Årsresumé 2014
Tänkte bjuda på en form av årsresumé för att sammanfatta mitt fantastiska 2014 lite. Så, vi börjar väl på en gång!
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Självklart :) Jag fick vara med om ett kejsarsnitt och således bli tvåbarnsmamma. Givetvis det största som hänt mig i år. Älskade Dante, du var så himla efterlängtad. Och kejsarsnittet? Helt fantastiskt!! Skulle kunna göra om det vilken dag som helst, älskade det.
Genomdrev du någon stor förändring?
Jag drev ju mitt lilla företag med allt vad det innebar och lärde mig massor. Jag avslutar ju året med att till stor del lägga företaget åt sidan för att bli anställd. Det ska bli så himla kul! Det får väl vara en av mina stora förändringar för i år, från ett ganska fritt liv först som student och sedan som egenföretagare, till anställd.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp. Bästa vännerna och även min kusin avslutade förra året med att bli föräldrar, Marcus syster började detta året med att få en bebis. För att nämna några.
Och så Jennie. Vad jag önskar att du fick uppleva mer av din flicka.
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Jag har två datum jag alltid kommer bära med mig. Den 25 juli då vår fina Dante föddes. Att få bli föräldrar ännu en gång, att ge Milton ett syskon. Helt underbart och jag är så otroligt tacksam över det.
Sex dagar senare, den 31 juli, inträffar nästa datum som jag alltid kommer bära med mig. Datumet då jag förlorade min bästa vän. Den sorgen jag upplevde och för alltid kommer bära med mig är fruktansvärd. Hon är så saknad.
Vilka länder besökte du?
Hahaha.. Bara inom Sveriges gränser i år.
Bästa köpet?
Barnvagnen var ett toppenköp. Är galet nöjd med vår Buffalo. Annars älskar vi Marcus bil, men det är ju inget köp eftersom det är företagsbil. Så det får nog vara barnvagnen dårå :)
Eller nej förresten, det bästa köpet måste egentligen vara vår nya kamin, den är såååå bra!!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Barnen. Milton för att han är den han är. Dante för att just han föddes hos oss.
Saknar du något under 2014 som du vill ha år 2015?
Motivation till träning. Jag måste hitta den någonstans. Tror energin kommer komma tillbaka då fort Dante sover bättre på nätterna. Så indirekt är det väl sömn jag saknat i år och vill ha mer av nästa år ;)
Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer föräldraledig. Hade jag vetat att jag skulle börja jobba nu i mars, hade jag inte jobbat i höst. Men det visste jag ju inte då tyvärr.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat då såklart.
Favoritprogram på TV?
Sons of Anarchy. Och så Orange is the new black (Netflix förvisso, men det ses ju på TV'n)
Bästa boken du läste i år?
Har inte hunnit läsa så många, men Läckberg fungerar alltid. Älskar hennes böcker!
Största musikaliska upptäckten?
Åh, jag har faktiskt ingen aning. Musik är inte alls mitt område, allätare som jag är..
Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Åh, det måste vara min anställning. För mig som aldrig varit anställd känns detta otroligt stort och roligt!
Största framgång på det privata planet?
Att vår familj, tack vare Dante, känns helt fulländad. Två fantastiska barn som kompletterar varandra så bra. Som är de finaste vi vet. De vi är så otroligt stolta och tacksamma över.
Största misstaget?
Att skjuta upp saker. Att jag inte åkte ner till Jennie när jag tänkt utan sköt upp det. Och sedan var det för sent.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Väldigt blandat av förklarliga skäl.
Vad spenderade du mest pengar på?
Dräneringen av huset. Det är helt klart den dyraste investeringen vi gjort i år. En trist kostnad, men mycket välbehövlig.
Något du önskade dig och fick?
Ett barn fött med kejsarsnitt. Vår "deadline" för ett eventuellt syskon åt Milton var nu i höst, Dante föddes ju i somras och det var verkligen så perfekt. Milton är världens bästa storebror och jag är övertygad om att de kommer ha så kul ihop sen, även om det skiljer fyra år på dem.
Något du önskade dig och inte fick?
