En pojke med tofs
Alltså. Igår kväll dog Marcus och jag sötdöden typ.
Dante hade tofs i sitt lilla, lockiga, blonda hår. En liten liiiiten Zlatan-knut och han var lite coolare än vanligt. Dante alltså, inte Zlatan. Alltså Så fint!
Med detta barn tänker jag försöka vänja honom vid tofs redan nu, så kanske han uppskattar det och vill ha det med åren. Milton har aldrig velat ha tofs, jag kanske började med det för sent på honom tänker jag. Eller så spelar det ingen roll.
Så länge Dante inte misstycker, så får han ha tofs helt enkelt. För det kan vara det sötaste jag någonsin har sett. Han rockar förresten fredagen på förskolan med tofs såklart.
Ser ni vad ljus han är? Vi andra brunetter och brunögda. Och så kommer denna lilla unge; blond och blåögd. Älskar den kontrasten från oss andra.
Tror förvisso att han kommer bli mörk med åren (inte ögonen dårå, men håret). Marcus var också blond som liten. Men det är ändå himla fräsigt med denna lilla blondinen. Kontraster är härligt!
Nu är det fredag, helgen knackar på och vi ser fram emot det otroligt mycket!
Marcus är iväg ett dygn, så jag och småpojkarna är själva. Ikväll slänger vi Dante i säng, sedan gosar Milton och jag ner oss i soffan framför Fångarna på fortet. Japp, en riktig fredag!
Vi hörs, stor kram
Att ha en vanlig torsdag
Idag är det torsdag. En helt vanlig i torsdag i våra liv.
Solen skiner, barnen är på skola och dagis, vi andra jobbar.
Jag har lunch och sitter ute i solen och njuter livet.
Och så längtar jag orealistiskt mycket hem, hahaha.. Jag älskar att vara hemma.
Undrar varför? Det är smutsigt och lite småäckligt hemma hos oss just nu, suck.. Båda hundarna löper.
Där är massor av disk i vasken, massor av tvätt som borde sorteras och annat som behöver göras.
Dessutom är våra barn galet högljudda och energiska för tillfället. De är makalösa och de är bland annat SÅ svåra att få i säng, framför allt Dante.
Men ändå längtar jag hem och längtar efter barnen.
Speciellt när jag hittar ett foto som detta och ser mitt lilla goda barn. Som är så fin och rolig och härlig.
Ni fattar va? Svårt att inte längta.
Jag ska försöka påminna mig själv om samma längt, imorgon bitti när Marcus åkt till Stockholm ett dygn och jag är själv. Dante är SÅ arg och ledsen vid nattningen. Och på natten när han vaknar. Och på morgonen vid 05 om han inte får gå upp då. Just nu fungerar verkligen inte våra nätter alls och det känns rätt hopplöst.
Han är fantastiskt på så många vid, min Dante. Men alltså sömnen. Dör en smula när jag tänker på den.
Samtidigt påminner jag mig själv om att det är okej. Det kommer bli bättre. Han kommer inte hålla på såhär om några år. Det vänder. Jag får trots altt möjligheten att finnas här. Det är viktigt att påminna sig om det, när allt annat känns rätt mörkt.
Dante och tändaren, del 2 och tankar gällande sömn
Alltså detta lilla barn! Han är SÅ rolig. Sent i förgår kväll vaknade han och hängde med oss i soffan en timme (han är ju som sagt hopplöst usel på att sova, men otroooligt söt och himla rolig att hänga med) (han var vaken igår kväll också, men somnade i min famn på soffan (?!) efter en liten stund).
I alla fall. Jag bar ner honom från sängen till soffan, med två nappar och sin tändare. Den sistnämnda är lite viktigare än typ alla andra saker i världen. Det är så konstigt och roligt, hahaha..
Han kom på en ny grej med den, han är ju rätt uppfinningsrik, Lillsparven. En napphållare och nappförvarare på samma gång! Uppfinningsrik som sagt, jag ger honom det.
Och så skulle han kunna vara jordens sötaste tvååring, vansinnigt söt på alla vis. Även med den där tändaren i näven. Kanske extra söt då?
Nätterna överlag är förvisso rätt pissiga över lag. Alltså ärligt. Om det är något som Marcus och jag faktiskt har misslyckats med, gällande våra barn, så är det just barnens sömn. Vi har alltid varit noga med rutiner, man ska i säng en viss tid varje kväll etc. Men i övrigt, totalt misslyckats.
Milton har sedan drygt 1,5 år tillbaka sovit rätt dåligt. Han sover nu inne hos oss och det får han gärna göra. Han tar jättelång tid på sig att somna. Han vaknar tidigt. Han vaknar på nätterna.
Dante i sin tur vet ju inte hur man sover. Första halvåret sov han ju ingenting på nätterna. Efter det har vi haft mellan 2 och 12 uppvak varje natt. Ofta vaknar han och vill vara uppe ett par timmar. Det kan vara allt från mellan 23 till midnatt eller runt 02 till 05. Totalt värdelöst såklart.
Vi har funderat i drastiska banor, om vi ska försöka sova tillsammans alla fyra och i det andra rummet bara har en extrasäng där en vuxen kan gå och lägga sig själv eller tillsammans med ett barn. Allt för att hela tiden vara nära Dante och snabbt kunna vara där och stoppa i napp innan han ens hinner vakna.
I ett annat andetag funderar vi på om barnen skulle kunna sova dom två i samma rum och få lite trygghet av varandra, för att komma in till oss när de vaknar på natten och sova vidare hos oss.
