Att stanna upp
Jag har varit inne i himla dåliga vanor och ett sämre tänk än vad jag brukar. Inte likt mig. Men det har väl varit lite motigt, inte för mig egentligen, men för människor runt mig som jag tänkt mycket på. Och så denna graviditet med alla tokiga hormoner som ställer till det för mig ibland. Jag är verkligen varken trött eller utarbetad, men jag känner mig så ibland. Jag är irriterad, ledsen och sur ofta utan att egentligen vara det. Och oftast inte på någon annan än mig själv. Tröttsamt, dumt och onödigt.
Innan har jag alltid varit duktig på att stanna upp, känna efter. Njuta av nuet och må bra av någon anledning precis då. Detta har jag saknat. Men ibland får jag sådana ljusglimtar där jag stannar upp, känner enorm tacksamhet över så mycket och mår bra. Som här till exempel.
Ute och fotade i trädgården en dag i april; kortärmat och fladderbyxor över en växande mage. Solen värmde så gott. Väl stående där vid stora fina Kastanjen blev jag liksom stående en stund och bara tittade ut på mina två fina hästar, precis intill trädgården. Det är egentligen inte många känslor som slår detta; att vara ute i trädgården och allt som ofta hör jag hästarna frusta bara några meter bort. Trygghet och en lyckokänsla sprider värme i hela kroppen. Tänk att de ger så mycket, både trädgården men mest hästarna. Precis då är det inte svårt att stanna upp. Inte alls.
Och just detta måste jag bli bättre på igen, att stanna upp liksom. Ibland är det svårt, men oftast får man massor av chanser till just detta, det gäller bara att se det och göra det. Bara och bara, kanske något man många gånger behöver träna på, tänka på och bestämma sig för.
Kram
Vecka 25
Hej igen!
...och jämförelsebilden med Miltonmagen till vänster och Småsyskonbilden till höger. Det år relativt jämnt, eller?
Dags för de där magbilderna :D
Veckorna går så galet fort!
Här är ena sidan...
...och så andra sidan...
...och jämförelsebilden med Miltonmagen till vänster och Småsyskonbilden till höger. Det år relativt jämnt, eller?
Men alltså. Bilderna är verkligen inte superattraktiva, hahaha.. Denna gång är magen verkligen inte sådär fin som den var förra gången ;) Tro mig, jag älskar den prick lika mycket men utseendemässigt finns där mycket att önska, haha!
Det ska verkligen bli så roligt med ett syskon åt älskade Milton. Han längtar hur mycket som helst och vi också. Även om jag längtar med en skräckblandad förtjusning och har kejsarsnitt, kolik, sömnbrist och företag inpräntat i huvudet. Blandat med fina saker som bebismys, storebror Milton (!!) och ny barnvagn (haha..) som jag verkligen ser fram emot. Kluvet det där.
Förra gången visste vi ju inte bättre. Visste inte vad som väntade. Dock känner jag mig klokare på ett annat vis denna gång. Och kommer inte alls känna samma prestige som förra gången. Förra gången var det ju dessutom lättare att fixa allt själva. Nu har vi ju faktiskt Milton också att tänka på. Och mitt företag. Det krävs annat och mer helt enkelt.
Kvällstankar ;)
Kram och godnatt!
Att känna ro i själen
Dagen började sådär med gråt vid dagislämningen, rörigt arbete och ja men lite sådär halvdan förmiddag med en massa känslor upp och ner. Och en tuff grej för en bekant just som tynger även mig, något jag tänker så himla mycket på just nu och som gör att jag nog är lite extra nedstämnd. Usch ja...
Men sedan har dagen bara blivit bättre.
Ikväll har jag gjort saker, som verkligen fått mig att känna ro i själen. Helt bildlöst inlägg, då det inte gick att fånga på bild, helt rättvist.
Jag var ute hos mina hästar i hagen i en timme ungefär och stängslade in lite nu inför att gräset ska börja växa (är livrädd att Malva ska bli dålig av första gräset). Hästarna varvade med att springa runt mig som ystra fölungar, framför allt gammelmannen Armani, 17 år, och det är en så fin och vacker syn och resterande tid stod de tätt bakom mig och undrade vad jag sysslade med, som att de aaaaldrig hade sett mig stå och banka ner stolpar och dra tråd.
Sötälsklingarna. Samtidigt som solen gick ner bak björkdungen stod vi och njöt eller sprang (nåja, mest hästarna..) vi runt i gräset och hade en fantastisk timme tillsammans. Att få känna ro i själen - ett av de bästa sätten.