En bebis som sover på natten, haha.. Dante är världens mest perfekta i alla andra avseenden utom just den detaljen att han inte sover på nätterna.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Jag minns inte. Gud vad trist. Jag ska bli bättre på att göra det JAG vill på mina födelsedagar, fira med de jag vill och inte fira så som andra tycker. Inte för att min släkt och familj har direkta krav på mig och mitt firande, det är nog mer jag själv som har det tyvärr. Nästa år fyller jag på långfredagen = vi är lediga allesammans. Då skulle jag vilja fira med Marcus och pojkarna på morgonen, sedan lämna pojkarna hos barnvakt och åka på spa etc. Det är drömmen. Och då hade jag kanske kommit ihåg mitt firande till nästa års resumé ;)
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Halva mitt år har "svärtats" ner av saknad efter Jennie och alla tankar kring henne och det. Säkert mycket mer än vad folk runt mig har märkt. Att titta på min Dante och känna en sådan enorm glädje och samtidigt en sorg över vad hon missar, eftersom hennes flicka och Dante nästan är prick jämngamla. Jag låter kanske himla egoistisk, givetvis önskar jag inte tillbaka Jennie för min skull. Förstår ni hur jag menar?
Vad fick dig att må bra?
Barnen. Åh vad jag har dem att tacka för mycket. Som under svåra stunder har tvingat mig att upprätthålla någon form av fasad och vardag. Det har varit så skönt många gånger att fokusera på dem och den där underbara vardagen och lägga ner det jobbiga i en mental liten ask och stoppa in i hjärtat för en stund.
Vem saknade du?
Förutom Jennie? Anna såklart, den där bästavännen i Stockholm som jag träffar alldeles för sällan egentligen.
Mest stolt över?
Över mina barn.
Högsta önskan just nu?
Att jag, trots att jag kommer jobba heltid, kommer hitta tid till barn, hus, djur och mig själv.
Att vi alla får vara friska och må brA är ju såklart det viktigaste och inget som behöver skrivas egentligen.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag vill hitta mer tid för bara Marcus och mig. Utan barn. Typ bio, nätter att sova ut på, spa, promenader etc. Det hade varit guld. I år har det av förklarliga skäl inte blivit så mycket av den varan.
Hoppas ni alla har haft ett fantastiskt år som ni nu lämnar bakom er och ser fram emot ett helt nytt oskrivet år.
I min resumé låter det ju som att mitt år inte alls har varit bra. det har det, det har p åmånga vis varit helt fantastiskt. Att vi fick Dante är helt obeskrivligt underbart och jag är otroligt lycklig. Men det har varit tufft och jobbigt och kantats av en otroligt sorg.
Nu ska jag njuta av mina killar. Idag firar vi vårt nyår helt själva, beställt mat och allt. Otroligt skönt! Milton ska få titta på raketer, Dante ska gosas med. Och Marcus och jag, vi firar 12 år idag. Bara det är ju värt lite extra tid tillsammans. Han är så bra, min Marcus.
Inlägget blir faktiskt helt utan bilder. Texten får ni hålla tillgodo med.
Stor varm kram ger jag er och önskar er alla ett fantastiskt Gott Nytt År!
Bästa vän!
Att ha en bästa vän 60 mil bort, skojar man inte bort hur som helst. Vi är dessutom två upptagna personer som jämt ringer om varandra, glömmer ringa tillbaka och kommer på det en vecka senare, som hörs alldeles för sällan.
Åh vad ni är bra. Anna, jag saknar dig redan så mycket!!
Men när hon väl är hemma, är hon så himla närvarande. Och det viktigaste, hon är Miltons bästa vuxen-kompis. Anna är fantastisk, som vi älskar dig!
Och igår var hon äntligen här!!
Och dessutom med pojkvän! En kille som blev sjukt populär här hemma, omtyckt av mig men mest av Milton ;)
Åh vad ni är bra. Anna, jag saknar dig redan så mycket!!
Känner att jag ligger en dag back hela tiden nu här inne, men det får ni ta. Berättar om dagen idag imorgon istället :)
Kram och hej!
Lördagen utan bilder
Lördagens middag hamnade i ugnen redan vid lunch då vi skulle bjuda vänner på pulled pork av rådjur på kvällen. Det blev så himla gott!! Så bra med vänner som dessa då alla tog med något att bjuda på, så behövde vi inte ha jobb mer än med varmrätten. Tack gode gud för det, för det räckte liksom.
Jag bestämde ju mig till exempel för att vi verkligen behövde ett nytt köksbord, speciellt innan lördagens middag. Så vi for ju till Ikea i fredags för att köpa bordet jag länge tittat på. Ett Norden. Hur stort som helst visade det sig, men åh vad fint!
Igår for Milton och jag ner till byn och fixade lite blommor till dukningen. Ranunkler, mina absoluta favoriter och de jag helst väljer. De är så vackra i sin enkelthet; tunna, sirliga och dessa vita blev så fina till det nya bordet. En gick av idag och hamnade i ett litet glas då jag inte hade mage att slänga den.
