Välkommen till det stora bakhuset...
...som Milton sa igår, haha.. Vi var hos mina föräldrar och hade det årliga pepparkaksbaket. Såååå härligt och intensivt, phu! Milton var för första gången ganska självgående, men Dante ska det ju bäras på.
För inte ville han sitta såhär någon längre stund. Söta bebis!
Men Milton som sagt, en riktig liten bagare. Här är ett av få tillfälle där jag fick hjälpa honom att kavla. Han skulle göra allt själv och så länge han får det så älskar han att greja i köket.
En helmysig eftermiddag. Var det blir till fika idag? Pepparkakor såklart :) Senare. Just nu myser Milton och jag under en filt framför Lady & Lufsen, medan Dante sover. Marcus jagar i helgen, med Alba. Hon är duktig i skogen, våran Alba. Igår sköts det ett vildsvin för henne, duktig tjej!
Kram och hej, hoppas ni har en fin andra advent
Att skapa nya traditioner
Min syster och jag har alltid hållit hårt på traditioner och älskar våra traditioner. Mycket av det kan vi tacka vår mamma för, som alltid har ordnat så fint och gett oss fantastiskt fina och roliga traditioner att hålla fast vid. Påskäggsletande. Julbak. Dansa ut julen. Pannkakor på skolloven (haha..) och så vidare. Det är fint och viktigt med traditioner.
Därför vill jag såklart ge mina småpojkar samma sak; viktiga traditioner genom livet. Och i år startade vi något nytt; adventspaket. Många får ju paket som en kalender med 24 paket fram till julafton. Det ville inte vi, eftersom det gärna mest blir en massa smågrejer som läggs överallt. Därför satsar vi som sagt på adventspaket; fyra paket, en för varje advent, fram till julafton. Därmed är det istället lite dyrare saker och mer genomtänkta saker, än vad det skulle blivit om vi skulle haft 24 paket.
Såhär såg det ut när Milton vaknade i morse. Paket och ett brev från självaste tomten! Sååå spännande!!
I år var det bara Milton. Dante får nog hänga med på denna tradition nästa år. Att ha en fyraochetthalvtåring måste vara det bästa av allt med hela julen, vilken lycka! Han är med på allt, pratar om julen och tomten hela tiden. Planerar, längtar och väntar. Och snart är dem två, som går all in för julen, för åren går ju som bekant fort och snart är ju Dante där också.
Eller vem försöker jag lura? Snart är vi fyra julgalningar här hemma, haha.. Marcus och jag är ju lika tokiga, vi också.
Idag blir det julskyltning i alla fall, woohooo! Kram
Milton 4,5 år
Hej Milton!
Idag blir du 4,5 år. Fyraochetthalvt. Helt galet. Vad tiden går fort. Sedan du blev fyra år har det ju hänt hur mycket som helst. Det största av allt - du har blivit storebror. Äntligen, för som du längtade efter din lillebror. Och nu, nu är du ju världens bästa storebror. Som du längtade efter din lillebror. Du var så himla envis också; han skulle heta Edvin, ingen diskussion om saken... Vi fick medla helt enkelt, så nu heter ni båda Edvin i andranamn.
För ett år sedan var du egentligen ganska liten, om vi jämför med nu. Det är verkligen en utmaning med en verbal, bestämd och envis fyraochetthalvtåring här hemma. Du har alltid svar på tal. Du vet bäst. Du har en attityd som iband inte är av denna värld. Du är "fucking king", som du själv säger, hahaha..
Till min (stora) sorg är du inte speciellt intresserad av djur. Eller jo, men inte som tidigare. Nu är det med sådana där stereotypa pojksaker som hägrar. Tyvärr säger jag, för jag har alltid varit glad över att vi haft djuren som gemensamt stort intresse. Men precis som mycket annat som ändras ju intressena och jag är inte den som är den; jag försöker möta dig i dina nya intressen. Milton, du har ju lätt för att grotta ner dig och nörda ner dig i specifika saker. Innan kunde du alla djur, allt från kobra och annakondor till hästar och åsnor. Nu kan du varenda bil i Blixten McQueen. Helt galet egentligen, men ganska häftigt.
