Vi har gjort Öland
I fredags morse for vi mot frukost i Lörby i Blekinge. Långbord utomhus med stora och små och det var så gott!
Mest glad var jag över att där var staket runt hela tomten, eftersom vårt yngstebarn är rätt rymningsbenägen, haha..
Efter det körde vi i en fyrabilarskaravan mot Öland. Det gick orimligt bra med våra barn i bilen. Vi var beredda på det värsta, med tanke på vad Dante tyckte om bilresan till och från Kolmården förra året.
Nu Öland. Vi bodde i Safari-stugorna med Zebror och strutsar som grannar. Och vi kunde se apor och lejon på avstånd, spännande (även om jag som vuxen och djurvän tycker det känns rätt fel med denna djurhållning i dessa inhägnader).
Dante var rätt "jädd" (rädd alltså) för djuren, första timmen, haha.. För mig är det så konstigt att han är rädd för djur, vi som ändå har så mycket djur hemma och är bland djur mycket. Milton har aldrig varit rädd för djur.
Dante fick därför sitta i mitt knä vid staketet och vänja sig lite.
Sedan gick barnen och jag längs med staketet och Milton pekade ut djuren för Dante.
Övrig tid med Dante utomhus, gick mest ut på att jaga honom. Han är hopplöst intensiv och självständig, min Sparv!
I lördags och söndags gjorde vi djurpark, karusellåkning och badland.
Djur är spännande och roligt, det tyckte vi allihop (om det nu inte vore för den där djurhållningen som inte överensstämmer med mitt samvete...).
Milton sprang mest omkring med min telefon och tog foto på alla djur.
Dante vågade till och med klappa getterna!
Och karusellåkningen var populär.
Milton fick ä.n.t.l.i.g.e.n åka sitt Pariserhjul! Som han har längtat efter att få åka det. Det var fint att få uppleva det med honom.
Dante (och tändaren) fick åka sin allra första karusell någonsin. Vi fick knappt av honom efteråt!
En fin semester med ett stort gäng vänner. En fantastiskt kul helg, som vi alla hade längtat väldigt mycket efter.
Milton ville inte hem och längtade tillbaka direkt efteråt, så det måste ses som ett gott betyg ändå.
Kram!
En eftermiddag på Ven
Hej där!
Lite spontant sådär och med ett väder som inte var på vår sida, så valde vi ändå en utflykt till Ven.
Vi missade färjan med en kvart, typsikt mig att ha dålig koll.. Nästa skulle inte gå förrän 1,5 timme senare, suck. Redan där
Var vi nära på att kasta in handduken, haha.. Vi gick upp i Landskrona centrum och åt vars en pizza. Jag kan ha ätit den godaste pizzan någonsin, med fem sorters ost. Oh my vilken pizza!!
Sedan kunde vi äntligen åka över till Ven!
Jag blev sjösjuk bara av att titta på färjan typ, hahaha.. Så jag höll mig mest ute på däck med ett eller två barn.
Väl i land så blåste och regnade det en del, så vi skippade cyklar. Tog istället traktorsläp upp till Tycho Brahe-museumet där vi tittade runt, lekte utanför och sedan fikade. Sedan tog vi traktorsläpet tillbaka ner mot hamnen igen.
Vi kände oss rätt blöta och blåsta (haha..), men otroligt lyckliga! En trött bebis dock, som inte sovit middag. Givetvis med tändaren i näven!
Som sagt, det blåste en hel del på färjan!
Milton och jag hade otroligt roligt åt det, på däcket.
Och om jag blev lite sjösjuk påväg till Ven, blev jag betydligt mer sjösjuk på tillbakavägen. Milton verkade det inte gå någon nöd på dock. Älsk!
Är SÅ glad att vi åkte över, trots miss av färja, trots väder och sådär. Vi hade en toppeneftermiddag!
Imorgon blir det en annan typ av utflykt, fast i mer vuxet sällskap, ser fram emot det. Hörs, kram!
2 år sedan.
Idag för 2 år sedan var du 6 dagar gammal, Dante, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jennie försvann från livet. Och livet har inte varit sig självt efter det.
Sorgen är obeskrivlig och totalt bottenlös alltid. Samtidigt som lyckan och tacksamheten över mina barn och livet är så ofattbar. Det går hand i hand liksom.
Idag när jag berättade för Milton, att det var 2 år sedan och när jag höll Dante såhär nära som jag bara kan göra med honom, då rann tårarna stilla och tysta nerför mina kinder, precis som för 2 år sedan och många gånger där mellan.
Dagen idag har varit tung. Som vanligt på många vis, men tung. Jag har inte riktigt orkat med livet liksom. Det blir kanske så, när så mycket sorg tynger en.
Och det är ju fel såklart (men ändå så självklart). För livet är ju nu och en dag som idag tänker jag på det extra mycket.
