Vi pratade länge och jag försökte så gott det gick, att svara på hans tankar. Men åh vad det är svårt. Och så jobbigt när jag inte har svar och därmed inte kan hjälpa honom.

Tillslut blev han ledsen och arg och berättade att han aldrig ville bli vuxen, för att vi kanske skulle dö från honom då. Jag kröp ner i hans säng, kramade om honom och frågade om han var ledsen och om han är rädd för döden. Både ock, visade det sig. Jag svarade att jag också blir ledsen av att tänka på döden. Det finns ju ingen mening med att hymla om sådana tankar.

Vi hade också denna korta konversation:

För det är ju så. Vi kan ju aldrig lova Milton det. Hur gärna jag än vill göra det. Men åh vad det är tungt och svårt. Barn och döden. Svårt att handskas med.

Läste en annan blogg som tog upp ämnet tvåbarnschocken och hur det var för henne. Det fick mig att fundera på hur det var för mig. Jag kan inte skriva för oss, för det är väldigt olika och Marcus drabbades ändå av någon form av tvåbarnskris, det gjorde inte jag.

 

Jag var smått livrädd över hur det skulle bli, med en bebis i huset. Plus n fyraåring. Pluss mitt företag. Ja alltså jag var rätt nervös. För med Milton drabbades jag av en enorm förstabarnschock. Den omställningen alltså. Från inget barn, till ett kolikbarn. Det var verkligen skitjobbigt.

Jag var således rätt skitnervös inför barn nummer två.

 

Men det hände ju inte?! Alltså tvåbarnschocken uteblev och det är något jag fortfarande väntar på. Allt fungerade så himla bra redan från början. Milton med jordens tålamod som storebror och aldrig har klagat över att få vänta ifall Dante ska äta, sova, få ny blöja och så vidare. Det har underlättat massor tror jag.

Och så Dante, jordens goaste bebbe som för det mesta är rätt nöjd och go. Sömnbrist deluxe har jag "lidit" av första halvåret. Fast egentligen led jag enormt mycket mer med Milton, än av sömnbristen denna gång. Jag var nog mer inställd nu på vad som komma skulle, tror jag. Jag har aldrig sovit så lite i mitt liv som jag gör nu och ändå är jag väldigt lite trött på dagarna. Konstigt egentligen.

 

Milton har verkligen lärt mig att bli förälder. Jag kan ha lite dåligt samvete över att jag är en bättre mamma idag, än vad jag var för fyra år sedan. Inte för att jag egentligen var en dålig mamma, men med fyra års erfarenhet i bagaget har jag såklart utvecklats i min roll och blivit en tryggare och bättre förälder.

 

De där två miniorerna, så himla fina och två så olika individer.

 

En veckas ledighet kvar och jag ska verkligen göra det bästa jag kan, av den, tillsammans med mina småpojkar.

Kram

Idag är det ett halvt år sedan jag förlorade en vän. Ni har ju läst här om detta sedan i somras, en del under hösten och så nu. Jag ältar detta om och om igen, hur orättvist allt är. Fortfarande (och säkert under hur många år som helst, kanske för alltid?) tittar jag på Dante och känner så mycket glädje och sorg på en gång. All denna glädje och lycka över att ha han hos oss, att jag får vara med. Nu är ni kanske några som undrar över Milton. Såklart gäller detsamma honom. Men eftersom min vän fick en flicka samtidigt som jag fick Dante är det ju detta jag tänker på. Alla framsteg och utvecklingssteg Dante gör, all kärlek jag får av honom, alla vakennätter, alla trotsperioder, alla bråk, alla börjor och avslut och så mycket annat. Då tittar jag på Dante och tänker på min vän och hennes flicka. Att de aldrig får uppleva det tillsammans. Att hon aldrig kommer ha sin mamma närvarande. Att Jennie aldrig kommer få vara med och se och uppleva sin flicka.

Det är en enorm sorg att bära. Och ondast gör att, om jag nu känner en så stor sorg, vill jag inte ens tänka på hur hennes närmaste känner. Det är otroligt jobbigt att tänka på, olidligt många gånger.

 

Ett halvt år har gått. Ett halvår. Det är ofattbart. Och jag har inte förstått det än. Jag ser dödsannonsen här hemma varje dag och en klump bildas i magen. Hur gick det till? Jag har fortfarande inte landat i att vi aldrig mer kommer ses eller höras. Flera gånger i veckan bläddrar jag i telefonboken förbi hennes namn och nummer, senast nu på morgonen. Det kommer alltid få ligga kvar där, känner att jag har svårt att skiljas från det.

