Milton x 3
Igår spenderade vi kvällen i Sökvesborg och mest på Killebom, typ nästan det roligaste Milton vet tror jag.
Och jag förevigade givetvis det, precis som alla år. Kolla här; 3 år överst till vänster, 4 år nederst till vänster. Och så igår högt upp i slänggungorna. Alltså hur stor har han inte blivit?! Min lilla stora unge, den härligaste och coolaste jag vet tror jag.
Ikväll är jag själv med barnen. Detta har resulterat i att jag varit mer aktiv än vad jag brukar vara, brukar av någon anledning bli så när Marcus inte är hemma, haha.. Undrar varför?
Huset städat, Yda klippt, slagit ihjäl säkert 40 flugor (örk?!), badat barnen eftersom vi var vid havet tidigare idag, somnat barnen och nu ska hästarna in. Sedan håller jag nog kväll.
Kram och hej!
Energi!
Idag kom jag hem sent. Eller alltså normal tid, men det är ju rätt sent. Och jag var SÅ trött. Inget tålamod med barnen eller hundarna och gick runt som ett nedrans åskmoln.
Igår var det andra bullar. Jsg körde tidigare från jobbet eftersom jag hade en läkartid och sedan var jag hemma hos barnen redan vid 16 - underbart!
Och jag hade galen energi!! Marcus kände sig rätt risig och gick och lade sig. Vi andra tog oss till lekplatsen; en åkte vagn, en körde vagnen och en cyklade. Och det var så härligt och roligt att få hänga med barnen. Eftermiddagen med dem blev så lång!
De där två underbara barnen. En som alltid är tyst och nöjd. En som pratar huuuur mycket som helst och har åsikter om det mesta. Men vi hade så roligt tillsammans. En som är riktigt långhårig (älskar det!) och en som är rätt tunnhårig och korthårig. En gungade högt. En gungade lågt. Två åkte rutschkana tillsammans. Världsbäst.
Nu är det helg igen. Äntligen. Mina kollegor jobbar bara en vecka till innan semester. Jag jobbar två veckor till. Sedan väntar tre veckor med familjen. Vi laddar inför Kolmården i alla fall, sedan får vi se vad vi mer hittar på. Oavsett vilket ska det bli underbart med ledighet!
Bebben sover och Marcus lägger Milton. Fredagskvällarna är lite heliga så med vår stora femåring. Då är vi uppe länge och myser tillsammans.
Så länge startar jag en film, ciao!
Midsommar!
Jag hoppas ni alla hade en fantastisk midsommar och att ni inte deppade ihop på grund av lite regn. För egentligen; det är ju bara regn! Det spelar ju inte så stor roll egentligen. Det skog mig i torsdags att just på den dagen, för ett år sedan, träffade jag Jennie för allra sista gången. Och den tanken bar jag med mig igår flera gånger. Jag fick trots allt fira midsommar igår med mina barn. Och det är värt allt.
Och midsommar då? Fantastisk!! Vi var tre generationer kompisar! Alltså SÅ roligt! Våra föräldrar är barndomskompisar. Vi är barndomskompisar (och så ett gäng respektive som slutit upp med årens lopp) och våra barn i sin tur är barndomsvänner nu ju. Dessa står oss så nära att de är så nära släktingar utanför blodsband, man kan vara. Så fint.
Och Sparven firade sin första midsommar i år ju. Bara det liksom.
Och det gjordehan med råge! Nöjd och glad alltid och hela tiden. Sov en halvtimme på eftermiddagen och var sedan vaken till dess att han slöt sina blå i bilen påväg hem runt midnatt.
Milton hade sin time-of-his-life med lek, skattjakt, dans runt midsommarstången, jordgubbar, kubb, godis och ännu mer lek. Underbart!
Nu sover båda barnen. Jag ska ut, ut, ut! Ut med en hund och ut och ta in hästarna. Vädret verkar lovande, kram!!
Att se likheter och olikheter
I två dagar unnade jag mig att verkligen vara sjuk och låg mest såhär på soffan, som Dante efterliknar, dock var jag inte lika nöjd och glad över det, även om det var rätt skönt och mycket välbehövligt:
Vi är förresten fortfarande så sjukt nöjda med vår fina soffa! Den är snygg och skön - grym kombo!!