I morse när jag gick upp med barnen såg vårt hem verkligen ut som det gör efter en festligare lördag. När Marcus hade vaknat, så somnade jag ifrån stöket och vaknade till ett helt nytt hem, lika välstädat som innan gårdagens middag. Herrejisses så skönt. Resten av dagen har gått i lugnets tecken och kvällen kommer göra detsamma. Hämtmaten är i magarna och så fort Milton är i säng blir det veckans avsnitt av Sons, med vars en skål popcorn (eftersom undertecknad inte kan dela popcorn med någon) och en bebis som vi turas om att jonglera. För han ska ju aldrig sova på kvällen tydligen, den där Dante ;)
Så. Kram och hej!
Ny frippa
Igår, ääääääntligen, sjönk jag ner i Mijas frisörstol och gjorde en ordentlig hår-makeover. Jädrans skönt med nytt, men framför allt; jädrans skönt att få sitta där och bli ordentligt ompysslad av världens bästa Mija.
Och att unna mig det där några gånger varje år - så värt det!! Jag älskar att få sätta mig där, ännu mer nu sedan jag fick barn. Att ta den tiden till bara mig. Att lägga de pengarna på bara mig. Så värt!
Såhär blev det, den nya frippan, tummen upp!
Och att unna mig det där några gånger varje år - så värt det!! Jag älskar att få sätta mig där, ännu mer nu sedan jag fick barn. Att ta den tiden till bara mig. Att lägga de pengarna på bara mig. Så värt!
Nu ska jag försöka få bebben att sova så jag kan fixa stallet och packa ihop, för ikväll blir det allhelgonamiddag hos mina föräldrar. Det är en tradition och givetvis innefattar kvällen även en promenad på kyrkogården. I år tänds ljus för Jennie. Jag önskar så att jag slapp göra det.
Kram
Några dopbilder
Ja, igår var det alltså dop för vår fina lille Dante. Han skötte sig exemplariskt under själva dopet. Lite skrik precis i början, men med lite mat i magen tog han resten med ro. Alla barn var för övrigt så himla duktiga i kyrkan, jag blir lika förvånad varje gång då det egentligen inte kanv ara helt lätt att sitta tyst och still i kyrkan när man är liten, det är ju svårt som vuxen ibland också!
Och här är vi alltså; jag, Alexander, Dante, Matilda och Marcus. Milton var inte så sugen på fotografering, utan hängde med resten till församlingshemmet där det skulle bjudas på dopfika.
Först år vi smörgåstårta, som Marcus och hans mamma knåpade ihop dagen innan. Till efterrätt bjöds det på kokostoppar och bullar som min mamma bakat och så gjorde jag pannacotta av Ahlgrens bilar, en kul grej :)
Flaggorna gjorde jag av tandpetare och washi-tejp.
Dukningen ja, inget avancerat. Vi körde på vita pappersdukar, porslin som fanns på plats, gröna servetter med vita prickar, murgröna ringlande på bordet, vita rosor och så heliumballonger. Det får gärna vara lite barnsligt på ett barndop, tycker jag :)
Någon var visst trött och somnade när vi tog lite foton. Den där Sparven alltså. Världens finaste!
Och dopklänningen. Samma som Milton hade, en dopklänning på Marcus sida av släkten. Den är så fin och har använts av många kusiner och kusinbarn. Det är så roligt med sådana traditioner, viktigt på något vis.
En jättefin dag fick vi igår. Stressigt såklart som det alltid är innan tillställningar. Om ni undrar var Milton höll hus? Överallt och ingenstans ;) Han var inte så pigg på att vara med på bild och det är inget vi tvingar honom till. Vill han inte så vill han inte, helt enkelt. Han hade också en toppendag :)
I alla fall, många fina familjemedlemmar, släktingar och vänner. Några saknades, men många var på plats. Och så fina presenter han fick, vår Dante.
Tänk att vi fick uppleva detta en gång till, med ett barn till. Det är fint! Jag tycker dessutom det är roligt att jämföra lite, om hur våra två olika dop var och det som slår mig mest är att jag var så nervös vid Miltons dop, över att Milton skulle skrika sig igenom hela alltet i kyrkan. Det brydde jag mig inte ett dyft om igår. Jag är tryggare nu än för fyra år sedan, Dante har inte kolik, som Milton hade. Hur de olika dopen blev; Dante skrek mer än Milton, haha.. Så kan det också bli :)
Nu ska jag återgå till jobb, innan min yngste vaknar och innan min äldste ska hem från dagis.
Kram och hej!
Dantes dopdag
Så. Nu kan vi sätta punkt för denna smått tokiga vecka och avslutade veckan med vår yngstes barndop. En fin tillställning i kyrkan, följt av ett rökfyllt församlingshem (hjälp!), vädring, smörgåstårta, pannacotta, småkakor, paketöppning tillsammans med två fyraåringar och en hel drös kramar. Så många fina människor som kom och gjorde Dantes dop så fint.
