Idag är det ett halvt år sedan jag förlorade en vän. Ni har ju läst här om detta sedan i somras, en del under hösten och så nu. Jag ältar detta om och om igen, hur orättvist allt är. Fortfarande (och säkert under hur många år som helst, kanske för alltid?) tittar jag på Dante och känner så mycket glädje och sorg på en gång. All denna glädje och lycka över att ha han hos oss, att jag får vara med. Nu är ni kanske några som undrar över Milton. Såklart gäller detsamma honom. Men eftersom min vän fick en flicka samtidigt som jag fick Dante är det ju detta jag tänker på. Alla framsteg och utvecklingssteg Dante gör, all kärlek jag får av honom, alla vakennätter, alla trotsperioder, alla bråk, alla börjor och avslut och så mycket annat. Då tittar jag på Dante och tänker på min vän och hennes flicka. Att de aldrig får uppleva det tillsammans. Att hon aldrig kommer ha sin mamma närvarande. Att Jennie aldrig kommer få vara med och se och uppleva sin flicka.

Det är en enorm sorg att bära. Och ondast gör att, om jag nu känner en så stor sorg, vill jag inte ens tänka på hur hennes närmaste känner. Det är otroligt jobbigt att tänka på, olidligt många gånger.

 

Ett halvt år har gått. Ett halvår. Det är ofattbart. Och jag har inte förstått det än. Jag ser dödsannonsen här hemma varje dag och en klump bildas i magen. Hur gick det till? Jag har fortfarande inte landat i att vi aldrig mer kommer ses eller höras. Flera gånger i veckan bläddrar jag i telefonboken förbi hennes namn och nummer, senast nu på morgonen. Det kommer alltid få ligga kvar där, känner att jag har svårt att skiljas från det.

Jag har svårt att acceptera att vi för ett år sedan hördes och sågs och pratade om våra graviditeter, bebisar, barnvagnar och mycket annat. Hon berättade att det var en liten flicka i magen och jag berättade för henne i förtroende att det var ytterligare en pojke i min mage. Jag är glad att hon var typ den enda jag berättade för, då vi ville hålla det hemligt. Det kändes viktigt att Jennie skulle få veta. Och såhär i efterhand är jag glad över det.

Imorgon bitti är det ett halvår sedan jag satt där på sängkanten och ammade. Och fick beskedet i min telefon. Jennie är död. Den känslan av att sitta där med min bebis och få det beskedet. Obeskrivligt och fruktansvärt.

Milton frågar fortfarande då och då om jag fortfarande är ledsen över Jennie. Han är så klok och fin. Och förstående. Det är så fantastiskt med barn, de liksom bara frågar sådär spontant. Och sedan får jag sakligt förklara för Milton hur man är både glad och ledsen på samma gång. Han är den som frågar oftast om Jennie och om jag fortfarande är ledsen (hans sätt att fråga hur jag mår antar jag?). Det värmer. Milton kommer ju också ihåg Jennie.

Nu sover han här intill mig. Min underbara och bestämda fyraåring. Men själv tänker jag smyga ut härifrån nu och unna mig lite lugn och ro i soffan, förhoppningsvis. Kram i kvällen

Vi valde dock en mer barn- och djurvänlig färg än den på bilden. Vi kände att det var bäst så. Men visst är den snygg? Knappar i dynorna känns ju så rätt och är väl på tapeten nu. Dessutom gillar jag att benen är så höga, då det förenklar städningen och leksaksletandet under soffan. Och så blir det förhoppningsvis mindre hundhår längs med sidorna på soffan.

Vi drömmer ju om att bygga ut vårt lilla hus och soffan måste fungera även vid en utbyggnad då vårt vardagsrum då kommer bli större. Och det kommer den att göra, det är vi rätt säkra på.

Annars får vi väl byta soffa då, hahaha.. Vi är kända för att byta soffa ofta ;) Sedan vi flyttade hemifrån har vi haft.. Eeeehh ja alltså detta blir femte soffan. På sju år. Men denna kommer vi nog behålla ett tag. Hoppas jag!

Tror vi kommer bli jättenöjda, så nu får vi längta ett tag. Vår gamla soffa? Den har lite gjort sitt, skulle man väl kunna säga. Därför funderar vi på om man på något vis kan skänka den till någon som verkligen behöver en soffa. Någon ensamstående? Någon som precis kommit till Sverige, fått en lägenhet och är i behov av möbler, organisation som håller lägenheter till behövande och behöver en soffa. Ja alltså jag har ingen aning, utan spånar rätt vilt. Någon som vet eller har förslag?