Speciellt ikväll när ni äntligen taggade ner och satte er tillsammans i soffan. Då tänker jag på livet som är just nu.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något helt oväntat sker. Världen förändras varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jennie. Jag saknar dig så.
Barndomsminnen!
Hej där!
Igår hängde vi på stranden. Inte vilken strand som helst, utan min barndomsstrand. Där har vi badat mycket.
Fem minuter efter att vi landat på stranden dök min syster och mina föräldrar upp. En kvart senare min faster och farbror också. Åh! Precis som förr!!
Det skapades minnen när jag var barn. Det skapas minnen för mina barn nu. Milton mest i vattnet. Den här lille endast uppe på torra land. Han går i.n.t.e nära vattnet. "Dumma vatten" muttrade han ett antal gånger igår, haha.. Han är tydlig med vad han gillar och inte gillar, det får vi ge honom.
Men lockarna. Alltså lockarna! Dör vad fina!!
Idag efter kalas stannade barnen och jag till vid Ivösjön för ett kvällsdopp. Dante (och jag) satt tryggt på land en bit från vattnet. Milton däremot badade gärna. Insjövatten, det är ändå något rogivande med det.
Och Vånga. Där har vi hängt mycket. Mina föräldrars barndomskompisar, mina föräldrar, deras barn och så min syster och jag. Vilka barndomsminnen vi fick med oss därifrån!
Ikväll badade Milton alltså på badplatsen där jag har badat så otroligt mänga gånger som barn. Det är fint. Han är fin.
Nu sover barnen sedan länge. Jag ska snart göra detsamma. Kram!
Två bilder som betyder så mycket
När Milton var sådär väldigt färsk och nyfödd, firade vi midsommar hos Jennie. Just att vi firade Miltons första midsommar med Jennie betyder såhär i efterhand hur mycket som helst. Vi har det minnet kvar, bland många andra minnen. Milton betydde mycket för Jennie.
Fotot då? Vi brukar säga att Milton föddes arg, han var nästan alltid arg eller ledsen (ni behöver inte oroa er, det har gått över. Han är väldigt sällan arg nu för tiden, min fina unge). Jag var helt ny som förälder och det var svårt på så många olika vis. Mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Vi hade rätt nyligen gått igenom en vidrig förlossning och vi sov ingenting. Milton hade kolik och var alltid hungrig dessutom. Det var inte mycket som fungerade.
Men just precis där och då, var det fantastiskt. Milton sov gott hos mig och jag kände mig för första gången lite tillfreds. Jag ser i mina ögon, ett lugn och en harmoni. Och en lycka. En sådan där obeskrivlig lycka över att hålla det där lilla barnet nära mig.
Dante föddes under otroligt fina omständigheter. Det var lugnt och alla hade kontroll på allt. Kejsarsnitt är bra skit, helt enkelt. I alla fall i mitt fall. Aldrig har jag känt mig så tillfreds i en utsatt situation, som denna. Jag skulle kunna göra om det vilken dag som helst - det var så fantastiskt!
Som många andra var även jag lite orolig över att det skulle bli svårt att älska mitt andra barn lika mycket som det första. En oro som var helt obefogad. Så fort han kom ut ur magen, så kände jag en helt obeskrivlig känsla av lycka och kärlek till denna lilla människa. Från att varit lite nervös och orolig sedan kvällen innan (inför snittet och sådär) så rann den oron av mig tillsammans med tårarna som rann av lycka nerför mina kindben och mot öronen (eftersom jag låg ner, såklart).
Jag tror aldrig att jag någonsin känt ett sådant glädjerus, som när Dante kom och jag fick ha honom hos mig för första gången. Den känslan när denna bilden togs, kommer nog aldrig toppas.
Det finns så mycket att berätta egentligen och livet är så fantastiskt många gånger.
Nu har jag en sexåring och snart en tvååring och de är guld på alla vis. De lyfter mig, ger mig en identitet och en mening med livet. Helt omedvetet höll de mig på benen där och då för snart två år sedan, när min värld rasade och Jennie dog. Utan dessa två hade jag inte klarat hitta tillbaka till en dräglig vardag på lång tid tror jag. Milton tvingade mig att stundtals agera som vanligt för att han behövde det. Dante som en liten bebis hade ett stort behov av mig. Jag är dessa två evigt tacksam för det, mina hjältar.
Att just de där två barnen är mina barn, det är ju en helt svindlande tanke. Att få följa just dessa två genom livet, det är fantastiskt.
För ett år sedan vs idag
Hej på er!
För ett år sedan gick jag på semester idag, faktiskt.
Då slängde jag upp detta foto här i bloggen. En älskad bild, med de tre jag älskar mest av allt, på samma foto.
Marcus fiskar, Milton sitter och tittar spänt på. Dante framför mig, som på den tiden satt rätt still. Dante alltså, inte jag ;) Och så jag sittande bakom Dante, med fullt fokus på barnen (om än rätt avslappnad), eftersom jag är lite rädd för vatten.