Eller kör vi på som nu med Milton hos oss och Dante i det andra rummet. Att vi sover med Milton och Marcus går in till Dante varannan natt och jag varannan natt. Tills huset är utbyggt och barnen kan få vars ett rum och vi försöker kunna samsova med barnen i deras rum, vid behov.
Har ni några tips eller förslag?
Jag gnäller egentligen inte så mycket, men sömn är viktigt - inte minst för barnen. Vi behöver alla få sova. Vi är två föräldrar som jobbar heltid båda två. Barnen i sin tur är ju därför också igång mycket, på förskolan och i skolan/fritids.
Vi kan ju inte direkt sälja barnen (haha..). Men de få nätterna utan barn när vi har ordnat barnvakt är verkligen halleluja moment-YOLO-carpediem-guld-bland annat. Åh så skönt att få sova ostört. Oftast ordnar vi dock bara barnvakt om vi har planer och därmed sover för lite ändå. Vi borde bli bättre på att ordna barnvakt då och då utan att vi har andra planer, bara för att få sova.
Kräftfiske
Hej på er!
I fredags kväll var vi allesammans hos Marcus mormor och morfar med de andra kusinbarnen, för kräftfiske.
I fredags slängdes burarna i, barnen fick provsitta i traktorn och vi fikade och barnen lekte. En fin kväll, helt enkelt.
I lördags morse sågs vi där ute igen, för att vittja burarna. Och det är ju så roligt, vi alla jämförde det med julafton och paketöppningen då. Vi hann även med fika och lek, viktigt det också.
Jag vågade faktiskt hålla i en kräfta, har aldrig hänt tidigare!
Milton är bra mycket tuffare än mig!
Här är en av hinkarna med fångst, påväg mot nästa kräftdamm.
Och Dante. Med tändaren. Som vanligt.
Men det är fint. Alla får hjälpa till, i den mån de kan och vill.
Dessutom är det ett fantatiskt minne, för barnen att få ta med sig i livet. Det är fint att deras gammelmorfar och gammelmormor gör detta med barnen. Nästkusinerna får chans att göra något tillsammans och det är så roligt att ses!
Och det där minnet att bära med sig. Barnen pratar om detta länge efteråt och kommer med största sannolikhet se tillbaka på detta när de är äldre, som ett fint minne.
Jag älskar barndomsminnen. Det är viktigt att få med sig fina minnen. Jag kan se tillbaka på min egen barndom som en otroligt lycklig tid med massor av minnen. Det har gjort mig trygg. Jag hoppas det blir samma för mina barn.
Vad gäller djuren, så tycker jag det är bra, att barnen får se vad som händer. Först fiskar vi kräftorna, sedan ska dessa kokas, för att sedan kunna äta dem. Lite som var köttet kommer ifrån (vi tittade förresten på ett dött vilt (typ ett rådjur eller en hjort) som hängde i en bod där vi fiskade kräftorna. För barnen är det inget konstigt. Det var ett vilt, nu är det snart kött som kan ätas, inga konstigheter liksom).
Och så älskar jag närproducerat, för mig är det viktigt. Och kräftorna är odlade en knapp mil hemifrån - guld!
Vi har gjort Öland
I fredags morse for vi mot frukost i Lörby i Blekinge. Långbord utomhus med stora och små och det var så gott!
Mest glad var jag över att där var staket runt hela tomten, eftersom vårt yngstebarn är rätt rymningsbenägen, haha..
Efter det körde vi i en fyrabilarskaravan mot Öland. Det gick orimligt bra med våra barn i bilen. Vi var beredda på det värsta, med tanke på vad Dante tyckte om bilresan till och från Kolmården förra året.
Nu Öland. Vi bodde i Safari-stugorna med Zebror och strutsar som grannar. Och vi kunde se apor och lejon på avstånd, spännande (även om jag som vuxen och djurvän tycker det känns rätt fel med denna djurhållning i dessa inhägnader).
Dante var rätt "jädd" (rädd alltså) för djuren, första timmen, haha.. För mig är det så konstigt att han är rädd för djur, vi som ändå har så mycket djur hemma och är bland djur mycket. Milton har aldrig varit rädd för djur.
Dante fick därför sitta i mitt knä vid staketet och vänja sig lite.
Sedan gick barnen och jag längs med staketet och Milton pekade ut djuren för Dante.
Övrig tid med Dante utomhus, gick mest ut på att jaga honom. Han är hopplöst intensiv och självständig, min Sparv!
I lördags och söndags gjorde vi djurpark, karusellåkning och badland.
Djur är spännande och roligt, det tyckte vi allihop (om det nu inte vore för den där djurhållningen som inte överensstämmer med mitt samvete...).
Milton sprang mest omkring med min telefon och tog foto på alla djur.
Dante vågade till och med klappa getterna!
Och karusellåkningen var populär.
Milton fick ä.n.t.l.i.g.e.n åka sitt Pariserhjul! Som han har längtat efter att få åka det. Det var fint att få uppleva det med honom.
Dante (och tändaren) fick åka sin allra första karusell någonsin. Vi fick knappt av honom efteråt!
En fin semester med ett stort gäng vänner. En fantastiskt kul helg, som vi alla hade längtat väldigt mycket efter.
Milton ville inte hem och längtade tillbaka direkt efteråt, så det måste ses som ett gott betyg ändå.
Kram!
Dante och tändaren
Många har reagerat på att Dante alltid syns med en tändare i handen. Det är korrekt uppfattat. Ni kan vara lugna, den fungerar inte. Men den verkar fungera lite som ett substitut till snuttefilt.
Hans tändare (helst den vita, men finns den inte i närheten så går det bra med andra) är med honom överallt.
