Alltså jag kan inte förstå att vi, om två veckor, har två barn. Det är så ofattbart. Kanske är det mer ofattbart eftersom vi har ett datum att gå efter, det blir liksom mer... Hur ska jag förklara det... Konkret kanske?

Eller så beror det inte alls på det, vem vet?

I vilket fall som helst så känns det mycket mer ofattbart denna gång, undrar varför? Kanske för att vi vet vad vi har framför oss. Jag ser bara Milton framför mig och allt vi har fått uppleva, genom honom och tack vare honom. Det känns liksom ofattbart att vi ska få göra det en gång till. Att vi ska få ett barn till som inte kommer vara Milton; inte se ut som honom, ha en egen personlighet och vara en egen person. Ett barn till som kommer älskas lika mycket som vårt första Snöre. Det känns konstigt. Men självklart ändå, på något vis.

 

Idag (ja eller igår nu då, alltså fredag) är ett datum vi alla räknat ner till; Marcus går på semester. Detta innebär då alltså två veckor kvar till snittets datum. Det innebär också en del praktiska och roliga saker, sådant som en soon-to-be-förälder älskar. Eller ja, i alla fall jag. Koka nappar och ersättningsflaskor (med tanke på tidigare erfarenhet av amning så räknar jag inte med att det ska fungera denna gång heller), pyssla färdigt med vagnen, ta upp spjälsängen och bädda den (som säkert ändå inte kommer användas första tiden ändå, med tanke på vagga, men den kan ju stå här nere och vara fin i alla fall), ta fram babyskyddet och installera det i bilen, packa BB-väskan, köpa nytt minneskort till kameran och se till så att kamerabatteriet är laddat. Och framför allt, njuta av ledighet och semester och sommarlov med Milton nu under två veckor, innan allt vänds upp och ner. För det gör det ju, oavsett hur väl vi förbereder oss. Men som vi längtar!