Inlägget för ett år sedan handlade om att det är rätt jobbigt att arbeta heltid båda två, att mina barn under kommande höst skulle få gå långa dagar på förskolan. Mest jobbigt för mig, tror jag. Men det kändes jobbigt, att gå från att vara rätt lediga (barnen alltså) över lag, till att gå heltid. Att inte kunna styra det längre.
Idag? Idag blir det ingen bild, haha.. Jag jobbar idag och två dagar till innan jag går på semester. Det ska bli så himla skönt med ledighet sedan!
Hur blev det då med heltidsjobb och heltid på förskolan? Jo, det har varit ett tufft år, jag valde dessutom att byta jobb, just av den anledningen som en stor bidragande orsak. Att mina barn har gått från tidiga morgnar på förskolan, till att hämtas bland de sista barnen varje dag, har varit riktigt jobbigt för mig. Barnen har älskat det! Det har inte gått någon nöd på dem alls, de har trivts så otroligt bra hela tiden och inte gnällt en enda gång. Och inte en enda gång har Dante varit ledsen vid lämningar etc.
Men jag har tyckt det känts otroligt jobbigt faktiskt. Det har inte känts bra, att ha mina barn borta från oss så många timmar varje dag.
Nu går det åt rätt håll iallafall och snart är det semester även för mig! Kram
Ett avslut
Igår hade vi ett avslut. Dante avslutade sitt första år på förskolan och går på sitt första sommarlov.
Men viktigast. Milton avslutade sina år på förskolan. Sista dagen igår. Det är stort, en milstolpe liksom. Ett stort avslut för mig, ett ännu större för honom såklart. Jag har rätt svårt för förrändringar över lag och tycker såklart att detta är rätt jobbigt.
Älskade Milton. Sex år gammal och redo för skolans värld.
Igår när vi lämnade förskolan gjorde jag det med en klump i magen, för åh vad det är sorgligt ändå. Samtidigt som det är så spännande! Vilken grej!!
Och igår kväll, fick jag ett så fint meddelande från Miltons pedagog. Milton vill inte gärna kramas hejdå sådär, så han körde "high five" med pedagogerna igår. Det hade han gjort. Sedan hade han sprungit till staketet och ropat efter henne "jag kommer sakna dig, Anna".
Alla som känner Milton förstår nog att det kom rakt från hjärtat. Han uttrycker sällan sådant till folk, framför allt inte till folk dom inte är familj och sällan ifall en kompis skulle råka höra. Så att han sa det, fick mig att gråta hejdlöst.
Mitt älskade barn. Du är fantastisk.
Vad folk snackade om, som jag uppfattade, innan jag fick barn
Nu har vi snart varit tvåbarnsföräldrar i två år och därför tänkte jag punkta upp det hela lite, alltså skillnaden på att ha inget vs 1 vs 2 barn, utan inbördes ordning. Jag utgår ifrån vad folk snackade om, innan jag fick barn, som jag snappade upp och har tänkt på genom årens lopp. Så pass opp, här kommer den - se nedan ♥
1. Folk snackade om att "vänta bara till barnet lärt sig gå, DÅ får ni springa".
Milton började gå sent. Han gick från stillasittande till att gå och klara sig rätt bra själv. Vi har aldrig sprungit efter honom, känns det som.
Dante började också gå sent, men visade tidigt att vi nog kommer få att göra. Redan i gåstol och när han sedan kröp, var han klåfingrig. näör han började gå? Helvete vad vi har sprungit (och springer fortfarande) efter detta barn. Tack gode gud, att Milton är rätt stor och rätt redig, bland denna virvelvind till lillebror.
2. Folk snackade om sömnbrist, men att det vänder.
Milton hade kolik och sov inget (men skrek mycket) sina första fyra månader. Sedan sov han dåligt sitt första år, men sedan vände det - äntligen! Och oj, vad jag led av den sömnbristen. Det var vidrigt.
Dante har inte sovit alls, sina första två år i livet, typ. Första halvåret sov han inget alls på nätterna (men på dagarna, när jag jobbade eller hade Milton). Efter det har han antingen varit uppe 3 timmar mitt i natten, vaknat och vaggats om ungefär tolv gånger per natt. Eller både och. Konstigt nog vänjer man sig, jag har inte tyckt det varit speciellt tufft. Nu kanske, när vi båda jobbar heltid och behöver få sova. Men nej, ändå inte. Men att det vänder? Nej, inte hos oss. Än. Milton vaknar ibland på nätterna av olika anledningar, Dante vaknar alltid om nätterna av olika anledningar.
3. Folk snackade om att det går att älska två barn lika mycket.
Milton föddes och jag älskade honom direkt. Vi hittade inte varandra direkt, verkligen inte. Det tog nog rätt lång tid, när jag ser tillbaka. Men åh. Vad jag älskade honom och älskar. Han är den bästa jag vet.
