Älskar helg!
Helg med fint väder och tid för familjen. Oslagbart. Igår och idag har vi spenderat tiden utomhus mest. Igår blev det dessutom spontan-kväll med bästisar - underbart.
Idag har Miltons födelsedagspresent förberetts. Åh. Tänk att min förstfödde fyller sex år senare i veckan. Han och jag passade även på att dela ut födelsedagsinbjudningar idag. Någon är rätt laddad, minst sagt ;)
Men det bästa i helgen? Dessa två. Åh. Denna bild och detta ögonblick bär jag med mig. Två barn. Ett stall. Perfektion. Jag behöver inte mer än så.
Nu sängen. Godnatt!
Att njuta livet lite extra.
Lediga härliga torsdag. Inte en gång har jag tänkt på jobbet idag. Bara älskat livet lite mer än vanligt liksom.
Armani är dessutom en så otroligt snäll häst. Han skulle aldrig närma sig varken barnen eller smådjuren, utan håller sig liksom till sitt och myser av sällskapet på avstånd, av de andra.
Barnen och jag åt frukost och var utomhus redan vid 09 i morse. Första timmen spenderades mest ute i hagen; båda barnen, en häst, en hund och en katt. Den andra hunden satt utanför hagen tillsammans med mig. Att sitta där och titta på alla dessa familjemedlemmar får mig att känna mig helt komplett. Vad jag älskar dem allesammans. Just där och då njöt jag livet lite extra. Det är fantastiskt.
Armani är dessutom en så otroligt snäll häst. Han skulle aldrig närma sig varken barnen eller smådjuren, utan håller sig liksom till sitt och myser av sällskapet på avstånd, av de andra.
Annars har jag grävt rabatt idag också. Marcus har klippt och trimmat gräs. Vi har grillat korv och nu ikväll for Milton och jag iväg på utflykt tillsammans, bara vi två - så mysigt! Åkte och tittade på motorcyklar och åt glass. Vi missade morfar dessvärre, men sprang på min kusin, mitt kusinbarn och min faster och det var verkligen så roligt!
Och tänk va, attjag har ett så stort barn nu. Bara att få med telefon och plånbok, sedan är vi liksom good to go, han är mer som att hänga med en vän. Vi har så roligt tillsammans när vi är iväg.
Ett barn sover, dags för nästa! Kram!!
Att flytta en rabatt.
Ja alltså. Vilken skitjobb. Jag har grävt bort ungefär en tjugondel av grässvålen och är redan trött på det, haha.. Sedan ska det på med ny jord, växter ska flyttas och den gamla rabatten ska sättas igen och där ska sås gräs.
Så där satt jag och funderade över vad jag har gett mig in på:
Sedan lyfter jag blicken och ser ut över min älskade trädgård och vet precis varför. För att jag har en trädgård att pyssla i. För att jag har två fina hundar och en katt som håller mig sällskap och njuter av mitt påtande. För att jag har två fantastiska barn som leker så fint tillsammans och som älskar trädgården. Det är ju för dem jag gör det här. Och för mig, för att jag älskar att vara där ute.
När sedan båda barnen kommer bort, kryper upp i mitt knä och vi sitter där, med solen i ryggen. Jag luktar i deras nackar och sparar deras dofter långt in i hjärteroten och känner precis där och då den enorma lyckan i att då vara just deras mamma. Tänk att de där två är mina barn.
En som är mer vild än tam, som kan vara den häftigaste unge jag någonsin stött på. Barnet som nog tog flest steg av alla under gårdagens Valborgsfirande vid sjön. Som alltid äger, var han än är. Dante.
En med en enorm integritet. Som är sådär fantastisk som bara han kan vara. Som går att ha så härliga samtal med och som förstår så mycket. Som är klok som en bok och samtidigt bara ett litet barn. Min minior. Milton.
Att börja anlägga rabatt idag var inte helt illa pinkat ändå, trots allt. Vi har haft en SÅ fin dag, barnen och jag. Och Marcus, när han anslöt.
