Så mycket kärlek
Två dagar som mest bestått av sömnbrist. Men mest av bråk med en fyraåring. Skitjobbigt och så tråkigt. Och jag känner att jag liksom går sönder lite vid dessa bråk. Eller nej inte då i stundens hetta, men direkt efteråt. Och så känner jag hur stark den där kärleken är till det där barnet, som just nu testar alla möjliga gränser och som säkert bråkar lika mycket med oss, som han brottas med sina egna känslor kring situationen. Skitjobbigt för Marcus och mig. Säkert tio gånger så jobbigt för Milton.
Och så det där lilla barnet. Lillebror alltså. Som natten till idag höll mig vaken prick hela natten, suck. Så bökig och meckig på natten, men åh så ljuvlig. Livet har sina prövningar och är dessa två mina för tillfället värsta prövningar (fyraåringshumör och sömnbrist), då är jag egentligen himla tacksam över det.
Kram
Husvagnsdygn
Japp. Ikväll spenderar barnen och jag ett dygn i husvagnen med svärföräldrarna. Hur mysigt som helst i regnet! Marcus är i Stockholm med jobbet och landar här imorgon :)
Men som vi myser. Regnet smattrar på taket, vi dricker te och myser ännu mer. Vi hann med en promenad innan regnet kom och Yda njuter därför lite extra i mitt knä nu. För hon är givetvis med.
I mitt knä. Tillsammans med lillebror.
Vi har det bra mysigt! Godnatt
Måndagslista nr 197
Hej vänner!
Ny vecka och nya tag - på riktigt! Nu börjar vardagen och hur skön semestern än varit och jag gärna hade haft den kvar, så har denna semestern kantats av en enorm sorg, som ni vet. Just därför ser jag kanske fram emot denna vecka lite extra, att få lägga förra veckan bakom mig på ett vis.
Annars är jag extra glad över att...
...första dagislämningen på sju veckor gick fantastiskt bra! Så skönt!! Bland det jobbigaste jag vet är ju det, att tvingas lämna en ledsen Milton kvar på dagis. Men idag gick det bra!
...Malva är hemma igen. Lilla hästen har varit på inridning och det har gått riktigt bra. Fick en hel del beröm för henne och det värmde gott i hjärtegropen. Hur stolt som helst över min lilla ponny :)
...det har gått över förväntan att kombinera jobb och föräldraledighet idag. Heja Dante som ställer upp!!
...jag har tagit mig ut på längsta promenaderna sedan snittet (och en stor del av graviditeten) idag och OJ vad skönt det var. Så skönt med frisk luft iklädd lite tjockare kofta.
...Dante blir en månad idag, stora lilla sparven! Tänk vad tiden går fort.
Detta får avsluta listan. Kram och godnatt
Vardag...
Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Jag är himla tacksam över att jag och småpojkarna ändå inte har tid att passa så mycket, men vi ska dock iväg till dagis, första gången på 7 (!!) veckor och för första gången någonsin har jag två små barn att hålla reda på och få ordning på på morgonen. Japp, jag är nervös, haha.. Mest över hur vi ens ska ta oss upp imorgon bitti, det blir inte lätt, har vi konstaterat alla redan.
Miltons väska är så gott som packad, ytterkläderna är framme och kläderna han ska ha på sig imorgon hänger på tork. Risken finns att Dante kanske landar första gången på dagis i pyjamas. Jag har dessutom i ett svagt ögonblick lovat Milton att vi ska ta vagnen till dagis, gulp.. Hoppas han har glömt det. Kan bli tight.
Så kommer Dante i denna outfit imorgon till dagis, hoppas jag att de har överseende med det. Han är himla söt i pyjamas, så så farligt kan det ju inte vara.
Och för första gången sedan min examen har jag söndagsångest. Jag vill fortsätta vara ledig med alla tre killar, bara gå hemma och skrota. Ingen stress, inga direkta planer mer än sådant vi liksom tyckt varit roligt att fixa med. Men nu, nu börjar det igen. Dessutom med råge, eftersom Marcus åker iväg med jobbet fredag till lördag = sex dagars jobb denna vecka.
Vi har haft en så lång och härlig ledighet tillsammans. Åh vad vi har njutit! Tänk om vi kunde ha det såhär alltid!!