Ikväll sa Milton för första gången på länge att jag skulle gå upp och sova med honom. I vanliga fall tar vi alltid varannan kväll var och idag var det inte min tur, men idag ville han prompt att jag skulle gå upp och då gjorde jag gärna det. Annars, om han får välja, väljer han i de flesta fall för tillfället Marcus.
Väl uppe så läste vi en bok och sedan låg jag kvar i hans säng länge. Han sa så fina saker; jag älskar dig mamma. Du är så fin mamma. Jag vill alltid att du sover här i min säng.
Då är jag nära till tårar, det gör ont i kärlek i hela min kropp. Min kloka, nästan fyraåring, så liten men ändå så stor. Vad hade jag varit utan honom?
Såklart gav ju även detta mig en otrolig ro i själen. Vilken tillfredsställelse att sedan resa mig från hans säng, veta att han somnat gott och att vi två har en fantastiskt fin relation. Jag hoppas så att vi alltid kommer ha det, han och jag.
Kram och godnatt, vad jag är tacksam över livet!
Alla människors lika värde
Idag drog vi, som många andra (till min stora glädje!) på oss udda strumpor, Milton och jag. Marcus gör detsamma ikväll, när han ska iväg med jobbet. Idag den 21/3 är det internationella down syndromdagen. Genom att bära olika strumpor visar vi att vi bryr oss om alla människors lika värde.
Bildbevis då på våra udda strumpor!
Dags att mata hästarna. Kram och hej
Mina småglin och annat viktigt
Storhunden snarkandes nedanför soffan. Lillahunden värmer mina fötter. Katten värmer min ömma nacke. Jag känner mig hel och full med kärlek. Tänk att smådjur (eller småglinen som jag väljer att kalla dem) ger så mycket kärlek och ömhet tillbaka. Jag hoppas de känner att de får samma sak av mig, det vill jag ge dem. Det och mycket annat.
Idag är det annat viktigt att prata om, på tal om djur. Idag röstar nämligen riksdagen om förändringar gällande djurskyddslagen. Detta kommer bland annat innebära sexuella övergrepp på djur (tidelag) förbjuds (från och med 1 april).
Idag är det annat viktigt att prata om, på tal om djur. Idag röstar nämligen riksdagen om förändringar gällande djurskyddslagen. Detta kommer bland annat innebära sexuella övergrepp på djur (tidelag) förbjuds (från och med 1 april).
Inte en dag för tidigt och något som borde stiftas för länge, länge sedan.
Om jag inte har fel för mig tilläts tidelag samtidigt som homosexualitet tilläts och inte längre klassades som en sjukdom i Sverige. Och detta är ju helt sjukt! Att tidelag och homosexualitet ens skulle kunna jämföras med varandra.
Nu är ju tack och lov homosexualitet tillåtet (även om vi har en lång väg kvar där också) och tidelag är snart förbjudet!
Att prioritera om Livet
Barn kommer till världen med uppdraget att stampa sönder ens liv och göra konfetti av det man trodde var viktigt, men det är ett mycket rimligt pris med tanke på allt fint man får tillbaka - Lotta Lundgren.
Det är intressant där det och något jag tänkt på massor av gånger sedan Milton föddes, hur livet helt plötsligt prioriteras om. Tidigare tog jag gärna konflikter med folk, stod upp för olika saker och körde mitt race, så att säga. Sedan föddes Milton och hela livet vändes helt upp och ner. Jag var inte riktigt beredd på det och har knappt vant mig än!
Nu då? Jag skiter i så mycket som tidigare var så viktigt. Det låter ju bra tråkigt egentligen, som att jag inte är samma person längre. Men det är jag ju, det är bara det att jag lägger vikt på helt andra saker än det jag gjorde tidigare. Jag är verkligen inte konflikträdd alls, men jag tar inte strider alls på samma vis som jag gjorde innan. Det är liksom inte värt det, det finns annat som är bra mycket viktigare helt enkelt.
Jag har inga problem med att jag inte är omtyckt av alla, tidigare kunde jag totalt skita i det och personer som inte tyckte om mig rörde mig inte i ryggen. Det rör mig inte i ryggen nu heller, så länge det inte är något som går ut över min Milton, han ska aldrig behöva bli lidande för att jag inte kommer överens med en eller flera personer. I sådana fall väljer jag ju hellre att svälja stoltheten och hålla käft.
Tidigare var det så otroligt viktigt för mig att stå upp för mig själv och den personen jag var. Det är det givetvis nu också, men ibland är det bättre att låta vissa saker bero. Detta är något jag inte riktigt har vant mig vid, men ändå har det blivit så självklart, konstigt va?