Utöver rabattbygge har vi ju hunnit med att tvätta och ta fram utemöbler och jag har tvättat bilen. Fler sådana här dagar, tack! Veckans väder verkar vara på vår sida dessutom, så det kan hända att det blir många timmar utomhus :)
Kram och godnatt!
Bilbyte och akuten-besök
Helgen har varit fin, förutom sjuka och snoriga barn. I fredags bytte vi in min bil, äntligen! Vi har kikat runt ett tag, men valet föll tillslut på en helt annan, som vi således hämtade hem i fredags. En Kia Sportage - äntligen en SUV igen, älskar det! Snygg som tusan och barnen sitter så himla bra i den, viktigast såklart. Så välkommen till familjen!
Inatt for Dante och jag in till akuten en vända. Stackaren var helt otröstbar och hade så ont i örat. Som väntat gör inte akuten något, mer än boostar med Alvedon, Ipren och näsdroppar. Och det var precis som att det var tillräckligt för idag har han varit helt sig själv igen, äntligen!
Min lille krigar-sparv. Gående i en sjukhuskorridor och charmar som vanligt alla han möter utan att ens behöva anstränga sig. Åh. Så älskad att det gör ont i magen på mig när jag tittar på honom. Ni vet känslan jag beskrivit många gånger förr: lyckan och sorgen, liksom.
Nu sover snart båda barnen, förhoppningsvis en bättre natt framför oss än de senaste bakom oss. Kram!
Life goals
Samma häst, olika barn. Ungefär lika gamla barn, häst som har åldrats lite mellan bilderna. Mina barn. Min häst. Åh! Life goals, ni vet.
Ni ser vilket barn som är vilket väl? Milton till vänster och Dante till höger. De där två världsbästa barnen. Det är fantastiskt.
Ni ser vilket barn som är vilket väl? Milton till vänster och Dante till höger. De där två världsbästa barnen. Det är fantastiskt.
Och det är ju så himla fint. Sådant som jag drömt om och nu får uppleva. Att hänga med mina barn, bland mina hästar. Det är fint och jag blir så himla lycklig.
Shoppat
Idag har Milton äntligen fått vårskor. Stackaren har ränt i kängor fram till nu, men nu var det dags. Lillebror sprang mest ärevarv i butikerna och älskade livet, som vanligt.
Storebror var mer seriös i sitt shoppande och har helt plötsligt lagt till med åsikter om vad han ska ha för skor. Suck, haha.. Det var väl dags nu, efter lugna är utan en enda åsikt. Vi medlade. Han köpte ett par skor, som han gillade bäst. Jag köpte snygg-skor till kalas, shopping-turer och sådär.
Pappa betalar, helt enkelt. Det var vi iallafall helt överens om ;)
Och kolla vad cool han är. Och stor. Bär påsarna själv, som om det är världens mest självklara sak i världen. Älskade storunge!
Nu sängen. Imorgon kalas!
Stor kram!!
Att ha gått med lite lättare steg.
I morse fick jag sovmorgon. Marcus tog varvet ut i stallet och ordnade frukost. Och så vaknade jag ett par timmar senare till eldlukt från kaminen, glada barn och frukosten framdukat. Lycka!
Milton propsade på en fika utomhus. Och så fick det bli, hur mysigt som helst! Till det drack vi te, bästa drycken när det är lite kallt.
...och har dem med sig vid provandet av ståbrädan. Han är så himla rolig, detta lilla barn. Vi har alltid så roligt med och åt honom. Har nog aldrig stött på ett roligare barn! Han är så cool!
Nu sover barnen och Marcus är iväg. Jag kom på mig själv att jag hetsåt mina popcorn innan. Här hemma vet man ju aldrig riktigt hur länge barnen sover, hahaha..
Jag svirade sedan om och tog mig ner till gymmet. Hög musik i öronen och ett tomt gym var rätt härligt.
Dagen har sedan spenderats mycket utomhus. Marcus åkte iväg, så barnen och jag började med en promenad till Ica. Milton fick sitta på en kudde på ståbrädan. Han blev lite handikappad tidigare idag, efter närkontakt med asfalten, stackaren. Och Dante? Alltid tändare i högsta hugg, helst två, haha..