Fast. Det bästa du vet utomhus just nu är att få ta din egen grep och skottkärra och hjälpa mig att mocka. Att ta en egen hökorg och ta hö åt hästarna. Att hänga med mig och ta in hästarna. Och du börjar bli riktigt vass på det, du mockar nästan en hel box själv vissa dagar och det gör mig grymt imponerad och glad över att vi båda tycker om att gå där ute och pyssla.
På tal om häftigt så skrev du ditt första ord häromdagen. Jag svämmade över inombords av värme, glädje och stolthet. Tänk att min lilla kille har blivit så stor att han liksom har börjat intressera sig för bokstäver och faktiskt lyckades, med hjälp, knåpa ihop ett par ord. Och siffror är du en riktig hejare på. Vi går ju igenom siffrorna på din tavla varje kväll innan sängdags. Det och att läsa en bok har blivit lite av en grej vi gör varje kväll.
Du är en fantastisk kille. Och även om du har åsikter kring det mesta, så är du helt fantastisk och underbar och bäst. Du är omtänksam och en bra kompis. En mamma sa i förbifarten i hallen häromdagen på dagis att hennes dotter pratar mycket om min Milton, att han är snäll och busig. Det stämmer nog bra in på dig Milton och jag blev glad över att höra det. Över att hennes nästantreåring ser samma sak som jag, att du är en snäll och busig kille. Det värmde så att höra.
Och mot lillebror är du fantastisk. Jag kan inte säga det nog. Aldrig någonsin (hittills) har du klagat eller gnällt över att Dante får hjälp med grejer, men inte du. Att Dante får bli buren, men inte du. Att du får vänta medan Dante äter. Inte en gång. Det gör mig egentligen både förvånad och inte. Det kan ju inte vara enkelt att gå från att vara ensambarn till att få ett syskon att ta hänsyn till. Samtidigt är du så klok och förstår varför det är så. Du är ju trots allt fyraochetthalvt år nu. Och när du förra veckan sa "När Dante blir stor, ska han bli min bästa vän". Ja alltså, då blev jag så varm i kroppen och jag hoppas det blir så, att ni alltid kommer vara bästa vänner och ha varandra.
Idag är det alltså ett halvår till du fyller fem år, FEM år?! Hur gick det till? Men idag är du ändå fyraochetthalvt år. Grattis till din min fina skatt. Och grattis till oss, som har dig!
Badbörja!
Ja i fredags var vi alltså på badhuset. Dantes första gång i en bassäng och först var han bra skeptisk, med darrande läpp och allvarlig blick. Men sedan vänded et mot slutet och han både skrattade och såg ut att njuta av upplevelsen. Det är ju så mysigt att bada med bebis!
Bjuder på en suddig bild :)
De två andra blekfisarna var ute i barnbassängen och härjade så länge. Miltons första gång på badhus, förutom när han var en bebis och var på babysim. Milton är inte så förtjust i vatten och tycker det är lite obehagligt ibland, men det släppte fort i den där grunda bassängen och han ä.l.s.k.a.d.e det så himla mycket! Lite trist att jag inte fick möjlighet att bada med honom alls, för efter babysimmet skulle Dante duschas av och äta och då var det lika bra för mig att göra detsamma.
Men vi har bestämt att vi ska lämna Dante hos barnvakt någon dag och åka och bada bara vi andra tre, så roligt det hade varit!
Nu ska jag jobba undan det sista innan Milton ska hem från dagis. Jag längtar efter honom. Han har blivit så hjälpsam i köket. I torsdags bakade vi saffransbullar och för ett tag sedan gjorde vi kladdkaka. Igår hjälpte han mig att rulla köttbullar och nu funderar jag ut annan mat som är enkel för honom att få vara med och hjälpa till med, ugnspannkaka kanske? Han kan ju hälla i alla ingredienser och sedan vara med och hålla i vispen.
Dags att sätta fart, hej!
Alla dessa börjor, helt plötsligt!!
Alltså jag blir så himla stolt över Milton, sådär som bara en förälder nog kan förstå. Igår skrev han sitt första ord; ORM och efteråt skrev han ett annat; ELEFANT.
Vi läser en del böcker för Milton och nu när han så smått börjat intressera sig för bokstäver så är inte jag sen med att finnas där, visa, prata om och skriva dem med Milton. Det är ju så roligt!