Våra barn är förresten väldigt mycket varandras motsatser (än så länge) på många punkter: Milton är temperamentsfull och samtidigt väldigt känslig. Dante är mycket lugnare och mildare. Milton hade mycket lättare till tårar och skratt som bebis. Dante är mer jämn hela tiden, varken arg eller superglad.
Men vissa saker har de definitivt gemensamt: Att de till exempel är rätt så sena, motoriskt sett, båda två. Milton kröp när han var ett år och var nästan 1,5 år innan han gick. Dante är nu över tio månader och sitter bara fortfarande på stället. Han flyttar sig runt i en cirkel och kanske en halvmeter/halvtimme framåt.
Och när man lägger honom ner på mage, så lägger han huvudet, såhär som han gör på bilden ovan, på sidan och vilar det lite. Milton var exakt likadan!
Fina Milton!
En annan markant skillnad: Milton är mörkhårig och brunögd och väldigt lik mig. Dante är blond och blåögd och väldigt lik Marcus. Och ändå så tycker jag ibland, att de är lika varandra. Det är häftigt, det där.
Mors Dag
Idag är det förvisso Miltons dag eftersom det var hans kalas. Men det är även alla mammors dag. Och mammor är ju himla bra, så det är klart att det ska firas. Min mamma är iaf den bästa. Och jag är så glad att jag ser att jag ärvt många av hennes mamma-gener, att jag fostrats till att bli den jag är. Mycket är hennes förtjänst. För som hon ställt upp. Och alltid satt min syster och mig i första rummet. Jag märker att jag nu gör samma för mina barn. Värt allt i världen.
Tack mamma, för att du är du!
Och i år känns det extra speciellt för mig med mors dag. Jag har i år två barn att vara mamma till. Två anledningar att vara lite extra tacksam över. Två helt fantastiska barn som gör mig hel.
Och i år känns det extra speciellt för mig med mors dag. Jag har i år två barn att vara mamma till. Två anledningar att vara lite extra tacksam över. Två helt fantastiska barn som gör mig hel.
Milton och Dante. De bästa jag vet.
Syskonmatchning 2.0
Alltså jag matchar inte pojkarna sådär värst ofta. Ibland tycker jag det är roligt att de har lite samma färger på sig, om vi ska iväg eller så. Det är dessutom lite svårt att matcha barn med fyra års mellanrum tycker jag.
Men så ibland dyker det upp tillfällen då jag kan matcha dem sådär underbart fint som jag bara älskar. Att verkligen matcha, men utan att det sticker i ögonen liksom. Som nu, med likadana ryggsäckar; En i storlek stor till Storebroren och en Mini till Lillebroren. Jag pratar såklart om Kånken.
Nu har de alltså äntligen vars en att packa i. Jag har letat begagnade, busat och hållit på och nu så gick det vägen.
Att sedan gå hand i hand med vars en rygga på ryggen. Det är en fin tanke iallafall. Dante verkar inte gå än på ett tag, men sedan så kan de, om de vill, bära runt på sina grejer i vars en Kånken. Tillsammans. Det är fint. Väskorna är fina. Pojkarna är finast.
Milton fem år.
Idag var det äntligen dags. Miltons födelsedag. Miltons femårsdag. I morse gick vi upp tidigt för att förbereda, sedan vankades det skönsång så födelsedagsbarnet skulle vakna. Paketöppning på sängen och sedan jakt efter överraskningen i trädgården.
Milton bestämde hamburgare till middag och sedan har kvällen har varit lugn med lite kompisar här och barnens mormor. I helgen vankas mer kalas och det har vi en laddad femåring inför!
Och glad blev han, samtidigt som han blev ställd. Han viskade till mig när vi gick på Lillahuset att "detta var den bästa överraskningen i hela världen". Då vet man, att man gjort något bra. Den lyckan är värd allt.
Milton bestämde hamburgare till middag och sedan har kvällen har varit lugn med lite kompisar här och barnens mormor. I helgen vankas mer kalas och det har vi en laddad femåring inför!