Jag har svårt att acceptera att vi för ett år sedan hördes och sågs och pratade om våra graviditeter, bebisar, barnvagnar och mycket annat. Hon berättade att det var en liten flicka i magen och jag berättade för henne i förtroende att det var ytterligare en pojke i min mage. Jag är glad att hon var typ den enda jag berättade för, då vi ville hålla det hemligt. Det kändes viktigt att Jennie skulle få veta. Och såhär i efterhand är jag glad över det.

Imorgon bitti är det ett halvår sedan jag satt där på sängkanten och ammade. Och fick beskedet i min telefon. Jennie är död. Den känslan av att sitta där med min bebis och få det beskedet. Obeskrivligt och fruktansvärt.

Milton frågar fortfarande då och då om jag fortfarande är ledsen över Jennie. Han är så klok och fin. Och förstående. Det är så fantastiskt med barn, de liksom bara frågar sådär spontant. Och sedan får jag sakligt förklara för Milton hur man är både glad och ledsen på samma gång. Han är den som frågar oftast om Jennie och om jag fortfarande är ledsen (hans sätt att fråga hur jag mår antar jag?). Det värmer. Milton kommer ju också ihåg Jennie.

Tänkte bjuda på en form av årsresumé för att sammanfatta mitt fantastiska 2014 lite. Så, vi börjar väl på en gång!

 

Självklart :) Jag fick vara med om ett kejsarsnitt och således bli tvåbarnsmamma. Givetvis det största som hänt mig i år. Älskade Dante, du var så himla efterlängtad. Och kejsarsnittet? Helt fantastiskt!! Skulle kunna göra om det vilken dag som helst, älskade det.

 

Jag drev ju mitt lilla företag med allt vad det innebar och lärde mig massor. Jag avslutar ju året med att till stor del lägga företaget åt sidan för att bli anställd. Det ska bli så himla kul! Det får väl vara en av mina stora förändringar för i år, från ett ganska fritt liv först som student och sedan som egenföretagare, till anställd.

 

Japp. Bästa vännerna och även min kusin avslutade förra året med att bli föräldrar, Marcus syster började detta året med att få en bebis. För att nämna några.

Och så Jennie. Vad jag önskar att du fick uppleva mer av din flicka.

 

Jag har två datum jag alltid kommer bära med mig. Den 25 juli då vår fina Dante föddes. Att få bli föräldrar ännu en gång, att ge Milton ett syskon. Helt underbart och jag är så otroligt tacksam över det.

Sex dagar senare, den 31 juli, inträffar nästa datum som jag alltid kommer bära med mig. Datumet då jag förlorade min bästa vän. Den sorgen jag upplevde och  för alltid kommer bära med mig är fruktansvärd. Hon är så saknad. 

 

Hahaha.. Bara inom Sveriges gränser i år.

 

Barnvagnen var ett toppenköp. Är galet nöjd med vår Buffalo. Annars älskar vi Marcus bil, men det är ju inget köp eftersom det är företagsbil. Så det får nog vara barnvagnen dårå :)

Eller nej förresten, det bästa köpet måste egentligen vara vår nya kamin, den är såååå bra!!

 

Barnen. Milton för att han är den han är. Dante för att just han föddes hos oss.

 

Motivation till träning. Jag måste hitta den någonstans. Tror energin kommer komma tillbaka då fort Dante sover bättre på nätterna. Så indirekt är det väl sömn jag saknat i år och vill ha mer av nästa år ;)

 

Varit mer föräldraledig. Hade jag vetat att jag skulle börja jobba nu i mars, hade jag inte jobbat i höst. Men det visste jag ju inte då tyvärr.

 

Jobbat då såklart.

 

Sons of Anarchy. Och så Orange is the new black (Netflix förvisso, men det ses ju på TV'n)

 

Har inte hunnit läsa så många, men Läckberg fungerar alltid. Älskar hennes böcker!

 

Åh, jag har faktiskt ingen aning. Musik är inte alls mitt område, allätare som jag är..

 

Åh, det måste vara min anställning. För mig som aldrig varit anställd känns detta otroligt stort och roligt!

 

Att vår familj, tack vare Dante, känns helt fulländad. Två fantastiska barn som kompletterar varandra så bra. Som är de finaste vi vet. De vi är så otroligt stolta och tacksamma över.

 

Att skjuta upp saker. Att jag inte åkte ner till Jennie när jag tänkt utan sköt upp det. Och sedan var det för sent.

 

Både och. Väldigt blandat av förklarliga skäl.

 

Dräneringen av huset. Det är helt klart den dyraste investeringen vi gjort i år. En trist kostnad, men mycket välbehövlig.

 

Ett barn fött med kejsarsnitt. Vår "deadline" för ett eventuellt syskon åt Milton var nu i höst, Dante föddes ju i somras och det var verkligen så perfekt. Milton är världens bästa storebror och jag är övertygad om att de kommer ha så kul ihop sen, även om det skiljer fyra år på dem.