Och så blir jag sådär löjligt stolt, nästan lite gråtig och berömmen haglar över Milton. Det är stort, att ha skrivit sitt första ord. Att han för ett halvår sedan skrev MILTON stort på gamla bilens dörr med en metallpinne ignorerar jag ;)
Senare ska jag berätta vad vi gjorde igår, en första gång för Dante och egentligen nästan en första gång för Milton :)
Kram
Äntligen den där taklampan. Och så världens bästa Milton.
Ja. Nu har vi således äntligen skaffat oss en taklampa över soffbordet. Det var ju på tiden, om en säger så.
Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, sägs det ju. Det blev jättebra och precis sådär lagom starkt sken från den. Dessutom prisvärd - heja Ullared!!
Nu ska jag försöka få min stora son i säng. Eftermiddagen har jag spenderat med småpojkarna utomhus. Dante sov sig igenom stallfixet och satt sedan i mItt knä och tittade medan Milton räfsade löv. Och Milton under stallfixet? Idag tog han det på största allvar; egen grep, egen skottkärra, egen hökorg, fixade kraftfoder och hjälpte mig att hälla i vatten. Och så sopade han. Och jag dör en smula när han går ut från stallet med sin skottkärra lastad med hästbajs för att tömma den. Han är så fin. Och så är det så sött när han intar den där "viktiga" rollen och tar sin uppgift på största allvar. Fina Milton.
Och jodå. Vi har sorkar. Ja, minst en jäkel i alla fall, suck..
Hej så länge!
Några dopbilder
Ja, igår var det alltså dop för vår fina lille Dante. Han skötte sig exemplariskt under själva dopet. Lite skrik precis i början, men med lite mat i magen tog han resten med ro. Alla barn var för övrigt så himla duktiga i kyrkan, jag blir lika förvånad varje gång då det egentligen inte kanv ara helt lätt att sitta tyst och still i kyrkan när man är liten, det är ju svårt som vuxen ibland också!
Och här är vi alltså; jag, Alexander, Dante, Matilda och Marcus. Milton var inte så sugen på fotografering, utan hängde med resten till församlingshemmet där det skulle bjudas på dopfika.
Först år vi smörgåstårta, som Marcus och hans mamma knåpade ihop dagen innan. Till efterrätt bjöds det på kokostoppar och bullar som min mamma bakat och så gjorde jag pannacotta av Ahlgrens bilar, en kul grej :)
Flaggorna gjorde jag av tandpetare och washi-tejp.
Dukningen ja, inget avancerat. Vi körde på vita pappersdukar, porslin som fanns på plats, gröna servetter med vita prickar, murgröna ringlande på bordet, vita rosor och så heliumballonger. Det får gärna vara lite barnsligt på ett barndop, tycker jag :)
Någon var visst trött och somnade när vi tog lite foton. Den där Sparven alltså. Världens finaste!
Och dopklänningen. Samma som Milton hade, en dopklänning på Marcus sida av släkten. Den är så fin och har använts av många kusiner och kusinbarn. Det är så roligt med sådana traditioner, viktigt på något vis.
En jättefin dag fick vi igår. Stressigt såklart som det alltid är innan tillställningar. Om ni undrar var Milton höll hus? Överallt och ingenstans ;) Han var inte så pigg på att vara med på bild och det är inget vi tvingar honom till. Vill han inte så vill han inte, helt enkelt. Han hade också en toppendag :)
I alla fall, många fina familjemedlemmar, släktingar och vänner. Några saknades, men många var på plats. Och så fina presenter han fick, vår Dante.
Tänk att vi fick uppleva detta en gång till, med ett barn till. Det är fint! Jag tycker dessutom det är roligt att jämföra lite, om hur våra två olika dop var och det som slår mig mest är att jag var så nervös vid Miltons dop, över att Milton skulle skrika sig igenom hela alltet i kyrkan. Det brydde jag mig inte ett dyft om igår. Jag är tryggare nu än för fyra år sedan, Dante har inte kolik, som Milton hade. Hur de olika dopen blev; Dante skrek mer än Milton, haha.. Så kan det också bli :)
Nu ska jag återgå till jobb, innan min yngste vaknar och innan min äldste ska hem från dagis.
Kram och hej!
