Kvalitetstid med storbarnet härom kvällen. Marcus skulle iväg med Alba till ett vildsvinshägn så vi andra hängde på. Dante sov sig igenom det, men vi andra två roade oss med att plocka blommor, kasta stenar, titta på Alba och vildsvinen och prata. Och tänk så viktigt. Att låta den där fyraåringens mun prata om allt möjligt utan att avbrytas, vilket annars är vanligt för att andra ska få chans att prata. Att låta honom slippa konkurrensen om uppmärksamheten och att bara hänge mig åt honom. Vi hade det SÅ mysigt tillsammans och jag insåg där och då att det skulle vi behöva göra oftare, han och jag. Min fantastiska Milton. 

 

 

För det är ju verkligen härligt. Att få spendera tid med mina barn. Inte alltid, men väldigt ofta. Och det är just vid sådana här tillfällen, som den där kvällen i vildsvinshägnet, som jag tänker lite extra på min fina vän och hennes dotter. Att de aldrig får göra detta tillsammans. Att J aldrig får se sin dotter växa upp, aldrig ha de där samtalsämnena en sensommarkväll. Sitta nära varandra och prata om blommor, stenar, kompisar och en hel massa annat. Då känner jag mig fruktansvärt ledsen över situationen, över det de missar. Och tacksam över det jag har här och nu. Båda känslorna blir så påtagliga och lika starka. Den där saliga blandningen som utspelar sig i min kropp, som får magen att knyta sig och hjärtat att slå ett extra slag på en och samma gång.

Livet är så skört och snabbt kan livet omkullkastas. Därför känns kvällar som denna extra viktig, för imorgon kan det vara för sent.

Kram