För en vecka sedan förlorade jag en av mina närmsta vänner. Hon förlorade sin kamp mot cancern, efter många års kämpande. Livet är så brutalt orättvist och jag kan inte ens sätta ord på mina känslor. Livet är fördjävligt många gånger, helt enkelt. Jag förlorade en vän. Föräldrar förlorade en dotter. En man förlorade sin fru. En dotter förlorade sin mamma.
Att få beskedet att hon inte lever längre, vetskapen om att vi aldrig mer kommer ses eller höras av. Saknaden är obeskrivlig. Jag känner så otroligt starkt för hennes man, hennes lilla dotter, hennes föräldrar, hennes syster. Jag önskar så att där fanns något jag kunde göra för att lindra deras smärta. Men det finns det inte. Inte ens tiden läker detta sår.
Den lycka jag känner över att nu ha fått ytterligare ett friskt och fantastiskt barn är verkligen fantastisk. Men mitt i allt detta bär jag nu en otrolig sorg över att ha förlorat en nära vän. Det är så mycket blandade känslor som rör sig i min kropp, att de många gånger nästan inte känns hanterbara. Å ena sidan är jag så otroligt tacksam över livet och vad det gett mig hittills. Å andra sidan känner jag en enorm bitterhet gentemot livet och vad jag nu förlorat, vad hennes närmaste har förlorat. Livet är inte rättvist och inget alls kan rättfärdiga detta. Allt händer inte av en anledning, helt enkelt.
Den 31 juli var fram till i år ett datum av bara lycka. Det datumet jag fick hem min älskade Armani, min första egna häst. Nu är datumet för alltid nersvärtat och förstört. Det datumet då jag förlorade en bästa vän.