Tänk va, för fem år sedan var han ett litet knyte (om än rätt stor med sina 4380 gram och 53 cm långa kropp) med ett jäkla humör redan från start.
Men åh så fin. Så fruktansvärt fin. Världens bästa. En av mina favoritbilder på Snöret, han är så ljuvlig just precis där!
Nu ska jag försöka sova. De andra sover sedan länge, men nattsuddaren är som vanligt uppe. Kram!
Födelsedagspresenten
Ja denna vecka kretsar typ allt runt Miltons födelsedag. Jag menar, man fyller ju bara år en gång om året. Och man fyller ju bara fem år en gång i livet. Så det är ju inte så konstigt. Men åh, vad stort det är, för en liten att få fylla fem. Och för hans föräldrar, som snart varit mamma och pappa i fem år. Det är stort. Vårt älskade Snöre.
Jag tror att vi imorgon har en rätt lycklig femåring. Nu ska jag förbereda det sista i för morgondagen, innan jag ska dyka isäng. Kram!
Och jo, vi hann! Födelsedagspresenten är på plats i trädgården och jag tror inte han har listat ut det, trots allt smusslande och gömmande i garaget den senaste veckan.
Här är den, hans (och i framtiden Dantes) alldeles egna Lillahus! För i Miltons värld heter det inte lekstuga, utan Lillahus.
Jag tror att vi imorgon har en rätt lycklig femåring. Nu ska jag förbereda det sista i för morgondagen, innan jag ska dyka isäng. Kram!
Första barnkalaset
Ja, check på den! Första barnkalaset är gjort. Sååå befriande, hahaha.. Barn är ju rätt intensiva ;) Men Milton hade roligt nästan hela tiden (liksom de andra barnen) och det är trots allt det viktigaste. Vi hann med hamburgare, glass och skattjakt. Resten var fri lek utomhus. Precis lagom och vi hade fantastiskt tur med vädret ju!
Liten roade sig kungligt. Ballong i högsta hugg och sedan mös han mest omkring och tittade förundrat på alla de andra. Lille Sparven!
Liten roade sig kungligt. Ballong i högsta hugg och sedan mös han mest omkring och tittade förundrat på alla de andra. Lille Sparven!
Milton fastnade inte på en enda mobilbild, bara kamerabild, så dessa bilder är de enda jag bjuder på :)
Nu ska vi bara lyckas på barnen i säng, lättare sagt än gjort verkar det som.
Kram!
Tid tillsammans
Älskar sådana här veckor, när vi vinner tid att spendera tillsammans. Så värt!
Natten spenderade jag i vår extrasäng i barnrummet med Dante = rätt lite sömn med en rätt krasslig bebbe. 39,5-40 grader feber är rätt maffigt. Så jag tog sovmorgon, såklart.
Efter frukost tog Marcus sin Alba på promenad och sedan tog jag min Yda på promenad. Skönt att ta dem var för sig ibland.
Efteråt packade vi in barn och Dantes vagn i bil och körde ner till sjön. En liten, liten utflykt. Feber-Dante hängde bara i vagnen. Som vanligt utan ett ljud, men idag lite tröttare än vanligt. Storebror däremot, skulle visa oss det ena och det andra. Och vi skulle ta foto på honom lite överallt tydligen, haha.. Älskade!
Därför bjuder jag idag på bilder av honom, våran nästanfemåring!
Tänk va, en sådan där liten utflykt kan ge så mycket för själen. Och som kan ge så mycket för ett litet barn.
Våren alltså. Fantastisk.
Vi spenderar många sena eftermiddagar utomhus just nu. Så fort jag kommer hem från jobbet slänger jag av mig de kläderna och dyker i mjuka, stora kläder. Sedan äter vi kvällsmat. Och sedan går vi ut. Dante placerar vi på en filt eller i gungan (där han visst råkade somna igår, hahaha..). Milton och jag hoppar studsmatta eller planterar frön. Sedan fortsätter jag påta lite på egen hand och Milton återgår till studsmattan.
För Dante är ju att gunga favoriten just nu. Men att sitta på en filt med en liten blomma i hand är också rätt härligt. Det finns så mycket för en såhär Liten att inspektera och undersöka.