Att ha gjort Milton till världens lyckligaste
Först måste jag säga att jag sympatiserar inte på något vis med cirkusar som har elefanter i sina shower. Knappt några djur alls hör hemma på en cirkus. Fast där är jag dubbel, jag skulle gärna vilja se hur djuren har det backstage, så att säga, utanför manegen, på lediga dagar och så vidare. Jag kan tycka att det kan vara okej med tamdjur på cirkus, så som hundar och hästar, om de har ett drägligt liv utanför manegen. Men vilda djur skriver jag inte alls under på.
Men igår fick jag tips av Miltons faster om att där var elefanter i stan (TACK Matilda för tipset, utan dig hade det ju inte blivit av). Så igår efter jag hämtat Milton på dagis, satte vi oss i bilen, efter att jag sagt att vi skulle iväg på en överaskning. Han visste såklart ingenting och när vi närmade oss stället där det fanns elefanter tittade jag på Milton, som blev helt tyst då han såg dem på långt håll. Hans ögon glittrade, leendet visste inga gränser, han tittade på elefanterna, på mig och tillbaka på elefanter. Den lyckan jag skådade i hans ansikte lade sig som varm och mjuk bomull runt hela mitt hjärta och jag visste att jag gjort något riktigt bra för honom. För detta gjorde Milton där och då till världens lyckligaste.
Alla som känner Milton vet att han alltid varit helt tokig i just elefanter. Detta var första gången han fick se en på riktigt. Eller inte ens en, utan TVÅ! Men garanterat inte sista gången.
Det enda smolket i bägaren var ju just att det egentligen var på en cirkus, i en inhägnad där vi stod längs med en väg och tittade nära på dessa fantastiska djur. Elefanten såg så ledsen ut... Nu vet inte jag hur elefanter ser glada ut förvisso, kanske ser de alltid ut så? Men känslan av att det var på en cirkus fick mig som vuxen förälder att tycka det var lite tråkigt. Men för Milton, var detta en helt fantasisk upplevelse som jag tror han kommer bära med sig länge.
Milton och Dante
Jag gjorde en upptäckt igår. Jag (eller vi, beroende på hur man ser det) har lyckats döpa båda våra barn efter två riktiga topphästar. Milton efter John Whitakers hopphäst. Sagohästen Milton.
Detta är egentligen inget medvetet. Eller jo, Milton är ju inte helt omedvetet. Häst-Milton är ju fortfarande så stor och alla känner ju till honom. Men Dante var verkligen inte alls min flit!
Dante efter en av Louise Nathorsts dressyrstjärnor. Louise Nathorst är dessutom en av mina favoritryttare.
Detta är egentligen inget medvetet. Eller jo, Milton är ju inte helt omedvetet. Häst-Milton är ju fortfarande så stor och alla känner ju till honom. Men Dante var verkligen inte alls min flit!
Men jag blev ju såklart så jäkla glad när jag gjorde den upptäckten igår, så himla häftigt!! Som en riktig gammal ryttarräv och hästar som alltid legat mig otroligt varmt om hjärtat känns ju det lite smått fantastiskt.
En liten rolig anekdot att ta med sig, tycker jag. Marcus tycker väl inte det är riktigt lika häftigt, haha..
Kram och hej
Ska det inte bli ljust idag?
Jag satt och åt frukost 09,40 idag och det var fortfarande ganska mörkt ute! Alltså inte riktigt lika mörkt som på bilden, för den luras nog en del, men heller inte ljust liksom. Sådär höstmörkt som det kan vara vissa dagar.
Jag älskar det! Förstå hur mysigt! En mugg varmt te med honung, tända ljus och lite småmörkt ute.
Det blev vab idag. Halvvägs ner till dagis tog Milton och jag ett gemensamt beslut om att det nog var bäst. Han fick sin krupphosta i morse och blev sedan jättehes. Nu är han som vanligt igen, men det var nog ändå ett klokt beslut. Tempot är aningen lugnare hemma, än på dagis. Dante sover och Milton myser framför en film, så jag har passat på att jobba och hängt tvätt. Nu ska jag fortsätta jobba, innan lillebror vaknar. Det gäller att passa på!
Kram och hej!
Utsikten från Miltons säng
Japp. Tillslut har pom pomsen kommit på plats över en barnsäng. Det går inte fort här hemma alla gånger ;)
Men åh vad härligt det ser ut, nu ovanför Miltons säng. Fyra pom poms i olika storlekar. Ljuvliga bakelser!