 

En bebis som sover på natten, haha.. Dante är världens mest perfekta i alla andra avseenden utom just den detaljen att han inte sover på nätterna.

 

Jag minns inte. Gud vad trist. Jag ska bli bättre på att göra det JAG vill på mina födelsedagar, fira med de jag vill och inte fira så som andra tycker. Inte för att min släkt och familj har direkta krav på mig och mitt firande, det är nog mer jag själv som har det tyvärr. Nästa år fyller jag på långfredagen = vi är lediga allesammans. Då skulle jag vilja fira med Marcus och pojkarna på morgonen, sedan lämna pojkarna hos barnvakt och åka på spa etc. Det är drömmen. Och då hade jag kanske kommit ihåg mitt firande till nästa års resumé ;)

 

Halva mitt år har "svärtats" ner av saknad efter Jennie och alla tankar kring henne och det. Säkert mycket mer än vad folk runt mig har märkt. Att titta på min Dante och känna en sådan enorm glädje och samtidigt en sorg över vad hon missar, eftersom hennes flicka och Dante nästan är prick jämngamla. Jag låter kanske himla egoistisk, givetvis önskar jag inte tillbaka Jennie för min skull. Förstår ni hur jag menar?

 

Barnen. Åh vad jag har dem att tacka för mycket. Som under svåra stunder har tvingat mig att upprätthålla någon form av fasad och vardag. Det har varit så skönt många gånger att fokusera på dem och den där underbara vardagen och lägga ner det jobbiga i en mental liten ask och stoppa in i hjärtat för en stund.

 

Förutom Jennie? Anna såklart, den där bästavännen i Stockholm som jag träffar alldeles för sällan egentligen.

 

Över mina barn.

 

Att jag, trots att jag kommer jobba heltid, kommer hitta tid till barn, hus, djur och mig själv.

Att vi alla får vara friska och må brA är ju såklart det viktigaste och inget som behöver skrivas egentligen.

 

Jag vill hitta mer tid för bara Marcus och mig. Utan barn. Typ bio, nätter att sova ut på, spa, promenader etc. Det hade varit guld. I år har det av förklarliga skäl inte blivit så mycket av den varan.

 

 

Hoppas ni alla har haft ett fantastiskt år som ni nu lämnar bakom er och ser fram emot ett helt nytt oskrivet år.

I min resumé låter det ju som att mitt år inte alls har varit bra. det har det, det har p åmånga vis varit helt fantastiskt. Att vi fick Dante är helt obeskrivligt underbart och jag är otroligt lycklig. Men det har varit tufft och jobbigt och kantats av en otroligt sorg.

Nu ska jag njuta av mina killar. Idag firar vi vårt nyår helt själva, beställt mat och allt. Otroligt skönt! Milton ska få titta på raketer, Dante ska gosas med. Och Marcus och jag, vi firar 12 år idag. Bara det är ju värt lite extra tid tillsammans. Han är så bra, min Marcus.

 

Inlägget blir faktiskt helt utan bilder. Texten får ni hålla tillgodo med.

Stor varm kram ger jag er och önskar er alla ett fantastiskt Gott Nytt År!

Men stressen att inte ha något att gå tillbaka till var jobbig och jag började så smått att kika på jobb. Jag hamnade i en telefonintervju för ett företag och sedan blev jag kallad till intervju. Sedan blev jag erbjuden jobbet!

Svårt det där. Jag som aldrig någonsin har behövt jobba heltid på bortaplan sedan jag fick barn och alltid kunnat styra mycket av min tid, ska nu pendla en bit till jobb och dessutom jobba heltid. Marcus kommer i mars ta över föräldraledigheten och då är Dante drygt sju månader.

Ni förstår kanske min kluvenhet? Å ena sidan är det fantastiskt och en enorm självföretroendeboost att få jobbet. Det är tryggt och "bekvämt" med en anställning och jag kommer ha en bättre och säkrare inkomst. Och semester! Dessutom tror jag det är himla bra att dela föräldraledigheten, både för barnen och för Marcus. Och jag är ganska säker på att jag kommer trivas väldigt bra med jobbet.

MEN. Det känns jobbigt att jag kommer vara borta mycket mer från barnen. Och så känns det jobbigt att Dante bara är sju månader. Jättejobbigt, om jag ska vara ärlig. Mest av egoistiska skäl, att jag ska vara borta från min bebis. Jag som alltid varit hemma så mycket med Milton, kommer inte ge Dante samma.

Å andra sidan är Milton enormt pappig, trots att jag varit hemma mest. Så Dante kommer kanske då fortsätta att vara mammig ;)

Fast jag är enormt tacksam och glad för denna chans. Nu har jag liksom landat lite i det och det känns inte lika jobbigt längre, även om det kanske låter så i texten. Det ska bli fantastiskt roligt och, i ärlighetens namn, vissa dagar hemma själv med barnen. Ja alltså. Då längtar jag verkligen efter att få komma hemifrån. Om vi säger så.

