2 år sedan.
Publicerat 2016-07-31 22:29:35 i
Vänner
Idag för 2 år sedan var du 6 dagar gammal, Dante, och det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jennie försvann från livet. Och livet har inte varit sig självt efter det.
Sorgen är obeskrivlig och totalt bottenlös alltid. Samtidigt som lyckan och tacksamheten över mina barn och livet är så ofattbar. Det går hand i hand liksom.
Idag när jag berättade för Milton, att det var 2 år sedan och när jag höll Dante såhär nära som jag bara kan göra med honom, då rann tårarna stilla och tysta nerför mina kinder, precis som för 2 år sedan och många gånger där mellan.
Dagen idag har varit tung. Som vanligt på många vis, men tung. Jag har inte riktigt orkat med livet liksom. Det blir kanske så, när så mycket sorg tynger en.
Och det är ju fel såklart (men ändå så självklart). För livet är ju nu och en dag som idag tänker jag på det extra mycket.
Speciellt ikväll när ni äntligen taggade ner och satte er tillsammans i soffan. Då tänker jag på livet som är just nu.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något helt oväntat sker. Världen förändras varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jennie. Jag saknar dig så.
Och så fyllde han två
Ja! Nu är han ju två år, min Sparv. Och vilket fint kalas det blev i måndags. God mat (kall pastasallad i värmen visade sig vara uppskattat) och tårta på trädäcket i solen och skuggan var toppen.
Men! Vi tar det från början.
När en fyller år här hemma, får en alltid sång i sängen. Det hör till och är fint. Dante kommer förstå grejen när han blir äldre såklart, just nu är den grejen mest för Milton (och mig, som en gravt traditionsbunden, haha..).
Här har lillebror förvisso lämnat sin säng, eftersom han har så mycket spring i benen.
Lite senare vankades det kalas och Milton fick givetvis hjälpa till att öppna alla paket. Dante gav upp öppnandet efter ungefär ett halvt paket så Milton var rätt nöjd ;)
Och vilka fina paket han fick! En del leksaker såklart, men mycket sådant som han och vi har stor glädje och användning av. Böcker, legoförvaring, en cykel, kläder och mycket annat.
Vi åt som sagt pastasallad. Och som traditionen har blivit, så bakar jag tårta. I år fick lillebror en rosa tårta med svarta detaljer. Den blev ändå rätt fin tycker jag, även om innehållet hade mer att önska. Men man kan ju inte lyckas med allt alltid. Gästerna och Dante verkade nöjda, det är ändå det viktigaste :)
Såklart stod två ljus i tårtan, till Dantes glädje, haha.. Han älskar ju tändare. Och ljus. Hahaha!
På kalaset var barnen mest nere på gräsmattan och det blåstes såpbubblor. Det gäller att passa på med kameran när han väl står still, den där Dante ;)
När gästerna hade åkt stoppade vi ner Dante i vagnen och gav oss ut på promenad (och Pokémon-jakt, haha.. Det är inte jag som letar, det är Milton och Marcus). Och det var SÅ skönt att komma ut lite på kvällskvisten.
När vi kom hem var klockan mycket och vi tänkte stoppa barnen i säng. Milton somnade efter en längre stund. Dante däremot firade sin tvåårsnatt med oss i soffan fram till strax efter midnatt. Sedan sov han några timmar och tyckte att vi skulle gå upp igen vid 05. Vårt pigga lilla barn!
Så. Nu är han alltså 2 år, vår fantastiska Dante. Den där lille blonda ungen med blågröna ögon. Den där lilla goda glada pojken med så mycket bus att hälften vore nog. Han som får våra hjärtan att slå dubbla slag av lycka. Samtidigt som svetten lackas på våra pannor.
Han som är den häftigaste tvååring vi kan tänka oss. Han vi älskar så obeskrivligt mycket. Nu är han alltså två år!
Måndagslista nr 296
Hej vänner, en dag för sent!
Idag är jg lite extra glad över att...
...vi numera har en tvååring i huset! Igår fyllde vår minsting hela två år. Min älskade lille Sparv. Återkommer med ett eget inlägg om hans födelsedag :) Men tänk ändå va, att han redan är två år, våran Dante - världens bästa Lillebror!
...vi var ute och åt idag med min släkt. Det gick faktiskt över förväntan med Dante, haha.. Buffé är ju dessutom en bra grej alltså. Där fanns något för alla, unga som gamla. Mina barn ratade förvisso maten och åt endast frukt och grönsaker, haha.. I denna värme kan jag ändå förstå det.
...Mimi och jag har kvällen uppbokad imorgon - grillbuffé i stan och sedan lyssna på Petter. Det ska bli SÅ jäkla roligt!
...vi för finbesök imorgon som stannar ett par dagar. Kompisen Patrik kommer ner från Askersund och umgås, vi alla fyra (kanske inte Dante dårå, men ja) ser fram emot det jättemycket!!
...det är Sommarfest hos bästa BÄSTA extra-familjen på lördag för Marcus och mig. Det ska bli så väldigt roligt!! Som vi längtar!
Hela denna vecka består mest av festligheter låter det som. Härligt! Jag tycker ju festligheter är så våldsamt roligt, så denna vecka är som gjord för mig.
Nu sover äntligen båda mina barn. Marcus jagar, så jag ska bara ta det lugnt och invänta honom tror jag.
Kram och hej!