Nu ska jag fortsätta här. Vi aka ha folk här hela helgen så idag är det städ, röjning och fix som gäller :) Smolket i bägaren är dock att Milton åkt på halsfluss stackaren.. Vårdcentralen i morse resulterade i penicillin till Snöret. Nu är pizzabullarna gjorda och nu ska här städas medan Dante sover. När Marcus kommer hem blir det skifte, jag får jobba lite och sedan handla inför helgen. Phuuu.. Det finns att göra ;)
Kram och hej
Att längta halvt ihjäl sig!
Nu längtar jag efter höst. En ordentlig höst där det inte är för varmt med tjockkofta. Morgonfrost. Stora muggar med te. Grytor. Räfsa löv. Och framför allt, att få elda i vår nya kamin. Som jag längtar. Alltså hur mycket som helst längtar jag! Jag skriver under på det Milton sa igår kväll: "Alltså den är så fin! Jag älskar kaminen, mamma!". Jag kan bara hålla med :)
Ja alltså. Undvik att titta på alla miljoner leksaker intill... Det finns en plan för dem också nu i höst, jag lovar!
Men kaminen alltså. Så fin! Och bra, oj vad den kommer värma oss framöver.
Nu ska strax storbarnet sviras om, idag vankas fotografering på dagis. Passande nog var Milton hos frisören idag (ingen slump vill jag lova..) och är så jädrans fin i håret idag att det inte är klokt. Dags att sätta fart, hej!
Kastar in handduken för idag
Resten av familjen sover och lagvigde göra samma. Har varit själv med småpojkarna hela dagen i stort sett och det har varit en... Eh.. Utmaning? Två barn med väldigt olika behov. En fyraåring som kan och vet allt bäst. En mamma med dåligt humör och dåligt tålamod. Ja ni kan ju tänka er.
Men så läste jag detta precis och så är det ju.
Kära gud hade jag kunnat skippa, jag är inte troende. Jag tror på ödet och att mycket händer av en anledning, inte allt men mycket.
För så är det ju; jag vaknade, jag har hälsan, jag lever - TACK! Jag må vara hur trött, sur, icke-tålmodig, men jag lever och har hälsan - tacksamhet!
För dessa två pojkar är ju egentligen det bästa jag har. De finaste. Mina ögonstenar och stoltheter på en gång. Älskade barn, vad ni är fina.
Där låg de i soffan ikväll under en filt och bara mös tillsammans. Så fint att det gör ont i magen på mig när jag tittade på dem.
Så nu när de andra tre somnat tog jag tag i ett annat projekt som jag lovat Milton. Att göra pom poms att hänga över sängen, som en mobil. Milton har beställt "så stora blommor det bara går!" Och Dante ska få ett par storlekar mindre.
Projektet får fortsätta imorgon. Nu är jag trött, godnatt :)
Vad veckorna går fort
Denna vecka blir Dante 2 månader gammal, på torsdag närmare bestämt. Hur gick det till?! När jag är gravid känns ju två månader ganska länge, men sedan när bebisen väl är utanför magen går ju tiden helt tokigt fort.
Nu är han mer vaken och ler stort åt oss flera gånger varje dag. Det är fantastiskt, vilken bekräftelse liksom.
Ja det är ju inte bara dagarna som går fort när man har barn, åren går ju galet snabbt. Titta på Milton liksom, snart 4,5 år gammal och det känns som om han var bebis typ förra veckan.
Bilden är den från tidningen, vi tog för ett par veckor sedan. Dante tog det med ro och Milton var mäkta stolt och glad över att få hålla lillebror.
Och jodå, förutom sömnbrist och därmed en kortare stubin och sämre tålamod, så är ändå livet som tvåbarnsförälder lättare än vad jag trodde, vilket jag är så glad för! Det där lilla spädbarnet är fantastiskt och Milton är jordens bästa storebror. En fyraåring med ett hiskeligt humör (precis som jag..), men det går aldrig ut över Dante utan där är han bara sådär himla bra.
Snart ska storebror hem från dagis, så det är dags för mig att sätta fart här med allt. Kram!
Att orka fast jag är dödstrött
Jag är så trött på morgnarna att jag mår illa och ser dubbelt. När jag vaknar funderar jag på hur fasen jag ska orka få iväg Milton till dagis och hur jag skadorna hålla mig vaken hela dagen.