Dante föddes och så fort han kom ut så älskade jag honom och vi hittade varandra direkt. Det var så självklart. Att jag var lite orolig att inte kunna älska nr 2 lika mycket, var helt obefogat. Det var så enkelt. Och oj, vad han är älskad.
4. Folk snackade om tvåbarnschock
Jag snackar istället om enbarnschock. Milton föddes och det var supertufft att gå från inget barn till ett barn. Från att bara behöva bry mig om mig själv, till att lägga det mesta av mitt liv på en ny liten människa. Så konstigt, samtidigt som det var så självklart.
Dante föddes och sov som sagt inget alls på nätterna, men när Milton sedan var vaken så sov Dante = jag kunde lägga all min tid på Milton och det var så mysigt och guld värt på alla vis. Tvåbarnschock var inget som drabbade mig alls. Jag kände att jag hade tid att lägga på båda barnen. Och emd barn nummer två var jag redan inne på att lägga typ all min tid på barn, det var jag inte med Milton.
5. Folk snackade om syskonrelationerna och olika antal år mellan barnen
Mellan mina barn är det lite drygt fyra år mellan barnen. Det var lite av en sorg för mig, att det blev så långt mellan barnen. Jag ville ha två år mellan. Såhär i efterhand är jag SÅ glad över de där fyra åren. Pojkarna är på olika staider i livet såklart, samtidigt som de har otroligt roligt tillsammans. Det är jätteroligt att hitta på saker med dem båda på samma gång, samtidigt som det är väldigt kul att umgås med ett barn i taget. Det blir väldigt lite konkurrens mellan barnen, kanske eftersom de kräver så olika.
Milton har varit fantastisk som storebror, så snäll och harmonisk. Och älskar sin lillebror villkorslöst från start. Dante har dessutom varit en så härlig lillebror. Det hade varit betydligt tuffare med bara två år imellan dem tror jag. Som jag ser det nu, så känns det som att de kommer ha roligt tillsammans i många år framöver.
Min referens är ju Marcus och mina syskonrelationer. Mellan syrran och mig skiljer det 3,5 år och vi är supertighta. Marcus har 2, 2, 8 och 13 (tror jag?) mellan sina systrar, de står alla varandra väldigt nära.
6. Folk snackade om att andra förlossningen oftast blir lättare.
...men vem försöker de lura egentligen? Jag vågade absolut inte under några omständigheter chansa, haha.. Kejsarsnitt, for the win! Och så mycket snabbare det gick för mig att återhämta mig efter snittet, till skillnad mot Miltons förlossning, som jag fortfarande inte har återhämtat mig helt från, varken psykiskt eller fysiskt, om jag ska vara ärlig.
7. Folk snackade om bristningar, hängiga bröst och påverkan på kroppen, efter graviditeter.
Med Milton minns jag att jag satt med min jättemage i mina föräldrars trädgård och solade i vecka 37 och skrät om att jag hade klarat mig från bristningar. Syrran och mamma tittade på min mage, tittade på varandra och tittade på mig. Och klargjorde att där visst fanns rätt gott av den varan, under min navel. Jag for in till närmaste spegel, lyfte på magen (nåja, men typ) och såg det. Fan, haha.. Magen var allt annat än vacker efter den graviditeten. Inga hängiga bröst efter ungefär noll amning.
Med Dante följde ytterligare några bristningar och ett kejsarsnitt på det. Magen hänger idag ännu mer och där är ännu mer skinn. Dessutom med kejsarsnittet följer det ett veck som skinnet hänger som en valk. Japp. Inte vackert alls. Det ser för jävligt ut, rent ut sagt. Men inga hängiga bröst, trots helamning i sex månader.
8. Folk snackade om att det är värt att få den där åverkan på kroppen, eftersom man får något så fint ut av det - barn.
Folk som säger så, de ljuger. Eller så har de perfekta kroppar efter sina graviditeter. Eller så har de inte lyckats få barn än. Det är inte värt det. Barnen är värda allt, precis allt. Men att jag ska behöva må dåligt i en kropp som inte är jag, resten av mitt liv, det är det bannemig inte värt. När jag har förlikat mig med att vi har fått de antalet barn vi vill ha (haha, vi är inte helt överens där) så kommer jag ta tag i det. Just nu tränar jag mycket och försöker bli av med så mycket som möjligt på "naturlig väg". Det kommer såklart inte gå, utan mycket av det kommer få opereras bort. Och det kommer jag göra.