Tvååring
Publicerat 2016-07-25 08:37:00 i
Dante
Huston, we have a tvååring in da house!
Tänk att min bebis-Sparv fyller 2 år idag. Min älskade, älskade Dante. Jag är så glad för dig och att just du landade i vår familj där och då för exakt två år sedan. Du är den häftigaste minimänniska jag vet, vår älskade Lillebror.
Jag tror aldrig jag har varit så lycklig i hela mitt liv, som för två år sedan 08,37 när en liten bebis föddes. Med betoning på liten, för det var han ju. 50 cm över havet och bara 3220 gram. Jag minns fortfarande att jag skrattade och trodde att Marcus skämtade när han berättade det. Milton vägde ju mer än ett kilo mer och var 3 cm längre. Jag trodde helt enkelt, att jag skulle få en lika stor bebis, men istället föddes denna lilla Sparv. Och jag var så lycklig. Så obeskrivligt lycklig.
Idag har vi istället en f.a.n.t.a.s.t.i.s.k tvååring. Han är verkligen det, fantastisk. Han är den häftigaste jag vet! Han gör succé på ett helt otroligt vis, var vi än är och vilka vi än träffar. Han levererar alltid med charm, humor, söthet och bara genom att vara den han är.
Han yr runt som en kärleksfull och lycklig tornado. Han vet själv hur rolig och fantastisk han är. Det självförtroendet önskar jag att alla fick bära och jag hoppas Dante föralltid får behålla det. Det är liksom ingen som trampar på Dante, han röjer bäst han vill liksom. Awesome, helt enkelt. Både bland folk han känner och folk som inte känner honom. Det är häftigt att se, att han gör stort intryck var han än är.
Dessutom är han mammig. Milton är pappig och därför känns det så skönt, att ett av barnen är mammig, som väljer mig i första hand. Han vill sitta nära och är en riktig närhetsknarkare. Och jag älskar det. Helst vill jag ha honom när mig alltid. Han har liksom bara två lägen, våran Dante. Antingen som bilden innan; fullt ös! Eller såhär, i ett knä, stilla och nöjd. Och nästan alltid hittar man honom med en tändare i handen. Den där tändaren har blivit lite hans signum.
Och som vi älskar dig, Dante. Du är fantastisk och vi blir alltid lika glada i din närhet. Vi är så glada och tacksamma över att du är just du. Grattis älskade Du på din tvåårsdag. Och grattis till oss, som fått ha dig hos oss i två hela år.
Nu ska han firas hela dagen, vår älskade Sparv. Idag är det hans dag hela dagen!
Barndomsminnen!
Publicerat 2016-07-23 23:22:16 i
Allmänt
Hej där!
Igår hängde vi på stranden. Inte vilken strand som helst, utan min barndomsstrand. Där har vi badat mycket.
Fem minuter efter att vi landat på stranden dök min syster och mina föräldrar upp. En kvart senare min faster och farbror också. Åh! Precis som förr!!
Det skapades minnen när jag var barn. Det skapas minnen för mina barn nu. Milton mest i vattnet. Den här lille endast uppe på torra land. Han går i.n.t.e nära vattnet. "Dumma vatten" muttrade han ett antal gånger igår, haha.. Han är tydlig med vad han gillar och inte gillar, det får vi ge honom.
Men lockarna. Alltså lockarna! Dör vad fina!!
Idag efter kalas stannade barnen och jag till vid Ivösjön för ett kvällsdopp. Dante (och jag) satt tryggt på land en bit från vattnet. Milton däremot badade gärna. Insjövatten, det är ändå något rogivande med det.
Och Vånga. Där har vi hängt mycket. Mina föräldrars barndomskompisar, mina föräldrar, deras barn och så min syster och jag. Vilka barndomsminnen vi fick med oss därifrån!
Ikväll badade Milton alltså på badplatsen där jag har badat så otroligt mänga gånger som barn. Det är fint. Han är fin.
Nu sover barnen sedan länge. Jag ska snart göra detsamma. Kram!
Stughäng - Kompishäng
Publicerat 2016-07-21 17:10:05 i
Allmänt
Hej!
Åh. Vilket dygn vi har haft. Vi lämnade barnen hos mormor och morfar (tack!) igår morse för att sedan sluta upp med tre andra par och några bebisar för frukost. Så jädrans gott att äta frukost ute. Det borde göras oftare :)
Sedan körde vi vidare till dethär; en stuga ungefär en piss (haha, alltså inte ens ett stenkast) från vattnet där det har fiskats, badats, ätits, umgåtts, skrattat och massor annat. Så underbart! Och utsikten, den är det inget fel på <3
Tjejerna var pågång med bad. Alltså två av oss badade. Jag var fullt nöjd med att bara vada runt med benen i vattnet, haha ;) Men skönt var det. Och vi betade av många samtal där i vattnet. Bästa vännerna. Barndomskompisar, det är fint.
Vi drack också! Det blandades drinkar, Mojito är ju så himla gott. Och fint att titta på dessutom!
I morse gick strömmen, haha.. Och var inte tillbaka förrän i eftermiddags. Så det var bara att dra igång grillen till frukost, för frukostbullarna och kaffevatten. Detta gjordes till kluckandet av sjön. Jag hade ont i magen av allt det vackra.
Jag då? Som jag njöt. Att vara barnledig lite då och då är guld. Att få umgås med vuxna och ha möjlighet att sitta ner och göra det en vill är verkligen så skönt.
