Tvåbarnschocken och lite andra barntankar

Läste en annan blogg som tog upp ämnet tvåbarnschocken och hur det var för henne. Det fick mig att fundera på hur det var för mig. Jag kan inte skriva för oss, för det är väldigt olika och Marcus drabbades ändå av någon form av tvåbarnskris, det gjorde inte jag.
 
Jag var smått livrädd över hur det skulle bli, med en bebis i huset. Plus n fyraåring. Pluss mitt företag. Ja alltså jag var rätt nervös. För med Milton drabbades jag av en enorm förstabarnschock. Den omställningen alltså. Från inget barn, till ett kolikbarn. Det var verkligen skitjobbigt.
Jag var således rätt skitnervös inför barn nummer två.
 
Men det hände ju inte?! Alltså tvåbarnschocken uteblev och det är något jag fortfarande väntar på. Allt fungerade så himla bra redan från början. Milton med jordens tålamod som storebror och aldrig har klagat över att få vänta ifall Dante ska äta, sova, få ny blöja och så vidare. Det har underlättat massor tror jag.
Och så Dante, jordens goaste bebbe som för det mesta är rätt nöjd och go. Sömnbrist deluxe har jag "lidit" av första halvåret. Fast egentligen led jag enormt mycket mer med Milton, än av sömnbristen denna gång. Jag var nog mer inställd nu på vad som komma skulle, tror jag. Jag har aldrig sovit så lite i mitt liv som jag gör nu och ändå är jag väldigt lite trött på dagarna. Konstigt egentligen.
 
Milton har verkligen lärt mig att bli förälder. Jag kan ha lite dåligt samvete över att jag är en bättre mamma idag, än vad jag var för fyra år sedan. Inte för att jag egentligen var en dålig mamma, men med fyra års erfarenhet i bagaget har jag såklart utvecklats i min roll och blivit en tryggare och bättre förälder.
 
De där två miniorerna, så himla fina och två så olika individer.
 
 
Innan Dante föddes hävdade jag bestämt att jag absolut inte är en "bebismamma", utan tycker det är lite roligare efter det första året. Men efter dessa snart sju månaderna (hjälp!?) har jag verkligen ändrat inställning till det. Jag har älskat att ha en liten bebbe i huset. Han är så go och varm och glad och härlig och hänger liksom med på typ allt vi gör och bara är.
Jag har ju känt mig rätt snuvad på denna föräldraledighet då jag har jobbat en hel del samtidigt (även om det fungerat bättre än vad jag någonsin kunde ana att det skulle göra) och lämnar snart över på heltid till Marcus. Det känns sådär och inte få vara hemma mer. Nu börjar det verkligen kännas, att jag snart kommer missa massor av tid med barnen. Missförstå mig rätt, det ska på ett annat vis bli jättekul (och skönt!) att få komma iväg och jobba.
 
På måndag har jag bara en vecka kvar hemma med min älskade pojkar. Ja, det låter som att jag ska vara ifrån dem dygnet runt i tid och evighet och det är ju lite så det känns ;) Nästa vecka ska jag verkligen ta vara på tiden med barnen, framför allt med Dante då detta ändå är "hans" ledighet och hans första år. Och åh vad jag kommer sakna det. På grund av att denna förälraledighet blev så kort för mig och tack vare att Dante är den enklaste bebisen jag kunde få, så skulle jag nästan kunna tänka mig ett barn till, någon gång i framtiden. DET skulle jag aldrig sagt tidigare, två barn var verkligen min smärtgräns. Och det är vi egentligen helt överens om, två barn är ju perfekt för oss. Och jag är kanske tillbaka i de tankarna om ett par år, att två barn är helt perfekt. Det återstår att se. Men nu, just nu i tiden, skulle jag absolut kunnat tänka mig ett litet knyte till.
 
Jag är så galet förälskad i mina två barn. De är så perfekta och bäst på alla vis. Det är så himla jobbigt och enkelt på samma gång, att vara förälder är underbart och påfrestande. Att vara tvåbarnsförälder är för mig ingen skillnad, det har inte varit svårare med två än det var med ett barn.
En veckas ledighet kvar och jag ska verkligen göra det bästa jag kan, av den, tillsammans med mina småpojkar.

Kram


Kommentarer
Malin

Vilket härligt inlägg!
Jag känner just nu som du kände innan att bebistiden inte riktigt är min grej, och har lite smått ångest över hur det skulle bli med två barn (även om tanken på nr 2 inte finns ännu ;) )
Men skönt att höra att du inte upplevde någon tvåbarnschock, och vad skönt för er att Dante slapp kolik!

Svar: Två barn är verkligen helt fantastiskt. Det bästa som finns! Anledningen till att det är så enkelt för mig är tre anledningar: 1. Ingen kolik. 2. Milton var fyra år när Dante föddes och därmed en stor förståelse. 3. Dante är enkel och nöjd typ alltid. Hoppas ni slipper kolik när det väl är dags för syskon, ni hade väl också er beskärda del med första... Kram kompis!
Fanny Lindborg

2015-02-23 @ 13:14:09
URL: http://malinnor.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0