Milton vände upp och ner på livet totalt, stampade sönder det gamla livet och gjorde konfetti av det jag tidigare trodde var viktigt - så värt det! Tänk vad livet ändras så fort barn kommer in i ens liv, en förändring jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag hade funnit mig själv redan innan, nu har jag någonstans gjort det igen.
Varje dag får jag så mycket tillbaka av Milton, min alldeles egna lilla småmänniska, mitt småfjun. Det finaste som vandrar på denna jord. En människa jag alltid kommer älska och vara tacksam över, att just han kom in i mitt liv och gjorde konfetti av mitt tidigare. Det är fint och välkommet. Allt det där färgglada, stökiga. Det var mer än välkommet in i mitt, vårt, liv då för snart fyra (?!) år sedan.
Att vilja spara mer pengar än vad ekonomin tillåter
Alltså jag har kommit in i någon form av ekonomiskt mood, skulle jag väl kunna kalla det. Jag tänker galet ekonomiskt och skulle helst vilja spara hur mycket pengar som helst, sätta mig bättre in i aktier och fonder och så vidare. Men alltså, vi tjänar för lite för att vi ska kunna spara så mycket som vi vill, hahaha..
Kanske är det så, att ju mer man tjänar, desto snålare blir man. Jag tror det. När vi har tjänar sämre känns det som att "det kvittar" för det lir ändå inget av det. Men ju bättre man tjänar kan vi i alla fall spara mer och det är ju jätteroligt!
Nu menar inte jag att vi tjänar några supersummor, låååååångt ifrån. Men bättre än innan. Och så har vi alltid så stora drömmar om så mycket som kräver mycket pengar; bygga ut huset alternativt bygga kupor på ovanvåningen. Fixa ute och gärna ett uterum. AMORTERA på huset. Resa. SPARA pengar.
Ja ni hör ju. Och detta är ändå "bara" de stora grejerna vi skulle vilja göra. Sedan finns det ungefär en miljon smågrejer som vi också skulle vilja göra.
Ibland känns det svårt att veta i vilken ände man ska börja, så känner jag i alla fall. Först och främst är det ju sparande, sparande, sparande. Med sparande kommer man ju långt, sakta men säkert.
Nu med eget företag känns allt kring ekonomi extra viktigt.
Nog om ekonomiska funderingar. Detta lär ältas flera gånger om ;)
Kram och hej!
26/11 - 11:26
För ett år sedan, den 26/11 klockan 11:26 fick våran älskade Dusty somna in. Jag kan inte förstå att det har gått ett år. Det känns som att det var igår och lika mycket känns det som att det var en evighet sedan. Han är så otroligt saknad och fortfarande är såret lika stort och knappt läkt alls, detta tar tid.
Det finns vissa individer som fastnar lite extra, Dusty var en sådan. Saknaden är enorm och tomheten att öppna dörren i mitt föräldrahem och inte mötas av denna hund är fruktansvärd. Jag tänker på det nästan varje gång jag kommer dit, framför allt om jag är själv där hemma.
Detta foto var det sista som togs på honm och mig tillsammans. Mitt ansiktsuttryck visar på otrolig smärta och det går liksom inte att sudda ut.
Jag skrev ett inlägg om dagen, som ni hittar HÄR (<--- länk!), för den som vill läsa.
Vi gick igenom så mycket med Dusty, massor av motgångar men så många galet fina stunder att jag får helt ont i kroppen, både av glädje men nu också av smärta.
Lika mycket glädje, kärlek och alla andra positiva känslor som jag får under alla år tillsammans med något av våra djur, lika mycket smärta, sorg och andra fruktansvärda känslor sköljs över mig på en och samma gång från det att beslutet fattas att ett djur ska få somna in och som sedan efteråt ska försöka läkas. Att läka går inte. Jag undrar ibland vad jag ska med mina djur till, jag bär på så galet mycket smärta under lång tid, efter att ett djur har lämnat mig.
Dusty, älskade du. Jag hoppas vi ses igen!
Tänk ändå, vad ödet vill annat ibland!
Den 25 juli 2010, skrev jag detta blogginlägg, efter en vecka på landet, då vi var hus- och hundvakter:
Nu är vi hemma från underbara Grantinge. Jag vill inte vara tillbaks, vill inte bo i lägenhet längre. Vill kunna låta Milton sova ute i barnvagnen varje dag, vill kunna sitta ute och lyssna på fåglarna, vill kunna släppa ut Yda i trädgården och inte behöva stressa ut på promenader så fort det är dags för det och det bara är jag hemma.