Jag tycker väl att jag är en bra mamma. Jo det tycker jag att jag är. Jag gör så mycket för och med barnen. Men efter en heldag hemma med dem är jag ganska trött på det. Inte trött på barnen, men på allt som rör det där vardagliga, det blir lite mycket vissa dagar helt enkelt. Dessutom blir jag oftast den "tråkiga" föräldern, den som alltid tar alla vardagsstrider. Den som tar det mesta tråkiga kring barnen.

Så ett jobb på bortaplan kanske får mig att bli en ännu bättre mamma, som liksom orkar med tempot och ljudnivån på ett helt annat sätt, när jag sedan kommer hem. Och så får Milton chans att vara mycket mer med pappa under en period och jag får chans att vara den "roliga" föräldern.

Ja nej, det är inte lätt, livet. Ganska svårt många gånger faktiskt. Men nu är jag anställd, jag kommer ha rätt till semester, ha en tryggare inkomst och så vidare. Många fördelar, absolut.

Nu har snart min fyraåring somnat och jag ska smyga ner till de två andra. Vi har haft en fiiiiin eftermiddag med mina kusiner, farmor, farfar, farbror, faster, mina föräldrar och syster. Åh vad jag tycker om dem, allesammans!

Men så läste jag detta precis och så är det ju.

Kära gud hade jag kunnat skippa, jag är inte troende. Jag tror på ödet och att mycket händer av en anledning, inte allt men mycket.

För så är det ju; jag vaknade, jag har hälsan, jag lever - TACK! Jag må vara hur trött, sur, icke-tålmodig, men jag lever och har hälsan - tacksamhet!

För dessa två pojkar är ju egentligen det bästa jag har. De finaste. Mina ögonstenar och stoltheter på en gång. Älskade barn, vad ni är fina.

Där låg de i soffan ikväll under en filt och bara mös tillsammans. Så fint att det gör ont i magen på mig när jag tittade på dem.

Så nu när de andra tre somnat tog jag tag i ett annat projekt som jag lovat Milton. Att göra pom poms att hänga över sängen, som en mobil. Milton har beställt "så stora blommor det bara går!" Och Dante ska få ett par storlekar mindre.

Projektet får fortsätta imorgon. Nu är jag trött, godnatt :)

I mitt Sverige tror jag på alla människors lika värde. Här gör vi inte skillnad på hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, utbildning eller arbete. Eller vad det nu kan vara.

I mitt Sverige tror vi på yttrandefrihet och religionsfrihet. Jag vill att mina barn får växa upp i ett samhälle där de får ta plats. Där de inte behöver vara rädda för att ta plats.

I mitt Sverige är vi rädda om miljön. Vi äter helst närproducerat kött (gärna vilt!), ekologiska ägg, vi hoppas att bussarna kommer tillbaka till byn, vilket gör det lättare att åka kollektivt till stan med barnen (och roligare, enligt Milton).

Utan en fungerande miljö fungerar ju inget annat. Jorden förstörs lite mer varje dag, det är hög tid att hjälpas åt att försöka göra något åt det.

I mitt Sverige har vi en väl fungerande vård. Alla ska ha råd att gå till tandläkaren. Alla har rätt till samma vård. Blivande mammor ska inte behöva vänta och åsidosättas på förlossningen för att där är för dåligt med personal. Svårt sjuka ska inte få vänta på livsavgörande behandlingar. Vårdpersonal ska inte gå på knäna.

För att nämna ett par, för mig, viktiga exempel.

I mitt Sverige har mina barn rätt till en ordentlig utbildning, oavsett vilken skola de går på. De har rätt till trygga och kompetenta pedagoger och lärare runt sig.

I mitt Sverige månar vi om den äldre generationen. Jag är så tacksam över att ha mina mor- och farföräldrar kvar i livet. Dessa är jag rädd om och vill ha kvar länge till. Om inte allt för många år är mina föräldrar pensionärer. De där två som alltid gjort sitt yttersta för att min syster och jag ska få ett så bra liv som möjligt. Jag vill såklart ge tillbaka så mycket jag bara kan till dem. Att rösta klokt är det minsta jag kan göra.

I mitt Sverige sätter jag mina barn i främsta rummet. De där två individerna som jag sätter främst och slåss starkast för. De där två som gör att jag ryter ifrån och vill ge det bästa. Milton var bebis när vi förra gången röstade (första gången vi fick chans att rösta!) och denna gång går vi till val med två barn. Två individer som vi vill ge det finaste vi kan, ett väl fungerande Sverige.

På söndag går jag till val och ser till mina åsikter ovan och röstar utifrån det. Jag hoppas innerligt att fler gör det.