Nu ska vi försöka oss på att sova. Kram på er!
De där som håller mig flytande...
...och har gjort de sista veckorna. De där två som, helt omedvetet tvingar mig att upprätthålla en viss vardag och struktur i livet. Som tvingar mig att vara engagerad och glad så länge de är i närheten. Och det bästa är att jag inte ens behöver tänka i de banorna. När dessa två är i närheten så är jag automatiskt lycklig. Det är så skönt, att mitt i allt ge mig möjligheten att vara otroligt lycklig. För det är jag. Mitt i all sorg.
Den där stora, envisa killen med ett himla humör och är en riktig åsiktsmaskin. Som har det ljuvligaste hår sol jag älskar att fläta in mina fingrar i, ha honom nära mig och prata om det ena eller det andra.
Och så bebisen. Som sover hela dagarna och lever rövare på natten. Som luktar så himla gott och som jag kan ha på bröstet och lukta på i all evighet.
Livet har verkligen visat sig från sin allra värsta sida senaste veckorna. Och finaste sida på en och samma gång. Ett liv har ryckts från oss och ett annat liv har vi fått.
Idag är det fyra veckor sedan vi fick vår älskade lilla sparv, våran Dante. Den lyckan!
Kram
Att orka sätta en fot framför den andra
Idag har varit en otroligt tung dag. Begravning. Att vara med och begrava en bästa vän. Det är så fel det bara kan bli. Idag har jag inte orkat med något annat än att sätta ena foten framför den andra. Allt annat har känts för mycket.
Det enda positiva idag var mina tunna svarta strumpbyxor. Ja inte just dem, men Miltons härliga reaktion då han nog aldrig har sett mig i sådana tunna innan och uttryckte "Mamma, jag älskar dig när du har sådana på dig". Härliga älskade barn.
Så i eftermiddag har jag mysit med barnen och berättat för Milton vad begravning är för något. Sedan har jag sovit. Kvällen har spenderats med en bebis på bröstet och jag har inte gjort annat än luktat på honom och hållit om.
Och såhär kommer kvällen få fortsätta ett tag till.
Kram, ta hand om er
Måndagslista nr 196
Hej på er,
Igår var det måndag och jag känner att denna vecka är det inte mycket som gläder mig. Men jag är lite extra glad över att...
...Marcus ändå har en semestervecka kvar. Jag är också himla glad över att vi har många föräldradagar sparade på Milton och kommer ha på Dante också = vi kommer kunna vara hemma både jullov, ta en ledig vecka då och då, ledigt under studiedagar och långa sommarlov med barnen under ganska barn - värt massor!
...om jag får lov att vara lite ytlig och det får jag ju, så är jag lite extra glad över vår nya hallmatta. Den passar så bra nu när hösten närmar sig. Den ligger varm och inbjudande i vår långa hall och lyser upp detta annars ganska tråkiga utrymme.
...jag precis sovit en timme. Välbehövligt!!
...även om jag har den absolut jobbigaste veckan någonsin framför mig, så måste jag ju se vilket fantastiskt liv jag har. Jag har så mycket som jag är väldigt tacksam över.
Listan fick bli en dag sen. Det fick bli så helt enkelt. Ingen speciell anledning, men igår fanns inte riktigt lusten.
Kram och hej
Att inte ha mycket att skriva, när orden inte räcker till.
Jag går med en ständig klump i magen just nu. Snart är det begravning. Nog det jobbigaste jag hittils i mitt liv, måste göra. Fruktansvärt och tårarna bränner ständigt i ögonvrån just nu. Nu har det liksom kommit ifatt mig, sådär på riktigt. Hon kommer inte tillbaka.
Och inte tröstar det mig ett endaste dugg, att jag säkert inte är den som mår värst över detta, vetskapen om att hennes familj säkert går med en ännu större klump i magen och en större sorg i hjärtat, än vad jag har, gör så otroligt ont och river i mig. Jag lider så med dem.
Ju närmare vi kommer begravningen, desto starkare känner jag att jag inte vill dit. Jag förstår inte hur jag ska hålla ihop och orka vara där. Samtidigt vill jag dit, kommer gå dit hur jobbigt det än må vara. Jag känner att jag måste vara där.
