Så mycket kärlek
Två dagar som mest bestått av sömnbrist. Men mest av bråk med en fyraåring. Skitjobbigt och så tråkigt. Och jag känner att jag liksom går sönder lite vid dessa bråk. Eller nej inte då i stundens hetta, men direkt efteråt. Och så känner jag hur stark den där kärleken är till det där barnet, som just nu testar alla möjliga gränser och som säkert bråkar lika mycket med oss, som han brottas med sina egna känslor kring situationen. Skitjobbigt för Marcus och mig. Säkert tio gånger så jobbigt för Milton.
Och så det där lilla barnet. Lillebror alltså. Som natten till idag höll mig vaken prick hela natten, suck. Så bökig och meckig på natten, men åh så ljuvlig. Livet har sina prövningar och är dessa två mina för tillfället värsta prövningar (fyraåringshumör och sömnbrist), då är jag egentligen himla tacksam över det.
Kram
Husvagnsdygn
Japp. Ikväll spenderar barnen och jag ett dygn i husvagnen med svärföräldrarna. Hur mysigt som helst i regnet! Marcus är i Stockholm med jobbet och landar här imorgon :)
Men som vi myser. Regnet smattrar på taket, vi dricker te och myser ännu mer. Vi hann med en promenad innan regnet kom och Yda njuter därför lite extra i mitt knä nu. För hon är givetvis med.
I mitt knä. Tillsammans med lillebror.
Vi har det bra mysigt! Godnatt
Vardag...
Imorgon är det dags. Vardagen börjar igen. Jag är himla tacksam över att jag och småpojkarna ändå inte har tid att passa så mycket, men vi ska dock iväg till dagis, första gången på 7 (!!) veckor och för första gången någonsin har jag två små barn att hålla reda på och få ordning på på morgonen. Japp, jag är nervös, haha.. Mest över hur vi ens ska ta oss upp imorgon bitti, det blir inte lätt, har vi konstaterat alla redan.
Miltons väska är så gott som packad, ytterkläderna är framme och kläderna han ska ha på sig imorgon hänger på tork. Risken finns att Dante kanske landar första gången på dagis i pyjamas. Jag har dessutom i ett svagt ögonblick lovat Milton att vi ska ta vagnen till dagis, gulp.. Hoppas han har glömt det. Kan bli tight.
Så kommer Dante i denna outfit imorgon till dagis, hoppas jag att de har överseende med det. Han är himla söt i pyjamas, så så farligt kan det ju inte vara.
Och för första gången sedan min examen har jag söndagsångest. Jag vill fortsätta vara ledig med alla tre killar, bara gå hemma och skrota. Ingen stress, inga direkta planer mer än sådant vi liksom tyckt varit roligt att fixa med. Men nu, nu börjar det igen. Dessutom med råge, eftersom Marcus åker iväg med jobbet fredag till lördag = sex dagars jobb denna vecka.
Vi har haft en så lång och härlig ledighet tillsammans. Åh vad vi har njutit! Tänk om vi kunde ha det såhär alltid!!
Nu ska vi försöka oss på att sova. Kram på er!
De där som håller mig flytande...
...och har gjort de sista veckorna. De där två som, helt omedvetet tvingar mig att upprätthålla en viss vardag och struktur i livet. Som tvingar mig att vara engagerad och glad så länge de är i närheten. Och det bästa är att jag inte ens behöver tänka i de banorna. När dessa två är i närheten så är jag automatiskt lycklig. Det är så skönt, att mitt i allt ge mig möjligheten att vara otroligt lycklig. För det är jag. Mitt i all sorg.
Den där stora, envisa killen med ett himla humör och är en riktig åsiktsmaskin. Som har det ljuvligaste hår sol jag älskar att fläta in mina fingrar i, ha honom nära mig och prata om det ena eller det andra.
Och så bebisen. Som sover hela dagarna och lever rövare på natten. Som luktar så himla gott och som jag kan ha på bröstet och lukta på i all evighet.
Livet har verkligen visat sig från sin allra värsta sida senaste veckorna. Och finaste sida på en och samma gång. Ett liv har ryckts från oss och ett annat liv har vi fått.
