Jag läste igår om en pojke, vars förlossning fick stora konsekvenser för han och hans föräldrars framtid.

Läs gärna valda delar av texten, så fortsätter mina tankar under den. Det är hans mamma som skriver och jag har valt att bara ta med de delar som rör det jag vill ta upp.

För 5 år sedan föddes Leo. På grund av en förlossningsläkares slarv fick han syrebrist. Leo lever idag med en svår hjärnskada som hade kunnat undvikas. Läkaren läste inte i journalen och fattade ett ödesdigert beslut över våra huvuden. Ett beslut som kom att få enorma konsekvenser för vår och Leos framtid. Ett beslut som togs för att spara pengar. Att dra ut ett barn på 4,9 kilo med sugklocka är nämligen billigare än ett kejsarsnitt. Leo fastnade i en skulderdystoci, läkare gjorde allt för att få ut honom men han satt fast, han blev strypt och dog. Men sjukvården återupplivade honom och efter 50 minuters HLR började hjärtat slå. En återupplivning som pågick alldeles för länge enligt svensk lag. Men han överlevde. Mina egna fysiska och psykiska skador efter detta är ett kapitel för sig.

Leo har idag assistans dygnet runt. Han vakas över på natten och han behöver alltid ha någon hos sig. Leo kan inte sitta, stå eller gå. Han kan inte hålla sitt eget huvud. Han har ingen fungerande motorik och kan inte ens hålla i en leksak. Han kan inte äta via munnen utan får all näring via peg. Den autonoma reflexen i svalget fungerar ej och Leo kan därför inte svälja sin egen saliv. Allt han får i munnen åker rakt ner i lungorna. Han slemsugs därför i munhålan dygnet runt. Han kan inte prata. Han kan inte visa var han har ont. Han har epilepsi och andningsproblem. Käken är låst och han kan inte gapa. Han har svår spasticitet och han spänner sig ofrivilligt. Hans muskler måste masseras och stretchas dagligen för att förebygga smärta och kontrakturer.

Leo kan blinka, han ser och hör. Han kan också visa om han är glad eller missnöjd. På grund av hjärnskadan är Leo gravt utvecklingsstörd och han har begränsad förståelse. Men han vet vad han vill. Han gillar musik och trivs bäst om han får sitta nära i någons knä eller famn. Han tycker om att titta på film och att vara ute på promenad.

Elin Ahlberg

När jag läser detta, så river det i hela min kropp och jag tänker bara på en sak, en person. Milton.
Det är så mycket av Leos förlossning i texten ovan, som påminner om Milton - ett stort barn som dras ut (med våld) med sugklocka. Som fastnar. Den väsentliga skillnaden är att Milton fick de loss fort, det fick de inte med Leo i tid och det fick oerhörda konsekvenser.

Det slår mig att detta hade kunnat vara vi, att det är såhär det hade kunnat gå för Milton och för oss. Och det är först nu jag är tacksam över barnmorskornas agerande i vårt fall (där en barnmorska till och med drog sitt finger ur led, för att få loss Milton). Även om jag fortfarande hävdar att allt borde avbrutits tidigare och ett kejsarsnitt skulle satts in. Alla kvinnor kan inte föda barn. Det är ingen slump att kejsarsnitt finns. Barn som föds är olika stora (bara på mina barn skiljde det ju över 1 kg, Dante var mycket mindre än Milton).

Många hävdar att det är en kostnadsfråga, att kejsarsnitt är dyrare. Men titta på texten ovan, hur skulle ett kejsarsnitt kunna bli dyrare, än de kostnader alla Leos skader? Och nu pratar jag enbart pengar. Inte tid eller alla känslor och den sorg som jag antar att familjen får leva med föralltid.

Jag blir så otroligt upprörd. Utan att på något sätt likställa mina känslor med Leos närstående. Jag ser det endast utifrån mitt perspektiv och min Milton. Idag lade jag fram kläder som han själv kan ta på sig. Igår fick mitt barn sin första läxa i skolan. I morse skällde vi lite på honom, när han inte lade ifrån sig iPaden utan "ska bara". Idag pussade jag en frisk sexåring hejdå. Sådant som för oss är så självklart, lik de flesta andra. Men så läser en om sådana här fall och slås av att vi där och då i maj 2010 hade tur. Det hade lika gärna kunnat ta en helt annan vändning.

Milton, du är det bästa som hänt mig. Men din förlossning är det värsta som hänt mig. Hur tacksam jag än är.