Jag är så tacksam över pojkarna här hemma. Så fort de är vakna och jag är med dem, så är allt som vanligt för mig, jag får ett andrum, ett hål i sorgen och kan vara som jag ska vara, jag glömmer liksom bort sorgen. Det är så skönt. Jag hoppas så att hennes familj får chans till samma avbrott i sorgen ibland.
Men just nu, såhär på kvällen. Milton sover och Dante sover. Marcus är fortfarande uppe hos Milton. Jag sitter själv i soffan och klumpen i magen är större än någonsin. Sorgen river stora hål i hjärtat och vetskapen om att jag aldrig mer kommer få se min vän.
Nu vaknade mitt yngste barn. Till min stora lycka, lite chans att rensa tankarna och få det där andrummet en stund. Och så kom Marcus ner, min klippa i livet. Men så är det ju så, när jag sitter där med mina barn på ett eller annat vis, vare sig Dante skriker hysteriskt, Milton är nosig och otrevlig eller om Dante sover tryggt på mitt bröst, Milton säger de mest fina sakerna och vi har mysigt samtidigt som vi spelar spel eller ritar tillsammans. När jag känner den där enorma tröttheten i att vara förälder eller när jag känner det där enorma lyckoruset i att vara förälder. Då slår det mig. Detta kommer min vän aldrig mer få uppleva.
Samtidigt som jag känner den där enorma tacksamheten i att vara förälder slår en våg av sorg in i min kropp, aldrig någonsin kommer min vän få uppleva den där enorma tröttheten, stoltheten, glädjen, uppgivenheten och alla andra känslor som jag varje dag får uppleva med mina barn. Där är så mycket hon aldrig kommer få uppleva med sitt lilla barn, som jag många gånger har tagit för givet att få uppleva.
Det är inte bara hon och hennes familj som drabbats, det händer ju varje dag för familjer. Cancer och andra sjukdomar är förjävliga. Ingen ska behöva uppleva det jag, eller framför allt de närmast anhöriga, tvingas gå igenom. Det är inte rätt. Livet är inte rättvist. Allt händer inte av en anledning.
Här händer det grejer!
Medan jag ligger halvt utslagen på soffan med mjölkstockning (<--- fy fasen!!) så händer det massor utomhus. Önskar så att jag var piggare, för då hade jag hållit mig utomhus. Fast med tanke på allt som görs är det kanske tur att jag tvingas vara inne, grävarkillen har ju inte fått vara ifred för mig annars :)
Men jag har hört från en säker källa (Marcus) att singeln/krossen läggs på i skrivande stund, woohooo!
Bättre bilder kommer jag bjuda på när arbetet är klart och/eller jag mår bättre än nu. Så summa sumarum, trots mjölkstockning är jag bra upprymd just nu! Vilka killar vi har fått tag på!!
I alla fall. Vi har ju haft Vinslövs kanske fulaste och mest pinsamma uppfart sedan vi flyttade hit för drygt tre år sedan. Stenhård och med massor av ogräs. Som jag skämts över den... Men den har liksom inte prioriterats och vi har funderat fram och tillbaka över hur vi skulle göra med dräneringen (som nu är gjord) och därför väntat med den.
Senast jag tittade ut såg uppfarten ut såhär; avskalad och så påbörjat arbete med något undermaterial.
Men jag har hört från en säker källa (Marcus) att singeln/krossen läggs på i skrivande stund, woohooo!
Sedan grävs det en grusgång från stallet till hagarna, åt hästarna. Och allt det där igenvuxna som har stått som ett störigt utropstecken framför min älskade avenbokshäck, det är nu ett minne blott. Där kommer läggas samma singel/kross som på uppfarten och hästarnas gång, sedan ska där odlas i pallkragar eller enenbyggda större kragar, kommer bli så bra!!
Bättre bilder kommer jag bjuda på när arbetet är klart och/eller jag mår bättre än nu. Så summa sumarum, trots mjölkstockning är jag bra upprymd just nu! Vilka killar vi har fått tag på!!
Kram
Armbanden
Igår kom dem. Armbanden. De där tre kommer jag bära varje dag (tillsammans med armbandet från Milton såklart), fram till den 20 augusti. Då kommer ett armband försvinna och läggas på en kista. De andra kommer jag fortsätta bära varje dag.