Den var med på Ven. Den är med vid havet. Den är med när vi är iväg och handlar. Den har varit med på festivaler i sommar. Den har varit med på alla utflykter de senaste månaderna. Den är med när han sover. När han är ute i trädgården. Den är med i Sölvesborg. Den är med hos mormor och morfar. Den är med överallt, helt enkelt. Den kommer med största sannolikhet följa med till Öland i helgen också.
Och han är ju så jädrans söt att det inte är klokt. Lite galen och lite väl fascinerad av eld (hjälp!).
Vi tänkte såhär från början, att vi låter honom ha den där tändaren och lägger ner den fighten, så avdramatiserar vi den där fascinationen. Men nä. Alltså det har ju inte hjälpt. Istället är tändaren som sagt nu som en snuttefilt. Något han bär med sig, tillsammans med napp, var han än är typ.
På förskolan? Eh, nej. Där har vi faktiskt satt ner gränsen, hahaha.. Annars är jag rätt säker på att pedagogerna hade sagt ifrån.
Samtidigt tycker jag det är rätt roligt. Det har blivit hans grej liksom. Och ja, alltid provocerar det någon. Och då får det ju göra det, hahaha.. #mogenmamma.
Ses! Kram
Att ha svårt att sätta ord
Häromdagen var Dante och jag och hälsade på hos Jennies mamma och Jennies lilla flicka Tyra.
Det är förlösande att ses. Det är svårt och fint på samma gång.
Och varje gång jag har varit där och hälsat på, så gråter jag tyst på vägen hem i bilen.
De här två skulle ju få chans att växa upp tillsammans, umgås med Jennie och mig. Vi hade ju planer.
Det blev inte så, livet tog en annan väg, fel väg.
Två små lockiga, älskade barn. Två väldigt olika barn. Tyra och Dante.
Det är svårt att sätta ord på dessa möten. De är värdefulla. Verkligen otroligt värdefulla.
En eftermiddag på Ven
Hej där!
Lite spontant sådär och med ett väder som inte var på vår sida, så valde vi ändå en utflykt till Ven.
Vi missade färjan med en kvart, typsikt mig att ha dålig koll.. Nästa skulle inte gå förrän 1,5 timme senare, suck. Redan där
Var vi nära på att kasta in handduken, haha.. Vi gick upp i Landskrona centrum och åt vars en pizza. Jag kan ha ätit den godaste pizzan någonsin, med fem sorters ost. Oh my vilken pizza!!
Sedan kunde vi äntligen åka över till Ven!
Jag blev sjösjuk bara av att titta på färjan typ, hahaha.. Så jag höll mig mest ute på däck med ett eller två barn.
Väl i land så blåste och regnade det en del, så vi skippade cyklar. Tog istället traktorsläp upp till Tycho Brahe-museumet där vi tittade runt, lekte utanför och sedan fikade. Sedan tog vi traktorsläpet tillbaka ner mot hamnen igen.
Vi kände oss rätt blöta och blåsta (haha..), men otroligt lyckliga! En trött bebis dock, som inte sovit middag. Givetvis med tändaren i näven!
Som sagt, det blåste en hel del på färjan!
Milton och jag hade otroligt roligt åt det, på däcket.
Och om jag blev lite sjösjuk påväg till Ven, blev jag betydligt mer sjösjuk på tillbakavägen. Milton verkade det inte gå någon nöd på dock. Älsk!
Är SÅ glad att vi åkte över, trots miss av färja, trots väder och sådär. Vi hade en toppeneftermiddag!
Imorgon blir det en annan typ av utflykt, fast i mer vuxet sällskap, ser fram emot det. Hörs, kram!
2 år sedan.
Idag för 2 år sedan var du 6 dagar gammal, Dante, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jennie försvann från livet. Och livet har inte varit sig självt efter det.
Sorgen är obeskrivlig och totalt bottenlös alltid. Samtidigt som lyckan och tacksamheten över mina barn och livet är så ofattbar. Det går hand i hand liksom.
Idag när jag berättade för Milton, att det var 2 år sedan och när jag höll Dante såhär nära som jag bara kan göra med honom, då rann tårarna stilla och tysta nerför mina kinder, precis som för 2 år sedan och många gånger där mellan.
Dagen idag har varit tung. Som vanligt på många vis, men tung. Jag har inte riktigt orkat med livet liksom. Det blir kanske så, när så mycket sorg tynger en.
Och det är ju fel såklart (men ändå så självklart). För livet är ju nu och en dag som idag tänker jag på det extra mycket.
Speciellt ikväll när ni äntligen taggade ner och satte er tillsammans i soffan. Då tänker jag på livet som är just nu.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något helt oväntat sker. Världen förändras varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jennie. Jag saknar dig så.
Och så fyllde han två
Ja! Nu är han ju två år, min Sparv. Och vilket fint kalas det blev i måndags. God mat (kall pastasallad i värmen visade sig vara uppskattat) och tårta på trädäcket i solen och skuggan var toppen.
Men! Vi tar det från början.
När en fyller år här hemma, får en alltid sång i sängen. Det hör till och är fint. Dante kommer förstå grejen när han blir äldre såklart, just nu är den grejen mest för Milton (och mig, som en gravt traditionsbunden, haha..).
Här har lillebror förvisso lämnat sin säng, eftersom han har så mycket spring i benen.
Lite senare vankades det kalas och Milton fick givetvis hjälpa till att öppna alla paket. Dante gav upp öppnandet efter ungefär ett halvt paket så Milton var rätt nöjd ;)
Och vilka fina paket han fick! En del leksaker såklart, men mycket sådant som han och vi har stor glädje och användning av. Böcker, legoförvaring, en cykel, kläder och mycket annat.