Det blir ett annat lugn och ett annat tempo. Ett sådant här dygn hade barnen ändå inte uppskattat på samma vis, därför var det skönt att bara vara vi.
Hoppas vi har möjlighet att göra detta fler gånger.
Måndagslista nr 295
Hejsan!
Idag är det ju måndag och jag är lite extra glad över att...
...min semester har börjat!! Den har kanske inte börjat på topp med en snarttvååring som fått jordens humör och en sexåring som testar gränser och retas massor, haha.. Men det hör väl till och tanken är väl med de där faserna, att de ska utvecklas. Men svettigt. Det är det ;)
...vi var på ett ljuvligt dop i lördags! Marcus var inne i kyrkan typ tre minuter och spenderade resten av tiden utanför med Dante, som inte alls fungerade i kyrkan, hahaha! Men i övrigt, så fint!
Efteråt fick jag chans att prata med dopbarnets morbröder lite, som jag inte pratat med på typ 15 år - bara en sådan sak är ju fantastiskt roligt!
...vi ska iväg utan barn senare i veckan! Med kompisar och det ska bli så väldigt roligt!! Som vi har längtat efter detta. Hoppas vi får chans att slappna av och sova ordentligt nu när inget av våra barn är med. Det ska bli underbart.
...det är semester. Idag ändrades middagsplanerna med vänner eftersom ett barn (inte vårt) blev sjuk. Så vi har hunnit med fixande här hemma. Vi har även hunnit med en cykeltur där vi letade Pokémons, haha.. Milton (och Kalle) älskar det!
...barnen nu sover. Jag ska därför unna mig en skål popcorn och ett glas läsk, mest för att jag kan. Är det semester, så är det :)
Vi hörs! Kram!!
Två bilder som betyder så mycket
Publicerat 2016-07-15 18:22:00 i
Dante
När Milton var sådär väldigt färsk och nyfödd, firade vi midsommar hos Jennie. Just att vi firade Miltons första midsommar med Jennie betyder såhär i efterhand hur mycket som helst. Vi har det minnet kvar, bland många andra minnen. Milton betydde mycket för Jennie.
Fotot då? Vi brukar säga att Milton föddes arg, han var nästan alltid arg eller ledsen (ni behöver inte oroa er, det har gått över. Han är väldigt sällan arg nu för tiden, min fina unge). Jag var helt ny som förälder och det var svårt på så många olika vis. Mycket svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Vi hade rätt nyligen gått igenom en vidrig förlossning och vi sov ingenting. Milton hade kolik och var alltid hungrig dessutom. Det var inte mycket som fungerade.
Men just precis där och då, var det fantastiskt. Milton sov gott hos mig och jag kände mig för första gången lite tillfreds. Jag ser i mina ögon, ett lugn och en harmoni. Och en lycka. En sådan där obeskrivlig lycka över att hålla det där lilla barnet nära mig.
Dante föddes under otroligt fina omständigheter. Det var lugnt och alla hade kontroll på allt. Kejsarsnitt är bra skit, helt enkelt. I alla fall i mitt fall. Aldrig har jag känt mig så tillfreds i en utsatt situation, som denna. Jag skulle kunna göra om det vilken dag som helst - det var så fantastiskt!
Som många andra var även jag lite orolig över att det skulle bli svårt att älska mitt andra barn lika mycket som det första. En oro som var helt obefogad. Så fort han kom ut ur magen, så kände jag en helt obeskrivlig känsla av lycka och kärlek till denna lilla människa. Från att varit lite nervös och orolig sedan kvällen innan (inför snittet och sådär) så rann den oron av mig tillsammans med tårarna som rann av lycka nerför mina kindben och mot öronen (eftersom jag låg ner, såklart).
Jag tror aldrig att jag någonsin känt ett sådant glädjerus, som när Dante kom och jag fick ha honom hos mig för första gången. Den känslan när denna bilden togs, kommer nog aldrig toppas.
Det finns så mycket att berätta egentligen och livet är så fantastiskt många gånger.
Nu har jag en sexåring och snart en tvååring och de är guld på alla vis. De lyfter mig, ger mig en identitet och en mening med livet. Helt omedvetet höll de mig på benen där och då för snart två år sedan, när min värld rasade och Jennie dog. Utan dessa två hade jag inte klarat hitta tillbaka till en dräglig vardag på lång tid tror jag. Milton tvingade mig att stundtals agera som vanligt för att han behövde det. Dante som en liten bebis hade ett stort behov av mig. Jag är dessa två evigt tacksam för det, mina hjältar.
Att just de där två barnen är mina barn, det är ju en helt svindlande tanke. Att få följa just dessa två genom livet, det är fantastiskt.
3 år sedan!
Publicerat 2016-07-14 17:51:00 i
Alba
Igår var det 3 år sedan denna galenpanna flyttade in i våra liv, med besked!
Vi valde just henne (eller jag, om vi ska vara korrekta. Marcus var mer sugen på en annan. Såhär i efterhand valde vi (jag) rätt eftersom den andra tiken inte är fullt lika härlig, vet vi) för hennes positiva personlighet och vackra färg. En liten kavat loppa, som samtidigt visade ett stort intresse för rådjurshuvudet som Marcus morfar hade släpat med, hahaha. En glad skit, som verkade vara bra både gentemot människor och hundar, redan som valp. Vi fick med andra ord helt rätt bild av vår valp, från start.