Idag är det fyra veckor sedan vi fick vår älskade lilla sparv, våran Dante. Den lyckan!
Kram
Att orka sätta en fot framför den andra
Idag har varit en otroligt tung dag. Begravning. Att vara med och begrava en bästa vän. Det är så fel det bara kan bli. Idag har jag inte orkat med något annat än att sätta ena foten framför den andra. Allt annat har känts för mycket.
Det enda positiva idag var mina tunna svarta strumpbyxor. Ja inte just dem, men Miltons härliga reaktion då han nog aldrig har sett mig i sådana tunna innan och uttryckte "Mamma, jag älskar dig när du har sådana på dig". Härliga älskade barn.
Så i eftermiddag har jag mysit med barnen och berättat för Milton vad begravning är för något. Sedan har jag sovit. Kvällen har spenderats med en bebis på bröstet och jag har inte gjort annat än luktat på honom och hållit om.
Och såhär kommer kvällen få fortsätta ett tag till.
Kram, ta hand om er
En vecka hemma...
...som tvåbarnsföräldrar. Och vi kom fram till det idag att, än så länge, är det ganska enkelt att vara tvåbarnsföräldrar och Dante sköter sig alldeles utmärkt som lillebror. Verkligen en enkel liten bebis på alla sätt och vis.
Idag fick han sitt första bad till exempel, hur nöjd och glad som helst. Storebror passade på att ta ett dopp i baljan efteråt, så idag började vi dagen med två rena barn :)
Vidare på BVC idag och Dante följer sin kurva utmärkt. Han är inte uppe i sin startvikt än, men på god väg i alla fall.
Och Milton då? Han tar sin storebrorsroll på stort allvar. Han är verkligen en toppenbror, hittills. Han är så mån om Dante, det ska godas och pussas och sådär ofta och mycket. Han låter honom sova när han sover och äta när han äter. Han håller sig (smart nog!) från blöjbyten och istället ser han till att Dante ofta har ett gosedjur framför näsan att titta på. Fina Milton!
En vecka har alltså gått. Och det är STOR skillnad på våra pojkar, om man jämför med hur Milton var som bebis och nu Dante. Milton har alltid velat sova själv, vara själv och aldrig varit så förtjust i att vara nära (förrän nu de senaste två åren då och då) och att trösta Milton har alltid varit svårt för han har aldrig velat krypa upp hos en och bli tröstad. Jo nu de senaste två åren kanske, men som bebis skulle han helst ligga i vagnen vi hade inomhus och tröstas genom att vagga den fram och tillbaka till dess att han somnade. Frustrerande då vi bara ville plocka upp honom och hålla honom nära till dess att allt blev bra igen.
Dante är exakt tvärtom - älskar närhet så himla mycket. Såhär hittar man ofta oss, antingen i sängen eller i soffan. Antingen Dante på bröstet eller nära såhär bredvid.
Tänk att det är så olika det där. Och ärligt talat är detta verkligen så mysigt. Samtidigt har vi alltid uppskattat att Milton velat sova själv, det har gjort att vi alla sovit bra. Finns verkligen för- och nackdelar med både ock. Inget rätt eller fel liksom.
Godnatt
Dante 1 vecka
Idag blir han en vecka, den där lille sparven. För liten, det är han, den där bebben. Men ack så ljuvlig och fantastisk. Han fyller knappt ut blöjor storlek 1 än.
På tal om ljuvlig, fantastisk och bäst i världen så är Milton det. Och just idag har jag verkligen behövt det. Han har varit så fin och förstående när jag har varit ledsen. En klok fyraåring. Och en, än så länge, fantastisk storebror. Oj vad bra han är.
Denna dag har varit än av de tyngsta någonsin tror jag. Idag kramar jag mina barn lite extra och är lite mer tacksam över mitt liv. Därför sitter jag nu med Dante i famnen och väntar otåligt på att Milton och Marcus ska komma hem från kvällens kräftfiske.
Kram
Välkommen Dante!