Kram och hej!

Natten till idag var sådär. Så idag är vi inte riktigt på hugget, om vi säger så.

Så för att hålla humöret uppe har Dante bestämt sig för att denna rosa retro-napp tydligen är bra skit och världsbäst. Det gillar vi av två anledningar. Först och främst håller den honom nöjd så Milton och jag slipper bebisgråt från en förkyld liten. Dante är ju inget fan av napp, så detta är välkommet.

Den andra anledningen är att den är rosa. Alla bebisar borde ha en rosa napp, man blir liksom lite glad av det. 

Nu sover Dantikum så jag ska hänga lite med en nästanfrisk storebror en stund.

Kram och hej!

Så idag (inatt!) är jag lite extra glad över att...

...vi har en sexmånaders Sparv här hemma. Den där Dante är fantastisk, helt enkelt.

...på tal om fantastiska barn är Milton lika fantastisk. Världens bästa storebror. Än så länge noll rivalitet eller avundsjuka. Alltid världsbäst med Dante och älskar Dante mer än något annat. Och det är så fint, jag är så glad och stolt över det.

...vi har köpt ny soffa idag! Alltså en sanning med modifikation. Jo ny soffa är köpt, men vi får vänta på leverans till mitten av mars. Det kommer bli så fint med den där soffan. Längt på det!

...jag har en bebis på mig inatt. Anledningen är förvisso att han är sjuk och det är jag inte glad över såklart. Men att han vill vara nära och är sör mysig är ju ljuvligt. Dessutom byter Marcus av mig vid 04 så sedan får jag sova lite.

Nu ska jag försöka slumra till lite här på soffan. Tre timmar kvar, heja heja!

Kram och godnatt

Och nej, det gjorde jag aldrig med Miltons förlossning. Den var skit och är nog snarare det värsta jag någonsin upplevt. Förlossningarna och det där har ju inget med barnen att göra, för de där två småkillarna är precis lika älskade. Men kejsarsnitt var verkligen min grej, jag är så himla glad över att ingen kunde övertala mig till annat. Jag hade kunnat göra om det vilken dag som helst!

Jag kan inte riktigt förlika mig med att min lille Sparv redan är ett halvår. Att han inte alls är en liten sparv längre, egentligen. Men åh vad fin han är, helt perfekt så när som på sömnproblemen han har, suck.. Men i övrigt, helt perfekt.

Grattis Dante till dina första sex månader i livet. Och grattis till oss som har dig som våran sparv och våran lillebror!

Vet inte vilket av det jag egentligen föredrar. Jo, det är ju nog rutiner. Det underlättar livet många gånger. Även om en person med förkärlek till rutiner är svår eftersom det då kan vara svårt att ändra på det som implementerats, är ni med?

När Milton var sex månader somnade han samma tid varje kväll och vaknade ett par gånger varje natt för att äta. Dante försöker vi verkligen få att somna ungefär samma tid varje kväll och det går ju bättre och bättre. MEN han vaknar alltid efter en stund och då får vi lägga en lång stund till på att få honom att somna om. Det suger. Han blir ju trots allt ett halvår imorgon och nu vill jag ha tillbaka mina kvällar utan vakna barn (med undantag såklart för vissa kvällar såklart).

Det är tur att han är våldsamt söt, den där bebisen. Idag körde vi på zebra-inspirerad outfit på den där bebben.

Tipsar återigen (för visst har jag gjort det förr?!) om Maxis barnkläder! Himla bra priser, helt okej kvalitet och så himla fina många gånger. Dessa zebrabyxorna köpte jag åt Dante, såldes tillsammans med ett par svarta. Så två par för 99 kr. Well done, Maxi!!

En liten fikadate på stan med bebben, mys rätt igenom. Det var vi och typ tjugo gymnasieelever och jag kände mig rätt gammal i gemet, om vi säger så. Dante kände sig nog rätt ung i sammanhanget istället.

Nu, "Stoppa tjuven" på trean, ni missar väl inte?? För inbrott vill ni inte ha, det lovar jag er... Kram!

Blev visst en paus här inne. En välbehövlig sådan tror jag. Har varit så mycket datorsittande många barnlediga stunder hela hösten så nu har jag liksom verkligen tagit semester. Men Måndagslistan är härlig, så den får inte missas :) Idag är jag lite extra glad över att...