Första halvåret drabbades hon av 3 urinvägsinfektioner och det tog därför lång tid innan hon blev rumsren, stackaren.
Men första halvåret gick också åt till att städa upp allt hon förstörde där hemma; leksaker, golvlister, skor, post, julklappar och ännu mer leksaker. Allt hon kom åt förstörde hon. Och jag hatade henne lite för det.
Ja nej, det ger väl inte mig någon rätt att hata henne. Men jag gjorde det. Och älskade henne. På samma gång liksom.
Nu 3 år sedan älskar jag henne så otroligt mycket. Hon är inte Yda. Men hon är Alba.
Hunden som kan vara den snällaste hund jag någonsin träffat. Hon är vild och galen, men har hjärtat på precis rätt ställe.
Hon älskar barnen och det gör mig så otroligt stolt, glad och lättad. Aldrig är jag orolig när Milton ska titta på hennes tänder, eller när Dante kommer vinglande med mat till hennes matskål och hon väntar snällt.
Aldrig är jag orolig när hon ligger mitt på golvet och vilar tungt, medan barnen härjar runt henne, hoppar över henne, eller råkar tappa något på henne (var inte oroliga, i korgen får hon alltid vara ifred, men väljer hon att självmant ligga mitt på golvet, får hon tåla lite (eller mycket, haha..) barnlek).
Det är få hundar som alltid är så glada som hon. Det vilar liksom inga ledamheter i henne.
I vintras var jag dock så orolig över henne, när hon hade varit i närkontakt med det där vildsvinet. Men hon läkte ihop fint och idag syns bara två små kala ärr, tack och lov. Eller den gången året innan, när hon var så låg och ledsen i ett par dagar och bara gick undan. Vår alltid så glada hund var helt personlighetsförrändrad. Något stämde inte. Vi for till veterinären, hon och jag. Mycket riktigt, en fästingsjukdom (precis som jag misstänkte, dock inte Borelia). Penicillin på det och sedan var hon på banan igen.
Men förutom dessa två tillfällena - alltid en tokglad hund utan ledsamheter. Älskar henne för det.
Vi kunde nog inte få en bättre familjehund/jakthund kombinerat, än vår Alba. Jag medger det, även om det sitter hårt inne vissa dagar, hahaha.. Hon är ljuvlig och jobbig liksom. Men mest ljuvlig och snäll och så otroligt lätt att älska.
Det enda jag hatar, är pälsen. Jag kommer aldrig någonsin vänja mig vid att ha ett hem som är så hårigt, som det blivit efter att Alba flyttade in. Det är galet med hår, alltid känns det som. Vi rekommenderar folk att åka hem till oss barfota och i ljusa kläder. Eller varför inte nakna?! På huden fastnar absolut minst hår, haha!
Fina Alba, vad vi tycker om dig. ♥ ♥ ♥
För ett år sedan vs idag
Publicerat 2016-07-13 17:48:00 i
Allmänt
Hej på er!
För ett år sedan gick jag på semester idag, faktiskt.
Då slängde jag upp detta foto här i bloggen. En älskad bild, med de tre jag älskar mest av allt, på samma foto.
Marcus fiskar, Milton sitter och tittar spänt på. Dante framför mig, som på den tiden satt rätt still. Dante alltså, inte jag ;) Och så jag sittande bakom Dante, med fullt fokus på barnen (om än rätt avslappnad), eftersom jag är lite rädd för vatten.
Inlägget för ett år sedan handlade om att det är rätt jobbigt att arbeta heltid båda två, att mina barn under kommande höst skulle få gå långa dagar på förskolan. Mest jobbigt för mig, tror jag. Men det kändes jobbigt, att gå från att vara rätt lediga (barnen alltså) över lag, till att gå heltid. Att inte kunna styra det längre.
Idag? Idag blir det ingen bild, haha.. Jag jobbar idag och två dagar till innan jag går på semester. Det ska bli så himla skönt med ledighet sedan!
Hur blev det då med heltidsjobb och heltid på förskolan? Jo, det har varit ett tufft år, jag valde dessutom att byta jobb, just av den anledningen som en stor bidragande orsak. Att mina barn har gått från tidiga morgnar på förskolan, till att hämtas bland de sista barnen varje dag, har varit riktigt jobbigt för mig. Barnen har älskat det! Det har inte gått någon nöd på dem alls, de har trivts så otroligt bra hela tiden och inte gnällt en enda gång. Och inte en enda gång har Dante varit ledsen vid lämningar etc.
Men jag har tyckt det känts otroligt jobbigt faktiskt. Det har inte känts bra, att ha mina barn borta från oss så många timmar varje dag.
Nu går det åt rätt håll iallafall och snart är det semester även för mig! Kram
Att träna ofta
Publicerat 2016-07-12 18:57:00 i
Fanny
Jag har ju som sagt tränat mycket denna vår. Mycket mer än jag någonsin gjort, sedan jag skaffade barn. Innan jag blev gravid med Milton tränade bästis-Alexander och jag massor. Alltså vi snackar 8 pass/vecka typ, plus att jag red 5 pass i veckan typ.
Sedan har tiden eller lusten inte funnits där för träning. Förrän nu. Tiden finns väl egentligen inte heller, men jag försöker ta mig tid och prioritera mycket annat.
Att träna är verkligen inte roligt, inte alls. Alltså inte ett dugg. Jag hittar sällan den där euforiska känslan som många snackar om. Jag blir glad när jag känner att jag blir starkare och det känns härligt att se att kroppen förändras, motiverande liksom. Men nä, aldrig roligt.