Nu är han här och, precis som vi visste men valde att hålla hemligt, fick vi en son till - till vår stora glädje!
Och så fin han är, våran Dante. Världens finaste alla kategorier. Precis som storebror. Imorgon åker vi hem från BB, Dante och jag. Till de andra killarna. Milton är bra saknad nu och jag tror det är ganska ömsesidigt.
Milton var här och hälsade på på BB igår. Han var SÅ fin med sin lillebror!
Marcus är ju lite blandad här och sov på BB första natten, åkte hem igår, hämtade Milton, åkte in här och hälsade på med Milton, åkte hem och sov hemma, lämnade Milton hos mormor och morfar idag och har spenderat dagen här, åker sedan hem och hämtar Milton, sover hemma och sedan kommer de hit och hämtar Dante och mig imorgon. Phuuu!
Och jag då? Ja nej jag mår alldeles förträffligt faktiskt. Mycket bättre än vad jag trodde jag skulle göra. Lite av en toppen-patient känner jag mig som, av personalens beröm att döma i alla fall ;) Jag är ovanligt rörlig och "igång" efter ett snitt, har jag fått höra. Det känns ju bra och jag känner mig ändå ganska pigg trots ett så pass stort ingrepp. Jag har nog relativt hög smärttröskel tror jag och är seg som person, reder mig själv liksom. Det gör säkert sitt till.
Det är nätterna som är lite jobbiga, att hoppa upp och ner från sängen, att vända och vrida mig i sängen och att gå från liggande till sittande och tillbaka igen. Det är anledningen till att jag stannar en natt till, för här kan jag ju hissa och sänka sängen åt alla håll och kanter och har dessutom handtag att ta tag i, som hjälp. Det finns ju inte hemma. Så det är anledningen till att jag stannar en natt till, annars hade jag fått åka hem idag om jag velat.
I alla fall. Bild på godingen. Den där Dante alltså. Fantastisk! Första riktiga outfiten på.
Nu ska vi mysa vidare. Kram!
Ibland slår föräldralyckan på lite extra
Alltså denna fantastiska fyraåring. Trotsig. Tuff. Stöddig. Rapp i munnen. Men ack så älskad. Han är helt fantastisk, min Milton. Den där rappa munnen, den älskar jag. Ett barn som kan tala för sig, som står upp för sig själv, har åsikter om både det ena och det andra. Jag hoppas han för alltid fortsätter så. Vi är såklart inte alltid överens om vad som får sägas eller det han säger. Men i det långa loppet är jag glad över det. Bara han aldrig slutar.
Och de där lockarna. Och de där vackra bruna ögonen. Det där leendet. Han är underbar, min Milton. Och när folk säger att han är så lik mig, då värmer det till lite extra i min kropp, det är så fint.
Ikväll när vi kom hem var här så varmt. Det slutade med att pojkarna somnade hos mig på soffan, medan jag (som aldrig sover) tittade på en film. Det där semestermyset. Spela roll när eller var vi somnar, bara vi gör det på vårt vis.
Ni kan ju tänka er hur jag njöt, av att ha bebismagen där och sedan Milton tätt intill och så Marcus någon meter bort. En hund på soffan och en hund nedanför. Japp, det är något jag kan vänja mig vid.
Nu ska även jag försöka sova.
Godnatt!
Att vars gräsänka...
...har många nackdelar. Jag känner mig lite halv liksom utan Marcus hemma. Många gånger tycker jag det är lättare att åka iväg, än att vara den som är kvar hemma.
En annan fördel med att Marcus sover borta; att dela dubbelsängen med Milton. Ååååhh detta intensiva, ljuvliga energiknippe. Han får mig att längta upp till sängen nu!
Fast idag har det helt klart varit fördelaktigt. Min älskade bästa vän (<--- likaså Miltons, haha..) Anna har varit här hela kvällen och Milton stöp i säng för en halvtimme sedan. Jag kände mig lite låg ikväll, men ett större lyckopiller än Anna finns knappt!
En annan fördel med att Marcus sover borta; att dela dubbelsängen med Milton. Ååååhh detta intensiva, ljuvliga energiknippe. Han får mig att längta upp till sängen nu!