Detta tär på mig och ännu mer nu när vi har bott en vecka på landet och fått känna på det. Det är ju så jag vill bo och så jag vill ha det. Milton har sovit helt fantastiskt varje natt där ute och strålat som en sol i princip varje vaken stund.
Detta tär på mig och ännu mer nu när vi har bott en vecka på landet och fått känna på det. Det är ju så jag vill bo och så jag vill ha det. Milton har sovit helt fantastiskt varje natt där ute och strålat som en sol i princip varje vaken stund.
Vi har haft det helt underbart i Grantinge och jag är så glad över att vi fick bo där. Längtar så innerligt tills jag själv har möjlighet att flytta ut på landet, det har alltid varit min dröm med tanke på mitt intresse med hästarna. Nu är det våran dröm, min och Kalles, eftersom hans intresse också är "landet-relaterat". Vi letar och letar, men mycket ska stämma innan vi vågar slå till.
I framtiden vill vi bo så, men än så länge får vi nöja oss med att drömma. Hus letar vi efter, men det får nog bli ett annat typ av hus först, innan vi väl är ute på landet. Först nu är det fokus på våran Milton, sedan ska jag studera. Efter det blir det landet. Innan dess får det bli något annat, för jag kan inte bo kvar i lägenheten mycket längre. Mår inte bra, hur fin vår lägenhet än är.
Nej, nog om gnäll, nu ska jag läsa favorit-bloggar!
Ha det fint alla, kram på er!
Tänk ändå vad livet och ödet vill annat, eller rättare sagt - det vill som vi själva vill ibland. Trots studier och små barn och sådär, så hamnade vi på landet - det trodde jag aldrig den sommaren. Tänk, ett år senare bodde vi här, i vårt hus. På landet. Med hästarna hemma. Med naturen runt knuten och byn ett litet stenkast bort - behöver jag skriva hur tacksamma vi är? För det kan jag inte, inte med ord i alla fall.
I framtiden vill vi bo så, men än så länge får vi nöja oss med att drömma. Hus letar vi efter, men det får nog bli ett annat typ av hus först, innan vi väl är ute på landet. Först nu är det fokus på våran Milton, sedan ska jag studera. Efter det blir det landet. Innan dess får det bli något annat, för jag kan inte bo kvar i lägenheten mycket längre. Mår inte bra, hur fin vår lägenhet än är.
Nej, nog om gnäll, nu ska jag läsa favorit-bloggar!
Ha det fint alla, kram på er!
Tänk ändå vad livet och ödet vill annat, eller rättare sagt - det vill som vi själva vill ibland. Trots studier och små barn och sådär, så hamnade vi på landet - det trodde jag aldrig den sommaren. Tänk, ett år senare bodde vi här, i vårt hus. På landet. Med hästarna hemma. Med naturen runt knuten och byn ett litet stenkast bort - behöver jag skriva hur tacksamma vi är? För det kan jag inte, inte med ord i alla fall.
Nu, dags att fortsätta jobba. Kram på er!
Det stämmer väl bra?
Jag behöver ju inte gå så långt, inte längre än till mig själv, utan att gå in på detaljer. Detta är väl något som de flesta kan relatera till. Jag tycker jag har lyckats med himla mycket, både med saker som syns och saker som kanske inte alls syns, utåt sett.
Och egentligen är det där det som är det viktigaste, att lyckas med saker utan att känna att man behöver skryta, hävda sig, visa sig "duktig" på olika vis. Bilden visar ju tydligt vad jag egentligen försöker få fram.
Hoppas ni andra har en finfin lördag, stor kram!
Stolthet, Kärlek och Fanny
Hahaha, vilken rubrik!
Jag har precis kommit in från stallet, där jag har befunnit mig sedan Milton somnade.
Armani fick motion tidigare, av medryttaren (äntligen äntligen äntligen medryttare igen!!) och det känns så skönt! Jag ska själv försöka rida lite i veckan, men just nu idag blev det fokus på lilla Malva.
Armani fick motion tidigare, av medryttaren (äntligen äntligen äntligen medryttare igen!!) och det känns så skönt! Jag ska själv försöka rida lite i veckan, men just nu idag blev det fokus på lilla Malva.