Milton propsade på en fika utomhus. Och så fick det bli, hur mysigt som helst! Till det drack vi te, bästa drycken när det är lite kallt.
Som synes fick Sparven lägga ifrån sig den ena tändaren under fikan, haha..
För den som undrar. Jodå, han sover även med tändarna...
...och har dem med sig vid provandet av ståbrädan. Han är så himla rolig, detta lilla barn. Vi har alltid så roligt med och åt honom. Har nog aldrig stött på ett roligare barn! Han är så cool!
Nu sover barnen och Marcus är iväg. Jag kom på mig själv att jag hetsåt mina popcorn innan. Här hemma vet man ju aldrig riktigt hur länge barnen sover, hahaha..
Vi hörs, kram!
Måndagslista nr 276
Hejsan!
Idag är det måndag och jag är lite extra glad över att...
...helgen har varit topp! Sushi-kväll med min syster i lördags och frukosfika med kompisar igår och eftermiddagsfika med mina föräldrar och syster igår. Jag gillar att äta, helt enkelt ;)
...planerna är få, denna vecka. Himla skönt!
...Sparven han pratar mer och mer! Alltså han har pratat mycket (massor) innan, men inte så mycket ord som en förstår. Men nu så rasslar det till, så himla roligt! Och gulligt att jag nästan smäller av. Som när han pratar om "Mamla" och "Manen", alltså Malva och Armani. Förstå hur gulligt!
Eller "bappel" eller "balaban", alltså äpple och banan. Jag kan ju fortsätta hur länge som helst, men ni förstår vart jag vill komma. Glädjen och gulligheten över att vår Lillebror pratar på!
...mitt stora barn fick upp ögonen för filmen "Spirit" ikväll, så pass mycket att han till och med lade ifrån sig iPaden för att bara titta på film. Milton har alltid älskat djur och Spirit är ju dessutom så himla spännande. Vi sitter bänkade, helt enkelt. Älskar när vi två möts såhär i något vi båda verkligen älskar. Just djur har vi alltid kunnat mötas i, ett stort gemensamt intresse vi delar, han och jag. Och i slutet av filmen gråter vi både lite, för det är så fint och sorgligt.
...det snart är vår! Alltså åh! Nu blommar Snödropparna och Vintergäcken och jag blir så glad! Tänk att vi har hela våren och sommaren framför oss, underbart.
Nu ska vi snart ta med oss vår vakna Sparv (ovanligt va?!) och sova. Hoppas natten blir bättre än kvällen... Kram!
Att ha längtat galet mycket efter dethär.
Med våra barn är sömn liksom ingen självklarhet. Vi dras med våra stökiga barn varje natt och lider rätt ordentligt av sömnbrist. Jag vet att Marcus precis nu i skrivande stund toddar två vakna barn hemma i dubbelsängen.
Jag är SÅ tacksam över att vi trots allt nästan alltid är två, även om vi båda ibland (ofta!) kunde önska att någon annan bara tog våra barn ett par nätter i sträck så vi hade fått sooova. Men det händer ju aldrig.
Därför har jag längtat så oerhört mycket efter denna kväll. Jag ligget helt ensam i ett hotellrum i Stockholm. Och jag ska få sova ostört. Guld! Det är verkligen SÅ fantastiskt på alla möjliga vis!!
Tummen upp!
Det som trots allt drar ner det hela är ju just det, vetskapen om att mina barn är förkylda och att Marcus är själv med hela kalaset. Aja, inget att göra. Därför checkar jag ut nu och sover resten av natten - godnatt!
Dante 1,5 år.
Hej Dante!
Idag är du 18 månader gammal. Ett och ett halvt år. Och om jag tyckte tiden med Milton gick fort fram till samma ålder, så har tiden gått om möjligt ännu fortare med dig.
Dante. Du är det gladaste barn jag någonsin träffat tror jag, det finns än så länge inget eller ingen som kan göra dig ledsen. Precis som din storebror har du ett himla humör, när det inte går din väg, men du är aldrig långsint och snart är du glad igen.