Sommarlovet får oss lite ur balans. Vi går banans på kvällarna och är vakna på tok för länge. Kan ha att göra med att livet är underbart. Eller att Milton sov till 10,30 idag (!). Eller både och kanske? Det är verkligen fantastiskt med sommarlov. Kvällsmänniska som jag är och alltid har varit, så är den största lyxen som finns att få vara uppe sent. Så har det nog alltid varit för mig och jag ser samma med Milton.
Men nu ska jag nog strax gå och lägga mig. Imorgon är en intensiv dag!
Kram och hej
Måndagslista nr 191
Hej årets kanske bästa måndag, hittills!
...jag precis nu, när jag skrev här, fick kanske det bästa besked och det finaste sms/mms någonsin. Flera tårar av lycka och lättnad rann nerför min kind.
Idag är jag extra glad över flera saker. Till exempel över att...
...Marcus har påbörjat sin semester nu. Alltså, förstå hur skönt! Ledig tid tillsammans. Ledig tid för sig själv. Fixande och planerande tillsammans. Och så vidare. Så mycket vi ska hinna med under semestern, typ som att göra allt och ingenting!
...jag ska till frisör-Mija imorgon. Det behöver mitt hår, framför allt med tanke på att det lär dröja bra länge tills jag har tid att sätta mig i frisörstolen nästa gång. Och det är ju så underbart att sätta sig där och bli ompysslad. Och inte bara det, min frisör har liksom blivit som en god vän under åren, att sitta där och prata i lugn och ro med en god vän under ett par timmar, det är ju lika mycket värt som att få bli ompysslad.
...vi hade ett f.a.n.t.a.s.t.i.s.k.t dygn på Ystad Saltsjöbad med sex goda vänner. Och att få spendera tid sådär på tu man hand, Marcus och jag. Ja alltså, det är verkligen obeskrivligt underbart, kanske för alla småbarnsföräldrar? Och kanske extra mycket för oss nu då, före det som komma skall med en liten bebis. Att liksom njuta extra extra mycket av lugnet nu. Att, inför en ganska lång period, där vi återigen blir nyblivna föräldrar och inte så mycket sambos. Där allt kommer handla om vardag, rutiner, småbarnsliv etc. där blir ett sådant här dygn kanske extra viktigt. Något vi kan minnas under våra vakennätter och längta efter att få göra tillsammans igen :)
Och dessa vänner, hur bra är inte dem?
Här sov vi gott inatt, kan ni tro :)
...vara hemma igen, med våran Milton. Alltså, som vi sa i morse. Det bästa med att åka iväg, är ju att komma hem igen. Till allt man saknar! Och mest till Milton. Som vi gosat i soffan ikväll, säkert saknat varandra både Milton och jag och Milton och pappa. Kärlek!
...Marcus är så himla fantastisk. Det slår mig ofta att vi tar varandra för givet lite väl mycket, men efter ett såhär härligt dygn tillsammans så känner jag hur mycket jag uppskattar honom. Hur lycklig jag är över alla våra år tillsammans. Hur sammansvetsade vi är och hur roligt det är att planera ännu mer inför framtiden tillsammans.
Han är bra fin, min Marcus.
Här är vi, helt ovårdade inför spat i galet härliga badrockar :)
...grävarna här hemma är fantastiska. I helgen hittade de två jättestora stenar när de grävde. Dessa ville jag givetvis ta fasta på och låta Milton ha som klätterstenar. Grävarna var lika lyckliga de, som slapp frakta bort dem - win-win liksom. Så med glädje placerade de dem precis där jag ville ha dem, som jag ville ha dem. Dessa ska såklart inte ligga där rakt upp och ner i framtiden, utan bakas in delvis i växtlighet, kommer bli fint!
...jag precis nu, när jag skrev här, fick kanske det bästa besked och det finaste sms/mms någonsin. Flera tårar av lycka och lättnad rann nerför min kind.
Det får helt enkelt avsluta listan, som helst enkelt inte blir mycket bättre än såhär. Ett mag-inlägg dyker upp senare förresten, för den intresserade.
