Årsperioden

Årsperioden var ju ett rätt konstigt ord, men jag kom inte på något bättre. Det är ju inte årsdagen, det är årsperioden.
Men nu börjar det, för ett år sedan blandades livet av hopp och förtvivlan under några veckors tid, när min fina vän blev väldigt sjuk väldigt fort. För ett år sedan födde hon sin lilla dotter, som fyller 1 år idag.
Veckorna som följde fram till den siste juli, blandades som sagt av hopp och förtvivlan, höga toppar och djupa dalar. 

Mitt i allt detta var jag med om det största jag någonsin har fått uppleva, den största lyckan av dem alla. Att få bli tvåbarnsmamma under helt fantastiska former. Jag fick uppleva något magiskt, jag tror inte kan ens kan förklara hur fantastiskt det var för mig. Jennie var en av få som visste att vi skulle få en pojke till. Jennie var en av de första jag meddelade efter snittet, att vår Sparv var född. Ett lyckorus utan dess like, samtidigt som en ständig oro gnagde i hjärteroten, över Jennies insjuknande.

För att sedan sex dagar efter Dantes födelse, hamnade jag (och många med mig) i ett avgrundsdjupt hål. Jennie dog. 3,5 veckor efter dagens datum för ett år sedan, efter att hennes flicka fötts.
 
Det är helt enkelt en rätt jobbig period nu. För mig, men mest för hennes närmaste. Så dubbelt. Å ena sidan är där en fantastisk liten flicka som fyller år och som ska firas. Å andra sidan är där en saknad mamma och dotter och fru. Det är så himla dubbelt, det där. Hon är så obeskrivligt saknad.

Och jag känner fortfarande en sorg när jag ser på Dante och ser allt som Jennie och Tyra missar tillsammans. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.
Och Milton har varit min livboj detta år. Han som tvingat in mig till vardag. Varje dag när sorgen velat ta över. Jag har honom att tacka för mycket.

Var rädda om er


Kommentarer
Anonym

<3 <3 <3
/SM

2015-07-08 @ 21:43:37


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0