Jag uppmanar alla att köpa ett (eller flera). En fantastisk present till vänner och bekanta dessutom. Och så gör vi något gott tillsammans eftersom pengarna för armbandet går oavkortat till Cancerfonden. Just nu känns en sådan gåva himla viktig och påtaglig liksom. Värt varenda krona och mer därtill. Även om vissa saker aldrig kan mätas i pengar.
Kram vänner
Måndagslista nr 195
Ny vecka! Idag är jag lite extra glad över att...
...Marcus har två semesterveckor kvar! Det är jag himla glad och tacksam över.
...Milton också är ledig två veckor till!
...jag mår förbaskat bra efter mitt snitt. 2,5 veckor har gått och jag har mått väldigt bra hela tiden.
...jag har kommit igång med lite promenader nu efter en ganska stillasittande graviditet och efter snittet. Verkligen inga långa rundor, men en kilometer här och där - som jag har längtat! Jag älskar att promenera!
...jag får chans att uppleva alla faser med mina barn. Dante verkar ha drabbats av kolik han också och hur galet jobbigt det verkligen är så är jag så galet tacksam över att jag får finnas här och genomlida det med honom. Och alla andra perioder, bra eller mindre bra, med båda barnen.
...jag nu ligger här på soffan med en sovande bebis på magen. En bebis som har en hand på min hals, lite som jag själv alltid hade på mina föräldrars halsar när jag var liten.
Slut för idag, tack för idag. Kram
Två veckor
Igår blev Dante hela två veckor gammal. Om tiden gick fort under graviditeten, så går den ännu fortare nu!
Dante är fantastisk. Att få dela mitt liv med två så fina barn är verkligen det största.
Just nu tänkte jag gå i dvala en timme. Eller två. Jag är så otroligt trött. Dante är en ganska lugn kille, men mest vaken på nätterna, så även jag då såklart. Skillnaden då mellan att vara två veckor gammal och att vara 27 år gammal är ju att Dante sover på dagarna när han vill. Det gör inte jag. Därför tänkte jag göra det nu, för en gångs skull :)
Fotona är tagna av Marcus syster. Så himla fina! Exakt foton i min smak!
Nu, sova. Godnatt!
Jag har förlorat en vän
För en vecka sedan förlorade jag en av mina närmsta vänner. Hon förlorade sin kamp mot cancern, efter många års kämpande. Livet är så brutalt orättvist och jag kan inte ens sätta ord på mina känslor. Livet är fördjävligt många gånger, helt enkelt. Jag förlorade en vän. Föräldrar förlorade en dotter. En man förlorade sin fru. En dotter förlorade sin mamma.
Att få beskedet att hon inte lever längre, vetskapen om att vi aldrig mer kommer ses eller höras av. Saknaden är obeskrivlig. Jag känner så otroligt starkt för hennes man, hennes lilla dotter, hennes föräldrar, hennes syster. Jag önskar så att där fanns något jag kunde göra för att lindra deras smärta. Men det finns det inte. Inte ens tiden läker detta sår.
Den lycka jag känner över att nu ha fått ytterligare ett friskt och fantastiskt barn är verkligen fantastisk. Men mitt i allt detta bär jag nu en otrolig sorg över att ha förlorat en nära vän. Det är så mycket blandade känslor som rör sig i min kropp, att de många gånger nästan inte känns hanterbara. Å ena sidan är jag så otroligt tacksam över livet och vad det gett mig hittills. Å andra sidan känner jag en enorm bitterhet gentemot livet och vad jag nu förlorat, vad hennes närmaste har förlorat. Livet är inte rättvist och inget alls kan rättfärdiga detta. Allt händer inte av en anledning, helt enkelt.
Den 31 juli var fram till i år ett datum av bara lycka. Det datumet jag fick hem min älskade Armani, min första egna häst. Nu är datumet för alltid nersvärtat och förstört. Det datumet då jag förlorade en bästa vän.
En vecka hemma...
...som tvåbarnsföräldrar. Och vi kom fram till det idag att, än så länge, är det ganska enkelt att vara tvåbarnsföräldrar och Dante sköter sig alldeles utmärkt som lillebror. Verkligen en enkel liten bebis på alla sätt och vis.