Kram fina ni!
Att känna en otrolig tacksamhet
Mitt i natten ligger jag då här i min säng och tänker. Yda ligger nära min rygg, Milton var jag inne och klappade på innan jag gick till sängs, Marcus snarkar på sin sänghalva.
Vad jag är tacksam över mycket. Mest över livet och det liv jag berikas med och får chans att leva. Så mycket som för mig och många andra är en självklarhet, kan snabbt vändas och ställa livet på sin spets.
Livet alltså, något att inte ta som en självklarhet. Att ta vara på livet, se det positiva i livet och skapa drömmar som går att uppfylla.
Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag har ett friskt barn, ett till påväg och som förhoppningsvis får må lika bra som sin storebror.
Marcus och jag mår bra och har det bra tillsammans. Ett sammansvetsat team liksom. Vi bor bra, klarar oss ganska väl ekonomiskt och har möjlighet att leva så som vi vill.
Vi är lyckliga. Tänk om alla fick chans att känna och må som vi. Eller rättare sagt, att alla får chans att känna och må så som de vill.
Japp. Massor att vara tacksam över just idag, inatt. Jag hoppas så innerligt att vi alltid får känna så. Det är ingen självklarhet.
Älskade de där på bilden ovan. Vad jag är lycklig av att ha er i mitt liv. Och tacksam. Så tacksam att jag får dela mitt liv med er.
Vecka 36
Jaha vecka 36 dårå, såhär mitt i natten :) Det är ändå för varmt för mig att sova, suck.. Så då kan jag lika gärna göra något annat (och hoppas på sovmorgon av mitt Snöre...).
Och favoritbilden! Milton-magen var ändå imponerande, denna är mindre. Fast jag är betydligt tyngre. Jag får inte riktigt ihop det, men så är det :)
Nu är det nära, knappt tre veckor bort!
Så, här bjussar jag på vecka 36.
Och favoritbilden! Milton-magen var ändå imponerande, denna är mindre. Fast jag är betydligt tyngre. Jag får inte riktigt ihop det, men så är det :)
Nu är det nära, knappt tre veckor bort!
Jag ser verkligen fram emot upplevelsen kejsarsnitt, även om jag inte ska sticka under stolen med att jag är lite nervös. Fast mest över hur det kommer vara efteråt, inte så mycket över själva snittet och den operationen.
Och att vara utan Miltin de dagarna.. Alltså det har jag varit förr, utan honom flera dagar på raken, och det har inte varit ett jätteproblem. Men just när ett nytt barn kommer till världen, tror jag att saknaden efter min förstfödde kommer vara påtaglig.
Nu: godnatt!
Att ha träffat ett härligt gäng!
Igår hade vi en SÅ bra eftermiddag och kväll. Femkamp utomhus i en fantastisk trädgård, god mat i en lika fantastisk lada, barn som leker, vuxna som leker, barn med lördagsgodis och massor av spring i benen, vuxna i djupa samtal och lika lätt till skratt. Japp, eftermiddagen och kvällen var fulländad :)
Föräldrar, barn, barnbarn, en hund, svärsöner och svärdöttrar; sammanlagt var vi 33 personer tror jag vi fick det till. Fem år sedan vi var samma gäng som sågs senast. Så mycket som hänt sedan dess och flera barn och vuxna som tillkommit. Hoppas det inte dröjer fem år till nästa gång.
En del bilder togs igår, men eftersom jag inte vet vilka som vill hängas ut här, så bjuder jag bara på denna. Förutom två av dessa vuxna förmågor är resten barndomskompisar till mig. Och så min sambo. Japp, det är han som kryper, hahaha!
Och vilka killar, vilket gäng!! Underbara och fantastiska allesammans!
Det blev sent och vi tog en ordentlig sovmorgon idag, Milton sov till halv elva idag, hjälp!! Dagen idag började lugnt, innan vi satte oss i bilen, körde till P-hus där vi pt vara en glass innan vi badade fötterna i havet; underbart, lugnt och skönt.