Kvalitetstid med storbarnet härom kvällen. Marcus skulle iväg med Alba till ett vildsvinshägn så vi andra hängde på. Dante sov sig igenom det, men vi andra två roade oss med att plocka blommor, kasta stenar, titta på Alba och vildsvinen och prata. Och tänk så viktigt. Att låta den där fyraåringens mun prata om allt möjligt utan att avbrytas, vilket annars är vanligt för att andra ska få chans att prata. Att låta honom slippa konkurrensen om uppmärksamheten och att bara hänge mig åt honom. Vi hade det SÅ mysigt tillsammans och jag insåg där och då att det skulle vi behöva göra oftare, han och jag. Min fantastiska Milton. 

 

 

För det är ju verkligen härligt. Att få spendera tid med mina barn. Inte alltid, men väldigt ofta. Och det är just vid sådana här tillfällen, som den där kvällen i vildsvinshägnet, som jag tänker lite extra på min fina vän och hennes dotter. Att de aldrig får göra detta tillsammans. Att J aldrig får se sin dotter växa upp, aldrig ha de där samtalsämnena en sensommarkväll. Sitta nära varandra och prata om blommor, stenar, kompisar och en hel massa annat. Då känner jag mig fruktansvärt ledsen över situationen, över det de missar. Och tacksam över det jag har här och nu. Båda känslorna blir så påtagliga och lika starka. Den där saliga blandningen som utspelar sig i min kropp, som får magen att knyta sig och hjärtat att slå ett extra slag på en och samma gång.

Livet är så skört och snabbt kan livet omkullkastas. Därför känns kvällar som denna extra viktig, för imorgon kan det vara för sent.

Kram

Idag har varit en otroligt tung dag. Begravning. Att vara med och begrava en bästa vän. Det är så fel det bara kan bli. Idag har jag inte orkat med något annat än att sätta ena foten framför den andra. Allt annat har känts för mycket.

Det enda positiva idag var mina tunna svarta strumpbyxor. Ja inte just dem, men Miltons härliga reaktion då han nog aldrig har sett mig i sådana tunna innan och uttryckte "Mamma, jag älskar dig när du har sådana på dig". Härliga älskade barn.

Så i eftermiddag har jag mysit med barnen och berättat för Milton vad begravning är för något. Sedan har jag sovit. Kvällen har spenderats med en bebis på bröstet och jag har inte gjort annat än luktat på honom och hållit om.

Och såhär kommer kvällen få fortsätta ett tag till.

Kram, ta hand om er

Jag går med en ständig klump i magen just nu. Snart är det begravning. Nog det jobbigaste jag hittils i mitt liv, måste göra. Fruktansvärt och tårarna bränner ständigt i ögonvrån just nu. Nu har det liksom kommit ifatt mig, sådär på riktigt. Hon kommer inte tillbaka.

Och inte tröstar det mig ett endaste dugg, att jag säkert inte är den som mår värst över detta, vetskapen om att hennes familj säkert går med en ännu större klump i magen och en större sorg i hjärtat, än vad jag har, gör så otroligt ont och river i mig. Jag lider så med dem.

Ju närmare vi kommer begravningen, desto starkare känner jag att jag inte vill dit. Jag förstår inte hur jag ska hålla ihop och orka vara där. Samtidigt vill jag dit, kommer gå dit hur jobbigt det än må vara. Jag känner att jag måste vara där.

 

Jag är så tacksam över pojkarna här hemma. Så fort de är vakna och jag är med dem, så är allt som vanligt för mig, jag får ett andrum, ett hål i sorgen och kan vara som jag ska vara, jag glömmer liksom bort sorgen. Det är så skönt. Jag hoppas så att hennes familj får chans till samma avbrott i sorgen ibland.

Men just nu, såhär på kvällen. Milton sover och Dante sover. Marcus är fortfarande uppe hos Milton. Jag sitter själv i soffan och klumpen i magen är större än någonsin. Sorgen river stora hål i hjärtat och vetskapen om att jag aldrig mer kommer få se min vän.

 

Nu vaknade mitt yngste barn. Till min stora lycka, lite chans att rensa tankarna och få det där andrummet en stund. Och så kom Marcus ner, min klippa i livet. Men så är det ju så, när jag sitter där med mina barn på ett eller annat vis, vare sig Dante skriker hysteriskt, Milton är nosig och otrevlig eller om Dante sover tryggt på mitt bröst, Milton säger de mest fina sakerna och vi har mysigt samtidigt som vi spelar spel eller ritar tillsammans. När jag känner den där enorma tröttheten i att vara förälder eller när jag känner det där enorma lyckoruset i att vara förälder. Då slår det mig. Detta kommer min vän aldrig mer få uppleva.

