Jag håller på att rensa bland mina foton i telefonen och fann denna, fotad för ett år ungefär. Lika tänkvärt nu som då.
För visst är det så. Inte kan du väl styra över hur du kommer att dö eller när, jo kan kan du kanske men ja..
Det viktigaste är ändå hur du väljer att leva ditt liv, här och nu. Ta vara på dagen, se ljuspunkter i ditt liv och glädja åt det du gör och det andra gör.

Kram!

Just att pendla kollektivt är väl inte direkt en favoritsysselsättning, men ett måste för mig ibland. Då häller det att bända på det att se det från en positiv synvinkel.
Jag har mina nypärlade hörlurar på mig med bra musik. Jag får en stund för mig själv, till mina tankar och funderingar. Mest far tankarna till Dusty fortfarande. Han är så otroligt saknad..
Dessutom föll några få små snöflingor vilket ju är helt ljuvligt! Dusty älskade snö.
En fin morgon i väntan på tåget helt enkelt.
Idag är det skoldag mitt i praktiken. Vi hörs

Ett nattligt tidsinställt inlägg härifrån ;) Först vill jag ÖSA beröm över Sara Algotsson Ostholt och hennes Wega - silver i fälttävlan, OS, är inte illa och något att skryta med!! Villa ryttare vi har och vad roligt det är att fler får upp ögonen för ridsport och vilken grym sport det faktiskt är, vare sig det gäller trav, dressyr, fälttävlan, körning, galopp, distansritt, western, banhoppning och så vidare. Dock är det provocerande. Riktigt provocerande att folk i allmänhet verkar tycka att ridsport inte är en sport, hur kan det komma sig? Det finns nog inte många sporter där du sliter så hårt för att nå framgång. Du praktiskt taget bor i stallet; hästen ska ut till hagen, sedan ska de såklart in igen. De ska ha mat flera gånger om dagen, typ 4 gånger i alla fall. Hästen ska motioneras i princip varje dag med allt som det för med sig; göra iordning hästen innan ridpasset (rykta, kolla igenom, kratsa hovar, sadla, tränsa, benskydd på etc). Sedan tar ett pass allt från 30 minuter till flera timmar.ska du sedan iväg på träningar och ofta ar du inte det hemma, får du räkna med restid dit och hem. Och lastning av häst och utrustning i hästtransporten. Sedan ska hästen göras vid efteråt (av med utrustning, rykta, kratsa hovar, kolla över etc). Sedan ska hagar skötas, lagas vid behov, vatten ska finnas åt hästarna. Stallet ska skötas; boxar mockas, vatten in i boxarna, krubbor och hinkar rengöras. För att inte tala om utrustningen; även den måste skötas om. Rengöring, putsning, tvättning - you name it! Detta är ändå bara den vardagliga biten av livet med hästar för människan. Det tillkommer mååååånga olika saker till, vi kan ta det en annan gång om ni vill? Dessutom är detta ett jobb alla dagar om året, med hästar är du faktiskt aldrig ledig utan det kräver sin man (eller i detta fall oftast sin kvinna). Att kalla detta en kvinnosport, eller ingen sport alls, bygger på okunskap helt enkelt. Okunskap och tunnelseende. Varför skulle detta vara mindre sport än fotboll, friidrott, gymnastik eller segling? Det finns ju många olika typer av sport. Ni som aldrig testat på att rida borde ge det en timme av ert liv och se hur era muskler reagerar på det - återkom gärna sen! Än en gång stort grattis till Sara och Wega som gjorde en hjälteinsats på banorna! OS-medalj hörreni, det är ju skitroligt oavsett sport!

Idag är mina tankar någon annanstans än hemma. Ingen ska behöva kämpa ensam och även om du har många vid din sida idag och jag vet att jag inte kan vara där, så önskar jag så innerligt att jag var just där. Att jag kunde ta bort en del av din smärta. Att jag på något vis kunde hjälpa mer. Du kommer i alla fall aldrig behöva kämpa ensam. Precis som Fuck Cancers vision säger kommer jag inte kunna kriga åt dig, men alltid med dig. Kram, ta hand om dig

...hittade jag på en anslagstavla på min praktikplats. Jag tycker den är fin, man ska vara stolt över det man gör och presterar!

I middags tåg jag bussen hem för att jag glömt min matlåda och träningspåse. Så sedan tog jag bilen tillbaks till stan.
Men i alla fall, jag satte mig på bussen, givetvis på ett ensamt säte, som alla andra. En station efter mig hoppade en dam på och satte sig hos mig. Hon var 85 år gammal och bodde på en gata i byn ganska nära oss. Vi pratade hela vägen och hon var helt fantastisk! Hade jag inte haft bråttom hem (en timmes lunch) så hade jag hoppat av vid hennes hållplats och slagit följe med henne hem och sedan gått vidare hem till mig - damen var hur trevlig som helst och vi hade mycket gemensamt!
Mest pratade vi, väder, snö, våren, vart man handlar, att pendla kollektivt och så vidare. Vi var överens på alla punkter i våra samtalsämne.

TÄnk att man på en 10 minuters bussresa, ändå kan träffa så fina människor. Henne kommer jag tänka på flera gånger och hoppas stöta på på fler bussresor. Ibland behövs det inte mycket för att människor ska skapa kontakt.

Ännu en liten kort parentes om att åka kollektivt, om än en otroligt viktig parentes.
Kram på er!