Nu ska vi försöka få ett trött barn i säng. Imorgon börjar här ett nytt äventyr här hemma, dränering. Gulp!
Stor kram!
Ett år mellan
Jag älskar det, att jämföra en tid mellan liknande bilder, mest på Milton då.
Och visst har han förändrats en del? Lång var han för ett år sedan, i år är han lång som ett ösregn. Varmt var det igår, till skillnad från ett år sedan, tydligen ;)
Som här. Killebomfestivalen, i samma karusell. Översta bilden togs i fjol och undre igår, exakt ett år mellan bilderna.
Och visst har han förändrats en del? Lång var han för ett år sedan, i år är han lång som ett ösregn. Varmt var det igår, till skillnad från ett år sedan, tydligen ;)
Detta barn, tänk vad ljuvlig han är och så roligt det är att få göra honom så glad, genom att få åka en karusell eller två.
Att få pusta ut ibland
Livet är bra hektiskt just nu och ingen längtar efter ledighet mer än jag just nu, tror jag. Inte för att det blir mycket till ledighet, men lite och DET längtar jag så himla mycket efter.
Jag har massor av jobb att göra nu inför den där ledigheten, dessutom ett extra projekt jag tagit mig an, vilket bara är fantastiskt roligt, men såklart ännu mer intensivt.
Idag for jag till min ekonomi-kille och lämnade alla papper för maj och juni. Sedan har jag suttit med projektet och med det "vanliga" jobbet resten av dagen, ingen rast och ingen ro. For ner och tog ett par mackor vid lunch, men annars har jag bara suttit framför datorn. Jo, när jag ändå var nere slängde jag in all disk i maskinen och torkade av diskbänken och kökslampan, mest i farten, phu!
Samtidigt gör det mig inget, jag har det hellre såhär och jobbar så mycket bättre under press, får mycket mer uträttat liksom.
Strax ska jag avsluta här och hämta hem mitt älskade barn på dagis. Han som igår kväll kramade mig hårt och länge, samtidigt som han sa "Vad jag är glad att jag har dig, mamma" och mitt hjärta svämmade över, ögonen tårades och jag besvarade det med en lika lång kram och att jag var lika glad att jag har honom, att vi har varandra". Detta älskade barn. Oj vad fin han är.
En annan stund som var lite extra fin, var när Vilse upptäckte att jag satt i soffan, hoppade upp bakom mig och lade tassen på min axel, en fin vän, den där katten.
Nu måste jag rusa, vi hörs. Stor kram!!
Fullspäckad helg
Som vanligt ;)
Fick ju ett infall i onsdags, att det var dags att måla sovrumstaket och -fönstret och att det s.k.u.l.l.e vara klart till midsommar. Det blev det också, men det var knappt värt att slita på det viset mitt i alla andra midsommarförberedelser, phu.. Dessutom drog jag på mig jordens förkylning och spenderade midsommaraftonen mitt i allt firande med feber och förkylning, men oj vilken härlig midsommarafton det blev!!
Igår slog vi ihjäl några timmar med stora delar av Marcus familj och släkt, i husvagnen. Trevligt på många vis och Milton älskade det som vanligt :)
Men idag. Idag ska vi bara ta det lugnt. Så välbehövligt. Jag har nollkommanoll röst ungefär och förkylningen gör sig fortfarande påmind.
Snart ska jag väcka Marcus och vi ska äta en sen frukost. Milton och jag har spenderat morgonen och förmiddagen i soffan, framför sommarlovsmorgon, iPad och ännu mer barnprogram.
Och så har vi gått igenom alla hans bilar.
Min favorit, med sin favorit.
Snöret behöver nog en lugn hemmadag lika mycket som vi andra. Det mest ansträngande blir nog dammsugning (<--- för Marcus så mina fogar slipper få ont), tvätta sängkläder och vika tvätt. Men i övrigt blir det lugnt och skönt, lite inne och lite ute.
Dags att väcka Marcus. Kram och hej!
