Att inte ha mycket att skriva, när orden inte räcker till.
Jag går med en ständig klump i magen just nu. Snart är det begravning. Nog det jobbigaste jag hittils i mitt liv, måste göra. Fruktansvärt och tårarna bränner ständigt i ögonvrån just nu. Nu har det liksom kommit ifatt mig, sådär på riktigt. Hon kommer inte tillbaka.
Och inte tröstar det mig ett endaste dugg, att jag säkert inte är den som mår värst över detta, vetskapen om att hennes familj säkert går med en ännu större klump i magen och en större sorg i hjärtat, än vad jag har, gör så otroligt ont och river i mig. Jag lider så med dem.
Ju närmare vi kommer begravningen, desto starkare känner jag att jag inte vill dit. Jag förstår inte hur jag ska hålla ihop och orka vara där. Samtidigt vill jag dit, kommer gå dit hur jobbigt det än må vara. Jag känner att jag måste vara där.
Jag är så tacksam över pojkarna här hemma. Så fort de är vakna och jag är med dem, så är allt som vanligt för mig, jag får ett andrum, ett hål i sorgen och kan vara som jag ska vara, jag glömmer liksom bort sorgen. Det är så skönt. Jag hoppas så att hennes familj får chans till samma avbrott i sorgen ibland.
Men just nu, såhär på kvällen. Milton sover och Dante sover. Marcus är fortfarande uppe hos Milton. Jag sitter själv i soffan och klumpen i magen är större än någonsin. Sorgen river stora hål i hjärtat och vetskapen om att jag aldrig mer kommer få se min vän.
Nu vaknade mitt yngste barn. Till min stora lycka, lite chans att rensa tankarna och få det där andrummet en stund. Och så kom Marcus ner, min klippa i livet. Men så är det ju så, när jag sitter där med mina barn på ett eller annat vis, vare sig Dante skriker hysteriskt, Milton är nosig och otrevlig eller om Dante sover tryggt på mitt bröst, Milton säger de mest fina sakerna och vi har mysigt samtidigt som vi spelar spel eller ritar tillsammans. När jag känner den där enorma tröttheten i att vara förälder eller när jag känner det där enorma lyckoruset i att vara förälder. Då slår det mig. Detta kommer min vän aldrig mer få uppleva.
Samtidigt som jag känner den där enorma tacksamheten i att vara förälder slår en våg av sorg in i min kropp, aldrig någonsin kommer min vän få uppleva den där enorma tröttheten, stoltheten, glädjen, uppgivenheten och alla andra känslor som jag varje dag får uppleva med mina barn. Där är så mycket hon aldrig kommer få uppleva med sitt lilla barn, som jag många gånger har tagit för givet att få uppleva.
Det är inte bara hon och hennes familj som drabbats, det händer ju varje dag för familjer. Cancer och andra sjukdomar är förjävliga. Ingen ska behöva uppleva det jag, eller framför allt de närmast anhöriga, tvingas gå igenom. Det är inte rätt. Livet är inte rättvist. Allt händer inte av en anledning.
Kommentarer
Lina
Många kramar!
Emma
😢 tänker ofta på henne och familjen, även om jag bara kände henne genom jobbet. Allt är så orättvist, att denna sjukdom ska få bestämma är hemskt.. Tänker på dig och familjen ❤️ kram
Anonym
Usch Fanny<3 Misstänkte vem det handlade om när du skrev ditt första inlägg om detta, men visste inte säkert förrän för några dagar sedan. Någon dag där emellan såg jag hennes mamma, med ett litet barn i famnen - och fick ont i magen... Det här är inte rättvist någonstans. Lider med er alla!! Stor kram till dig Fanny!
Trackback