Vi åt som sagt pastasallad. Och som traditionen har blivit, så bakar jag tårta. I år fick lillebror en rosa tårta med svarta detaljer. Den blev ändå rätt fin tycker jag, även om innehållet hade mer att önska. Men man kan ju inte lyckas med allt alltid. Gästerna och Dante verkade nöjda, det är ändå det viktigaste :)
Såklart stod två ljus i tårtan, till Dantes glädje, haha.. Han älskar ju tändare. Och ljus. Hahaha!
På kalaset var barnen mest nere på gräsmattan och det blåstes såpbubblor. Det gäller att passa på med kameran när han väl står still, den där Dante ;)
När gästerna hade åkt stoppade vi ner Dante i vagnen och gav oss ut på promenad (och Pokémon-jakt, haha.. Det är inte jag som letar, det är Milton och Marcus). Och det var SÅ skönt att komma ut lite på kvällskvisten.
När vi kom hem var klockan mycket och vi tänkte stoppa barnen i säng. Milton somnade efter en längre stund. Dante däremot firade sin tvåårsnatt med oss i soffan fram till strax efter midnatt. Sedan sov han några timmar och tyckte att vi skulle gå upp igen vid 05. Vårt pigga lilla barn!
Så. Nu är han alltså 2 år, vår fantastiska Dante. Den där lille blonda ungen med blågröna ögon. Den där lilla goda glada pojken med så mycket bus att hälften vore nog. Han som får våra hjärtan att slå dubbla slag av lycka. Samtidigt som svetten lackas på våra pannor.
Han som är den häftigaste tvååring vi kan tänka oss. Han vi älskar så obeskrivligt mycket. Nu är han alltså två år!
Tvååring
Huston, we have a tvååring in da house!
Tänk att min bebis-Sparv fyller 2 år idag. Min älskade, älskade Dante. Jag är så glad för dig och att just du landade i vår familj där och då för exakt två år sedan. Du är den häftigaste minimänniska jag vet, vår älskade Lillebror.
Jag tror aldrig jag har varit så lycklig i hela mitt liv, som för två år sedan 08,37 när en liten bebis föddes. Med betoning på liten, för det var han ju. 50 cm över havet och bara 3220 gram. Jag minns fortfarande att jag skrattade och trodde att Marcus skämtade när han berättade det. Milton vägde ju mer än ett kilo mer och var 3 cm längre. Jag trodde helt enkelt, att jag skulle få en lika stor bebis, men istället föddes denna lilla Sparv. Och jag var så lycklig. Så obeskrivligt lycklig.
Idag har vi istället en f.a.n.t.a.s.t.i.s.k tvååring. Han är verkligen det, fantastisk. Han är den häftigaste jag vet! Han gör succé på ett helt otroligt vis, var vi än är och vilka vi än träffar. Han levererar alltid med charm, humor, söthet och bara genom att vara den han är.
Han yr runt som en kärleksfull och lycklig tornado. Han vet själv hur rolig och fantastisk han är. Det självförtroendet önskar jag att alla fick bära och jag hoppas Dante föralltid får behålla det. Det är liksom ingen som trampar på Dante, han röjer bäst han vill liksom. Awesome, helt enkelt. Både bland folk han känner och folk som inte känner honom. Det är häftigt att se, att han gör stort intryck var han än är.
Han yr runt som en kärleksfull och lycklig tornado. Han vet själv hur rolig och fantastisk han är. Det självförtroendet önskar jag att alla fick bära och jag hoppas Dante föralltid får behålla det. Det är liksom ingen som trampar på Dante, han röjer bäst han vill liksom. Awesome, helt enkelt. Både bland folk han känner och folk som inte känner honom. Det är häftigt att se, att han gör stort intryck var han än är.
Dessutom är han mammig. Milton är pappig och därför känns det så skönt, att ett av barnen är mammig, som väljer mig i första hand. Han vill sitta nära och är en riktig närhetsknarkare. Och jag älskar det. Helst vill jag ha honom när mig alltid. Han har liksom bara två lägen, våran Dante. Antingen som bilden innan; fullt ös! Eller såhär, i ett knä, stilla och nöjd. Och nästan alltid hittar man honom med en tändare i handen. Den där tändaren har blivit lite hans signum.
Och som vi älskar dig, Dante. Du är fantastisk och vi blir alltid lika glada i din närhet. Vi är så glada och tacksamma över att du är just du. Grattis älskade Du på din tvåårsdag. Och grattis till oss, som fått ha dig hos oss i två hela år.
Nu ska han firas hela dagen, vår älskade Sparv. Idag är det hans dag hela dagen!
Barndomsminnen!
Hej där!
Igår hängde vi på stranden. Inte vilken strand som helst, utan min barndomsstrand. Där har vi badat mycket.
Fem minuter efter att vi landat på stranden dök min syster och mina föräldrar upp. En kvart senare min faster och farbror också. Åh! Precis som förr!!
Det skapades minnen när jag var barn. Det skapas minnen för mina barn nu. Milton mest i vattnet. Den här lille endast uppe på torra land. Han går i.n.t.e nära vattnet. "Dumma vatten" muttrade han ett antal gånger igår, haha.. Han är tydlig med vad han gillar och inte gillar, det får vi ge honom.
Men lockarna. Alltså lockarna! Dör vad fina!!
Idag efter kalas stannade barnen och jag till vid Ivösjön för ett kvällsdopp. Dante (och jag) satt tryggt på land en bit från vattnet. Milton däremot badade gärna. Insjövatten, det är ändå något rogivande med det.