Hela du lyser av livsglädje och energi - alltid! Du har alltid bus på gång och det bästa du vet är att klättra. För allt går att klättra på, det har du lärt oss.
Redan tidigt, när du först fick sitta i din gåstol, förstod vi att du var ett barn med mycket bus, energi och nyfikenhet. Det håller än så länge i sig. Vi visste att du skulle ge oss händerna fulla och så blev det.
Du pratar massor, men mest är det ett språk vi inte förstår. Mamma säger du jättemycket. Pappa också och "Milimi" som betyder Milton. "Balaban" betyder banan och sedan förstår vi när du pratar om hästarna, fåren (BÄÄÄÄ) och tända. Tända ja, allt ska tändas: ljusslingor, elden i kaminen, lampor, ficklampor och så vidare. Det är bland det bästa du vet, att se till att saker tänds.
Du är ett väldigt tryggt barn. Det finns ingen oro i dig och jag behöver aldrig oroa mig över dig och hur du känner eller mår, för du mår alltid bra. Det spelar liksom ingen roll. Du stövlar in i ett rum med femtio vuxna människor och börjar prata med dem på ditt vis. Du bara gör det liksom. Det är häftigt att se!
Du är alltid väldigt omtyckt. Alla tycker om dig, vuxna och barn. Det har vi fått bekräftat ett flertal gånger på olika vis. Och vi är inte förvånade - du charmar precis alla, bara genom att vara Du.
Du tycker om att vara utomhus och upptäcka olika saker. Hästarna tittar du på med skräckblandad förtjusning. Dessa stora djur vill du helst inte vara för nära, men tittar nyfiket på dem på avstånd. Du är inte så förtjust i leksaker än, förutom bilar och bollar. Men du går gärna igenom köksskåpen efter intressanta föremål.
Din enda "akilleshäl" är din bristande sömn. Du är verkligen urdålig på att sova. Det går förvisso bättre och bättre, det är vi alla tacksamma över. Att du är så härlig annars väger upp din dåliga nattsömn.
Mest av allt tycker du om din storebror. Roligast har ni när ni sitter mitt emot varandra vid matbordet. Milton tycker du är hysteriskt rolig jämt och du skrattar å andra sidan åt alla Miltons påhitt. Det är det bästa jag vet, att se er tillsammans och ha roligt ihop. Tänk att Milton fick just dig som Lillebror.
Aldrig trodde jag väl att det skulle gå att älska ett barn till, precis lika mycket som första. Men det gör det ju. Det blev så självklart på en gång, när jag först såg dig. Direkt älskade jag dig mer än allt annat. Det är en så fantastisk och omvälvande känsla.
Dante. Dig tittar jag fortfarande på varje dag med både glädje och lite sorg. Jag är så tacksam över dig och allt jag får uppleva med och genom dig. När jag tittar på dig väller tacksamheten över mig och jag ser det som Jennie aldrig fick uppleva med T. Den känslan har jag burit med mig sedan du var sex dagar gammal. Jag tror aldrig den kommer släppa. Jag är så otroligt lycklig över att få ha Milton och dig. Att jag får finnas här för er.
Ni tvingade mig in i en vardag, mitt i en avgrundslös sorg. För det är jag er alltid tacksam.
Dante, min älskade Sparv. Du är mitt allt. Tack för att du är just du, fortsätt med det. Alltid. Jag älskar dig!
2016-01-25
Finast
De där två pojkarna. Fantastiska.
Milton med sitt långa hår. Sina bruna ögon. Sin personlighet med de där djupa tankar och allvarliga uppsyn. Men också en fantastisk humor.
Och jo, på bilder som denna, kan till och med jag se att han är rätt lik mig.
Barnet jag alltid är lite mer beskyddande över och tänker lite extra på, vad det än gäller. Mitt älskade Snöre.
Och den där lillebroren. Min Sparv. Det härligaste barnet jag vet. Han med det ljusa håret och de blå ögonen. Han som ger skrattet ett ansikte.