Marcus då? Alltså han tycker inte det är riktigt lika härligt som jag tycker. Men han brukar också hänga med oss ut. Igår försökte han få igång gräsklipparen (som inte lyckades. Tyvärr för vår gräsmatta ser nu ut som en jäkla äng!), sedan städade han hundgården och gjorde så fint.
Innan vi gick in satt jag och Marcus med Dante och Yda i vars ett knä på däcktrappan medan Milton och Alba lekte SÅ mycket på gräsmattan. Det var verkligen ljuvligt att se. Och grattis till Milton, som lyckades få Alba andfådd, hahaha.. Och Alba, vilken hund egentligen. Så otroligt snäll i alla lägen. Positiv och glad och accepterar all hantering. Milton kunde utan problem ta leksakerna från henne för att sedan kasta igen. Och efter ett par tillsättningar från Milton, så slutade hon även att försöka ta leksaken från honom innan han hann kasta.
En liten parentes, men väl värd att nämna. Jag är ofta så himla trött på Alba, men långt ifrån alltid. Hon är himla härlig också.
Nu ska jag få ut lite, innan jag måste hoppa i duschen för vi ska iväg. Kram!
Mycket trädgård är det.
Marcus och jag blir är lite olika på framför allt en punkt. Han blir absolut lyckligast av ett rent och städat hem och gärna med lite nya möbler, ommålat och sådär.
Och jodå. Yd var med. Som vår skugga och ständiga följeslagare. Alba var också med, någonstans. Henne såg vi passera lite då och då. Hon är rätt mycket mer självständig, om vi säger så.
Jag blir mest lycklig av ordnade rabattkanter, rensat ogräs, en uppfart som är iordning och vårblommor.
Idag prioriterades mitt och uppfarten är som ny. Gick ju så fort när vi var två.
Och visst håller väl alla med om att ogräs är vackrare i spann, än på mark?
Och jodå. Yd var med. Som vår skugga och ständiga följeslagare. Alba var också med, någonstans. Henne såg vi passera lite då och då. Hon är rätt mycket mer självständig, om vi säger så.
Fast inomhus, är det hon som slänger sig på golvet så fort Milton eller Dante befinner sig där. Hon är så glad för barnen!
Alla dessa börjor!
Idag var det börjor, i dubbel bemärkelse. En för varje barn. Jag älskar börjor, alltså sådant jag får vara med och uppleva som barnen gör för första gången.
Dante fick idag åka cykelsadel för första gången. Om jag märkte av honom? Nix, som vanligt. Alltid tyst och nöjd, vår lille Sparv. Men han gillade det nog, det tror jag. Det är något visst att ha ett barn där bak.
Och Milton då? Han har ju verkligen lärt sig att cykla fort, det trodde jag aldrig! Vi tog bort stödhjulen för några veckor sedan och så har vi haft en pinne bak som vi hållit i. Men tillslut sänkte vi sadeln och sa till honom att han fick prova att sparka sig fram och hitta balansen. Det gjorde han också. 50 meter typ. För sedan kunde barnet cykla! Och ååååhh vad det är roligt! Han blir ju klart fort trött och det blir rätt pipigt.... Men just känslan att, som idag, få ta min cykel och han på sin och cykla tillsammans. Helt underbart! Det var första gången vi cyklade tillsammans. Men inte den sista!
Jag har jobbat så otroligt mycket denna vecka. Helt väntat eftersom vi är 1-2 personer kort på vår avdelning denna och nästa vecka. Plus att det är kortvecka. Massor att göra. Så jag har åkt hemifrån innan barnen vaknat och så har jag kommit hem lite senare än vanligt. Åh vad jag ska ta igen den tiden sen. Och snart, snart är det långhelg. Som jag längtar till imorgon eftermiddag när jag kommer hem, Valborg låter lent i mun.
Ikväll tänker jag inte jobba, det har jag gjort två kvällar på raken nu men ikväll får det vara nog.
Nu tv resten av kvällen. Stor kram!
