Tänk ändå, vad ödet vill annat ibland!
Den 25 juli 2010, skrev jag detta blogginlägg, efter en vecka på landet, då vi var hus- och hundvakter:
Nu är vi hemma från underbara Grantinge. Jag vill inte vara tillbaks, vill inte bo i lägenhet längre. Vill kunna låta Milton sova ute i barnvagnen varje dag, vill kunna sitta ute och lyssna på fåglarna, vill kunna släppa ut Yda i trädgården och inte behöva stressa ut på promenader så fort det är dags för det och det bara är jag hemma.
Detta tär på mig och ännu mer nu när vi har bott en vecka på landet och fått känna på det. Det är ju så jag vill bo och så jag vill ha det. Milton har sovit helt fantastiskt varje natt där ute och strålat som en sol i princip varje vaken stund.
Detta tär på mig och ännu mer nu när vi har bott en vecka på landet och fått känna på det. Det är ju så jag vill bo och så jag vill ha det. Milton har sovit helt fantastiskt varje natt där ute och strålat som en sol i princip varje vaken stund.
Vi har haft det helt underbart i Grantinge och jag är så glad över att vi fick bo där. Längtar så innerligt tills jag själv har möjlighet att flytta ut på landet, det har alltid varit min dröm med tanke på mitt intresse med hästarna. Nu är det våran dröm, min och Kalles, eftersom hans intresse också är "landet-relaterat". Vi letar och letar, men mycket ska stämma innan vi vågar slå till.
I framtiden vill vi bo så, men än så länge får vi nöja oss med att drömma. Hus letar vi efter, men det får nog bli ett annat typ av hus först, innan vi väl är ute på landet. Först nu är det fokus på våran Milton, sedan ska jag studera. Efter det blir det landet. Innan dess får det bli något annat, för jag kan inte bo kvar i lägenheten mycket längre. Mår inte bra, hur fin vår lägenhet än är.
Nej, nog om gnäll, nu ska jag läsa favorit-bloggar!
Ha det fint alla, kram på er!
Tänk ändå vad livet och ödet vill annat, eller rättare sagt - det vill som vi själva vill ibland. Trots studier och små barn och sådär, så hamnade vi på landet - det trodde jag aldrig den sommaren. Tänk, ett år senare bodde vi här, i vårt hus. På landet. Med hästarna hemma. Med naturen runt knuten och byn ett litet stenkast bort - behöver jag skriva hur tacksamma vi är? För det kan jag inte, inte med ord i alla fall.
I framtiden vill vi bo så, men än så länge får vi nöja oss med att drömma. Hus letar vi efter, men det får nog bli ett annat typ av hus först, innan vi väl är ute på landet. Först nu är det fokus på våran Milton, sedan ska jag studera. Efter det blir det landet. Innan dess får det bli något annat, för jag kan inte bo kvar i lägenheten mycket längre. Mår inte bra, hur fin vår lägenhet än är.
Nej, nog om gnäll, nu ska jag läsa favorit-bloggar!
Ha det fint alla, kram på er!
Tänk ändå vad livet och ödet vill annat, eller rättare sagt - det vill som vi själva vill ibland. Trots studier och små barn och sådär, så hamnade vi på landet - det trodde jag aldrig den sommaren. Tänk, ett år senare bodde vi här, i vårt hus. På landet. Med hästarna hemma. Med naturen runt knuten och byn ett litet stenkast bort - behöver jag skriva hur tacksamma vi är? För det kan jag inte, inte med ord i alla fall.
Nu, dags att fortsätta jobba. Kram på er!
Kommentarer
Anonym
Ja ni bor ju verkligen alldeles perfekt! Både i byn och på landet på samma gång. Perfekt för dig att kunna ha hästarna hemma, men samtidigt bor ni så nära att Milton kommer att ha gång/cykelavstånd till kompisar och så, inte behöva skjuts överallt som det ofta är när man bor på landet. Tycker ni har det bästa av två världar som bor där ni bor:)
Trackback