I alla fall. Malva är inte tömkörd sedan i höstas (för de som inte vet, tömkörning = när jag kör hästen, fast utan vagn, alltså jag går bakom hästen), så det har alltså gått bra lång tid sedan sist och nu var det verkligen hög tid. Selen var för liten, så det var bara att svira om till Morfars och hans Luddes gamla sele, som i nuläget är på tok för stor, men oj vad mycket kärlek det finns i den selen, jag var rörd till tårar (ja det är faktiskt helt sant) när jag såg min Malva i den selen, det är stort och viktigt för mig. Den selen kommer jag behålla i hela Malvas liv.
Väl efter ett halvt sekel (enligt Malva) i stallet, så var vi ute. Dessutom bäckmörkt vid det här laget. Jag kände väl ungefär att det fick bära eller brista. Det bar. Malva bar selen som om hon aldrig gjort annat och, trots mina dåliga försök till att hålla tömmarna rätt och gå ordentligt bakom, så spatserade damen runt där jag bad henne. Först i tryggheten på vår gräsmatta där vi cirkulerade runt leksaker, tvättställningen, flaggstången och ved. Sedan gick vi ut på vägen, gick en liten bit bort och vände sedan hemåt (till Malvas stora sorg, hahaha..). Nu var jag istället stolt till tårar, fina lilla häst, vad du är duktig!
Ett gammalt foto, men äsch. Hon är ju så fin min lilla Malva.
Jag kan bli riktigt arg på mig själv ibland. Jag vet att jag en gång sa till min mamma, när jag var gravid att jag skulle minsann hitta tid för mina hästar och det skulle jag absolut inte lägga ner. Mmmhmmmmm. Vad fan?!?!?! Två av de finaste individerna går ute i hagen och väntar varje dag, men jag prioriterar all tid med Milton. Och det är väl inget fel med det så, men vad hände med Fanny? Nu har ju Marcus bytt jobb och kommer hem tidigare, så jag hoppas att det blir skillnad nu, att jag tar mig tid att gå ut. Än så länge går det ju bra och jag känner just nu hur mycket jag älskar att spendera tid i stallet, med hästarna.
Det är ju så det ska vara, det är ju såhär jag vill ha det. Jag älskar mina hästar så mycket. De ger mig så mycket tillbaks och jag får känna mig som jag gjorde, innan jag fick Milton. Där är jag ju jag, jag är ju en riktig hästtjej. Det är ju det jag vill vara - en riktig hästtjej. Det är Fanny.
Gummistövlar
Milton och jag var och köpte nya gympaskor och gummistövlar till honom idag. Gympaskorna valde jag då inte Milton visade intresse för något annat än sina nya gummistövlar.
Gummistövlarna valde Snöret själv och, som den mamman jag är, som anser att det inte finns flickfärger eller pojkfärger, blev SÅ glad över att Milton tycker som jag och valde ett par rosa-blå-randiga stövlar. Han fick välja helt själv, men ratade de andra för dessa, vilket jag kan förstå då dessa är väldigt fina!
Jag blir ofta besviken över hur det ser ut mellan så kallade pojk- och flickkläder och -skor, både hur det ser ut i butiker, i tidningar och på nätet och föräldrars inställning till det. Det är beklagligt att se hur många delar in barn i fack utifrån kön. Givetvis inte bara kläder utan så mycket annat; fritidsintressen, kompisar, lekar och så vidare. Fast idag gäller det kläder och det var det jag ville lyfta fram.
Givetvis gör väl alla föräldrar det de tycker är bäst för deras barn och jag tycker väl att min inställning är bäst ;) Jag hoppas att Milton slipper bli lockad till att dela in andra i fack eller att själv bli placerad i ett fack. Det är så tråkigt och ofta är det så det blir, fruktansvärt beklagligt och onödigt. Vem är någon att placera min Milton i ett fack för pojkar?? Jag hoppas att Milton för alltid slipper sådant.
Nog för ikväll, over and out!
Fredagkväll
Min älskade Milton somnade tidigt, det behövde han nog. Ja och jag också för den delen. Marcus är iväg och jag behövde nog kvällen för mig själv.
Milton är verkligen det bästa, finaste och underbaraste jag vet. Och det är väl såhär det är med treåringar (ja hur gick det till? Hur fasen fick vi en (snart!) treåring i huset?!), humöret svänger kraftigt, mycket åsikter är det och en vilja av stål. Jag trodde aldrig det skulle vara såhär svårt att vara förälder, det är en helt annan sak att ha eget barn, än att ha hand om en hel massa barn på förskola och arbeta med det, som jag tidigare gjorde. Vilken skillnad och det kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro, innan jag fick min Milton. Häftigt, ofattbart och galet jobbigt ofta, men så värt allt, flera tusen gånger om. Älskade barn imorgon hoppas vi på en bättre dag <3
Fotot togs, som synes, inte idag. Här har varit grått, dimmigt och riktigt rått idag. Detta togs tidigare i veckan när jag vabbade, då också. Solen sken och vi hade det himla mysigt på gräsmattan, en puss fick jag också!