Ändå, konstigt nog är det inte svårt att gå upp eller orka med dagen, när jag väl rest mig från sängen. Det är precis som jag har vant mig vid sömnbristen sedan Milton var bebis för det är inte lika jobbigt längre. Trots att jag med denna bebis inte har samma möjlighet på dagarna att ta igen lite sömn i och med jobbet.
Inatt har dock den där Dante sovit helt okej. Vi gick och lade oss vid midnatt, han sov till strax innan 05 då han åt och sedan var vaken till runt 06. Då somnade han om och så sov vi till 07,30. Så vem är jag att klaga efter en sådan natt? Även om sådana nätter är relativt ovanliga så blir de vanligare och vanligare och vi älskar det!
Nu ska jag jobba sista rycket, innan bebisen ska äta och sedan ska storebror äntligen hem. Jag saknar honom och behöver lite Milton-tid känner jag. Kram
Årets viktigaste dag.
Kanske den näst viktigaste för oss, viktigaste dagen för oss måste ändå ha varit när Dante föddes. Men för landet är ju ändå detta årets viktigaste dag. Jag hoppas ni alla (som kan och får) har tagit vara på er rättighet (och i mitt tycke er skyldighet!) och röstat. Idag är allas röster lika mycket värda.
Och såhär är det ju, väljer du att inte göra din röst hör och att inte rösta, så kommer någon annan dra nytta av din tystnad.
Vi hade givetvis med oss barnen. Milton var med för fyra år sedan också. I år fick han vara med och välja valsedlar och hänga med oss och lägga valsedlarna i kuverten. Han förstår ju än så länge inte så mycket, men jag vill ändå visa honom redan i tidig ålder vilken fantastisk möjlighet vi har i Sverige. Jag hoppas och tror att det är bra för framtiden, att resan tidigt lära barnen allvaret och fördelen med att få denna möjlighet.
Vi har röstat, har ni?
Nu: Valvaka!!
#imittsverige
Nu är det årets viktigaste vecka. Valveckan. Äntligen! Ju äldre jag blivit, desto viktigare känns detta. Ju större familjen blir, både med barnen och de äldsta i släkt och familj, desto viktigare blir det. Ju mer jag lyssnar på politikerna och deras åsikter om invandringen, desto viktigare känns frågan om invandringspolitik.
I mitt Sverige tror jag på alla människors lika värde. Här gör vi inte skillnad på hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, utbildning eller arbete. Eller vad det nu kan vara.
I mitt Sverige tror vi på yttrandefrihet och religionsfrihet. Jag vill att mina barn får växa upp i ett samhälle där de får ta plats. Där de inte behöver vara rädda för att ta plats.
I mitt Sverige är det viktigt att mina barn får leva i ett samhälle med mångfald, ett samhälle där alla får plats. Ett samhälle där vi hjälper människor så mycket vi bara kan. I mitt välfärdssverige hjälper vi svårt utsatta människor världen över. I mitt Sverige släpper vi in människor i landet, istället för att hålla dem utanför. Människor behöver hjälp, de överlever inte utan vår hjälp. Människor dör som flugor runt om i världen, flyr i skräck och har inget val än att fly hals över huvud. Vilka är vi att hindra dem från att komma hit?
I mitt Sverige är vi rädda om miljön. Vi äter helst närproducerat kött (gärna vilt!), ekologiska ägg, vi hoppas att bussarna kommer tillbaka till byn, vilket gör det lättare att åka kollektivt till stan med barnen (och roligare, enligt Milton).
Utan en fungerande miljö fungerar ju inget annat. Jorden förstörs lite mer varje dag, det är hög tid att hjälpas åt att försöka göra något åt det.
I mitt Sverige har vi en väl fungerande vård. Alla ska ha råd att gå till tandläkaren. Alla har rätt till samma vård. Blivande mammor ska inte behöva vänta och åsidosättas på förlossningen för att där är för dåligt med personal. Svårt sjuka ska inte få vänta på livsavgörande behandlingar. Vårdpersonal ska inte gå på knäna.
För att nämna ett par, för mig, viktiga exempel.
I mitt Sverige har mina barn rätt till en ordentlig utbildning, oavsett vilken skola de går på. De har rätt till trygga och kompetenta pedagoger och lärare runt sig.