Bjuder på bilder en annan dag. Jag är så trött nu att jag knappt vet vem jag är. Men denna bara måste jag visa er. Tavlan som min syster gjorde till Dante. Den är så fantastisk och jag kan inte se mig mätt på den.
Nu, sova. Godnatt!
För vem bär du ditt rosa band?
Mitt rosa band bär jag för dig, Jennie. Du är så saknad.
Varje gång jag ser din dödsannons som jag sparat här hemma, hugger det till i mig och jag kan fortfarande inte förstå att du inte längre finns här.
Varje gång jag tittar på min Milton och min Dante så tänker jag på din T och känner en stor lycka och en enorm sorg samtidigt.
Varje gång jag funderar på Dantes dop tänker jag att det är första gången sedan din begravning, som jag går in i en kyrka. Ett nytt liv, ett förlorat liv. Jag är rädd för att gå in i kyrkan.
Varje gång jag står ute hos mina hästar tänker jag på dig. Av allt vi hade gemensamt var hästarna vårt största gemensamma. Din Nemo, min Armani. Vilka fantastiska ridturer vi har haft tillsammans. Vi har pratat, skrattat, gråtit, suttit tysta och bara varit.
Varje gång jag är med Dante slår det mig att din jämnåring inte kommer få träffa sin mamma mer. Att du inte kommer få se henne utvecklas och växa upp. Allt jag redan fått se med Dante, har du redan fått missa med din. Den orättvisan är nästan outhärdlig.
När jag tittar på Milton slår det mig att du aldrig kommer få höra din jämnåring säga de där kloka meningarna, föra de där diskutionerna och att du aldrig kommer få se ditt barn börja dagis, rida för första gången och så mycket annat. Också den orättvisan är outhärdlig.
Varje gång jag tänker på dig gör det så otroligt ont i mig. Jag kommer aldrig få träffa dig igen. Och om min smärta är såhär stor, blir den om möjligt ännu större bär jag vet att det finns de som saknar dig mer. Som känner en större smärta än vad jag gör.
Mina rosa band bär jag för dig. Alla tre sitter på jackan jag oftast bär. De sitter nära hjärtat.
Oktober är månaden för bröstcancer. Jag ser det inte så, varje månad borde vara alla cancerformers månader. Jag köper Fuck Cancer-armband, jag skänker pengar till cancerfonden, jag köper Rosa-band, jag köper Blått-band, jag köper de rosa påsarna istället för miljöpåsarna på Ica denna månad, jag köper rosa reflexer att fästa på barnvagn och Miltons jacka denna månad. Allt för alla cancerformer. Mitt rosa band bär jag för dig, min älskade vän. Inte beroende på vilken cancerform du hade, utan för att du hade just cancer. Du ska inte ha dött helt förgäves (även om jag alltid tycker det). Kan jag bidra med att forskningen går framåt och därmed räddar fler liv, har jag gjort något.
Att ha träffat gamla vänner
Ja alltså vilken skatt, gamla vänner från samma by. Vi har ju så mycket att prata om, både nya färska ämnen om livet som är nu. Och så gamla goda ämnen om minnen och människor vi alla känner eller kände. Det är ju så roligt! Ja som sagt, vilken skatt det är med fina vänner, sådana där som hängt med sedan tidigt i livet. Två av oss har hängt ihop sedan dagistiden, de andra sedan låg- och mellanstadiet. Vi var ju bara barn när vi lärde känna varandra. Sedan efter skolan så gled vi ifrån varandra, för att nu ha hittat tillbaka till varandra igen.
Igår var vi fem tjejer som träffades, tillsammans med två bebisar (som för övrigt skötte sig helt exemplariskt). Vi åt hur mycket och hur gott som helst. Och vi pratade typ hela kvällen och halva natten. Helt fantastiskt. Och värdinnan hade gjort så fint och allt var bara sådär jättebra. Dante och jag var inte hemma förrän klockan var närmare 03 (!!). Dante sov sig igenom hela kvällen, så vi märkte knappt av att han var med. jag var beredd på att han sedan skulle hålla sig vaken när vi kom hem, men icke. Han sov vidare en stund till, åt och somnade sedan igen. Han kan han, när han vill :)
Hörs senare. Kram!
De där som håller mig flytande...
...och har gjort de sista veckorna. De där två som, helt omedvetet tvingar mig att upprätthålla en viss vardag och struktur i livet. Som tvingar mig att vara engagerad och glad så länge de är i närheten. Och det bästa är att jag inte ens behöver tänka i de banorna. När dessa två är i närheten så är jag automatiskt lycklig. Det är så skönt, att mitt i allt ge mig möjligheten att vara otroligt lycklig. För det är jag. Mitt i all sorg.