Samtidigt som jag känner den där enorma tacksamheten i att vara förälder slår en våg av sorg in i min kropp, aldrig någonsin kommer min vän få uppleva den där enorma tröttheten, stoltheten, glädjen, uppgivenheten och alla andra känslor som jag varje dag får uppleva med mina barn. Där är så mycket hon aldrig kommer få uppleva med sitt lilla barn, som jag många gånger har tagit för givet att få uppleva.

 

Det är inte bara hon och hennes familj som drabbats, det händer ju varje dag för familjer. Cancer och andra sjukdomar är förjävliga. Ingen ska behöva uppleva det jag, eller framför allt de närmast anhöriga, tvingas gå igenom. Det är inte rätt. Livet är inte rättvist. Allt händer inte av en anledning.

Den lycka jag känner över att nu ha fått ytterligare ett friskt och fantastiskt barn är verkligen fantastisk. Men mitt i allt detta bär jag nu en otrolig sorg över att ha förlorat en nära vän. Det är så mycket blandade känslor som rör sig i min kropp, att de många gånger nästan inte känns hanterbara. Å ena sidan är jag så otroligt tacksam över livet och vad det gett mig hittills. Å andra sidan känner jag en enorm bitterhet gentemot livet och vad jag nu förlorat, vad hennes närmaste har förlorat. Livet är inte rättvist och inget alls kan rättfärdiga detta. Allt händer inte av en anledning, helt enkelt.

Den 31 juli var fram till i år ett datum av bara lycka. Det datumet jag fick hem min älskade Armani, min första egna häst. Nu är datumet för alltid nersvärtat och förstört. Det datumet då jag förlorade en bästa vän. 

Vi har ju en hel del att få färdigt innan fredag, men nu kan vi bocka av bilen från den listan; tvättad, städad och babyskyddet är på plats, woohooo!

I eftermiddags åkte Milton med farmor och farfar till husvagnen. Jag var tvungen att krama och pussa på honom ungefär hur många gånger som helst innan han åkte och halvtimmen innan de kom satt jag mest och klappade på honom och tittade på honom. Alltså jag har ju varit borta från honom såhär många dagar förr, men nu känns det helt klart lite speciellt. Och OJ vad jag saknade honom direkt när han åkt.

Denna älskade fyraåring. Tänk, nästa gång vi ses har han äntligen blivit Storebror!

Men nu ikväll handlade vi hem kinamat och tittade på förra veckans Sommar med Ernst. Efteråt tog jag en filt och min bok, gick ut på däcket (<--- som är helt på plats igen!!) och satte mig i en solstol. Katten ligger i en annan stol, lillhunden innanför altandörren på en filt och storhunden njuter nu av vädret här ute på däcket. Detta är att ladda batterier efter en varm och intensiv dag och inför det som komma skall. Jag älskar sommarkvällar!

Nu ska jag återgå till min bok, innan vi om en stund ska ta hundarna på en promenad. Gäller att passa på såhär på kvällskvisten när vädret är humant. Och det är väl också att ladda batterierna; gå med en person jag tycker så galet mycket om, med vars en fyrbening. Hans fyrbening i koppel som han håller i. Min älskade lilla fyrbening ständigt lös. Härligt!

Kram!!

Alltså jag kan inte förstå att vi, om två veckor, har två barn. Det är så ofattbart. Kanske är det mer ofattbart eftersom vi har ett datum att gå efter, det blir liksom mer... Hur ska jag förklara det... Konkret kanske?

Eller så beror det inte alls på det, vem vet?

I vilket fall som helst så känns det mycket mer ofattbart denna gång, undrar varför? Kanske för att vi vet vad vi har framför oss. Jag ser bara Milton framför mig och allt vi har fått uppleva, genom honom och tack vare honom. Det känns liksom ofattbart att vi ska få göra det en gång till. Att vi ska få ett barn till som inte kommer vara Milton; inte se ut som honom, ha en egen personlighet och vara en egen person. Ett barn till som kommer älskas lika mycket som vårt första Snöre. Det känns konstigt. Men självklart ändå, på något vis.

 

Idag (ja eller igår nu då, alltså fredag) är ett datum vi alla räknat ner till; Marcus går på semester. Detta innebär då alltså två veckor kvar till snittets datum. Det innebär också en del praktiska och roliga saker, sådant som en soon-to-be-förälder älskar. Eller ja, i alla fall jag. Koka nappar och ersättningsflaskor (med tanke på tidigare erfarenhet av amning så räknar jag inte med att det ska fungera denna gång heller), pyssla färdigt med vagnen, ta upp spjälsängen och bädda den (som säkert ändå inte kommer användas första tiden ändå, med tanke på vagga, men den kan ju stå här nere och vara fin i alla fall), ta fram babyskyddet och installera det i bilen, packa BB-väskan, köpa nytt minneskort till kameran och se till så att kamerabatteriet är laddat. Och framför allt, njuta av ledighet och semester och sommarlov med Milton nu under två veckor, innan allt vänds upp och ner. För det gör det ju, oavsett hur väl vi förbereder oss. Men som vi längtar!