I mitt Sverige månar vi om den äldre generationen. Jag är så tacksam över att ha mina mor- och farföräldrar kvar i livet. Dessa är jag rädd om och vill ha kvar länge till. Om inte allt för många år är mina föräldrar pensionärer. De där två som alltid gjort sitt yttersta för att min syster och jag ska få ett så bra liv som möjligt. Jag vill såklart ge tillbaka så mycket jag bara kan till dem. Att rösta klokt är det minsta jag kan göra.
I mitt Sverige sätter jag mina barn i främsta rummet. De där två individerna som jag sätter främst och slåss starkast för. De där två som gör att jag ryter ifrån och vill ge det bästa. Milton var bebis när vi förra gången röstade (första gången vi fick chans att rösta!) och denna gång går vi till val med två barn. Två individer som vi vill ge det finaste vi kan, ett väl fungerande Sverige.
På söndag går jag till val och ser till mina åsikter ovan och röstar utifrån det. Jag hoppas innerligt att fler gör det.
Lika och olika
De där två små pojkarna. Oj vad fina de är. Milton och Dante. Aldrig trodde jag väl att det skulle gå att älska en individ lika mycket som jag älskar Milton. Men jo, från första stund.
Vad säger ni? Är de lite lika, de där två bröderna? Jag älskar dessa två fotona, hahaha.. Gosegurkorna!
Milton i blått och Dante utan tröja.
Jag tycker mig kunna se både likheter och olikheter i de båda. Som fotot över, lägg på 1,5 kg på Dante (eller dra ifrån på Milton) så är de ändå lite lika tycker jag. Här ser man tydligt att Milton hade mer kalufs än Dante.
Här kör vi inte bara jämförelsebild på magen, utan vi fortsätter väl och kör lite jämförelsebilder såhär utanför magen också ;)
Och de där två pojkarna, så fantastiska. Det bästa jag vet!
Att avsluta en dag med kvalitet
Kvalitetstid med storbarnet härom kvällen. Marcus skulle iväg med Alba till ett vildsvinshägn så vi andra hängde på. Dante sov sig igenom det, men vi andra två roade oss med att plocka blommor, kasta stenar, titta på Alba och vildsvinen och prata. Och tänk så viktigt. Att låta den där fyraåringens mun prata om allt möjligt utan att avbrytas, vilket annars är vanligt för att andra ska få chans att prata. Att låta honom slippa konkurrensen om uppmärksamheten och att bara hänge mig åt honom. Vi hade det SÅ mysigt tillsammans och jag insåg där och då att det skulle vi behöva göra oftare, han och jag. Min fantastiska Milton.
För det är ju verkligen härligt. Att få spendera tid med mina barn. Inte alltid, men väldigt ofta. Och det är just vid sådana här tillfällen, som den där kvällen i vildsvinshägnet, som jag tänker lite extra på min fina vän och hennes dotter. Att de aldrig får göra detta tillsammans. Att J aldrig får se sin dotter växa upp, aldrig ha de där samtalsämnena en sensommarkväll. Sitta nära varandra och prata om blommor, stenar, kompisar och en hel massa annat. Då känner jag mig fruktansvärt ledsen över situationen, över det de missar. Och tacksam över det jag har här och nu. Båda känslorna blir så påtagliga och lika starka. Den där saliga blandningen som utspelar sig i min kropp, som får magen att knyta sig och hjärtat att slå ett extra slag på en och samma gång.
Livet är så skört och snabbt kan livet omkullkastas. Därför känns kvällar som denna extra viktig, för imorgon kan det vara för sent.
Kram
Att börja dagen riktigt bra!
Idag är vi utan bil, småpojkarna och jag. En stor fördel - vi blir tvungna att gå och cykla dit vi ska. Och det var precis så vi började dagen. Påväg till dagis med Dante sovande i vagn och Milton på cykel. Halvdimmigt och småkallt och så skönt! Detta måste vi bli bättre på; planera morgonen bättre och/eller inse att det för vår del inte gör något om vi kommer en kvart sent. Jag har ju trots allt möjligheten att planera min vardag, vare sig om jag är föräldraledig eller arbetande och det borde jag ta fasta på.
Småpojkarna in action. Nåväl, ett av dem in action, det andra inte så mycket action.
Nu intensivt arbete, sedan BVC och ännu mer arbete efteråt. Hej!