Men jag mår ju så mycket bättre. Det är fantastiskt. Alltså verkligen! Jag är gladare och härligare hemma, det är framför allt det som är det mest positivt såklart. Min nacke (som överlag kan vara Vinslövs kanske sämsta nacke) mår mycket bättre och jag får mindre ont. Jag orkar mer och får mer gjort, hundarna får komma ut på rejäla turer med mig. Och så vidare.
Ofta tränar jag när barnen gott och lagt sig, men ibland prioriterar jag träningen framför dem, ordnar barnvakt om Marcus är iväg eller om han är hemma så är det ju inga problem. Morgonträning innan jobb är verkligen inte min grej. Det har hänt typ en gång, men nä. Det undviker jag, haha..
Jag boostar mig själv med youtube, träningssidor på Facebook och instagram och sådär. Det är skitbra. Man kan få mycket nya tips och idéer på träning som jag inte alls tänkt på innan.
Häromdagen googlade jag löptekniker, haha.. Eftersom min är urusel. Jag är värdelös på att springa och orkar ingenting. Efter googlandet, gav jag mig ut och testade en annan löpteknik och jo, det var faktiskt lättare. Älskar sådant!
Att jag sedan går med ständig träningsvärk någonstans i kroppen är en annan femma, haha.. Värst är benen. De är förjävliga att ha träningsvärk i. Jag kan inte gå ordentligt på ett par dagar, efter ett ben-pass. Inte klokt egentligen, att ändå utsätta sig för det varje vecka, hahaha..
Vad jag tränar? Aldrig pass. Det är mer min syster grej. Jag vill träna själv liksom, ren styrketräning med fria vikter, jogging och pw's med Yda. Det är mer min kopp te.
Är ändå så jäkla nöjd med mig själv, att jag har fortsatt såhär länge sedan sent i vintras. Jag har försökt ge det en chans då och då tidigare, kört ett par veckor men sedan, nä.. Men nu så, nu har jag varit igång ordentligt rätt länge.
Nästa steg? Att lägga om kosten, suck.. Det svåraste av allt. Med den ständiga sömnbristen jag (vi) lever med, så är det så svårt att inte äta för mycket. Och inte bara för mycket, utan ett par mackor istället för ordentlig frukost, godis på kvällen och så vidare. Jag ska försöka skärpa kosten, efter semestern och se vad som händer. Små steg i taget, så kanske en förrändring lyckas. Ingen press, inget tvång utan bara lite förbättringar då och då, tänker jag.
Måndagslista nr 294
Hej på er!
Idag är det måndag och jag är extra glad över att...
...det är sista veckan innan semester - nu räknar vi ner! Så härligt :)
...pojkarna och Marcus redan har semester. Härligt att komma hem till dem om eftermiddagarna nu denna vecka och slippa att stressad pussa dem hejdå på morgonen, utan kunna göra det i lugn och ro när de sitter och morgon-myser i soffan.
...det ser ut som att det är pågång att bli bättre väder nu senare i veckan. Underbart! Vi är nog många som hoppas på precis det, att sommaren är påväg tillbaka igen.
...helgen varit toppen! Lugn fredagskväll. Lördagen bjöd på träning först och kom hem till svägerska som passade barnen och svåger som klippte gräset, så himla fint av dem. Sedan körde pojkarna, Marcus och jag till Sölvesborg och Killebom-festivalen för några timmar. Och det var SÅ mysigt och roligt. Karuseller och lotter, sedan Langos och avslutningsvis bra sommarmusik vid torget och barn som bara sprang runt och hade roligt. Känslan, åh!
Igår blev det träning, barnkalas på lekland med Milton (och mig för jag blev kvar) och sedan cyklade vi en sväng innan barnen skulle i säng. Fin helg!
...jag lyckades klämma in 5 träningspass i veckan som gick. Det är verkligen min max-gräns, men också det jag så gärna vill hinna med. Jag har varit igång ett tag nu med tränigen på den här nivån (alltså, verkligen inget extremt, men innan var det ett par hundpromenader i veckan, så en annan nivå nu helt enkelt) och det känns i kroppen. Det känns fantastiskt i kroppen! Jag mår mycket MYCKET bättre. Jag är gladare och orkar mer. Jag är trevligare att ha och göra med hemma och mår bättre fysiskt och psykiskt än på länge.
Alltså, jag hatar att träna, tycker det är bland det tråkigaste jag kan göra. Men när jag får må såhär efteråt och när jag ser resultat på kroppen, DÅ känns det ändå som att det är värt det. Det är värt, att prioritera mig själv där och då :)
Nu är lunchen slut, dags att fortsätta! Kram
Ett avslut
Publicerat 2016-07-09 13:03:19 i
Milton
Igår hade vi ett avslut. Dante avslutade sitt första år på förskolan och går på sitt första sommarlov.
Men viktigast. Milton avslutade sina år på förskolan. Sista dagen igår. Det är stort, en milstolpe liksom. Ett stort avslut för mig, ett ännu större för honom såklart. Jag har rätt svårt för förrändringar över lag och tycker såklart att detta är rätt jobbigt.
Älskade Milton. Sex år gammal och redo för skolans värld.
Igår när vi lämnade förskolan gjorde jag det med en klump i magen, för åh vad det är sorgligt ändå. Samtidigt som det är så spännande! Vilken grej!!