Och Vånga. Där har vi hängt mycket. Mina föräldrars barndomskompisar, mina föräldrar, deras barn och så min syster och jag. Vilka barndomsminnen vi fick med oss därifrån!
Ikväll badade Milton alltså på badplatsen där jag har badat så otroligt mänga gånger som barn. Det är fint. Han är fin.
Nu sover barnen sedan länge. Jag ska snart göra detsamma. Kram!
Två bilder som betyder så mycket
När Milton var sådär väldigt färsk och nyfödd, firade vi midsommar hos Jennie. Just att vi firade Miltons första midsommar med Jennie betyder såhär i efterhand hur mycket som helst. Vi har det minnet kvar, bland många andra minnen. Milton betydde mycket för Jennie.
Fotot då? Vi brukar säga att Milton föddes arg, han var nästan alltid arg eller ledsen (ni behöver inte oroa er, det har gått över. Han är väldigt sällan arg nu för tiden, min fina unge). Jag var helt ny som förälder och det var svårt på så många olika vis. Mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Vi hade rätt nyligen gått igenom en vidrig förlossning och vi sov ingenting. Milton hade kolik och var alltid hungrig dessutom. Det var inte mycket som fungerade.
Men just precis där och då, var det fantastiskt. Milton sov gott hos mig och jag kände mig för första gången lite tillfreds. Jag ser i mina ögon, ett lugn och en harmoni. Och en lycka. En sådan där obeskrivlig lycka över att hålla det där lilla barnet nära mig.
Dante föddes under otroligt fina omständigheter. Det var lugnt och alla hade kontroll på allt. Kejsarsnitt är bra skit, helt enkelt. I alla fall i mitt fall. Aldrig har jag känt mig så tillfreds i en utsatt situation, som denna. Jag skulle kunna göra om det vilken dag som helst - det var så fantastiskt!
Som många andra var även jag lite orolig över att det skulle bli svårt att älska mitt andra barn lika mycket som det första. En oro som var helt obefogad. Så fort han kom ut ur magen, så kände jag en helt obeskrivlig känsla av lycka och kärlek till denna lilla människa. Från att varit lite nervös och orolig sedan kvällen innan (inför snittet och sådär) så rann den oron av mig tillsammans med tårarna som rann av lycka nerför mina kindben och mot öronen (eftersom jag låg ner, såklart).
Jag tror aldrig att jag någonsin känt ett sådant glädjerus, som när Dante kom och jag fick ha honom hos mig för första gången. Den känslan när denna bilden togs, kommer nog aldrig toppas.
Det finns så mycket att berätta egentligen och livet är så fantastiskt många gånger.
Nu har jag en sexåring och snart en tvååring och de är guld på alla vis. De lyfter mig, ger mig en identitet och en mening med livet. Helt omedvetet höll de mig på benen där och då för snart två år sedan, när min värld rasade och Jennie dog. Utan dessa två hade jag inte klarat hitta tillbaka till en dräglig vardag på lång tid tror jag. Milton tvingade mig att stundtals agera som vanligt för att han behövde det. Dante som en liten bebis hade ett stort behov av mig. Jag är dessa två evigt tacksam för det, mina hjältar.
Att just de där två barnen är mina barn, det är ju en helt svindlande tanke. Att få följa just dessa två genom livet, det är fantastiskt.
För ett år sedan vs idag
Hej på er!
För ett år sedan gick jag på semester idag, faktiskt.
Då slängde jag upp detta foto här i bloggen. En älskad bild, med de tre jag älskar mest av allt, på samma foto.
Marcus fiskar, Milton sitter och tittar spänt på. Dante framför mig, som på den tiden satt rätt still. Dante alltså, inte jag ;) Och så jag sittande bakom Dante, med fullt fokus på barnen (om än rätt avslappnad), eftersom jag är lite rädd för vatten.
Inlägget för ett år sedan handlade om att det är rätt jobbigt att arbeta heltid båda två, att mina barn under kommande höst skulle få gå långa dagar på förskolan. Mest jobbigt för mig, tror jag. Men det kändes jobbigt, att gå från att vara rätt lediga (barnen alltså) över lag, till att gå heltid. Att inte kunna styra det längre.
Idag? Idag blir det ingen bild, haha.. Jag jobbar idag och två dagar till innan jag går på semester. Det ska bli så himla skönt med ledighet sedan!
Hur blev det då med heltidsjobb och heltid på förskolan? Jo, det har varit ett tufft år, jag valde dessutom att byta jobb, just av den anledningen som en stor bidragande orsak. Att mina barn har gått från tidiga morgnar på förskolan, till att hämtas bland de sista barnen varje dag, har varit riktigt jobbigt för mig. Barnen har älskat det! Det har inte gått någon nöd på dem alls, de har trivts så otroligt bra hela tiden och inte gnällt en enda gång. Och inte en enda gång har Dante varit ledsen vid lämningar etc.
Men jag har tyckt det känts otroligt jobbigt faktiskt. Det har inte känts bra, att ha mina barn borta från oss så många timmar varje dag.
Nu går det åt rätt håll iallafall och snart är det semester även för mig! Kram
Vad folk snackade om, som jag uppfattade, innan jag fick barn
Nu har vi snart varit tvåbarnsföräldrar i två år och därför tänkte jag punkta upp det hela lite, alltså skillnaden på att ha inget vs 1 vs 2 barn, utan inbördes ordning. Jag utgår ifrån vad folk snackade om, innan jag fick barn, som jag snappade upp och har tänkt på genom årens lopp. Så pass opp, här kommer den - se nedan ♥
1. Folk snackade om att "vänta bara till barnet lärt sig gå, DÅ får ni springa".
Milton började gå sent. Han gick från stillasittande till att gå och klara sig rätt bra själv. Vi har aldrig sprungit efter honom, känns det som.
