När verkligheten kommer ikapp en
Jag satt och letade efter ett annat foto i fotomappen och så dök ett annat foto upp. Magen knöt sig och verkligheten kom ikapp med som en ordentlig käftsmäll. Dusty. Fy fasen vad denna hund är saknad. Saknaden är fortfarande grym och stundtals blir det såhär, som denna ikväll och tårarna bränner bakom ögonlocken. Ett par av dem går inte att hindra utan rinner längs med kinden.
Dessa djur alltså. Om jag fick önska mig en sak i världen så vore det ett livslångt liv med mina djur, att vi fick åldras tillsammans, precis som vi människor (oftast) får.
Många djur är väldigt saknade hos mig, inte bara Dusty. Men fortfarande är det så pass "färskt" och därför känns det extra mycket. Tiden läker inte alla sår, men de flesta sår lär man sig leva med.
Fina Älskade Dusty... Vad jag önskar att mina fingrar fick känna din päls på riktigt igen, inte vill jag sitta här och klappa en skärm..
Idag slog en annan sak också mig. Min lilla Yda blir 6 år till hösten. Hon tycker nu att det börjar bli lite motigt att hoppa upp i soffan, hon springer inte längre i hundranittio på våra turer (bara i hundra, så fortfarande pigg!). Det blev så påtagligt idag bara, min lilla Yda kan väl inte bli gammal?? Hur ska jag någonsin kunna överleva utan henne?!
Usch, alldeles för mycket tankar och funderingar på sena kvällskvisten. Snart kommer Marcus hem, då blir det till att krypa ner i sängen och försöka sova, en hand att hålla i om jag känner mig ledsen.
Stor kram till er, vi hörs imorgon
Kommentarer
Trackback