Vad jag är tacksam över mycket. Mest över livet och det liv jag berikas med och får chans att leva. Så mycket som för mig och många andra är en självklarhet, kan snabbt vändas och ställa livet på sin spets.

Livet alltså, något att inte ta som en självklarhet. Att ta vara på livet, se det positiva i livet och skapa drömmar som går att uppfylla.

Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag har ett friskt barn, ett till påväg och som förhoppningsvis får må lika bra som sin storebror.

Marcus och jag mår bra och har det bra tillsammans. Ett sammansvetsat team liksom. Vi bor bra, klarar oss ganska väl ekonomiskt och har möjlighet att leva så som vi vill.

Vi är lyckliga. Tänk om alla fick chans att känna och må som vi. Eller rättare sagt, att alla får chans att känna och må så som de vill.

Japp. Massor att vara tacksam över just idag, inatt. Jag hoppas så innerligt att vi alltid får känna så. Det är ingen självklarhet.

Älskade de där på bilden ovan. Vad jag är lycklig av att ha er i mitt liv. Och tacksam. Så tacksam att jag får dela mitt liv med er.

Idag mina vänner, har Marcus och jag varit förlovade i 10 år! Hur gick det till?!

För 10 år sedan, en midsommaraftonskväll, stod två 17 år unga snorvalpar och bytte ringar, hahaha.. Fint på ett sätt. Och lite löjligt på ett annat. Men mest sött. Så unga och naiva vi var. Unga är vi väl fortfarande, dock 10 år äldre och betydligt mindre naiva.

10 år gör mycket. Då gick vi på gymnasiet, bodde hemma och bara var.

Nu står vi här, med ett hus, två hundar, två hästar, en katt, en med fast anställning och en med ett företag. Och det finaste av allt, ett barn och snart ett till. 10 år gör verkligen mycket.

Det känns ändå inte som att vi har hunnit med speciellt mycket på dessa 10 åren, men när jag skriver ner det såhär, om de största sakerna vi ändå har gjort, så har vi hunnit med en del.

 

Vi har hunnit med student och examen, tre lägenheter och sedan flytt till hus. Vi köpte vår lilla Yda, som någonstans ändå blev starten på vår familj - tänk att hon blir 7 år i höst. Vi har jobbat, sparat pengar, slösat pengar, levt gott och levt betydligt mer fattigt vissa perioder. Jag har hunnit med tre år av studier och en del jobb både före, under och efter studier. Drygt ett år av föräldraledighet drog jag till med där mitt i allt också.

Marcus har hunnit med ett antal jobb efter studenten, en jägarexamen och så lite pappledighet. Nu har han ju äntligen landat i ett jobb som är så mycket han, där han nog kommer bli kvar länge till och trivs så himla bra. Det värmer gott att se honom så nöjd över en arbetssituation.

 

Sedan vi fick Milton, har vi varit dåliga på att unna oss saker på egen hand, utan barn. Inte så konstigt, alltid vill vi ha vårt barn med oss i stort sett. Ibland gör jag saker, ibland Marcu soch den andre är hemma. Vid ett fåtal gånger har vi gjort saker tillsammans vi två, helt utan barn. Det är vi värda liksom, efter allt vad föräldraskap innebär. Snart står vi med en bebis på nytt och samma sak kommer upprepa sig under en period. Därför passar vi på nu, att unna oss saker tillsammans. Ullared härom veckan, en heldag på tu man hand liksom. SÅ värt hur mycket som helst. Barnvakt ett dygn för några veckor sedan, då vi passade på att gå ut och äta, bara vi.

Idag tänker vi unna oss en lunch ihop, för att vi kan liksom. Och om ett par veckor blir det ett helt barnfritt dygn, med vänner på ett spa. Bara få chans att njuta och vila upp oss inför det som komma skall. Att få chans att rå om varandra och bara vara. Just det kommer vi leva länge på, tänka tillbaka på när allt är upp och ner med två barn, få en vardag att gå ihop, djur som ska få sin kärlek och ett hus som behöver en viss omvårdnad.

 

Om ytterligare 10 år sitter vi kanske här, med vårt yngsta barn som då är 10 år, vårt äldsta som är tonåring (HJÄLP!!) och ser tillbaka på dessa fantastiska 10 åren. Åren går så himla fort, så snart är vi där, vare sig vi vill eller inte.

Han är bra fin, min Marcus.

Kram!