Dante började också gå sent, men visade tidigt att vi nog kommer få att göra. Redan i gåstol och när han sedan kröp, var han klåfingrig. näör han började gå? Helvete vad vi har sprungit (och springer fortfarande) efter detta barn. Tack gode gud, att Milton är rätt stor och rätt redig, bland denna virvelvind till lillebror.
2. Folk snackade om sömnbrist, men att det vänder.
Milton hade kolik och sov inget (men skrek mycket) sina första fyra månader. Sedan sov han dåligt sitt första år, men sedan vände det - äntligen! Och oj, vad jag led av den sömnbristen. Det var vidrigt.
Dante har inte sovit alls, sina första två år i livet, typ. Första halvåret sov han inget alls på nätterna (men på dagarna, när jag jobbade eller hade Milton). Efter det har han antingen varit uppe 3 timmar mitt i natten, vaknat och vaggats om ungefär tolv gånger per natt. Eller både och. Konstigt nog vänjer man sig, jag har inte tyckt det varit speciellt tufft. Nu kanske, när vi båda jobbar heltid och behöver få sova. Men nej, ändå inte. Men att det vänder? Nej, inte hos oss. Än. Milton vaknar ibland på nätterna av olika anledningar, Dante vaknar alltid om nätterna av olika anledningar.
3. Folk snackade om att det går att älska två barn lika mycket.
Milton föddes och jag älskade honom direkt. Vi hittade inte varandra direkt, verkligen inte. Det tog nog rätt lång tid, när jag ser tillbaka. Men åh. Vad jag älskade honom och älskar. Han är den bästa jag vet.
Dante föddes och så fort han kom ut så älskade jag honom och vi hittade varandra direkt. Det var så självklart. Att jag var lite orolig att inte kunna älska nr 2 lika mycket, var helt obefogat. Det var så enkelt. Och oj, vad han är älskad.
4. Folk snackade om tvåbarnschock
Jag snackar istället om enbarnschock. Milton föddes och det var supertufft att gå från inget barn till ett barn. Från att bara behöva bry mig om mig själv, till att lägga det mesta av mitt liv på en ny liten människa. Så konstigt, samtidigt som det var så självklart.
Dante föddes och sov som sagt inget alls på nätterna, men när Milton sedan var vaken så sov Dante = jag kunde lägga all min tid på Milton och det var så mysigt och guld värt på alla vis. Tvåbarnschock var inget som drabbade mig alls. Jag kände att jag hade tid att lägga på båda barnen. Och emd barn nummer två var jag redan inne på att lägga typ all min tid på barn, det var jag inte med Milton.
5. Folk snackade om syskonrelationerna och olika antal år mellan barnen
Mellan mina barn är det lite drygt fyra år mellan barnen. Det var lite av en sorg för mig, att det blev så långt mellan barnen. Jag ville ha två år mellan. Såhär i efterhand är jag SÅ glad över de där fyra åren. Pojkarna är på olika staider i livet såklart, samtidigt som de har otroligt roligt tillsammans. Det är jätteroligt att hitta på saker med dem båda på samma gång, samtidigt som det är väldigt kul att umgås med ett barn i taget. Det blir väldigt lite konkurrens mellan barnen, kanske eftersom de kräver så olika.
Milton har varit fantastisk som storebror, så snäll och harmonisk. Och älskar sin lillebror villkorslöst från start. Dante har dessutom varit en så härlig lillebror. Det hade varit betydligt tuffare med bara två år imellan dem tror jag. Som jag ser det nu, så känns det som att de kommer ha roligt tillsammans i många år framöver.
Min referens är ju Marcus och mina syskonrelationer. Mellan syrran och mig skiljer det 3,5 år och vi är supertighta. Marcus har 2, 2, 8 och 13 (tror jag?) mellan sina systrar, de står alla varandra väldigt nära.
6. Folk snackade om att andra förlossningen oftast blir lättare.
...men vem försöker de lura egentligen? Jag vågade absolut inte under några omständigheter chansa, haha.. Kejsarsnitt, for the win! Och så mycket snabbare det gick för mig att återhämta mig efter snittet, till skillnad mot Miltons förlossning, som jag fortfarande inte har återhämtat mig helt från, varken psykiskt eller fysiskt, om jag ska vara ärlig.
7. Folk snackade om bristningar, hängiga bröst och påverkan på kroppen, efter graviditeter.
Med Milton minns jag att jag satt med min jättemage i mina föräldrars trädgård och solade i vecka 37 och skrät om att jag hade klarat mig från bristningar. Syrran och mamma tittade på min mage, tittade på varandra och tittade på mig. Och klargjorde att där visst fanns rätt gott av den varan, under min navel. Jag for in till närmaste spegel, lyfte på magen (nåja, men typ) och såg det. Fan, haha.. Magen var allt annat än vacker efter den graviditeten. Inga hängiga bröst efter ungefär noll amning.
Med Dante följde ytterligare några bristningar och ett kejsarsnitt på det. Magen hänger idag ännu mer och där är ännu mer skinn. Dessutom med kejsarsnittet följer det ett veck som skinnet hänger som en valk. Japp. Inte vackert alls. Det ser för jävligt ut, rent ut sagt. Men inga hängiga bröst, trots helamning i sex månader.
