Milton 6 år
För sex år sedan genomgick jag det värsta och bästa dygnet någonsin, i mitt liv. Förlossningen var ett helvete och det var jobbigt lång tid efteråt. Milton var fantastisk och det vackraste jag sett i hela mitt liv. Från att ha varit tvärsäker alltid på att jag skulle få döttrar i livet, insåg att det helt plötsligt var så självklart att just Milton skulle bli vår. Vår son. Här, fotad någon gång under sitt första dygn i livet.
Idag, sex år senare har såklart massor av vatten flutit under broarna och han är så himla självklar och är den människa jag gärna spenderar massor av tid med. Han är så klok, fantastisk, rolig, allvarlig och alldeles underbar. Och det vackraste jag någonsin har sett. Det långa håret. Den djupa blicken i de bruna ögonen. Den långa kroppen, som ofta ser ut som en kalv på grönbete. Han är så vacker, att det gör ont i mig. Stoltheten och lyckan liksom pressas ut från hjärteroten på mig och jag är oerhört lycklig som mamma.
Och idag har han firats. Hur mycket som helst! Och har nu 22,30 precis kastat in handduken, efter en superdag, enligt honom själv. I morse fick han gå på upptäcksfärd ute, för att tillslut stöta på sin alldeles egna kanin! Vem han är, tar vi senare.
Sedan efter frukosten var det en låååång väntan på gäster (medan vi andra for runt och fixade och fejade). Milton tog det hela med ro och hängde mest här, på sitt (än så länge) rätt tomma presentbord.
Sedan fanns inte tid för fotografering mer än på tårtan, som blev bra även i år!
Men nu är det mest slagna hjältar här hemma och vi kastar nog in handduken nu också, efter en himla fin dag.
Tack Milton, för att vi får fira just dig varje år. Tack för att du är just du. Tack! Vad jag älskar dig!
Kommentarer
Trackback
