Att ta vara på

Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag förlorade en kär vän, en av mina bästa vänner. Ett helt år har gått. Och det är fördjävligt och så orättvist. Jag hade ljugit om jag tyckte annorlunda.

Idag har jag tänkt på Jennie mer än vanligt tror jag, och försökt göra sådant som gör mig glad. Att ta vara på livet liksom. Att vara tacksam över det jag har, mitt i all sorg.
Hela förmiddagen hängde jag med mina barn. Det bästa som finns. Milton var med mig och släppte ut hästarna till exempel, så fab i min hoodtröja och gummistövlar. Älskar honom så det gör ont i magen. Igår tog han mitt ansikte mellan sina händer och sa: "Mamma, jag älskar dig mest av hela världen, du är bäst". I de där stunderna känner jag att jag gjort rätt mycket rätt ändå, med mitt Snöre. 



Efter lunch körde jag mot stan och till min älskade frissa Mija. Även Jennies frissa och vi hade såklart mycket att prata om rörande Jennie och tankar om livet. Och döden. Ibland tacksamhet i rösten, ibland med glansiga ögon på grund av sorg.
Håret? Galet nöjd. Det är okej att vara lite ytlig också sådana här dagar. Det behövs.



Sedan snabb fika med min familj och bästa vänner. Välbehövligt liksom.
Kvällen? Snart sover båda barnen och Marcus och jag ska äta kräftor tillsammans. Som jag längtar. Tända ljus, mitt emot varandra. Mellan oss står vitlösbröd, ägg, brieost, salta kex och kräftor. Precis lagom. Och tid tillsammans. Guld.

Så mitt i dagens sorg, är jag tacksam över livet. Och tar vara på det.
Jennie, du är så otroligt saknad.





Kommentarer
Anna

💞 kärlek

2015-08-01 @ 19:35:03


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0