Jag var 23 år när jag fick Milton, det är nu 6 år sedan. 6 år som jag har undvikit låga byxor. 6 år med trosor som skaver i mag-vecket. 6 år utan allt för åtsittande överdelar. 6 år utan bikini. 6 år som jag sett mig själv i spegeln och förundrats över hur kroppen ser ut och förvånas fortfarande över hur den ser ut, för det där som tittar tillbaka är ju inte jag. Jag är en person som dessutom är riktigt trygg i mig själv, det finns inte någon tror jag som skulle kunna plocka av mig det. Och tur är väl det! Därför står jag liksom ut och hittar lösningar på "problemet". Men nä, inte resten av livet.
9. Folk snackade om att man ska passa på att njuta av livet innan man får barn.
Jag tänker såhär. Vi fick barn tidigt, men varit tillsammans en massa år innan det. Vi har hunnit njuta av vårt par-liv innan barnen. Dessutom njuter vi SÅ MYCKET de tillfällena vi lyckas ordna barnvakt och får vara med bara varandra. Så värt!
Att ordna barnvakt till ett barn var ju rätt enkelt. Att ordna till två är lite meckigare, men fortfarande genomförbart. Ett dygn då och då. Hittills har vi inte varit borta från barnen mer än ett dygn i taget, jag hoppas det kommer.
Att vi sedan när vi är i 40-årsåldern, har rätt stora barn, är ju rätt häfitgt. När vi är 40 år, så är Milton 17 år (hjälp!) och Dante 13 år. De kommer klara sig rätt bra själva då och vi har möjllighet att sticka iväg på tu man hand rätt lätt. Småbarnsåren är här och nu, den där ensamtiden går bra att njuta av när barnen är större också.
10. Folk snackade om lyckan att få barn.
Jag var lycklig innan Milton föddes. Jag red och pysslade med mina hästar varje dag. Yda fick långa promenader och träning ofta. Jag tränade massor och har aldrig varit så fit som då. Sedan blev jag gravid och Milton föddes. Och när hela min värld vändes upp och ner för att sedan plana ut och bli en helt ny värld, då har jag nog aldrig varit lyckligare. Vi hade det så himla bra, vi och vår son. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Sedan blev jag gravid med Dante, en väldigt planerad bebis. Det var alltså så självklart.
När han föddes, kändes hela mitt liv så fulländat. Två barn, två fantastiska pojkar. Vad mer finns det att begära?
Folk snackar om lyckan. Den där lyckan är helt ofattbar. Den går inte att ta på eller förklara, ändå är den så självklar. Trots enorm sömnbrist, en kropp som är förjävlig, ständig huvudvärk och ett jäkla humör från min sida, är jag ändå sådär ofattbart lycklig. På ett vis jag aldrig hade kunnat vara utan barnen, tror jag.
Men i det stora hela är ju allting så himla individuellt. Så egentligen är jag en rätt dålig referens, precis som alla andra. Här får ni bara min syn på saken, den stämmer säkert inte alls överens med andras (inte ens Marcus och jag tycker lika i dessa påståendena). Så ta det med en nypa salt, det gör jag.
Kanske kommer det en lista om vad folk däremot inte snackade om, men borde ha snackat om. Det finns en hel del sådant också. Vi får se...
♥ ♥ ♥
Kristianstad Pride 2016
Milton och jag for in till stan i lördags, klädda efter väder, såklart. Så jobbar vi, i vars ett par Hunter-stövlar och vars ett paraply, så var vädret inte ett problem. Så himla fab, den där ungen. Och så rolig - shit vad vi hade kul tillsammans! När vi satt och åt så sa han sådär sponant: "Mamma, vad roligt det är att hänga med bara dig". Åh. Det gjorde hela min helg och jag kände precis samma sak, vad roligt att hänga med bara honom!
När vi hade ätit, gått i en affär och sedan fikat (hahaha, vi gillar att äta!), så hörde vi Pride-festivaltåget utanför vid torget. Och det var egentligen därför vi åkte in till stan i lördags. Vi tittade på tåget och sedan anslöt vi och gick med. Och det var SÅ roligt!! Hela vägen till Tivoliparken gick med med för att sedan njuta av musik, folk och Tivoliparken, innan vi sedan åkte hemåt.
Att få ge Milton det, det är viktigt. Att visa honom att det är okej att människor är sig själva. Att människor är olika. Att det är okej att älska vem man vill. Det är så himla viktigt.
Heja Kristianstad Pride och TACK för att ni gjorde detta, hoppas på tradition! Vi hade en rolig och viktig eftermiddag tillsammans, min Milton och jag.
De där två!
Bara eftermiddagen också, sedan väntar tre dagars helg. Med de där två och Marcus. Som jag längtar!
Tänk att vi fått vars en MiniMe.
Milton som är så otroligt lik mig, utseende mässigt och på humöret. På allt annat är han så skrämmande lik sin moster. Otroligt egentligen.
Och så Dante som är väldigt lik Marcus, utseendemässigt. Men i hans kropp bär han samma trygghet som jag bär.
Likheter och olikheter. De är världsbäst precis som de är, de där två.