Den där stora, envisa killen med ett himla humör och är en riktig åsiktsmaskin. Som har det ljuvligaste hår sol jag älskar att fläta in mina fingrar i, ha honom nära mig och prata om det ena eller det andra.
Och så bebisen. Som sover hela dagarna och lever rövare på natten. Som luktar så himla gott och som jag kan ha på bröstet och lukta på i all evighet.
Livet har verkligen visat sig från sin allra värsta sida senaste veckorna. Och finaste sida på en och samma gång. Ett liv har ryckts från oss och ett annat liv har vi fått.
Idag är det fyra veckor sedan vi fick vår älskade lilla sparv, våran Dante. Den lyckan!
Kram
Att orka sätta en fot framför den andra
Idag har varit en otroligt tung dag. Begravning. Att vara med och begrava en bästa vän. Det är så fel det bara kan bli. Idag har jag inte orkat med något annat än att sätta ena foten framför den andra. Allt annat har känts för mycket.
Det enda positiva idag var mina tunna svarta strumpbyxor. Ja inte just dem, men Miltons härliga reaktion då han nog aldrig har sett mig i sådana tunna innan och uttryckte "Mamma, jag älskar dig när du har sådana på dig". Härliga älskade barn.
Så i eftermiddag har jag mysit med barnen och berättat för Milton vad begravning är för något. Sedan har jag sovit. Kvällen har spenderats med en bebis på bröstet och jag har inte gjort annat än luktat på honom och hållit om.
Och såhär kommer kvällen få fortsätta ett tag till.
Kram, ta hand om er
Att inte ha mycket att skriva, när orden inte räcker till.
Jag går med en ständig klump i magen just nu. Snart är det begravning. Nog det jobbigaste jag hittils i mitt liv, måste göra. Fruktansvärt och tårarna bränner ständigt i ögonvrån just nu. Nu har det liksom kommit ifatt mig, sådär på riktigt. Hon kommer inte tillbaka.
Och inte tröstar det mig ett endaste dugg, att jag säkert inte är den som mår värst över detta, vetskapen om att hennes familj säkert går med en ännu större klump i magen och en större sorg i hjärtat, än vad jag har, gör så otroligt ont och river i mig. Jag lider så med dem.
Ju närmare vi kommer begravningen, desto starkare känner jag att jag inte vill dit. Jag förstår inte hur jag ska hålla ihop och orka vara där. Samtidigt vill jag dit, kommer gå dit hur jobbigt det än må vara. Jag känner att jag måste vara där.
Jag är så tacksam över pojkarna här hemma. Så fort de är vakna och jag är med dem, så är allt som vanligt för mig, jag får ett andrum, ett hål i sorgen och kan vara som jag ska vara, jag glömmer liksom bort sorgen. Det är så skönt. Jag hoppas så att hennes familj får chans till samma avbrott i sorgen ibland.
Men just nu, såhär på kvällen. Milton sover och Dante sover. Marcus är fortfarande uppe hos Milton. Jag sitter själv i soffan och klumpen i magen är större än någonsin. Sorgen river stora hål i hjärtat och vetskapen om att jag aldrig mer kommer få se min vän.
Nu vaknade mitt yngste barn. Till min stora lycka, lite chans att rensa tankarna och få det där andrummet en stund. Och så kom Marcus ner, min klippa i livet. Men så är det ju så, när jag sitter där med mina barn på ett eller annat vis, vare sig Dante skriker hysteriskt, Milton är nosig och otrevlig eller om Dante sover tryggt på mitt bröst, Milton säger de mest fina sakerna och vi har mysigt samtidigt som vi spelar spel eller ritar tillsammans. När jag känner den där enorma tröttheten i att vara förälder eller när jag känner det där enorma lyckoruset i att vara förälder. Då slår det mig. Detta kommer min vän aldrig mer få uppleva.
Samtidigt som jag känner den där enorma tacksamheten i att vara förälder slår en våg av sorg in i min kropp, aldrig någonsin kommer min vän få uppleva den där enorma tröttheten, stoltheten, glädjen, uppgivenheten och alla andra känslor som jag varje dag får uppleva med mina barn. Där är så mycket hon aldrig kommer få uppleva med sitt lilla barn, som jag många gånger har tagit för givet att få uppleva.
Det är inte bara hon och hennes familj som drabbats, det händer ju varje dag för familjer. Cancer och andra sjukdomar är förjävliga. Ingen ska behöva uppleva det jag, eller framför allt de närmast anhöriga, tvingas gå igenom. Det är inte rätt. Livet är inte rättvist. Allt händer inte av en anledning.
