Cirkuskväll

Jag hann inte mer än landa hemma i eftermiddags sedan var det i princip dags för Milton och mig att bege oss iväg på Cirkus! Min farmor hade vunnit två biljetter som vi fick (tack snälla!) och även om jag inte var speciellt pigg eller pepp i eftermiddags (inte Milton heller som somnade i bilen påväg till Kristianstad) så blev vi det så fort vi parkerat. Jag älskar verkligen att hitta på saker med mitt stora barn och gå på cirkus gör vi alltid tillsammans. Och det är verkligen stor skillnad från år till år, i år som femåring förstod han verkligen hela grejen med det; hängde med på trolleri och konster av alla slag, klappar i takt när alla andra gör det, älskar djuren lite extra. För Milton tycker såklart det är jätteroligt med djuren och till hans stora sorg (men min glädje) var där rätt lite djur.



Men kameler fanns det och dessa fick man rida på i pausen. Mitt Snöre har ju utvecklat en rätt ordentlig höjdskräck, men kameler ska han rida på varje gång han är på cirkus. Modigt tycker jag, för det är rätt högt upp trots allt :)
Mitt älskade barn, du är bäst. Att det kan vara så roligt att hänga med en människa. Och så befriande och enkelt.


Vid ett par tillfällen tittade jag på honom där han satt, djupt insjunken i cirkusen, och kände en sådan enorm stolthet och lycka, över att få sitta där bredvid honom. Det är underbart att få vara med, att få uppleva tillsammans.
Då sköljs som alltid sorgen över mig också. Över J och hennes lilla T. Det mina barn och jag får uppleva tillsammans, det missar dem.
Men mest dag jag där med tacksamhet i kroppen. Över att då sitta där med Honom. Precis där och då. Hur trött jag än var i eftermiddags så var det värt allt, att få sitta där i tältet. Med honom. Min Milton.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0