Och igår kväll, fick jag ett så fint meddelande från Miltons pedagog. Milton vill inte gärna kramas hejdå sådär, så han körde "high five" med pedagogerna igår. Det hade han gjort. Sedan hade han sprungit till staketet och ropat efter henne "jag kommer sakna dig, Anna".
Alla som känner Milton förstår nog att det kom rakt från hjärtat. Han uttrycker sällan sådant till folk, framför allt inte till folk dom inte är familj och sällan ifall en kompis skulle råka höra. Så att han sa det, fick mig att gråta hejdlöst.
Mitt älskade barn. Du är fantastisk.
Vad folk snackade om, som jag uppfattade, innan jag fick barn
Publicerat 2016-07-08 18:45:00 i
Dante
Nu har vi snart varit tvåbarnsföräldrar i två år och därför tänkte jag punkta upp det hela lite, alltså skillnaden på att ha inget vs 1 vs 2 barn, utan inbördes ordning. Jag utgår ifrån vad folk snackade om, innan jag fick barn, som jag snappade upp och har tänkt på genom årens lopp. Så pass opp, här kommer den - se nedan ♥
1. Folk snackade om att "vänta bara till barnet lärt sig gå, DÅ får ni springa".
Milton började gå sent. Han gick från stillasittande till att gå och klara sig rätt bra själv. Vi har aldrig sprungit efter honom, känns det som.
Dante började också gå sent, men visade tidigt att vi nog kommer få att göra. Redan i gåstol och när han sedan kröp, var han klåfingrig. näör han började gå? Helvete vad vi har sprungit (och springer fortfarande) efter detta barn. Tack gode gud, att Milton är rätt stor och rätt redig, bland denna virvelvind till lillebror.
2. Folk snackade om sömnbrist, men att det vänder.
Milton hade kolik och sov inget (men skrek mycket) sina första fyra månader. Sedan sov han dåligt sitt första år, men sedan vände det - äntligen! Och oj, vad jag led av den sömnbristen. Det var vidrigt.
Dante har inte sovit alls, sina första två år i livet, typ. Första halvåret sov han inget alls på nätterna (men på dagarna, när jag jobbade eller hade Milton). Efter det har han antingen varit uppe 3 timmar mitt i natten, vaknat och vaggats om ungefär tolv gånger per natt. Eller både och. Konstigt nog vänjer man sig, jag har inte tyckt det varit speciellt tufft. Nu kanske, när vi båda jobbar heltid och behöver få sova. Men nej, ändå inte. Men att det vänder? Nej, inte hos oss. Än. Milton vaknar ibland på nätterna av olika anledningar, Dante vaknar alltid om nätterna av olika anledningar.
3. Folk snackade om att det går att älska två barn lika mycket.
Milton föddes och jag älskade honom direkt. Vi hittade inte varandra direkt, verkligen inte. Det tog nog rätt lång tid, när jag ser tillbaka. Men åh. Vad jag älskade honom och älskar. Han är den bästa jag vet.
Dante föddes och så fort han kom ut så älskade jag honom och vi hittade varandra direkt. Det var så självklart. Att jag var lite orolig att inte kunna älska nr 2 lika mycket, var helt obefogat. Det var så enkelt. Och oj, vad han är älskad.
4. Folk snackade om tvåbarnschock
Jag snackar istället om enbarnschock. Milton föddes och det var supertufft att gå från inget barn till ett barn. Från att bara behöva bry mig om mig själv, till att lägga det mesta av mitt liv på en ny liten människa. Så konstigt, samtidigt som det var så självklart.
Dante föddes och sov som sagt inget alls på nätterna, men när Milton sedan var vaken så sov Dante = jag kunde lägga all min tid på Milton och det var så mysigt och guld värt på alla vis. Tvåbarnschock var inget som drabbade mig alls. Jag kände att jag hade tid att lägga på båda barnen. Och emd barn nummer två var jag redan inne på att lägga typ all min tid på barn, det var jag inte med Milton.
5. Folk snackade om syskonrelationerna och olika antal år mellan barnen
Mellan mina barn är det lite drygt fyra år mellan barnen. Det var lite av en sorg för mig, att det blev så långt mellan barnen. Jag ville ha två år mellan. Såhär i efterhand är jag SÅ glad över de där fyra åren. Pojkarna är på olika staider i livet såklart, samtidigt som de har otroligt roligt tillsammans. Det är jätteroligt att hitta på saker med dem båda på samma gång, samtidigt som det är väldigt kul att umgås med ett barn i taget. Det blir väldigt lite konkurrens mellan barnen, kanske eftersom de kräver så olika.
Milton har varit fantastisk som storebror, så snäll och harmonisk. Och älskar sin lillebror villkorslöst från start. Dante har dessutom varit en så härlig lillebror. Det hade varit betydligt tuffare med bara två år imellan dem tror jag. Som jag ser det nu, så känns det som att de kommer ha roligt tillsammans i många år framöver.
Min referens är ju Marcus och mina syskonrelationer. Mellan syrran och mig skiljer det 3,5 år och vi är supertighta. Marcus har 2, 2, 8 och 13 (tror jag?) mellan sina systrar, de står alla varandra väldigt nära.