8. Folk snackade om att det är värt att få den där åverkan på kroppen, eftersom man får något så fint ut av det - barn.
Folk som säger så, de ljuger. Eller så har de perfekta kroppar efter sina graviditeter. Eller så har de inte lyckats få barn än. Det är inte värt det. Barnen är värda allt, precis allt. Men att jag ska behöva må dåligt i en kropp som inte är jag, resten av mitt liv, det är det bannemig inte värt. När jag har förlikat mig med att vi har fått de antalet barn vi vill ha (haha, vi är inte helt överens där) så kommer jag ta tag i det. Just nu tränar jag mycket och försöker bli av med så mycket som möjligt på "naturlig väg". Det kommer såklart inte gå, utan mycket av det kommer få opereras bort. Och det kommer jag göra.
Jag var 23 år när jag fick Milton, det är nu 6 år sedan. 6 år som jag har undvikit låga byxor. 6 år med trosor som skaver i mag-vecket. 6 år utan allt för åtsittande överdelar. 6 år utan bikini. 6 år som jag sett mig själv i spegeln och förundrats över hur kroppen ser ut och förvånas fortfarande över hur den ser ut, för det där som tittar tillbaka är ju inte jag. Jag är en person som dessutom är riktigt trygg i mig själv, det finns inte någon tror jag som skulle kunna plocka av mig det. Och tur är väl det! Därför står jag liksom ut och hittar lösningar på "problemet". Men nä, inte resten av livet.
9. Folk snackade om att man ska passa på att njuta av livet innan man får barn.
Jag tänker såhär. Vi fick barn tidigt, men varit tillsammans en massa år innan det. Vi har hunnit njuta av vårt par-liv innan barnen. Dessutom njuter vi SÅ MYCKET de tillfällena vi lyckas ordna barnvakt och får vara med bara varandra. Så värt!
Att ordna barnvakt till ett barn var ju rätt enkelt. Att ordna till två är lite meckigare, men fortfarande genomförbart. Ett dygn då och då. Hittills har vi inte varit borta från barnen mer än ett dygn i taget, jag hoppas det kommer.
Att vi sedan när vi är i 40-årsåldern, har rätt stora barn, är ju rätt häfitgt. När vi är 40 år, så är Milton 17 år (hjälp!) och Dante 13 år. De kommer klara sig rätt bra själva då och vi har möjllighet att sticka iväg på tu man hand rätt lätt. Småbarnsåren är här och nu, den där ensamtiden går bra att njuta av när barnen är större också.
10. Folk snackade om lyckan att få barn.
Jag var lycklig innan Milton föddes. Jag red och pysslade med mina hästar varje dag. Yda fick långa promenader och träning ofta. Jag tränade massor och har aldrig varit så fit som då. Sedan blev jag gravid och Milton föddes. Och när hela min värld vändes upp och ner för att sedan plana ut och bli en helt ny värld, då har jag nog aldrig varit lyckligare. Vi hade det så himla bra, vi och vår son. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Sedan blev jag gravid med Dante, en väldigt planerad bebis. Det var alltså så självklart.
När han föddes, kändes hela mitt liv så fulländat. Två barn, två fantastiska pojkar. Vad mer finns det att begära?
Folk snackar om lyckan. Den där lyckan är helt ofattbar. Den går inte att ta på eller förklara, ändå är den så självklar. Trots enorm sömnbrist, en kropp som är förjävlig, ständig huvudvärk och ett jäkla humör från min sida, är jag ändå sådär ofattbart lycklig. På ett vis jag aldrig hade kunnat vara utan barnen, tror jag.
Men i det stora hela är ju allting så himla individuellt. Så egentligen är jag en rätt dålig referens, precis som alla andra. Här får ni bara min syn på saken, den stämmer säkert inte alls överens med andras (inte ens Marcus och jag tycker lika i dessa påståendena). Så ta det med en nypa salt, det gör jag.
Kanske kommer det en lista om vad folk däremot inte snackade om, men borde ha snackat om. Det finns en hel del sådant också. Vi får se...
♥ ♥ ♥
Min gosiga Sparv!
Hej på er!
Åh. Igår (som typ alla andra dagar) gosar vi i soffan, lillebror och jag. Han är så himla gosig och, när han väl sitter still, så vill han sitta nära. Så nära det bara går typ.
Han är rolig så, Dante. Antingen är det trehundra knyck och allt, allt, allt är skitroligt och ska göras. Eller noll där han bara vill vara nära och sitta still och titta film, med napp i munnen. Allt eller inget liksom.
Blå tröja, blå bappis, blå ögon. Barnet klär i färg, inte bara blått. Rosa, grönt, blått och rött är de färger som är hans. Der är så fint till hans ljusa ögon och blonda hår. En blond och blåögd i familjen, han bryter normen bland oss andra, som alla är brunhåriga med bruna ögon.
Tänk va, att den där lilla lilla bebisen, faktiskt fyller 2 år (TVÅ ÅR!!!) denna månad. Om 19 dagar. Galet. Min älskade lilla Sparv, den där mammiga lilla saken som kan vara den roligaste som gått i ett par skor. Han är inte så liten längre. Han pratar och gör sig rätt bra förstådd på många vis. Han är lite rumsren (haha..) och har de ljuvligaste blonda lockar en kan tänka sig.
Och så älskar han sina "bappisar". Fan ;) Vi som trugade och tvingade på honom napp och lyckades tillslut när han var runt halvåret, kommer få äta upp det och jag tror det kommer bli tufft för honom (och oss!) att sluta, hahaha.
Men jag har ändå SÅ svårt att förlika mig med tanken, att han snart är 2 år. Jag Vill Inte. Jag vill ha den där lille bebisen. Jag vill för alltid ha honom nära såhär i soffan, i knät eller liggande i min famn. Jag älskar honom så mycket, att det gör ont i mitt bröst. Tänk ändå, att det går att älska ännu ett barn, prick lika mycket som den första. Det är så enkelt, det bara blir så.