Detta är SÅ svenskt. Alltså, kanske inte just att pendla kollektivt, det finns (väl?) världen över. När jag hoppar på bussen, sitter det människor på många 2-mannasäten, ingen sitter tillsammans. Såklart. Givetvis letar även jag snabbt upp ett tomt 2-mannasäte och sätter mig där. Ensam. Jag hoppar på i början av byn, så efter min station är det mycket folk som ska på bussen till. De tomma 2-mannasätena tar fort slut och man ser riktigt hur stressade folk blir över att dessa sätena är tomma och att de tvingas sätta sig TILLSAMMANS med någon annan. Ja herrejisses vilket problem!
Killen som satte sig hos mig tillslut, stod och skruvade på sig ganska länge, innan han valde att sätta sig hos mig tillslut. För till skillnad från många andra (långt ifrån alla, men några stycken), så var mitt säte tomt från väska, den hade jag satt på golvet framför mig, eftersom jag visste att mycket folk skulle få plats. Många gör nog så medvetet (?!) att de sätter väskan på ena sätet, för att folk inte ska sätta sig där.
2 personer valde att stå istället för att sätta sig på vars ett tomt säte, tillsammans med någon de inte kände.

Jag kan absolut känna igen mig själv, jag sitter helst också själv. Framför allt på morgonen, när jag redan är sådär asocial och fortfarande trött. Men är det verkligen ett så stort problem? Jag tyckte snarare att det var trevligt att få en medresenär vid sidan om mig, jag blev ju varm på mitt vänsterlårs yttersida - plus på det!

Men samtidigt är det lite roligt att titta på folks reaktioner när de stiger på bussen. Och så påminns jag av mig själv och hur jag gör, när jag febrilt letar efter ett tomt ensamt 2-mannasäte och gläds åt att jag hoppar på bussen tidigt i byn ;)

Sådär ja, dagens "krönika" ;) Kram på er!

Läs och begrunda :)

Jag tänkte summera mitt år och lägger upp det i två delar, halvårsvis då givetvis =) Här kommer det första halvåret.

Januari. Den 25 januari blev vi husägare, vilket är helt fantastiskt! Vi var så lyckliga över detta och är givetvis fortfarande! Det känns fortfarande helt overkligt och konstigt att just vi bor i detta hus, vi är så glada i vårt lilla fina hus!

Milton blev 8 månader i januari. Såhär såg han ut då, Snöret! Finaste Milton, tänk att jag umgicks med dig dagarna igenom då, saknar det hur mycket som helst!

Februari. Denna månad tillägnar jag min Yda. Jag skrev ett långt inlägg om henne i februari och det vill jag lyfta fram. Hon är verkligen vår stolthet och ögonsten och vi älskar henne obeskrivligt mycket. Hon är så himla duktig och vi får mycket beröm för henne och framför allt över att hon är så otroligt lydig och lojal. Det är inget vi direkt kan ta åt oss äran över, det har liksom bara fungerat från början. Eller kanske ska vi därför ta åt oss äran? Något bra har vi säkert gjort för att få henne som hon är idag. Vissa hundar är nog lättare att jobba med än andra. Nu menar inte jag att Yda är helt perfekt ;) Hon har senaste åren blivit ganska mesig. Jag har svårt att förhålla mig till den sidan av henne, eftersom jag är van vid lite tuffare och självständiga hundar. Eller van och van, men jag trivs bättre med det och tycker det är lättare att arbeta med. Däremot anser jag fortfarande att Yda är min "ones in a lifetime". Min stora kärlek på fyra ben.

Mars. I denna månad drog allt vad hosta heter, igång. Miltons jäkla hosta, som fortfarande dyker upp i perioder. Både Marcus och jag var host-barn, så det är väl ingen slump och det är säkerligen något som Milton kommer att få dras med under uppväxten, stackaren.

Vi köpte ny bil i mars också. Fina pärlan =)

April. Den 25 april hände något stort - Milton började krypa!!! Äntligen! Stora killen, jag kommer ihåg det som om det var igår, ooooh!

Jag gick också med extrem ständig värk i rygg och nacke. Mer än vanligt. På grund av allt arbete med veden. Det är ju roligt att arbeta fysiskt och använda kroppen, det tycker jag verkligen. Men när det går så långt att starkare tabletter måste skrivas ut, för värk och inflammation, då tycker även jag att det gått för långt. Men roligt hade vi ;)

Maj. Milton fyllde ett år, 1 år. Ett helt år alltså, kan ni fatta det?! ;) Jag kunde det knappt, lika lite som jag vill inse att han faktiskt är ett och ett halvt år nu, stoppa tiden!!

Den 29 maj, dagen efter Miltons födelsedag, flyttade vi till huset. Som vi hade längtat hela början av året till detta och som vi njuter och älskar det!

Juni. Den 14 juni var också det ett viktigt datum för oss (mig!), en enorm milstolpe i mitt liv. Hästarna fick flytta hem. Hem till sitt och mitt nya hem. Jag får gåshud bara jag tänker på den känslan fortfarande och jag kan knappt förstå det.

Den 20 juni tog min föräldraledighet slut. Jag var ledig mycket i sommar ändå, tack vare att jag jobbade som jag gjorde, men den tog ändå slut där och det hade jag otrolig ångest över och saknar det massor fortfarande.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.