Föräldraskap innan barn vs efter
"När vi får barn ska de aldrig få äta på McDonalds". Det var vårt hårdaste statement. Innan barnen föddes dårå.
Sedan föddes Milton och vi häll fast vid det (och mycket annat) hans första tre år i livet. Sedan började han förstå olika saker och ställde lite krav, hade önskningar och så vidare.
Dessutom satt han bakvänt i bilen (såklart!!!) och det var enkelt för oss där fram att smussla rätt friskt med godis, mat och dryck.
Och nu, när Milton är sex år, är det bästa han vet att då sitta uppe på kvällen med oss och äta lördagsgodis. Och det lyxigaste som finns är att då äta på McDonalds och att sitta där inne, alltså inte ta med maten hem. Haha.. Det är ändå inte jättesvårt att uppbringa om det nu är det som gör dagen "till den bästa dagen någonsin!".
Lillebror då? Jo, han hänger ju med på det mesta och har inte alls samma strikta förhållningsregler som storebror. Han har redan stenkoll på vad fika, glass, ketchup och godis är. Även om vi trots allt försöker undvika att äta sådant i hans närhet. Framförallt godis, det är rätt lätt att smyga med. Man skulle till och med kunna säga att småbarnsföräldrar är lite av proffs på smussling, smuggling och lögner rörande just godis.
Med McDonalds? Jorå, Dante har redan i sitt knappt tvååriga liv, hunnit äta där ett par, tre gånger. I somras när han var precis ett år, råkade jag dessutom mata honom med ett par skedar Sweet chili-sås, istället för fruktpuré, innan jag insåg vad jag gjorde, hahaha..
Igår när barnen och jag var där, på McDonalds alltså, så steg han in där som om han ägde stället; röda byxor med stjärnor, napp i munnen, tändare i handen (som vanligt, det har blivit lite hans signum typ), sin sjukt fräsiga keps och så Miltons medalj runt halsen. Så jädrans fancy!
Om han överlevde? Japp, nemas problemas. Han åt mest äppelbitarna. Om maten varit bättre idag? Japp, det gäller att kompensera dåliga dagar med bra.
Om jag fortfarande känner mig som en rätt bra förälder? Svar ja. Kanske inte lika bra som innan jag blev förälder, men trots allt rätt bra.
Morsdag idag!
Alla mammors dag. En viktig dag. Kvinnor behöver lyftas fram och att föda barn är en sak som verkligen behöver lyftas. Att bli mamma är ingen självklarhet, att föda barn är dessutom livsfarligt. Hade jag och Milton bott i ett annat land, hade nog varken han eller jag överlevt den förlossningen jag fick igenom med honom.
Att sedan få chans att föda Dante med kejsarsnitt var guld. Även det en möjlighet som alla borde ha att välja på.
Därför gav Mimi och jag vår mamma, ett bidrag där vi såg till ett en kvinna i ett U-land får chans att föda sitt barn på sjukhus. Något som borde vara en självklarhet för alla.
Dagen idag har varit himla fin!
Sovmorgon och sedan present från mina fina barn (genom deras pappa, hähähä..). Efter det en intensiv fika hos mina föräldrar. Det blir gärna det, när Dante är i farten, haha..
Senare i eftermiddag var det traditionsenlig korvgrillning hos Marcus mormor och morfar med hela släkten. Alltid himla härligt! Dessutom staket runt tomten = det kräver betydligt mindre punktmarkering av Dante ;)
Milton stöp i säng, när vi kom hem. Dante tog i sedvanlig ordning över en timme. Han är hopplös på att sova.
MEN när han väl sover och jag är påväg ut därifrån och jag tittar på honom. Då smälter hela jag och jag blir helt varm i kroppen. Tänk ändå att vi fick en så fin liten lillebror. Och jag får trots allt chansen att bråka med honom om sömnen ofta. Många andra får inte den möjligheten. Kram
Milton 6 år
För sex år sedan genomgick jag det värsta och bästa dygnet någonsin, i mitt liv. Förlossningen var ett helvete och det var jobbigt lång tid efteråt. Milton var fantastisk och det vackraste jag sett i hela mitt liv. Från att ha varit tvärsäker alltid på att jag skulle få döttrar i livet, insåg att det helt plötsligt var så självklart att just Milton skulle bli vår. Vår son. Här, fotad någon gång under sitt första dygn i livet.
Idag, sex år senare har såklart massor av vatten flutit under broarna och han är så himla självklar och är den människa jag gärna spenderar massor av tid med. Han är så klok, fantastisk, rolig, allvarlig och alldeles underbar. Och det vackraste jag någonsin har sett. Det långa håret. Den djupa blicken i de bruna ögonen. Den långa kroppen, som ofta ser ut som en kalv på grönbete. Han är så vacker, att det gör ont i mig. Stoltheten och lyckan liksom pressas ut från hjärteroten på mig och jag är oerhört lycklig som mamma.