Barnet som gärna kryper upp i knät och myser, men också är helvild och är överallt och ingenstans mest hela tiden. Jobbar i det tysta och garvar läppen av sig när en kommer på honom med bus.
Tryggheten bor i min Sparv, alltid. Finns inget som rår på honom.
De är fantastiska, de där två. Som individer och tillsammans. Båda med ett fruktansvärt humör. Vad jag älskar de där två. Störst av allt är kärleken.
Dagen efter Nyårsafton. Och lite Nyårsafton.
Många hade kanske en sen natt och känt sig rätt slitna idag. Tre av oss kramades på altandäcket i natt vid tolvslaget medan Dante sov och sedan rundade vi av och gick till sängs.
Vad vi åt senare på kvällen? Detta! Helt fantastiskt!!
Och till efterrätt ännu senare? Rosa vaniljpanakotta, haha.. Femåringen tyckte det var helfestligt! Jag gjorde även gröna isbitar kom jag på nu, men dessa glömdes bort.
Vad vi åt tidigare på kvällen? Detta! Hamburgare med tomtebloss, populärt!
Vad vi åt senare på kvällen? Detta! Helt fantastiskt!!
Och till efterrätt ännu senare? Rosa vaniljpanakotta, haha.. Femåringen tyckte det var helfestligt! Jag gjorde även gröna isbitar kom jag på nu, men dessa glömdes bort.
Idag då? Vi spenderade förmiddagen och en bot på eftermiddagen på leklandet i stan, tillsammans med andra småbarnsfamiljer, som också verkar ha haft ett lugnt nyårsfirande.
Barnen älskade det. Alltså, verkligen älskade det. Båda två!
Jag bjuder på denna bild, haha.. Älskar Miltons hår! Och Dantes stenansikte, hahaha.. Dör. Han skrattade så han kissade i blöjan tror jag, så fort vi kom ner. Inte i farten tydligen, som synes på bilden ;)
Jag dog visst av skratt jag också, det syns kanske på bilden däremot. Och höll ett krampaktigt tag i mitt yngste barn. Var väl rädd att han skulle glida ifrån mig av bara farten. Eller att jag skulle åka över honom, haha..
Så året började kanonbra för vår del, fantastiskt till och med!
Nu sängen. Är själv med barnen inatt och borde egentligen sova för längesedan, för någon sovmorgon lär det inte bli. Eller noll uppvak fram till morgonkvisten. Men vad gör väl det!
Godnatt :)
God Jul!
Från mig och mina killar önskar vi att ni alla, har haft en fröjdefull Julafton!
Själv har jag haft en intensiv, men härlig dag. Mellan varven har jag kramat mina barn och andats in deras doft. Tänkt på Jennie och många, många andra som, av olika anledningar, inte får chansen att göra det. Jag är otroligt tacksam över det jag har. Över att mina barn får chans att fira fantastiska högtider som jag tror de kommer kunna se tillbaka och glädjas över. De kan alltid känna sig trygga och vi har varandra. Det är värt allt.
Nu delar jag säng med en älskad femåring, som sover helt utslagen efter allt ståhej. Och det är härligt, att ha honom här nära mig. Han är tryggast här. Det är jag också.
Godnatt!
Att mötas av dubbla budskap vid matbordet.
Dante är just nu inne i en kasta-allt-period. Det är ju sådär roligt, för oss vuxna. Mindre roligt är det när barnet kastar mat som han tycker att han är färdig med. Vi försöker säga till honom på skarpen, för jag personligen är inte visare förtjust i att ha ostbitar i min tallrik med flingor.
Om han lyssnar? Verkligen inte. Han tittar istället på sin storebror som garvar läppen av sig och tycker det hela är helfestligt.
Han skrattar tillslut så pass mycket att han nästan gråter. Och då kan vi andra inte heller hålla oss för skratt längre.
För det där hjärtliga barnskrattet är ju så ljuvligt och smittar ända in i hjärteroten på oss andra.
Dante i sin tur skrattar också och drabbas av väldigt dubbla budskap. Å ena sidan skäller vi, å andra sidan skrattar vi. Det är tur att han alltid lever livet och inte tar mycket på allvar. Han kommer nog inte lida direkt av de där dubbla budskapen. Han slutar kanske kasta mat tids nog. Eller gör han det inte. Den som lever får se!