Armbanden
Igår kom dem. Armbanden. De där tre kommer jag bära varje dag (tillsammans med armbandet från Milton såklart), fram till den 20 augusti. Då kommer ett armband försvinna och läggas på en kista. De andra kommer jag fortsätta bära varje dag.
Jag uppmanar alla att köpa ett (eller flera). En fantastisk present till vänner och bekanta dessutom. Och så gör vi något gott tillsammans eftersom pengarna för armbandet går oavkortat till Cancerfonden. Just nu känns en sådan gåva himla viktig och påtaglig liksom. Värt varenda krona och mer därtill. Även om vissa saker aldrig kan mätas i pengar.
Kram vänner
Jag har förlorat en vän
För en vecka sedan förlorade jag en av mina närmsta vänner. Hon förlorade sin kamp mot cancern, efter många års kämpande. Livet är så brutalt orättvist och jag kan inte ens sätta ord på mina känslor. Livet är fördjävligt många gånger, helt enkelt. Jag förlorade en vän. Föräldrar förlorade en dotter. En man förlorade sin fru. En dotter förlorade sin mamma.
Att få beskedet att hon inte lever längre, vetskapen om att vi aldrig mer kommer ses eller höras av. Saknaden är obeskrivlig. Jag känner så otroligt starkt för hennes man, hennes lilla dotter, hennes föräldrar, hennes syster. Jag önskar så att där fanns något jag kunde göra för att lindra deras smärta. Men det finns det inte. Inte ens tiden läker detta sår.
Den lycka jag känner över att nu ha fått ytterligare ett friskt och fantastiskt barn är verkligen fantastisk. Men mitt i allt detta bär jag nu en otrolig sorg över att ha förlorat en nära vän. Det är så mycket blandade känslor som rör sig i min kropp, att de många gånger nästan inte känns hanterbara. Å ena sidan är jag så otroligt tacksam över livet och vad det gett mig hittills. Å andra sidan känner jag en enorm bitterhet gentemot livet och vad jag nu förlorat, vad hennes närmaste har förlorat. Livet är inte rättvist och inget alls kan rättfärdiga detta. Allt händer inte av en anledning, helt enkelt.
Den 31 juli var fram till i år ett datum av bara lycka. Det datumet jag fick hem min älskade Armani, min första egna häst. Nu är datumet för alltid nersvärtat och förstört. Det datumet då jag förlorade en bästa vän.
Dante 1 vecka
Idag blir han en vecka, den där lille sparven. För liten, det är han, den där bebben. Men ack så ljuvlig och fantastisk. Han fyller knappt ut blöjor storlek 1 än.
På tal om ljuvlig, fantastisk och bäst i världen så är Milton det. Och just idag har jag verkligen behövt det. Han har varit så fin och förstående när jag har varit ledsen. En klok fyraåring. Och en, än så länge, fantastisk storebror. Oj vad bra han är.
Denna dag har varit än av de tyngsta någonsin tror jag. Idag kramar jag mina barn lite extra och är lite mer tacksam över mitt liv. Därför sitter jag nu med Dante i famnen och väntar otåligt på att Milton och Marcus ska komma hem från kvällens kräftfiske.
Kram
Att vars gräsänka...
...har många nackdelar. Jag känner mig lite halv liksom utan Marcus hemma. Många gånger tycker jag det är lättare att åka iväg, än att vara den som är kvar hemma.
En annan fördel med att Marcus sover borta; att dela dubbelsängen med Milton. Ååååhh detta intensiva, ljuvliga energiknippe. Han får mig att längta upp till sängen nu!
Fast idag har det helt klart varit fördelaktigt. Min älskade bästa vän (<--- likaså Miltons, haha..) Anna har varit här hela kvällen och Milton stöp i säng för en halvtimme sedan. Jag kände mig lite låg ikväll, men ett större lyckopiller än Anna finns knappt!
En annan fördel med att Marcus sover borta; att dela dubbelsängen med Milton. Ååååhh detta intensiva, ljuvliga energiknippe. Han får mig att längta upp till sängen nu!
Sommarlovet får oss lite ur balans. Vi går banans på kvällarna och är vakna på tok för länge. Kan ha att göra med att livet är underbart. Eller att Milton sov till 10,30 idag (!). Eller både och kanske? Det är verkligen fantastiskt med sommarlov. Kvällsmänniska som jag är och alltid har varit, så är den största lyxen som finns att få vara uppe sent. Så har det nog alltid varit för mig och jag ser samma med Milton.
Men nu ska jag nog strax gå och lägga mig. Imorgon är en intensiv dag!
Kram och hej
Måndagslista nr 191
Hej årets kanske bästa måndag, hittills!