Och idag har han firats. Hur mycket som helst! Och har nu 22,30 precis kastat in handduken, efter en superdag, enligt honom själv. I morse fick han gå på upptäcksfärd ute, för att tillslut stöta på sin alldeles egna kanin! Vem han är, tar vi senare.
Sedan efter frukosten var det en låååång väntan på gäster (medan vi andra for runt och fixade och fejade). Milton tog det hela med ro och hängde mest här, på sitt (än så länge) rätt tomma presentbord.
Sedan fanns inte tid för fotografering mer än på tårtan, som blev bra även i år!
Men nu är det mest slagna hjältar här hemma och vi kastar nog in handduken nu också, efter en himla fin dag.
Tack Milton, för att vi får fira just dig varje år. Tack för att du är just du. Tack! Vad jag älskar dig!
Älskar helg!
Helg med fint väder och tid för familjen. Oslagbart. Igår och idag har vi spenderat tiden utomhus mest. Igår blev det dessutom spontan-kväll med bästisar - underbart.
Idag har Miltons födelsedagspresent förberetts. Åh. Tänk att min förstfödde fyller sex år senare i veckan. Han och jag passade även på att dela ut födelsedagsinbjudningar idag. Någon är rätt laddad, minst sagt ;)
Men det bästa i helgen? Dessa två. Åh. Denna bild och detta ögonblick bär jag med mig. Två barn. Ett stall. Perfektion. Jag behöver inte mer än så.
Nu sängen. Godnatt!
Att njuta livet lite extra.
Lediga härliga torsdag. Inte en gång har jag tänkt på jobbet idag. Bara älskat livet lite mer än vanligt liksom.
Armani är dessutom en så otroligt snäll häst. Han skulle aldrig närma sig varken barnen eller smådjuren, utan håller sig liksom till sitt och myser av sällskapet på avstånd, av de andra.
Barnen och jag åt frukost och var utomhus redan vid 09 i morse. Första timmen spenderades mest ute i hagen; båda barnen, en häst, en hund och en katt. Den andra hunden satt utanför hagen tillsammans med mig. Att sitta där och titta på alla dessa familjemedlemmar får mig att känna mig helt komplett. Vad jag älskar dem allesammans. Just där och då njöt jag livet lite extra. Det är fantastiskt.
Armani är dessutom en så otroligt snäll häst. Han skulle aldrig närma sig varken barnen eller smådjuren, utan håller sig liksom till sitt och myser av sällskapet på avstånd, av de andra.
Annars har jag grävt rabatt idag också. Marcus har klippt och trimmat gräs. Vi har grillat korv och nu ikväll for Milton och jag iväg på utflykt tillsammans, bara vi två - så mysigt! Åkte och tittade på motorcyklar och åt glass. Vi missade morfar dessvärre, men sprang på min kusin, mitt kusinbarn och min faster och det var verkligen så roligt!
Och tänk va, attjag har ett så stort barn nu. Bara att få med telefon och plånbok, sedan är vi liksom good to go, han är mer som att hänga med en vän. Vi har så roligt tillsammans när vi är iväg.
Ett barn sover, dags för nästa! Kram!!
Att flytta en rabatt.
Ja alltså. Vilken skitjobb. Jag har grävt bort ungefär en tjugondel av grässvålen och är redan trött på det, haha.. Sedan ska det på med ny jord, växter ska flyttas och den gamla rabatten ska sättas igen och där ska sås gräs.
Så där satt jag och funderade över vad jag har gett mig in på:
Sedan lyfter jag blicken och ser ut över min älskade trädgård och vet precis varför. För att jag har en trädgård att pyssla i. För att jag har två fina hundar och en katt som håller mig sällskap och njuter av mitt påtande. För att jag har två fantastiska barn som leker så fint tillsammans och som älskar trädgården. Det är ju för dem jag gör det här. Och för mig, för att jag älskar att vara där ute.
När sedan båda barnen kommer bort, kryper upp i mitt knä och vi sitter där, med solen i ryggen. Jag luktar i deras nackar och sparar deras dofter långt in i hjärteroten och känner precis där och då den enorma lyckan i att då vara just deras mamma. Tänk att de där två är mina barn.
En som är mer vild än tam, som kan vara den häftigaste unge jag någonsin stött på. Barnet som nog tog flest steg av alla under gårdagens Valborgsfirande vid sjön. Som alltid äger, var han än är. Dante.
En med en enorm integritet. Som är sådär fantastisk som bara han kan vara. Som går att ha så härliga samtal med och som förstår så mycket. Som är klok som en bok och samtidigt bara ett litet barn. Min minior. Milton.
Att börja anlägga rabatt idag var inte helt illa pinkat ändå, trots allt. Vi har haft en SÅ fin dag, barnen och jag. Och Marcus, när han anslöt.
