26/11 - 11:26
För ett år sedan, den 26/11 klockan 11:26 fick våran älskade Dusty somna in. Jag kan inte förstå att det har gått ett år. Det känns som att det var igår och lika mycket känns det som att det var en evighet sedan. Han är så otroligt saknad och fortfarande är såret lika stort och knappt läkt alls, detta tar tid.
Det finns vissa individer som fastnar lite extra, Dusty var en sådan. Saknaden är enorm och tomheten att öppna dörren i mitt föräldrahem och inte mötas av denna hund är fruktansvärd. Jag tänker på det nästan varje gång jag kommer dit, framför allt om jag är själv där hemma.
Detta foto var det sista som togs på honm och mig tillsammans. Mitt ansiktsuttryck visar på otrolig smärta och det går liksom inte att sudda ut.
Jag skrev ett inlägg om dagen, som ni hittar HÄR (<--- länk!), för den som vill läsa.
Vi gick igenom så mycket med Dusty, massor av motgångar men så många galet fina stunder att jag får helt ont i kroppen, både av glädje men nu också av smärta.
Lika mycket glädje, kärlek och alla andra positiva känslor som jag får under alla år tillsammans med något av våra djur, lika mycket smärta, sorg och andra fruktansvärda känslor sköljs över mig på en och samma gång från det att beslutet fattas att ett djur ska få somna in och som sedan efteråt ska försöka läkas. Att läka går inte. Jag undrar ibland vad jag ska med mina djur till, jag bär på så galet mycket smärta under lång tid, efter att ett djur har lämnat mig.
Dusty, älskade du. Jag hoppas vi ses igen!
Kommentarer
Trackback