Dante nio månader
I lördags var det ju inte bara barnledigt. Vi gratulerade också våran bebbe på hans niomånadersdag. Och så gratulerade vi oss andra tre till att ha gett Dante en så jäkla bra start i livet och att vi lyckats få en så himla go och glad Sparv.
Och såhär såg jag ut då för lite drygt nio månader. Samma vecka som snittet!
Tio minuter gammal vs nio månader och tio minuter gammal. Tänk vad fort det går!
Jag har även en på pappan! En timme efter snittet och så en från i lördags. Hahaha.. Det är tufft att vara nyförlöst, om en säger så ;)
Och såhär såg jag ut då för lite drygt nio månader. Samma vecka som snittet!
Tänk att vår bebis har funnits lika länge utanför magen som han bakades där innanför. Det är rätt ofattbart. Vilken utveckling egentligen, först där inne och sedan utanför.
Tänk att han ändå rätt snart fyller ett år. Det är ju bara ett kvartal dit! Och Milton fyller fem (?!?!?!) år om en månad. Jag mår illa nästan när jag tänker på hur fort det går. Det är så överväldigande. Tänk va, två så fina fantastiska barn att älska.
När båda barnen och jag glömmer bort tiden
Kvällen spenderades utomhus med båda barnen. Marcus och hans pappa snickrade ihop en låda till mig eftersom jag tycker pallkragar är för små att odla i. I alla fall, sedan stoppade jag fingrarna i jorden och planterade. Vi hann med att sätta ut våra halvvissna solrosor, plantera en rad med sallad och en rad med morötter. Men mer kommer och det är ju så härligt!
Snöret hjälpte till med jorden. Såklart. Gräva är ju liksom alltid roligt :)
Snöret hjälpte till med jorden. Såklart. Gräva är ju liksom alltid roligt :)
Ser ni rabarberplantan? Den fick hoppa ner här i jorden lite provisoriskt härom dagen. Tack Sofie för den!!
Och Liten då? Han hängde här hela tiden. Gungstolen står precis bredvid odlarplatsen, så han satt och tittade på oss hela tiden. Nöjd som alltid, den där lille.
Sedan kom Marcus hem igen efter att ha varit uppe i skogen. Och meddelade oss om att klockan var över 20. Det är så lätt tt glömma tiden, utomhus i trädgården tillsammans med mina minimänniskor. Sådana här kvällar är precis som igår, sådana som lägger sig som bomull kring hjärtat och som jag plockar fram när jag behöver.
Nu tv med en älskad hälft. Kram
Äntligen!
Äntligen. Milton har nu så pass långt hår att det (typ) går att få med allt i en tofs. Alltså han är så cool när han har tofs. Han vill inte ha det mer än korta stunder (tyvärr). Nästa steg är nu att invänta luggen tills den går att ta bak örat. Den är på gång, men än hänger den mest överallt i ansiktet på honom och ser sådär kul ut. Han är så fin, min stora kille. Tänk att han snart blir fem år!
Solen skiner och Dante har precis somnat. Jag har planerat att vi ska vara utomhus typ hela dagen, så det är snart dags att bege oss ut. Förmodligen blir det kosläpp om ett par timmar och senare måste Milton och jag plantera. Vi har morötter, sallad och solrosor som måste planterad om. Och så har vi en jätteklump rabarber som måste ner i jorden. Härliga tid... Kram!
Att gråta lite tillsammans
Igår kväll när Milton skulle sova, pratade vi om döden. Det är mycket tankar kring döden nu, för Miltons del. Älskade barn, så tunga och djupa tankar som rör sig hos honom just nu.
Jag vet egentligen att jag inte ska "lova" Milton att Marcus och jag ska bli jättegamla. Men när vi låg där och jag såg hur upprörd han var, så kom jag liksom inte på något annat. Han "kontrade" med Jennie. Då hade jag längre inget svar och så grät jag tyst i hans nacke istället.
Vi pratade länge och jag försökte så gott det gick, att svara på hans tankar. Men åh vad det är svårt. Och så jobbigt när jag inte har svar och därmed inte kan hjälpa honom.