Ljuvliga småbarn! Han ser jämt oskyldig ut, fast han aldrig är det.
Att ha gjort en "början" och ett "slut".
Idag var det Lucia på barnens förskola. Jag älskar det. Det är det vackraste jag någonsin skådat. Att hela gänget avslutar Luciaframträdandet med Hasse Anderssons "Guld och gröna skogar" är ju bara helt genialiskt.
Idag var det Dantes första luciatåg. Det är ju så häftigt att det inte är klokt. Min lille Sparv som stjärngosse. Att han sedan levde livet där framme och även var en rymligsbenägen klåfingrig DJ var liksom pricken över i:et och SÅ Dante liksom.
Såhär såg han ut igår när vi provade ut outfiten. Enda gången struten satt på huvudet typ. Älskade unge!
Och Milton gjorde sitt sista Luciatåg på förskolan. Jag har varit lite "gråtig" i ett par dagar på grund av det. Jag kan inte riktigt ta in att han faktiskt ska sitta i publiken med mig nästa år.
Om jag tyckte det var en jobbig vetskap, att det är sista gången? Svar ja. Det var det där med traditioner och förändringar - jag är sjukt bra på traditioner, men har oerhört svårt för förändringar...
Han kan det där med luciatåg, vet hur en för sig och sådär. Och vet tydligen hur en läser en dikt med kompisar inför stor publik, för det brände han av på ett helt fantastiskt sätt. Mitt lilla, stora barn.
Och här. Bröderna brothers tillsammans. Världens finaste duo. Mina alldeles egna (nåja) minimänniskor.
Kram
Traditioner, traditioner, traditioner!
December är FULL av traditioner och jag ÄLSKAR det!! Det vet ni ju redan förvisso, men ja.
Lillebror då? Han kom bort en sväng såklart. En måste ju börja någonstans.
Igår betade vi av en av alla våra årliga traditioner - pepparkaksbaket. Min älskade Minior var med. Han är numer med på alla mina traditioner.
Luggen i en tofs på svaj, mjöl överallt och barnet är det vackraste jag vet.
Lillebror då? Han kom bort en sväng såklart. En måste ju börja någonstans.
Om han lät pepparkaksdegen framför sig vara ifred? Eh. Nej. Sekunden efter att fotot togs, käkade han snabbt upp ett deg-hjärta. Men vad gör väl det om hundra år?! Jag är mer förvånad att han inte är uppe på bordet. Det är liksom mer han. Goda Bebben! Den roligaste jag känner tror jag.
I veckan blir det lussebullar tror jag! Återkommer med en lista ikväll, måndag och allt. Kram och hej!
Måndagslista nr 262
Hej måndag!
Idag extra glad över att...
...jag fick lite extra tid med barnen idag. Först hämtade jag Milton för att han skulle få 5,5-års vaccinspruta och kontroll = en stund tillsammans. Sedan lämnade jag av honom och körde mot dagis igen och hämtade Dante. Så mysigt att hämta bara ett barn så! Dante och jag tig tid på oss att titta på allt de pysslat ihop på deras avdelning, sådant som många andra dagar inte riktigt hinns med. Sedan kom vi hem en hel timme tidigare mot vad vi brukar och vann således tid tillsammans.
...det är första december imorgon - bästa månaden på året! Jag vet att julen för många är en jobbig tid, därför gör högtiden mig ännu mer ödmjuk och tacksam över att jag uppskattar den och för allt kaggar. Att jag har två barn att dela detta med.
...se Miltons lycka igår morse, när han kom ner och upptäckte att tomten varit här på natten. Den glädjen kan jag leva länge på: -Mamma, Dante och jag är så spända!!". Alltså åh, den glädjen. Den betyder allt för mig.
...Dante är så himla mammig. Älskar det!!! Milton har aldrig varit det, men Dante är och jag känner mig så himla älskad och behövd, hahaha! Tramsigt! Eh ja eventuellt. Men det kvittar. Känslan av mammigheten, älskar den!
