Vi var ju på bröllop för ett par veckor sedan. Det var f.a.n.t.a.s.t.i.s.k.t på alla vis och de tu var de vackraste en kan tänka sig, Johanna såg ut som en dröm!

Att ha gångavstånd för en ettåring, ut till hästhagen är ju fantastiskt. Ja även för oss andra. Men gångavstånd för en ettåring betyder ju att vi verkligen har nära ut till hästarna. Och det är ju givetvis underbart.

Den där känslan i kroppen när dagen varit omtumlande, händelserik, spännande och utöver det vanliga. Den känslan sitter i kroppen nu. Åh vilken dag, älskar den! Nu gick det förvisso över till en superhuvudvärk, ont i magen och illamående. Men fjärilarna i magen och planerandet i huvudet inför framtiden tar liksom över och, trots att jag nu blev lite sängliggandes, livet känns himla bra!

Sista natten och imorgon natt kommer Marcus äntligen hem!
Barnen är ändå rätt härliga ihop. Antingen leker dem...

Jag är gräsänka för tillfället. Det suger. Det gör verkligen det. Och då gäller det att vara lite finurlig och komma på smarta lösningar vid vissa situationer. Väldigt legitimt tycker jag nog.

Alltså efter förra inlägget om betydligt viktigare saker, så kommer här ett, i jämförelse, mindre viktigt. Vi har det så bra, i jämförelse med många andra familjer i världen.

Alltså detta går inte längre. Flera dagar har jag kommit på mig själv att det svider i magen och gråten finns i halsen. Barn dör. Det håller inte längre. Jag läser så otroligt många vidriga saker i sociala medier just nu och det värsta av allt är att se alla dessa barn som flyr ofattbara katastrofer, sådant som "vi" (vi inom citationstecken, för vet ni? Det finns inget vi. Punkt.) inte kan sätta oss in i. Vissa verkar kunna det mindre än andra, får jag en känsla av.

Ibland lyckas en, att få till en sådan där fin klädmatchning med en färg jag egentligen inte tycker riktigt om.

Jaha ja, nu börjar det. VAB, vård av barn. Dante och jag är vansinnigt förkylda och jag har dessutom dragit på mig en urinvägsinfektion så det föll sig naturligt att jag var den som blev hemma. Så är det, inget att göra liksom. Och oavsett det dåliga samvetet gentemot jobbet, så är det himla mysigt att vara hemma med barnen.

Idag var det sista dagen för inskolningen. Så sorgligt på ett vis. Att han redan är så stor och helt färdig med inskolningen. Min lille Sparv.

Idag hängde mina småkillar och jag vid sjön. Eller ja, vid bäcken. Jag känner mig så hemma där och har så mycket minnen från där. Jag lekte där som barn. Jag har hängt där som tonåring. Jag har firat Valborg där. Jag har promenerat med alla mina hundar där vid den där sjön och bäcken. Jag är uppväxt så nära där att jag varit där i tid och otid. Stället betyder massor, helt enkelt.
Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.

Idag körde vi ett snabbt gästspel på Skånes Djurpark. Med betoning på snabbt, haha.. Vi trodde att de hade öppet längre än vad de hade och av djuren hann vi helt enkelt med getterna ;) Men vi hann också med att bada lite, äta korv och glass och ha det sådär himla mysigt och intensivt som det blir med två mammor, en pappa (Marcus jobbade ju och uteblev därför) en femåring och sedan tre barn under två år.

Uppdatering angående inskolningen: Att skola in barn nummer två går som en dans. Han är verkligen så enkel, våran Sparv. Där är liksom inte mycket som bekymrar den lille.

...eller mål och mål. Målbild snarare. En sådan där sak som jag velat uppleva med Milton och nu var det dags, på riktigt. Världens bästa barn. Att få en rask promenad med Yda och han på cykel.
Jag förstår väl också att det kanske inte är så stort att få uppleva. Fast just de där målbilderna är så viktiga och stora att få uppleva. Vi tog en paus mitt under promenaden vid en lekplats där vi gungade, pratade om hur träd dricker vatten och om vem som kunde hoppa från gungan längst. Vikta saker, helt enkelt. Och när vi kom hem? Då åt vi hemmagjord isglass: mixade melon, delade jordgubbar och hela små bär. Alltså, helt vansinnigt gott! Och nyttigt!!
Kanske bästa kvällen på länge. Miltons och min kväll. Älskar det. Älskar Milton. Älskar livet. 

Ja alltså det började väldigt kaotiskt. Det måste jag säga. I förgår kväll 22,31 (tisdag kväll alltså) uppdagades det att vi skulle på spa onsdag-torsdag och inte torsdag-fredag. Ni förstår ju paniken då inget var packat till varken oss eller barn, husvakt och barnvakter var ordnade till FEL dygn. Ja nej, magsåren var inte långt borta, om vi säger så.


De åt och åt och åt... Där fanns väl att äta, antar jag, haha..

Alltså jag trivs så bra på mitt jobb. Jag gör verkligen det. Men det ÄR jobbigt att gå från hundra procent självstyrd i alla avseenden, till hundra procent fast på en arbetsplats. Det har verkligen sköljt över mig och nockat mig lite. Jag saknar mina barn och mitt hem så himla mycket om dagarna. Att Milton varje morgon frågar om jag verkligen måste till jobbet. Att stänga ytterdörren i ansiktet varje morgon på Dante, när han kommer farande i gåstolen. Ja, nej det är verkligen jobbigare än vad jag trodde, att vara anställd på bortaplan.

Alltså. Vilken helg. Vilket väder. Som vi har svettats och njutit, hahaha..

Igår spenderade vi kvällen i Sökvesborg och mest på Killebom, typ nästan det roligaste Milton vet tror jag.

Ja alltså. Vi blir inte helt friska här hemma och nu är det visst min tur. Snorig, ont i kroppen, i hals och bihålorna. Och kanske lite feber.

Idag är det förvisso Miltons dag eftersom det var hans kalas. Men det är även alla mammors dag. Och mammor är ju himla bra, så det är klart att det ska firas. Min mamma är iaf den bästa. Och jag är så glad att jag ser att jag ärvt många av hennes mamma-gener, att jag fostrats till att bli den jag är. Mycket är hennes förtjänst. För som hon ställt upp. Och alltid satt min syster och mig i första rummet. Jag märker att jag nu gör samma för mina barn. Värt allt i världen.