Att vara i slutet av graviditet nr två
När jag var gravid med Milton flöt allting på himla smidigt och jag mådde jättebra. Men första barnet är alltid första barnet och tiden mot slutet gick långsamt. Dessutom skulle allt dra igång av sig självt = vi visste ju inte riktigt när.
Nu med nummer två går tiden i en rasande fart, alldeles för fort. Vi vet ju dessutom exakt när det är dags, vilket gör att vi har ett datum att fokusera på och tiden till dess går verkligen sjukt fort. Milton bidrar såklart mest till det, men även jobbet med mitt företag. Det tar en del tid och mycket ska fixas innan dess..
Men oj vad spännande det är att få göra allt igen, fast inte på samma vis. Jag är verkligen ingen "bebis-människa", om ni förstår hur jag menar. Däremot att ha en fyraåring i huset är helt underbart roligt!!
Men nu, att stå och förbereda allt, vika bebiskläder, bädda vagnen och veta att vi får en bebis sen. Det är något visst och det är verkligen så roligt!
Och snart är det ju ändå dags. Om en månad och nio dagar. Nedräkningen är här och det är lite galet egentligen. Vi är bra nyfikna på vad det är för liten bebis som kommer ut. Idag på ultraljudet fick vi en bild framifrån på bebben och den är lik Milton och har Marcus haka, haha.. En riktig Karlsson-haka ;) Ååååhh, nu längtar jag om möjligt ännu mer!
Nu ska jag sätta mig och surfa bebiskläder! Kram!!
Terminsavslutning
Igår var det då terminsavslutning på Miltons ridning. Han har verkligen utvecklats massor på dessa två terminer och även om han och jag inte alltid varit helt överens om hur saker ska gå till så har det ändå gått himla bra och har varit fantastiskt roligt! Cornelia, ridläraren, är verkligen hur bra som helst och av egen erfarenhet vet jag hur viktigt det är med en bra och pedagogisk ridlärare från start. Min var den bästa man kan tänka sig och jag blir än idag helt varm i hjärtat när jag tänker på Jeanette, som min första ridlärare hette. Henne kan jag tacka för en riktigt fin ridskolestart.
Nog om mig. Igår var det uteritt som stod på schemat med avslutningsfika efteråt - en härlig eftermiddag med andra ord :) Milton fick hästen Xaga som är en riktig klocka = Milton kunde rida själv större delen av rundan utom i traven då jag sprang bredvid (flåsande som under sista kvarten av ett maratonlopp ungefär, nu börjar denna kropp säga ifrån ordentligt, haha.. Jag svettades på sådana ställen där jag aldrig trodde det gick att svettas, helt galet!).
Såhär fint var ekipaget iallafall igår. Milton på Xaga :)
Nu ska vi gå och sova (vi och vi.. Milton iallafall). Kram på er!
Då och Nu
Igår kväll började jag äntligen att tvätta bebiskläder som Milton hade. Vi hade mest könsneutralt till honom, nästan enbart när jag tänker efter, så oavsett kön på bebisen så kvittar just en sådan löjlig detalj som färger på kläder.
I alla fall, bebiskläder tvättades och jag blev helt nostalgisk. Har min idag store kille varit SÅHÄR liten?! Kan ni förstå det? Att det går så fort. Milton är ju en stor fyraåring, snarare som en femåring. Och tänk då att vi snart ska ha en så liten till! Det är svårt att greppa, för i mina ögon är Milton fortfarande ganska liten.
Det är oavsett vilket, så roligt att få plocka upp bebiskläderna. Jag hittade Miltons vagnmobil (även om jag tänkt beställa en egen till denna bebis) och pinglan som också hängde i vagnen (som ska få hänga där denna gång också). Jag höll dem båda mot mitt bröst och blir sådär tårögd som nog bara en förälder kan bli. Och idag kanske vagnen kommer, åååååååh! Nu helt plötsligt längtar jag lite extra efter bebisen! Påminn mig om det i höst när jag lider av sömnbrist, bebiskräk, en störig hund, ett stökigt hem och ett företag som måste skötas, haha... Då ska jag se tillbaka på just sådana här inlägg och tänka att livet ändå är himla bra, trots allt.
Kram!