6. Folk snackade om att andra förlossningen oftast blir lättare.
...men vem försöker de lura egentligen? Jag vågade absolut inte under några omständigheter chansa, haha.. Kejsarsnitt, for the win! Och så mycket snabbare det gick för mig att återhämta mig efter snittet, till skillnad mot Miltons förlossning, som jag fortfarande inte har återhämtat mig helt från, varken psykiskt eller fysiskt, om jag ska vara ärlig.
7. Folk snackade om bristningar, hängiga bröst och påverkan på kroppen, efter graviditeter.
Med Milton minns jag att jag satt med min jättemage i mina föräldrars trädgård och solade i vecka 37 och skrät om att jag hade klarat mig från bristningar. Syrran och mamma tittade på min mage, tittade på varandra och tittade på mig. Och klargjorde att där visst fanns rätt gott av den varan, under min navel. Jag for in till närmaste spegel, lyfte på magen (nåja, men typ) och såg det. Fan, haha.. Magen var allt annat än vacker efter den graviditeten. Inga hängiga bröst efter ungefär noll amning.
Med Dante följde ytterligare några bristningar och ett kejsarsnitt på det. Magen hänger idag ännu mer och där är ännu mer skinn. Dessutom med kejsarsnittet följer det ett veck som skinnet hänger som en valk. Japp. Inte vackert alls. Det ser för jävligt ut, rent ut sagt. Men inga hängiga bröst, trots helamning i sex månader.
8. Folk snackade om att det är värt att få den där åverkan på kroppen, eftersom man får något så fint ut av det - barn.
Folk som säger så, de ljuger. Eller så har de perfekta kroppar efter sina graviditeter. Eller så har de inte lyckats få barn än. Det är inte värt det. Barnen är värda allt, precis allt. Men att jag ska behöva må dåligt i en kropp som inte är jag, resten av mitt liv, det är det bannemig inte värt. När jag har förlikat mig med att vi har fått de antalet barn vi vill ha (haha, vi är inte helt överens där) så kommer jag ta tag i det. Just nu tränar jag mycket och försöker bli av med så mycket som möjligt på "naturlig väg". Det kommer såklart inte gå, utan mycket av det kommer få opereras bort. Och det kommer jag göra.
Jag var 23 år när jag fick Milton, det är nu 6 år sedan. 6 år som jag har undvikit låga byxor. 6 år med trosor som skaver i mag-vecket. 6 år utan allt för åtsittande överdelar. 6 år utan bikini. 6 år som jag sett mig själv i spegeln och förundrats över hur kroppen ser ut och förvånas fortfarande över hur den ser ut, för det där som tittar tillbaka är ju inte jag. Jag är en person som dessutom är riktigt trygg i mig själv, det finns inte någon tror jag som skulle kunna plocka av mig det. Och tur är väl det! Därför står jag liksom ut och hittar lösningar på "problemet". Men nä, inte resten av livet.
9. Folk snackade om att man ska passa på att njuta av livet innan man får barn.
Jag tänker såhär. Vi fick barn tidigt, men varit tillsammans en massa år innan det. Vi har hunnit njuta av vårt par-liv innan barnen. Dessutom njuter vi SÅ MYCKET de tillfällena vi lyckas ordna barnvakt och får vara med bara varandra. Så värt!
Att ordna barnvakt till ett barn var ju rätt enkelt. Att ordna till två är lite meckigare, men fortfarande genomförbart. Ett dygn då och då. Hittills har vi inte varit borta från barnen mer än ett dygn i taget, jag hoppas det kommer.
Att vi sedan när vi är i 40-årsåldern, har rätt stora barn, är ju rätt häfitgt. När vi är 40 år, så är Milton 17 år (hjälp!) och Dante 13 år. De kommer klara sig rätt bra själva då och vi har möjllighet att sticka iväg på tu man hand rätt lätt. Småbarnsåren är här och nu, den där ensamtiden går bra att njuta av när barnen är större också.
10. Folk snackade om lyckan att få barn.
Jag var lycklig innan Milton föddes. Jag red och pysslade med mina hästar varje dag. Yda fick långa promenader och träning ofta. Jag tränade massor och har aldrig varit så fit som då. Sedan blev jag gravid och Milton föddes. Och när hela min värld vändes upp och ner för att sedan plana ut och bli en helt ny värld, då har jag nog aldrig varit lyckligare. Vi hade det så himla bra, vi och vår son. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Sedan blev jag gravid med Dante, en väldigt planerad bebis. Det var alltså så självklart.
När han föddes, kändes hela mitt liv så fulländat. Två barn, två fantastiska pojkar. Vad mer finns det att begära?
Folk snackar om lyckan. Den där lyckan är helt ofattbar. Den går inte att ta på eller förklara, ändå är den så självklar. Trots enorm sömnbrist, en kropp som är förjävlig, ständig huvudvärk och ett jäkla humör från min sida, är jag ändå sådär ofattbart lycklig. På ett vis jag aldrig hade kunnat vara utan barnen, tror jag.
Men i det stora hela är ju allting så himla individuellt. Så egentligen är jag en rätt dålig referens, precis som alla andra. Här får ni bara min syn på saken, den stämmer säkert inte alls överens med andras (inte ens Marcus och jag tycker lika i dessa påståendena). Så ta det med en nypa salt, det gör jag.
Kanske kommer det en lista om vad folk däremot inte snackade om, men borde ha snackat om. Det finns en hel del sådant också. Vi får se...
♥ ♥ ♥
Min gosiga Sparv!