Utöver rabattbygge har vi ju hunnit med att tvätta och ta fram utemöbler och jag har tvättat bilen. Fler sådana här dagar, tack! Veckans väder verkar vara på vår sida dessutom, så det kan hända att det blir många timmar utomhus :)
Kram och godnatt!
Att hänga med Honom
I helgen är det barnen och jag som gäller. Intensivt, rätt jobbigt och samtidigt jätteroligt! Mina två barn är de jag allra helst hänger med. Dante är ju stentuff och så sjukt rolig.
Och Milton då? Jo, att hänga med ett så stort barn är bara så roligt och så enkelt. Han är fantastisk och jag är så glad att jag har honom hemma med två extra ögon på den vilda bebin.
Att Milton fyller sex år nästa månad är så svårt att förstå och ta in. Men det gör han och det är lite galet egentligen. Samtidigt så logiskt, han är så klok nu förtiden och så härlig att umgås med.
Och ni ser ju här nedan. Min fantastiska avkomma! Så cool.
Och nu? Lillebror sover och Milton och jag myser i soffan framför Gladiatorerna. Tradition liksom. Och så mysigt! Som Milton precis sa: "Mamma, jag tycker om att vara här nere utan Dante". Jag häll med, för det är såklart något visst att få umgås med bara ett barn i taget, barnen (Milton iallafall) känner såklart likadant.
Nu snart sängen för mitt storbarn. Kram!
Life goals
Samma häst, olika barn. Ungefär lika gamla barn, häst som har åldrats lite mellan bilderna. Mina barn. Min häst. Åh! Life goals, ni vet.
Ni ser vilket barn som är vilket väl? Milton till vänster och Dante till höger. De där två världsbästa barnen. Det är fantastiskt.
Ni ser vilket barn som är vilket väl? Milton till vänster och Dante till höger. De där två världsbästa barnen. Det är fantastiskt.
Och det är ju så himla fint. Sådant som jag drömt om och nu får uppleva. Att hänga med mina barn, bland mina hästar. Det är fint och jag blir så himla lycklig.
Shoppat
Idag har Milton äntligen fått vårskor. Stackaren har ränt i kängor fram till nu, men nu var det dags. Lillebror sprang mest ärevarv i butikerna och älskade livet, som vanligt.
Storebror var mer seriös i sitt shoppande och har helt plötsligt lagt till med åsikter om vad han ska ha för skor. Suck, haha.. Det var väl dags nu, efter lugna är utan en enda åsikt. Vi medlade. Han köpte ett par skor, som han gillade bäst. Jag köpte snygg-skor till kalas, shopping-turer och sådär.
Pappa betalar, helt enkelt. Det var vi iallafall helt överens om ;)
Och kolla vad cool han är. Och stor. Bär påsarna själv, som om det är världens mest självklara sak i världen. Älskade storunge!
Nu sängen. Imorgon kalas!
Stor kram!!
Att ha gått med lite lättare steg.
I morse fick jag sovmorgon. Marcus tog varvet ut i stallet och ordnade frukost. Och så vaknade jag ett par timmar senare till eldlukt från kaminen, glada barn och frukosten framdukat. Lycka!
Milton propsade på en fika utomhus. Och så fick det bli, hur mysigt som helst! Till det drack vi te, bästa drycken när det är lite kallt.
...och har dem med sig vid provandet av ståbrädan. Han är så himla rolig, detta lilla barn. Vi har alltid så roligt med och åt honom. Har nog aldrig stött på ett roligare barn! Han är så cool!
Nu sover barnen och Marcus är iväg. Jag kom på mig själv att jag hetsåt mina popcorn innan. Här hemma vet man ju aldrig riktigt hur länge barnen sover, hahaha..
Jag svirade sedan om och tog mig ner till gymmet. Hög musik i öronen och ett tomt gym var rätt härligt.
Dagen har sedan spenderats mycket utomhus. Marcus åkte iväg, så barnen och jag började med en promenad till Ica. Milton fick sitta på en kudde på ståbrädan. Han blev lite handikappad tidigare idag, efter närkontakt med asfalten, stackaren. Och Dante? Alltid tändare i högsta hugg, helst två, haha..
Milton propsade på en fika utomhus. Och så fick det bli, hur mysigt som helst! Till det drack vi te, bästa drycken när det är lite kallt.
Som synes fick Sparven lägga ifrån sig den ena tändaren under fikan, haha..
För den som undrar. Jodå, han sover även med tändarna...
...och har dem med sig vid provandet av ståbrädan. Han är så himla rolig, detta lilla barn. Vi har alltid så roligt med och åt honom. Har nog aldrig stött på ett roligare barn! Han är så cool!
Nu sover barnen och Marcus är iväg. Jag kom på mig själv att jag hetsåt mina popcorn innan. Här hemma vet man ju aldrig riktigt hur länge barnen sover, hahaha..
Vi hörs, kram!