Midsommar och sömn
Midsommarafton här hemma med samma gamla gäng. Tre generationer Lindborg-Janernäs plus min kusin Sandra. Det var så otroligt roligt, precis som alltid. Så pass roligt att inte ett enda foto togs, haha!
Men vi åt gott, plockade blommor, dansade runt midsommarstång, röjde runt, hundpromenerade, skrattade, sprang vattenspridare och hade det allmänt bra.
Förutom alla miljoner flugor (kan vara det sjukaste jag någonsin varit med om), så var allt jätteroligt, som alltid.
Men alltså Dantes sömn. Efter att ha somnat vid midnatt (efter en jäkla massa midsommar-röj) och vaknat igen 01,30, sedan varit störig fram till 04 och upp som en sol 06,50. Är han ÄNDÅ typ den piggaste och gladaste i hela kommunen. HUR GÖR HAN?
Tur att han är vadå våldsamt söt och rolig större delen av dygnet (inte 03,35) iallafall.
Måndagslista kommer upp under dagen, håll i er!
De där två!
Bara eftermiddagen också, sedan väntar tre dagars helg. Med de där två och Marcus. Som jag längtar!
Tänk att vi fått vars en MiniMe.
Milton som är så otroligt lik mig, utseende mässigt och på humöret. På allt annat är han så skrämmande lik sin moster. Otroligt egentligen.
Och så Dante som är väldigt lik Marcus, utseendemässigt. Men i hans kropp bär han samma trygghet som jag bär.
Likheter och olikheter. De är världsbäst precis som de är, de där två.
Föräldraskap innan barn vs efter
"När vi får barn ska de aldrig få äta på McDonalds". Det var vårt hårdaste statement. Innan barnen föddes dårå.
Sedan föddes Milton och vi häll fast vid det (och mycket annat) hans första tre år i livet. Sedan började han förstå olika saker och ställde lite krav, hade önskningar och så vidare.
Dessutom satt han bakvänt i bilen (såklart!!!) och det var enkelt för oss där fram att smussla rätt friskt med godis, mat och dryck.
Och nu, när Milton är sex år, är det bästa han vet att då sitta uppe på kvällen med oss och äta lördagsgodis. Och det lyxigaste som finns är att då äta på McDonalds och att sitta där inne, alltså inte ta med maten hem. Haha.. Det är ändå inte jättesvårt att uppbringa om det nu är det som gör dagen "till den bästa dagen någonsin!".
Lillebror då? Jo, han hänger ju med på det mesta och har inte alls samma strikta förhållningsregler som storebror. Han har redan stenkoll på vad fika, glass, ketchup och godis är. Även om vi trots allt försöker undvika att äta sådant i hans närhet. Framförallt godis, det är rätt lätt att smyga med. Man skulle till och med kunna säga att småbarnsföräldrar är lite av proffs på smussling, smuggling och lögner rörande just godis.
Med McDonalds? Jorå, Dante har redan i sitt knappt tvååriga liv, hunnit äta där ett par, tre gånger. I somras när han var precis ett år, råkade jag dessutom mata honom med ett par skedar Sweet chili-sås, istället för fruktpuré, innan jag insåg vad jag gjorde, hahaha..
Igår när barnen och jag var där, på McDonalds alltså, så steg han in där som om han ägde stället; röda byxor med stjärnor, napp i munnen, tändare i handen (som vanligt, det har blivit lite hans signum typ), sin sjukt fräsiga keps och så Miltons medalj runt halsen. Så jädrans fancy!
Om han överlevde? Japp, nemas problemas. Han åt mest äppelbitarna. Om maten varit bättre idag? Japp, det gäller att kompensera dåliga dagar med bra.
Om jag fortfarande känner mig som en rätt bra förälder? Svar ja. Kanske inte lika bra som innan jag blev förälder, men trots allt rätt bra.
Morsdag idag!
Alla mammors dag. En viktig dag. Kvinnor behöver lyftas fram och att föda barn är en sak som verkligen behöver lyftas. Att bli mamma är ingen självklarhet, att föda barn är dessutom livsfarligt. Hade jag och Milton bott i ett annat land, hade nog varken han eller jag överlevt den förlossningen jag fick igenom med honom.
Att sedan få chans att föda Dante med kejsarsnitt var guld. Även det en möjlighet som alla borde ha att välja på.
Därför gav Mimi och jag vår mamma, ett bidrag där vi såg till ett en kvinna i ett U-land får chans att föda sitt barn på sjukhus. Något som borde vara en självklarhet för alla.
Dagen idag har varit himla fin!
Sovmorgon och sedan present från mina fina barn (genom deras pappa, hähähä..). Efter det en intensiv fika hos mina föräldrar. Det blir gärna det, när Dante är i farten, haha..
Senare i eftermiddag var det traditionsenlig korvgrillning hos Marcus mormor och morfar med hela släkten. Alltid himla härligt! Dessutom staket runt tomten = det kräver betydligt mindre punktmarkering av Dante ;)
Milton stöp i säng, när vi kom hem. Dante tog i sedvanlig ordning över en timme. Han är hopplös på att sova.
MEN när han väl sover och jag är påväg ut därifrån och jag tittar på honom. Då smälter hela jag och jag blir helt varm i kroppen. Tänk ändå att vi fick en så fin liten lillebror. Och jag får trots allt chansen att bråka med honom om sömnen ofta. Många andra får inte den möjligheten. Kram