...vi tittat på en himla bra film ikväll. Passar oss båda liksom. Och så en liten Yda nära. Och en Dante som faktiskt sover - score!
Nu film igen, adios!
Tung dag.
Usch ja. Idag är det en tung dag världen över. Det är ju så vidrigt, att det knappt går att tänka på det. Och många är vi, som reagerar vi starkt på dessa terrordåd. Och det vore väl konstigt annars, att inte reagera. Det måste vi göra.
Och dagar som denna, då tittar jag på mina små och tänker å ena sidan att det är en sjuk och grym värld dessa ska växa upp i. Å andra sidan tänker jag, hur viktigt det är att dessa två ska få växa upp och vara med och bidra till gott i världen.
Detta tänkte jag på idag, när jag tog bilden på mitt älskade Snöre. Ett vackert barn i en, idag, mindre vacker värld.
Idag tar vi hand om varandra lite extra. Idag går tankarna till Paris. Idag reagerar vi.
Måndagslista nr 260
Idag. Lite extra glad över att...
...måndagen är gjord. Jag är så trött. Utarbetad tror jag. Har jobbat omänskligt mycket och hårt de sista två veckorna. Jag hoppas så att det snart lugnar ner sig.
...vi hade en UNDERBAR dag igår! Först frukost här hemma med barndomskompisar. I gänget är vi just nu åtta vuxna, fem pojkbarn och två bebisar pågång som bakas för fullt. Vilket gäng!!! Det är så roligt att ses.
Efteråt tog jag Dante med mig till mina föräldrar för farsdagsfika och slöt sedan upp hemma hos Marcus föräldrar där Milton och Marcus redan var. Mysig eftermiddag!
...jag har dessa två. Vilka pojkar. De är så fina och så roliga att hänga med att det nästan inte är klokt! Tänk vilken skatt, två stycken. Två skatter. Två totalt olika individer. Två lika värdefulla. Oj vad jag älskar dessa två.
Det får avsluta för veckan. Stor kram!
Att sakna att ha en bebis.
Innan Dante föddes var jag ingen bebismamma. När Milton var bebis längtade jag efter att han skulle bli större och vi liksom skulle få mer utbyte av varandra.
Och jag saknar det. Saknar bebistiden jättemycket. När jag tittar på Dante så tänker jag, att jag aldrig vill att han blir stor. Jag vill ha min Bebbe alltid som just det, en Bebbe.
Sedan föddes Dante och han hann inte mer än precis plockas ut från min mage, så kändes det så himla rätt. Att ha en bebis. Jag minns den där exakta känslan fortfarande. Han var så självklar. Och den känslan höll i sig. Inte en gång (trots enorm sömnbrist!) har jag längtat efter att min Sparv skulle bli större. Aldrig längtat efter de olika utvecklingsstegen, att han skulle lära sig krypa, sitta, äta, gå, prata. Det kommer ju ändå.
Som jag har njutit av att faktiskt ha en bebis. För alla heter han Dante. För mig heter han även Sparven. Och Bebbe. För han är ju det. Mitt lilla barn.
Men nu helt plötsligt har han blivit så stor. Han är ett förskolebarn. Jag har inte alls förlikat mig med det. Inte alls. Han har ju det, för tryggare unge finns inte. Han älskar dagis.
Idag var han där äntligen igen, efter att ha varit sjuk i 1,5 veckor. Och ofta under denna 1,5 veckan har han blivit liten igen. Han har somnat i famnen ofta, ofta. Och jag har kastats tillbaka ett år i tiden. För det var ju såhär det var då, han sov ju bara på mig då. Jag älskade det då, jag älskar det idag.
Den enda skillnaden är ju att han då vägde 3-4 kilo, nu istället 11-12 kilo (den viktresan, där snackar vi!).
Och jag saknar det. Saknar bebistiden jättemycket. När jag tittar på Dante så tänker jag, att jag aldrig vill att han blir stor. Jag vill ha min Bebbe alltid som just det, en Bebbe.