...jag precis nu, när jag skrev här, fick kanske det bästa besked och det finaste sms/mms någonsin. Flera tårar av lycka och lättnad rann nerför min kind.
Idag är jag extra glad över flera saker. Till exempel över att...
...Marcus har påbörjat sin semester nu. Alltså, förstå hur skönt! Ledig tid tillsammans. Ledig tid för sig själv. Fixande och planerande tillsammans. Och så vidare. Så mycket vi ska hinna med under semestern, typ som att göra allt och ingenting!
...jag ska till frisör-Mija imorgon. Det behöver mitt hår, framför allt med tanke på att det lär dröja bra länge tills jag har tid att sätta mig i frisörstolen nästa gång. Och det är ju så underbart att sätta sig där och bli ompysslad. Och inte bara det, min frisör har liksom blivit som en god vän under åren, att sitta där och prata i lugn och ro med en god vän under ett par timmar, det är ju lika mycket värt som att få bli ompysslad.
...vi hade ett f.a.n.t.a.s.t.i.s.k.t dygn på Ystad Saltsjöbad med sex goda vänner. Och att få spendera tid sådär på tu man hand, Marcus och jag. Ja alltså, det är verkligen obeskrivligt underbart, kanske för alla småbarnsföräldrar? Och kanske extra mycket för oss nu då, före det som komma skall med en liten bebis. Att liksom njuta extra extra mycket av lugnet nu. Att, inför en ganska lång period, där vi återigen blir nyblivna föräldrar och inte så mycket sambos. Där allt kommer handla om vardag, rutiner, småbarnsliv etc. där blir ett sådant här dygn kanske extra viktigt. Något vi kan minnas under våra vakennätter och längta efter att få göra tillsammans igen :)
Och dessa vänner, hur bra är inte dem?
Här sov vi gott inatt, kan ni tro :)
...vara hemma igen, med våran Milton. Alltså, som vi sa i morse. Det bästa med att åka iväg, är ju att komma hem igen. Till allt man saknar! Och mest till Milton. Som vi gosat i soffan ikväll, säkert saknat varandra både Milton och jag och Milton och pappa. Kärlek!
...Marcus är så himla fantastisk. Det slår mig ofta att vi tar varandra för givet lite väl mycket, men efter ett såhär härligt dygn tillsammans så känner jag hur mycket jag uppskattar honom. Hur lycklig jag är över alla våra år tillsammans. Hur sammansvetsade vi är och hur roligt det är att planera ännu mer inför framtiden tillsammans.
Han är bra fin, min Marcus.
Här är vi, helt ovårdade inför spat i galet härliga badrockar :)
...grävarna här hemma är fantastiska. I helgen hittade de två jättestora stenar när de grävde. Dessa ville jag givetvis ta fasta på och låta Milton ha som klätterstenar. Grävarna var lika lyckliga de, som slapp frakta bort dem - win-win liksom. Så med glädje placerade de dem precis där jag ville ha dem, som jag ville ha dem. Dessa ska såklart inte ligga där rakt upp och ner i framtiden, utan bakas in delvis i växtlighet, kommer bli fint!
...jag precis nu, när jag skrev här, fick kanske det bästa besked och det finaste sms/mms någonsin. Flera tårar av lycka och lättnad rann nerför min kind.
Det får helt enkelt avsluta listan, som helst enkelt inte blir mycket bättre än såhär. Ett mag-inlägg dyker upp senare förresten, för den intresserade.
Kram fina ni!
Att ha spenderat halva dagen med en vän
Igår spenderade jag halva min dag med en fantastisk vän. Som jag har saknat henne.
Vi hade SÅ mycket att prata om; högt och lågt och det mesta mellan himmel och jord. Och en hel del bebisprat, eftersom vi ska ha vars en liten bebis precis i samma veva - hur fantastiskt är inte det? Ni kan ju bara tänka er hur mycket vi hade att prata om, kring det. Och jämförde magar var ju bara att glömma, jag är ungefär dubbelt så stor som henne, hahaha.. Om det ens räcker?! Undrar hur det kan bli så?
Men oj vad mysigt vi hade det, tiden bara sprang iväg och jag hade lätt kunnat bli sittande där den dubbla tiden, även om vi redan slagit ihjäl ett antal timmar ihop. Hoppas det inte dröjer lika länge tills nästa gång vi ses, jag längtar redan!