Nu hoppas jag att marcus snart kommer hem. Jag tror förvisso inte det, men jag längtar efter honom! Det känns sådär att sitta själv en fredag, den enda kvällsmaten jag fick i mig var två mackor med senap och kall grillad korv i skivor. Givetvis te också, så helt fy skam är det ju inte ;)
Nä nu ska denna bittra kvinna njuta av sitt te och titta på tv en stund. Stor varm kram, trevlig helg!
Mitt barn, han har det bra
Den där rubriken lät präktig va? Vänta, jag ska förklara.
Idag satt Milton och jag och åt lite mellanmål, varav jag säger att han bara får lite mer mjölk, för sen är mjölken slut och vi har inte mer hemma. Milton säger då, precis så som han ofta säger vid liknande konversationer: "då får vi handla mer i affären, mamma".
Japp det får vi och det KAN vi göra. Tänk ändå vad bra vi har det, vad bra mitt barn han har det, vad tacksam jag är över att kunna erbjuda mitt barn detta som en av de mest naturliga sakerna i världen - handla det vi behöver.
Vi behöver inte titta oss långt bort för att se många som inte alls har samma möjlighet, detta finns både i Sverige och världen över, tyvärr.
Inte nog med att jag kan se till så att mitt barn alltid får i sig ordentlig mat, det finns så mycket mer jag har möjlighet att ge honom, både i ovärderliga ting så som trygghet, kärlek, närhet, värme, uppfostran. Jag har dessutom möjlighet att ge honom sådant som jag anser viktigt, men som givetvis inte alls är vare sig en självklarhet eller något som andra anser viktigt - jag ger honom möjlighet att växa upp på landet bland många olika typer av djur, mycket natur och närheten till byn där båda hans föräldrar har växt upp, tänk vad fint att ge vårt barn samma chans!
Tänk ändå vad viktigt det är med ens barn, hur mycket man vill ge dem och hur mycket man är beredd att offra för dem. Så tror jag de flesta föräldrar resonerar, oavsett situation. Att veta att vi har möjlighet att ge vårt barn det vi vill, känns fantastiskt och det är något jag är så tacksam över!
Beröm och Bemötande
Läste ett par blogginlägg angående en artikel,som jag dessvärre inte kan länka till här via telefonen av någon anledning, men ni kan kopiera detta om ni är intresserade av att läsa: http://www.svt.se/nyheter/sverige/viktigt-med-ratt-slags-berom-till-sma-barn
Ett hett och intressant ämne för många, inte minst för småbarnsföräldrar och för människor som arbetar med små barn. Så givetvis även för mig ;)
I alla fall, detta är något som nog följer med mig sedan jag arbetade på förskola (<--- japp, nu säger vi det riktiga ordet ;) ) och något jag tänker på när det numera handlar om mitt eget barn. Men även något jag ofta misslyckas med. Det är så himla lätt att sitta där och surfa på telefonen, diska lite disk eller plocka iordning lite samtidigt som Milton leker med något, bygger ett torn eller radar upp sina djur och så gärna vill visa mig något. "Mmm vad fint Milton" "vad duktig du är älskling" eller "ja men vad bra hjärtat" är tre exempelfraser som dyker upp.
Men detta försöker jag ändra på och jag tycker det är enormt viktigt att faktiskt bekräfta det Milton verkligen gör och vill visa "oj vilket högt torn du byggt! Vad är det för färger på klossarna älskling?" Eller "Milton, hur många djur har du nu ställt på bordet? Hur många ben har elefanterna? Hur gammalt är lejonet?" Eller "Du Milton, tunneln till tågbanan ligger där, om du vill ha med den i bygget också".
Det jag menar är inte att jag egentligen tycker att man kanske ska vara helt rabiat, jag menar vi är ju inte mer än människor. Men att bekräfta Milton i det han gör och inte bara kika upp med ett halvt öga och säga att han är duktig, för det känns egentligen ganska oviktigt. För att han är duktig handlar det ju egentligen inte alls om, utan att bekräfta honom i det han gör, det måste vara en av de viktigaste uppgifterna jag har som förälder.
Det handlar ju om hur jag väljer att bemöta mitt barn och det valet är ju egentligen så viktigt, men något som ibland glöms bort bland vardagsbestyr, tyvärr.