Tillslut blev han ledsen och arg och berättade att han aldrig ville bli vuxen, för att vi kanske skulle dö från honom då. Jag kröp ner i hans säng, kramade om honom och frågade om han var ledsen och om han är rädd för döden. Både ock, visade det sig. Jag svarade att jag också blir ledsen av att tänka på döden. Det finns ju ingen mening med att hymla om sådana tankar.
Vi hade också denna korta konversation:
Jag vet egentligen att jag inte ska "lova" Milton att Marcus och jag ska bli jättegamla. Men när vi låg där och jag såg hur upprörd han var, så kom jag liksom inte på något annat. Han "kontrade" med Jennie. Då hade jag längre inget svar och så grät jag tyst i hans nacke istället.
För det är ju så. Vi kan ju aldrig lova Milton det. Hur gärna jag än vill göra det. Men åh vad det är tungt och svårt. Barn och döden. Svårt att handskas med.
Traditioner.
Där är två traditioner som är lite viktigare för mig än andra. Det är mandeln i gröten på julen med min pappas sida av släkten. Superviktig och SÅ rolig. Och så är det påskäggsletande hos mina föräldrar. Jag älskar det. Mimi älskar det. Milton älskar det. Marcus tycker två av oss är för stora för detta, haha..
Sedan åkte vi hem till mina föräldrar och letade vidare. "Two and a half man", som min syrra kallade oss, hahaha..
Men jodå. I morse fick Milton leta påskägg hemma hos oss först. Vi skippar alltid godis i hans påskägg hemma, för han får så mycket av den varan ändå. Så idag fick han ett tv-spel. Och att leta är ju liksom halva grejen!
I år hade påskharen lagt ägget i källartrappan.
Sedan åkte vi hem till mina föräldrar och letade vidare. "Two and a half man", som min syrra kallade oss, hahaha..
Nu är Dante lämnad hos farmor och farfar och vi andra tre har landat hemma. En kväll med bara Milton och en hel natts sömn väntar. Det ska bli SÅ skönt och så himla mysigt med bara Milton.
Nu ska jag sätta en bulldeg på jäsning och sedan ska stallet ordnas. Kram!
Härliga påsk!
Påsken har verkligen börjat på bästa vis; Skånes Djurpark med våra bästa vänner. Så härligt! Förra gången vi var där var jag rätt höggravid och idag hade vi två fina barn med oss. Vännerna likaså. Det är rätt härligt när man tänker på det.
Imorgon väntar ännu mer familjemys. Älskar sådana här dagar. Det är härligt och så skönt!
Och igår, skärtorsdagen, gick barnen och önskade släktingar glad påsk. Nåja, Dante går ju inte, haha.. Men han satt och önskade säkert glad påsk ;)
Jäkla sötingar, de där två <3
Imorgon väntar ännu mer familjemys. Älskar sådana här dagar. Det är härligt och så skönt!
Kram
Att spendera ett dygn själv med pojkarna
Ja alltså nu hade vi först mina föräldrar och min syster här på fika och sedan kom barnens farmor hit, planterade blommor i mina blomlådor och fikade så helt själv har jag i ärlighetens namn inte varit. Men nu är jag nog själv, tills Marcus kommer hem imorgon. Vilket jag bävar lite för; en natt själv. Milton är förvisso världens klippa och sover sig igenom allt. Men Dante för tillfället alltså. Inte kul.. Han har SÅ ont i munnen av tänderna som är pågång. Och så är han förkyld och har ögoninflammation = han sover knappt på nätterna. Stackaren. Och stackars oss.
Jag unnar verkligen Marcus en hel natts sömn. Jag önskar bara att jag också kunde få det ;)
Men åh vad det är mysigt med pojkarna. Milton är förvisso alltid fantastisk när vi är själva. Sällan konflikter och nu ikväll myser vi i soffan framför Gladiatorerna och med godis, så himla mysigt. Och Dante är, på dagarna, nöjd och go nästan jämt så det går bra.
Bjuder på denna bild, som för tillfället är min favoritbild. Milton med håret (haha..) som där är 14 månader. Dante med mycket mindre hår, 8 månader. Åh vad de är fina, mina två älskade små pojkar!
Nu börjar Gladitorerna igen, dags att avrunda! Kram