Tänk ändå vad viktigt det är med fina vänner. Jag har två sådana där, bästa vänner som jag pratar alldeles för sällan med, men när vi väl ses så är det so att tiden stått still, som att det var igår vi sågs. Det är exakt så vänskap ska vara. Vänskap ska inte vara påtvingat eller styras av dåligt samvete. Vi hörs när vi hörs och då hörs vi ordentligt eller bara genom ett sms eller två. Det spelar liksom ingen roll. Båda vännerna finns ständigt i mitt bakhuvud och hjärta, jag tänker på dem varje dag. Jag saknar dem ibland, men vet ju var jag har dem. Därför känns det helt okej, att vi inte hörs så ofta som vi gjorde tidigare, vi vet liksom ändå var vi har varandra.
Gårdagen kommer jag glädjas länge åt. Det var de bästa timmarna på länge. Tänk vad lite som krävs för att man ska må sådär riktigt bra; en vän, en frukost och en hel massa samtal. När jag tänker efter så är det givetvis inte så lite, jag menar att det behöver inte vara så förbestämt, välplanerat, festligt eller annat extraordinärt för att vissa dagar/timmar ska vara lite bättre än många andra.
Kram och hej
Vecka 28
Tjohej vad tiden går!!
Nu är vi i vecka 28 :) Det grämer mig lite att jag slarvade ett par veckor med att fota magen med Milton så just vecka 28 har jag ingen jämförelsebild.
Men här är i alla fall veckans bilder med denna bebbe.
Helgen har för övrigt gått galet fort, som alltid! Idag har vi varit på Miltons första riktiga barnkalas - så himla kul!! Vi föräldrar var också med och lika trevligt hade vi :)
Ikväll har vi äntligen börjat måla tak igen, denna gång ovanför trappan i vårt så kallade datorrum - äntligen ska jag få en ordentlig arbetsplats! Taket är nu målat en gång, tre varv kvar.. Sista kvadratmetern var tuff; en låsning i ryggen, foglossning, min whiplash och så sammandragningar underlättar inte direkt, haha.. En man hade aldrig gjort det med samma krämpor ;) Han målade intill ikväll, Marcus alltså, och som hejarop fick jag "kom igen, vi är snart färdiga!" När jag hade hoppats på "sätt du dig ner älskling, jag tar sista biten", men man kan ju inte få allt ;)
Nu strax sängen, jag behöver sträcka ut kroppen. Kram och godnatt
Dop igen!
Ja igår var vi på vårt tredje dop på sex veckor. Nu dröjer det till nästa gång ;)
Våra bästa vänners lilla Nova döptes och Marcus tillsammans med Novas ena faster var faddrar. Den andra fastern sjöng så fint så det var inte klokt - duktiga Jossan!!
Idag är det vab och jobb för mig igen. Milton är krasslig igen, eller nja. Sover dåligt på nätterna. Så han får vara hemma idag, stackaren. Fast han verkar å andra sidan inte misstycka direkt, när jag jobbar får han i princip göra vad han vill. Här blir galet stökigt och han leker med allt samtidigt. Samtidigt ska man väl ha någon fördel när mamman jobbar.
Fast helt misslyckad som förälder är jag inte idag, vi har pyntat ett påskris, lagat middag (som jag ätit då barnet vägrar, suck..) och skurat duschen. Ja och plockat lit emellan varven (och fått barnet att plocka undan vissa saker).
Hörs senare. Stor kram
Slappardagar
Ja jag vet inte vad jag ska skriva, hahaha ;) Vi gör egentligen inte mycket om dagarna, men istället för att få ångest och tycka det är jobbigt så stänger jag av de känslorna och tänker att detta nog har varit välbehövligt. Idag har jag förvisso jobbat några timmar. Sedan hade vi vänner med bebis här, vi gick på promenad, fikade och hade det mysigt i ett par timmar. Ikväll hjälpte killarna mig med stallet, vilket var en himla tur, för jag trillade så jäkla illa över en lastpall. Känner mig rent mörbultad nu, framför allt vänster smalben och höger knä. Marcus tycker jag är gnällig, haha.. Hyggligt ;( Själv tycker jag att jag ändå har en ganska så hög smärttröskel så detta måste ändå göra galet ont..
Och jodå, vår stjärna åkte ner på nyårsafton i detta fönster då den gick (ännu mer) sönder, så fina lampan fick flytta tillbaka efter sin julledighet. Några dagar till får resten av hemmet vara julpyntat dock :)
Det är fler än vi människor som slappar. Mest slappar nog katten om dagarna. Såhär låg han på soffan bredvid mig när jag jobbade och killarna var iväg i förmiddags. Goa fina Vilse. Så älskad!
Och jodå, vår stjärna åkte ner på nyårsafton i detta fönster då den gick (ännu mer) sönder, så fina lampan fick flytta tillbaka efter sin julledighet. Några dagar till får resten av hemmet vara julpyntat dock :)
Nu chips och film, det är jag och min ömma kropp värd. Stor kram!