...jag ska iväg på ett spännande möte imorgon. Jag som skulle vara helt föräldraledig nu i ett par månader blev idag uppringd för ett projekt som jag blev lite nyfiken på. Så, möte imorgon helt enkelt :)

...Dante verkar ha kommit in i liiiite bättre sovrutiner om nätterna. Det vågar man ju knappt andas egentligen, men känner att jag gör det ändå. I värsta fall återgår vi ju bara till hans gamla (o)vanor med tr. inte sov på natten, haha..

...Milton ska på barnkalas på lördag. Nu börjar det, barnkalasen! Ååååh vad roligt, han blev SÅ himla glad över inbjudan och jag blev helt varm i kroppen av hans glädje!

...det kom lite snö idag. Alltså denna vinter är ju ett enda stort skämt. På riktigt. Det är så blött ute och jag gråter lite inombords när jag är ute och klafsar hästhagen. Men idag var där lite vitt över allt det blöta, heja vintern! Och Milton? Gjorde givetvis en snögubbe så gott det gick medan Dante sov i förmiddags.

...vi har ny micro. Sjukt löjlig punkt kanske, men vår andra häll på att börja brinna (hjälp!) igår och sjöng liksom på sista versen. Så nu står där en ny fin och väl fungerande micro. Inte klokt vad beroende vi är av micro egentligen, har varit utan under dagen idag och det har verkligen varit jobbigt.

Nu, lite tv sedan sängen. Kram på er!

Idag är det måndag och jag är lite extra glad över att...

...dagis börjar denna vecka. Egentligen älskar jag att ha Milton hemma så det är inte det. Det är skönt att slippa ut och ränna på morgonen för att ta oss till dagis. MEN vi behöver komma in i rutiner och skapa en viss vardag igen. Och DET ska bli skönt. Denna termin blir ju Milton ett "vanligt" 15-timmarsbarn och kommer vara ledig ett par dagar i veckan med Dante och mig (och sedan med Dante och Marcus) och det ska bli härligt.

...jag äntligen ska få ha det just så; föräldraledigt och ett 15-timmarsbarn. Som jag ska njuta av mina barn dessa veckor innan jag börjar jobba. Och det är bara sju veckor dit, hjälp!! Blandade känslor fortfarande, men samtidigt ska det bli SÅ skönt och SÅ roligt!

...vi får larmet installerat imorgon. Som vi längtar efter det. Så mycket tryggare det kommer kännas nu efter inbrottet och allt.

...vi denna vinter verkar få låga elkostnader, haha.. Det är väl enda fördelen med denna skitvinter? Det är ju inte klokt så varmt, grått och blött det är ute. Jag vill ha kyla, ljust och hård mark denna tid på året. Men elräkningarna är ju behagliga. Om vi nu ska hitta någon fördel med denna vinter.

...vi äntligen kommer få nytt glad i vår altandörr imorgon! Åh vad härligt!! Ser ju för trist ut med provisoriskt lagad glasdörr.

Nog för ikväll. Min förkylning tar knäcken på mig så det blir tidigt i säng.

Kram!

Men det har verkligen sina fördelar. I vanliga fall tar jag sällan tag i alla sysslor utan räknar med att Marcus gör lite av dem eller att vi hjälps åt med det mesta. Men när jag är själv blir jag sjukt effektiv, det slår aldrig fel! Att jag har hunnit städa iordning och dammsugit innan klockan elva hör inte till vanligheterna. Men idag är det gjort.

Bebisen sover, Milton och jag har ätit frukost, Alba har åkt iväg på jakt (och i skrivande stund fick jag veta att de skjutit ett hundrakilos vildsvin för henne, duktiga valp!!), hästarna är ute och fått morgonmat, här är städat. En riktigt bra förmiddag, helt enkelt :)

Dessutom är jag galet utvilad. Dante hade ju tydligen den goda smaken att börja sova bättre lagom till att Marcus skulle börja jobba. Jag vågar ju inte säga för mycket, men ja, två riktigt bra nätter - heja bebis!!

Detta blir en bra helg, trots att är utan Marcus.

Dante satt nöjd i vagnen med en kudde bak ryggen och somnade sedan efter halvtid så Milton och jag kunde ordna med pulkaåkandet utan en bebis att roa.
Och tur var väl det, att vi gick ut direkt. För sedan har det regnat konstant så all snö är borta igen. Men vi hann och för oss är det det viktigaste. Speciellt efter som Milton sista ord innan han somnade var "vad roligt det var att åka pulka, mamma". Då mår jag bra.