Viktigt ämne tycker jag (och säkert många fler, hoppas jag). Ett ämne värt att ha i åtanke :)
Alla Hjärtans Dag
Ja jag är av den sorten att jag faktiskt tycker dessa "kommersiella" dagar är lite fina. Och eftersom det är lätt att, mitt i allt vardagsbestyr, glömma bort att visa den kärlek och uppskattning gentemot varandra så får vi plötsligt en liten påminnelse om det, tack vare Alla Hjärtans Dag. Det tycker jag känns fint. Vi struntar i de där små presenterna i år, att visa sin kärlek och uppskattning gör vi idag på annat vis. Ett fint sms, en extra kram, några väl valda ord, en hjärtformad kaka till kvällsteet och sådär duger alldeles utmärkt. Och så skickas mental kärlek lite hit och dit, mycket skickas till Stockholm till bästa systern och min allra finaste vän.
Fysisk kärlek får Milton och Marcus och inte minst mina fyrbenta älskade vänner. Det där med kärlek är ändå så väldigt viktigt och fint.
Hoppas ni andra har en underbar dag. Stor varm kram från mig till er <3
När verkligheten kommer ikapp en
Jag satt och letade efter ett annat foto i fotomappen och så dök ett annat foto upp. Magen knöt sig och verkligheten kom ikapp med som en ordentlig käftsmäll. Dusty. Fy fasen vad denna hund är saknad. Saknaden är fortfarande grym och stundtals blir det såhär, som denna ikväll och tårarna bränner bakom ögonlocken. Ett par av dem går inte att hindra utan rinner längs med kinden.
Dessa djur alltså. Om jag fick önska mig en sak i världen så vore det ett livslångt liv med mina djur, att vi fick åldras tillsammans, precis som vi människor (oftast) får.
Många djur är väldigt saknade hos mig, inte bara Dusty. Men fortfarande är det så pass "färskt" och därför känns det extra mycket. Tiden läker inte alla sår, men de flesta sår lär man sig leva med.
Fina Älskade Dusty... Vad jag önskar att mina fingrar fick känna din päls på riktigt igen, inte vill jag sitta här och klappa en skärm..
Idag slog en annan sak också mig. Min lilla Yda blir 6 år till hösten. Hon tycker nu att det börjar bli lite motigt att hoppa upp i soffan, hon springer inte längre i hundranittio på våra turer (bara i hundra, så fortfarande pigg!). Det blev så påtagligt idag bara, min lilla Yda kan väl inte bli gammal?? Hur ska jag någonsin kunna överleva utan henne?!
Usch, alldeles för mycket tankar och funderingar på sena kvällskvisten. Snart kommer Marcus hem, då blir det till att krypa ner i sängen och försöka sova, en hand att hålla i om jag känner mig ledsen.
Stor kram till er, vi hörs imorgon
Go'frukost!
Idag blev det en riktigt god och bra frukost, för kropp och själ :)
Kesella, kokosflingor och hallon i en salig blandning i tallrik. Ja och så te såklart ;) Ser ni den fina svarta skålen på bordet? Den fick jag av mina föräldrar i julklapp och den passar så fint framme nu, i tulpantider och i väntan på våren :)
Och så kokades det ägg, riktigt fina, stora, bruna ägg från vänners höns. Det känns gott i kroppen, vetskapen om var äggen kommer från och att hönorna har det riktigt bra; får vara ute varje dag, får bra och god mat, får leva i flock. Det känns alltid bra. Jag tänker på sådant mer och mer. Aldrig kommer jag sluta äta kött, fisk, fågel, ägg eller mejeriprodukter. Men jag försöker att alltid tänka på vad för produkter jag köper. Det känns viktigt helt enkelt.
På tal om något helt annat. Ser ni lampan i bakgrunden. Har två likadana och de fyndade jag för 50 kronor styck på loppis här i byn. Tror att där egentligen ska vara en porslinsskärm och att det från början är en Ikea-lampa (?), men skärmar fanns inte och jag tycker faktiskt den är fin såhär också :) Kanske vi någon gång löser det där med skärm, men i nuläget får den vara fin som den är.
Nu ska jag fortsätta med hemstudierna här hemma, snart måste jag dock lämna värmen och köra hemifrån. Ska möta upp en klasskompis och plugga med henne. Kram på er!
Hemska funderingar...
Sitter och tittar på Efterlyst och skräms över hur det ser ut i Sverige. Det vänder sig i magen på mig när jag änker på att mitt barn ska växa upp och leva i denna farliga värld.