Publicerat 2016-07-06 18:09:00 i
Dante
Hej på er!
Åh. Igår (som typ alla andra dagar) gosar vi i soffan, lillebror och jag. Han är så himla gosig och, när han väl sitter still, så vill han sitta nära. Så nära det bara går typ.
Han är rolig så, Dante. Antingen är det trehundra knyck och allt, allt, allt är skitroligt och ska göras. Eller noll där han bara vill vara nära och sitta still och titta film, med napp i munnen. Allt eller inget liksom.
Blå tröja, blå bappis, blå ögon. Barnet klär i färg, inte bara blått. Rosa, grönt, blått och rött är de färger som är hans. Der är så fint till hans ljusa ögon och blonda hår. En blond och blåögd i familjen, han bryter normen bland oss andra, som alla är brunhåriga med bruna ögon.
Tänk va, att den där lilla lilla bebisen, faktiskt fyller 2 år (TVÅ ÅR!!!) denna månad. Om 19 dagar. Galet. Min älskade lilla Sparv, den där mammiga lilla saken som kan vara den roligaste som gått i ett par skor. Han är inte så liten längre. Han pratar och gör sig rätt bra förstådd på många vis. Han är lite rumsren (haha..) och har de ljuvligaste blonda lockar en kan tänka sig.
Och så älskar han sina "bappisar". Fan ;) Vi som trugade och tvingade på honom napp och lyckades tillslut när han var runt halvåret, kommer få äta upp det och jag tror det kommer bli tufft för honom (och oss!) att sluta, hahaha.
Men jag har ändå SÅ svårt att förlika mig med tanken, att han snart är 2 år. Jag Vill Inte. Jag vill ha den där lille bebisen. Jag vill för alltid ha honom nära såhär i soffan, i knät eller liggande i min famn. Jag älskar honom så mycket, att det gör ont i mitt bröst. Tänk ändå, att det går att älska ännu ett barn, prick lika mycket som den första. Det är så enkelt, det bara blir så.
Måndagslista nr 293
Hej på er!
Idag är jag extra glad över att...
...mina föräldrar är hemma från Gotland och jag fick ett så fint smycke till halsband av dem, som jag bär idag. Har sällan smycken på mig. Alltid bara förlovningsring och min silverkedja runt halsen, aldrig något annat för jag känner mig väldigt obekväm i det, tyvärr. Men detta halssmycke passade bra och inget som stör alls. Dessutom grått och alla som känner mig vet att jag älskar grått i alla former!
...vi avslutade helgen på bästa sätt - vid havet. Grillade med svärföräldrarna och sedan spontanbadade Milton och jag vadade i vattnet och samlade snäckor åt honom. Dante stod på strandkanten med gummistövlar på fötterna, hahaha.. Allt för att inte vidröra vattnet med någon kroppsdel, hahaha!
...det bara är knappt två veckor till semester! Som jag längtar efter lite ledighet med mina pojkar. Ska bli så jäkla mysigt. Hoppas vädret ordnar upp sig, så vi får njuta av sol, värme och bad - precis som alla andra säkert önskar också.
...Milton och jag hade så fint tillsammans i lördags med Pride och allt. Vilken kille alltså, han är bäst, min Milton. Så rolig att hänga med. Och så stor nu, mer som att hänga med en kompis liksom.
...jag plockade mycket jordgubbar i söndags till jobb-fika. I min egen trädgård. Och trädde smultron på strån. Alltså hur härligt? Sommar, trädgård, jordgubbar. Oj, oj, oj - vilken lyx.
...jag har påbörjat liten "måsten" i trädgården; klippa häck, dra upp ogräs och så vidare. Sådant som jag gärna skulle vilja ha klart innan semestern. Idag vräker förvisso regnet ner så risken finns att det inte blir mycket gjort idag. Men annars ska jag försöka ha det färdigt. Och sedan är det himla härligt att spendera kvällarna där ute. Efter träningspass och när barnen somnat. Bara jag och mina djur och min trädgård. Älskar!
Nu är lunchen slut, dags att återgå till jobb - hej!
Kristianstad Pride 2016
Publicerat 2016-07-04 12:32:00 i
Allmänt
Milton och jag for in till stan i lördags, klädda efter väder, såklart. Så jobbar vi, i vars ett par Hunter-stövlar och vars ett paraply, så var vädret inte ett problem. Så himla fab, den där ungen. Och så rolig - shit vad vi hade kul tillsammans! När vi satt och åt så sa han sådär sponant: "Mamma, vad roligt det är att hänga med bara dig". Åh. Det gjorde hela min helg och jag kände precis samma sak, vad roligt att hänga med bara honom!
När vi hade ätit, gått i en affär och sedan fikat (hahaha, vi gillar att äta!), så hörde vi Pride-festivaltåget utanför vid torget. Och det var egentligen därför vi åkte in till stan i lördags. Vi tittade på tåget och sedan anslöt vi och gick med. Och det var SÅ roligt!! Hela vägen till Tivoliparken gick med med för att sedan njuta av musik, folk och Tivoliparken, innan vi sedan åkte hemåt.
Att få ge Milton det, det är viktigt. Att visa honom att det är okej att människor är sig själva. Att människor är olika. Att det är okej att älska vem man vill. Det är så himla viktigt.
Heja Kristianstad Pride och TACK för att ni gjorde detta, hoppas på tradition! Vi hade en rolig och viktig eftermiddag tillsammans, min Milton och jag.
