När jobbdagarna tar över
Alltså jag trivs så bra på mitt jobb. Jag gör verkligen det. Men det ÄR jobbigt att gå från hundra procent självstyrd i alla avseenden, till hundra procent fast på en arbetsplats. Det har verkligen sköljt över mig och nockat mig lite. Jag saknar mina barn och mitt hem så himla mycket om dagarna. Att Milton varje morgon frågar om jag verkligen måste till jobbet. Att stänga ytterdörren i ansiktet varje morgon på Dante, när han kommer farande i gåstolen. Ja, nej det är verkligen jobbigare än vad jag trodde, att vara anställd på bortaplan.
Jag vill ha fler sådana här lediga dagar med barnen och Marcus. Att hinna göra allt och ingenting. Nu har Milton gått läsårets sista dag på dagis och jag känner en enorm avundsjuka på Marcus som får vara hemma med barnen. Och en liten sorg över att inte jag får vara där. Jag går på semester idag och det är jag så galet glad över, men tre veckor går ju så rysligt fort.
Det är såklart inte bara jobbigt. Det är skönt att äta lunch ifred och att prata med vuxna människor lite. Men hade jag sagt att det inte skulle vara jobbigt, ja då hade jag ljugit. För det är det. Mycket mer än jag trodde.
Och jobbigare blir det, i höst när Sparven ska in på dagis. Det blir långa dagar för våra barn, eftersom vi jobbat samma arbetstider. Vi får se hur vi löser det.
Jag ser ju nu, hur "bortskämda" vi har varit tidigare, först när jag pluggat och sen när jag har jobbat med det egna företaget, där jag/vi kunnat styra väldigt mycket själva. Detta är helt nytt för mig.
Men nu, nu njuter vi av några veckors semester tillsammans. Barnen och vi.
Kommentarer
Camilla
Ha nu en trevlig semester! Kram Camilla
Trackback