Kvällen har spenderats hos mina föräldrar. Marcus är iväg med jobbet till på söndag så nu gäller det att underlätta mitt liv lite. Så tack för mat och underhållning ikväll, mamma och pappa. Och Mimi!

Sedan for vi hem, jag och småpojkarna. Dante somnade i bilstolen så när vi kom hem fick jag ypperlig hjälp i stallet med att utfodra hästar, byta täcke på Armani och släcka ner. Sedan in och förberedde Milton för natten och sedan fick han mysa ner sig i soffan.

Sedan vaknade Dante till, fick mat och har sedan sovit sedan dess - woohooo!

Men alltså Milton. Vilken klippa han är. Så fort Marcus är borta så är all den där pappigheten som bortblåst och vi är ett så himla bra team. Han vet att det inte fungerar att tramsa eller att säga emot, allt jag behöver hans hjälp vid dessa tillfällen och det är aldrig något snack om saken. Han är helt fantastisk. En sådan "småsak" som att jag inte kunde bära honom upp för trappan ikväll (som vi annars brukar göra) eftersom jag bar Dante hade han en vanlig kväll kunnat sura ihop över. Men inte när vi är själva, aldrig någonsin. Han säger "okej" och knatar på. Trots att det blev sent och han egentligen var skittrött. Fantastiska, underbara Milton.

Dessutom ärr jag förkyld och ganska hes och orkar inte alls ta mig för att göra något ansträngande.

Marcus börjar jobba imorgon och börjar jobbet efter en lång ledighet med att åka till Stockholm och kommer hem först på söndag. Skitjobbigt, men så är det. Jag ska nog överleva.

Slut på sådana här lata dagar tillsammans :) 

MEN. Sedan tog vi tag i oss själva. Svirade om, odnade barnvakt ett par timmar och hamnade här, på bio. Härligt! Tycker om att spendera tid med Marcus. Det blir aldrig tråkigt.

Vi hörs, ciao!

Hann inte riktigt med igår så vi kör idag istället :) Idag är jag extra glad över att...

...vi har minusgrader igen! Ja nu är det iofs plusgrader, men det är ändå ganska kallt.

...vi var iväg igår kväll och träffade sååå fina vänner, sådana som vi känt i hur många år som helst, vissa av dem i nästan hela livet. Fantastiskt egentligen.

...vi har haft en så härligt lång ledighet tillsammans och har några dagar kvar på den. Marcus börjar jobba på fredag (och är iväg med jobbet över helgen) men fram till dess håller vi ledigt allihop.

...jag har ätit en riktigt bra frukost; te (givetvis), havregrynsgröt och så två kokta ägg. Känns som en bra start på dagen. Sedan kycklingsallad till lunch. Bra fortsättning där :)

...jag dricker te. Älskar det!

Måste kila, bebben kallar. Kram!

Och åh då skönt det var.

Vi gungade...

Och så avslutade vi med balansgång och lite sådant där. Blir nog något liknande imorgon om vädret är på vår sida, för det är ju så skönt att vara ute och roligt att komma ut tillsammans.

Ikväll har jag inlett ett nytt mission; att få Dante att somna på kvällen. Sjukt tråkigt, men vi känner att det är dags nu liksom. Barn behöver rutiner och det har verkligen inte varit lätt att skapa rutiner med denna bebis. Nu ska vi servicen försöka, hej heja!

Så, kram och godnatt!

För att bjussa på någon bild från kvällen får det bli denna, snodd från Marcus Facebook. Ni ser ju, väldigt enkelt igår ;)

Sista timmen innan tolvslaget gick fort och vi var alla fyra vakna vid tolvslaget. Pussades och kramades Gott Nytt År och Milton fascinerades av alla raketer. Dante hängde i min famn och vi var alla inomhus. Yda var som alltid väldigt rädd och då är det tryggast för henne att ha flocken samlad, med mycket ljud från oss och från tv'n etc. Lilla Loppan, en tuff dag för henne..

En nyår som inte var någon annan lik, väldigt oglittrig och väldigt lugn. Precis som vi ville ha den. Så den blev perfekt för oss i år.

Nu sover Milton. Dante lär få titta Beck med oss. Kram och hej!