Idag fick han sitt första bad till exempel, hur nöjd och glad som helst. Storebror passade på att ta ett dopp i baljan efteråt, så idag började vi dagen med två rena barn :)
Vidare på BVC idag och Dante följer sin kurva utmärkt. Han är inte uppe i sin startvikt än, men på god väg i alla fall.
Och Milton då? Han tar sin storebrorsroll på stort allvar. Han är verkligen en toppenbror, hittills. Han är så mån om Dante, det ska godas och pussas och sådär ofta och mycket. Han låter honom sova när han sover och äta när han äter. Han håller sig (smart nog!) från blöjbyten och istället ser han till att Dante ofta har ett gosedjur framför näsan att titta på. Fina Milton!
En vecka har alltså gått. Och det är STOR skillnad på våra pojkar, om man jämför med hur Milton var som bebis och nu Dante. Milton har alltid velat sova själv, vara själv och aldrig varit så förtjust i att vara nära (förrän nu de senaste två åren då och då) och att trösta Milton har alltid varit svårt för han har aldrig velat krypa upp hos en och bli tröstad. Jo nu de senaste två åren kanske, men som bebis skulle han helst ligga i vagnen vi hade inomhus och tröstas genom att vagga den fram och tillbaka till dess att han somnade. Frustrerande då vi bara ville plocka upp honom och hålla honom nära till dess att allt blev bra igen.
Dante är exakt tvärtom - älskar närhet så himla mycket. Såhär hittar man ofta oss, antingen i sängen eller i soffan. Antingen Dante på bröstet eller nära såhär bredvid.
Tänk att det är så olika det där. Och ärligt talat är detta verkligen så mysigt. Samtidigt har vi alltid uppskattat att Milton velat sova själv, det har gjort att vi alla sovit bra. Finns verkligen för- och nackdelar med både ock. Inget rätt eller fel liksom.
Godnatt
Måndagslista nr 194
Hej i kvällen.
Senaste dagarna har varit så blandade att jag knappt orkar med. Pendlandet mellan sorg och lycka är enorm för tillfället. Känslorna är så påtagliga, men ändå så svåra att sätta fingret på. Känslor som liksom går in i varandra, men ändå är ljusår från varandra.
Men idag. Idag är jag extra glad över att...
...jag har två fantastiska söner. Jag kan knappt förstå det fortfarande. Så tacksam är jag över det! Lyckan över att få Milton var fantastisk och har sedan dess bara vuxit sig starkare och starkare för varje dag. När sedan Dante föddes kändes livet väldigt fulländat. Två barn, vad mer kan man begära?
...vi är friska, mår bra och älskar varandra. Mer än så går verkligen inte att begära. Så tacksam är jag över livet med dessa killar här hemma. Verkligen.
...min fina Anna har varit på besök idag. Dante-mys och Milton-lek stog på hennes schema. Där mellan försökte hon, Marcus och jag trycka in lite småprat. Inte helt lätt med en fyraåring som har Anna som största idol, haha..
...Dante har bott här hemma i en vecka idag. Tänk vad tiden går fort! Detta kommer det ett inlägg om senare ikväll.
Nu ska jag lyfta upp min bebis som sover här intill mig i soffan. Lyfta upp honom och låta han sova vidare i min famn, ikväll behöver jag den närheten och jag behöver ge den kärleken.
Storbarnet sover gott i sin säng, så han får vänta med mys till imorgon bitti.
Kram
Dante 1 vecka
Idag blir han en vecka, den där lille sparven. För liten, det är han, den där bebben. Men ack så ljuvlig och fantastisk. Han fyller knappt ut blöjor storlek 1 än.
På tal om ljuvlig, fantastisk och bäst i världen så är Milton det. Och just idag har jag verkligen behövt det. Han har varit så fin och förstående när jag har varit ledsen. En klok fyraåring. Och en, än så länge, fantastisk storebror. Oj vad bra han är.
Denna dag har varit än av de tyngsta någonsin tror jag. Idag kramar jag mina barn lite extra och är lite mer tacksam över mitt liv. Därför sitter jag nu med Dante i famnen och väntar otåligt på att Milton och Marcus ska komma hem från kvällens kräftfiske.
Kram
