens där) så kommer jag ta tag i det. Just nu tränar jag mycket och försöker bli av med så mycket som möjligt på "naturlig väg". Det kommer såklart inte gå, utan mycket av det kommer få opereras bort. Och det kommer jag göra.
Jag var 23 år när jag fick Milton, det är nu 6 år sedan. 6 år som jag har undvikit låga byxor. 6 år med trosor som skaver i mag-vecket. 6 år utan allt för åtsittande överdelar. 6 år utan bikini. 6 år som jag sett mig själv i spegeln och förundrats över hur kroppen ser ut och förvånas fortfarande över hur den ser ut, för det där som tittar tillbaka är ju inte jag. Jag är en person som dessutom är riktigt trygg i mig själv, det finns inte någon tror jag som skulle kunna plocka av mig det. Och tur är väl det! Därför står jag liksom ut och hittar lösningar på "problemet". Men nä, inte resten av livet.
 
9. Folk snackade om att man ska passa på att njuta av livet innan man får barn.
Jag tänker såhär. Vi fick barn tidigt, men varit tillsammans en massa år innan det. Vi har hunnit njuta av vårt par-liv innan barnen. Dessutom njuter vi SÅ MYCKET de tillfällena vi lyckas ordna barnvakt och får vara med bara varandra. Så värt!
Att ordna barnvakt till ett barn var ju rätt enkelt. Att ordna till två är lite meckigare, men fortfarande genomförbart. Ett dygn då och då. Hittills har vi inte varit borta från barnen mer än ett dygn i taget, jag hoppas det kommer.
Att vi sedan när vi är i 40-årsåldern, har rätt stora barn, är ju rätt häfitgt. När vi är 40 år, så är Milton 17 år (hjälp!) och Dante 13 år. De kommer klara sig rätt bra själva då och vi har möjllighet att sticka iväg på tu man hand rätt lätt. Småbarnsåren är här och nu, den där ensamtiden går bra att njuta av när barnen är större också.
 
10. Folk snackade om lyckan att få barn.
Jag var lycklig innan Milton föddes. Jag red och pysslade med mina hästar varje dag. Yda fick långa promenader och träning ofta. Jag tränade massor och har aldrig varit så fit som då. Sedan blev jag gravid och Milton föddes. Och när hela min värld vändes upp och ner för att sedan plana ut och bli en helt ny värld, då har jag nog aldrig varit lyckligare. Vi hade det så himla bra, vi och vår son. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Sedan blev jag gravid med Dante, en väldigt planerad bebis. Det var alltså så självklart.
När han föddes, kändes hela mitt liv så fulländat. Två barn, två fantastiska pojkar. Vad mer finns det att begära?
Folk snackar om lyckan. Den där lyckan är helt ofattbar. Den går inte att ta på eller förklara, ändå är den så självklar. Trots enorm sömnbrist, en kropp som är förjävlig, ständig huvudvärk och ett jäkla humör från min sida, är jag ändå sådär ofattbart lycklig. På ett vis jag aldrig hade kunnat vara utan barnen, tror jag.
 
Men i det stora hela är ju allting så himla individuellt. Så egentligen är jag en rätt dålig referens, precis som alla andra. Här får ni bara min syn på saken, den stämmer säkert inte alls överens med andras (inte ens Marcus och jag tycker lika i dessa påståendena). Så ta det med en nypa salt, det gör jag.
Kanske kommer det en lista om vad folk däremot inte snackade om, men borde ha snackat om. Det finns en hel del sådant också. Vi får se...
 
♥ ♥ ♥


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0