Jag vill gärna tro att det inte har blivit värre med åren, kanske som en vän till mig sa, att nu syns brott såhär i media i Efterlyst, på Nyheterna och så vidare, och det gjorde det kanske inte tidigare. Jag vill så gärna gärna gärna tro att det inte har blivit värre, att det inte har blivit värre heller om 10-15 år framöver.
Men vad spelar det egentligen för roll? Det vi i Sverige har här och nu, den kriminaliteten är ju fruktansvärd och skrämmer mig jättemycket.
Jag vill inte att mitt barn växer upp i denna värld, bland allt detta. Honom vill jag linda in i rosa bomull och aldrig släppa iväg på egen hand. Jag vill se han växa upp till en trygg individ i en trygg värld. Det gör mig ledsen att veta att en trygg värld aldrig kommer finnas, inte i vår eller hans livstid i alla fall. Säkert aldrig någonsin.
Jag kan inte låta bli att tänka mig in i de kriminellas föräldrars (<--- vad långt, men ja ni hängde med va?) situation, hur fasen hanterar man det? Att jag står där med en kriminell 18-åring om 16 år, situationen är ohanterbar och mitt barn har misshandlat en kille (eller tjej) väldigt illa, kanske till döds???
Nu tror jag att uppväxten spelar roll, jättestor roll och jag tror inte att det blir så. Men det finns ju faktiskt barn med "vettiga uppväxter" som hamnar snett senare i livet också, hur hanterar man det??
Nu tror jag att uppväxten spelar roll, jättestor roll och jag tror inte att det blir så. Men det finns ju faktiskt barn med "vettiga uppväxter" som hamnar snett senare i livet också, hur hanterar man det??
Det kan också skrämma mig. Fast inte en bråkdel så mycket som allt jag skrev överst, att Milton kommer växa upp i denna värld. Jag är egentligen inte alls orolig att han ska växa upp och bli kriminell, han är så varm, omtänksam, godhjärtad, trygg och lycklig. Inte kan han bli kriminell.
Däremot kan han råka illa ut på andra vis, och det gör mig ledsen. Jag tänker på de som har förlorat sitt barn, syskon, barnbarn, sin vän. För att andra inte kan tygla sitt temperament, som inte kan stå emot grupptryck, som vill leva upp till något som egentligen inte borde finnas.
Sverige är fantastiskt på många vis, jag älskar landet och jag är så tacksam över allt fint vi har här, vilka möjligheter vi har, vilken trygghet som finns här på många olika vis (skolgång, rättsväsende, vård, försäkringar och så vidare) Men det är en hemsk värld vi lever i och Sverige ingår i det.
Nog härifrån idag, ville bara häva ur mig detta. Stor varm kram till er alla
Tacksamhet!
Läste ett så fint blogginlägg i morse inne hos underbaraclara (<---länk!). Min dag började tufft, även om vi alla sov lite längre idag. Min nacke har strulat massor och jag känner mig inte alls kry, inte ett dugg faktiskt.
Men så läste jag Claras blogginlägg och började genast fundera ett slag. För visst är det väl ändå så att vi (i alla fall jag) har massor av saker som jag känner enorm tacksamhet och glädje över.
Ingen måndagslista förrän imorgon, men vi drar på med lite samma tema idag ändå.
Jag känner stor glädje över att jag har en frisk och lycklig familj. Att mina fyra djur är friska och får en bra omvårdnad. Jag är så otroligt tacksam över vårt hus, det är något jag faktiskt tänker på varje dag och har gjort ända sedan vi flyttade hit. Vi bor verkligen toppenbra!
Vi kan bo som vi gör, ha våra djur här hemma, må bra, unna oss lite - trots att jag faktiskt är student.
Vi har massor av mat i kyl, frys och skafferi. Vi har rent och gott vatten i kranen. Vi har ett varmt och tryggt hus. Vi har en säng att sova i. Vi kan ge Milton en bra uppväxt.
Nu börjar det blåsa lite här och idag har SMHI gått ut med varningar kring väder och vind. Marcus jobbar och hästarna får minsann gå ute några timmar till, men vi andra håller oss inne idag tror jag. Milton sover lite middag just nu och jag ska dricka en varm mugg te, det behöver jag. När Milton vaknat ska jag leta upp min värmedyna för nacken och sitta med den en stund. Den är på ovanvåningen någonstans och jag vill inte riskera att väcka barnet riktigt än, därför får det vänta ;)
Kram på er och var rädda om er idag!