Alltså, det absolut jobbigaste med att vara gravid är värmen i kroppen som infinner sig varje kväll. Jag hatar det. Det kryper i kroppen, bränner i fötterna och allt är varmt, varmt, varmt. Ingen får sitta nära mer än en väldigt liten stund, sedan måste jag ha luft omkring mig. Jag vill helst inte sitta nära mig själv!

Men nu när jag varit sjuk har den där vanliga gamla känslan infunnit sig, när jag är småfrusen varje kväll och precis tvärt emot den där gravidvärmen - aaaaaaaahh... Jag älskar det! Detta gör att jag nästan (bara nästan) kan tänka mig att vara förkyld resten av graviditeten ;)

 

Igår satt jag uppkrupen i fåtöljen med en luddig filt bak ryggen och njöt. Upp hoppar Vilse, som alltid, och lade sig tillrätta i famnen. Underbart! Där får han gärna ligga, nu när jag är krasslig, då passar det helt fantastiskt bra. En varm spinnande katt, så njutningsfullt och avslappnande för oss båda. Så pass att vi slumrade till båda två en kort stund. Det är sövande.

 

Igår spenderade jag halva min dag med en fantastisk vän. Som jag har saknat henne.

Vi hade SÅ mycket att prata om; högt och lågt och det mesta mellan himmel och jord. Och en hel del bebisprat, eftersom vi ska ha vars en liten bebis precis i samma veva - hur fantastiskt är inte det? Ni kan ju bara tänka er hur mycket vi hade att prata om, kring det. Och jämförde magar var ju bara att glömma, jag är ungefär dubbelt så stor som henne, hahaha.. Om det ens räcker?! Undrar hur det kan bli så?

 

Men oj vad mysigt vi hade det, tiden bara sprang iväg och jag hade lätt kunnat bli sittande där den dubbla tiden, även om vi redan slagit ihjäl ett antal timmar ihop. Hoppas det inte dröjer lika länge tills nästa gång vi ses, jag längtar redan!

 

Tänk ändå vad viktigt det är med fina vänner. Jag har två sådana där, bästa vänner som jag pratar alldeles för sällan med, men när vi väl ses så är det so att tiden stått still, som att det var igår vi sågs. Det är exakt så vänskap ska vara. Vänskap ska inte vara påtvingat eller styras av dåligt samvete. Vi hörs när vi hörs och då hörs vi ordentligt eller bara genom ett sms eller två. Det spelar liksom ingen roll. Båda vännerna finns ständigt i mitt bakhuvud och hjärta, jag tänker på dem varje dag. Jag saknar dem ibland, men vet ju var jag har dem. Därför känns det helt okej, att vi inte hörs så ofta som vi gjorde tidigare, vi vet liksom ändå var vi har varandra.

 

 

Gårdagen kommer jag glädjas länge åt. Det var de bästa timmarna på länge. Tänk vad lite som krävs för att man ska må sådär riktigt bra; en vän, en frukost och en hel massa samtal. När jag tänker efter så är det givetvis inte så lite, jag menar att det behöver inte vara så förbestämt, välplanerat, festligt eller annat extraordinärt för att vissa dagar/timmar ska vara lite bättre än många andra.

 

Kram och hej

Nog om mig. Igår var det uteritt som stod på schemat med avslutningsfika efteråt - en härlig eftermiddag med andra ord :) Milton fick hästen Xaga som är en riktig klocka = Milton kunde rida själv större delen av rundan utom i traven då jag sprang bredvid (flåsande som under sista kvarten av ett maratonlopp ungefär, nu börjar denna kropp säga ifrån ordentligt, haha.. Jag svettades på sådana ställen där jag aldrig trodde det gick att svettas, helt galet!).

Såhär fint var ekipaget iallafall igår. Milton på Xaga :)

Nu ska vi gå och sova (vi och vi.. Milton iallafall). Kram på er!

Igår kväll började jag äntligen att tvätta bebiskläder som Milton hade. Vi hade mest könsneutralt till honom, nästan enbart när jag tänker efter, så oavsett kön på bebisen så kvittar just en sådan löjlig detalj som färger på kläder.

 

I alla fall, bebiskläder tvättades och jag blev helt nostalgisk. Har min idag store kille varit SÅHÄR liten?! Kan ni förstå det? Att det går så fort. Milton är ju en stor fyraåring, snarare som en femåring. Och tänk då att vi snart ska ha en så liten till! Det är svårt att greppa, för i mina ögon är Milton fortfarande ganska liten.

 

Av två anledningar.

Att inte fler än hälften av vår bys invånare tog sig i kragen och röstade igår. Här bor vi i ett fullt demokratiskt land där vi har otroliga rättigheter och så använder människor det SÅ otroligt fel. Alla kan påverka tillsammans, men var och en kan inte påverka själv.

Genom att inte rösta, bidrar ni till att partier som SD får fler mandat och mer att säga till om.

 

Andra anledningen då. Jo, det här: