Idag är det ett halvt år sedan jag förlorade en vän. Ni har ju läst här om detta sedan i somras, en del under hösten och så nu. Jag ältar detta om och om igen, hur orättvist allt är. Fortfarande (och säkert under hur många år som helst, kanske för alltid?) tittar jag på Dante och känner så mycket glädje och sorg på en gång. All denna glädje och lycka över att ha han hos oss, att jag får vara med. Nu är ni kanske några som undrar över Milton. Såklart gäller detsamma honom. Men eftersom min vän fick en flicka samtidigt som jag fick Dante är det ju detta jag tänker på. Alla framsteg och utvecklingssteg Dante gör, all kärlek jag får av honom, alla vakennätter, alla trotsperioder, alla bråk, alla börjor och avslut och så mycket annat. Då tittar jag på Dante och tänker på min vän och hennes flicka. Att de aldrig får uppleva det tillsammans. Att hon aldrig kommer ha sin mamma närvarande. Att Jennie aldrig kommer få vara med och se och uppleva sin flicka.
Det är en enorm sorg att bära. Och ondast gör att, om jag nu känner en så stor sorg, vill jag inte ens tänka på hur hennes närmaste känner. Det är otroligt jobbigt att tänka på, olidligt många gånger.
Ett halvt år har gått. Ett halvår. Det är ofattbart. Och jag har inte förstått det än. Jag ser dödsannonsen här hemma varje dag och en klump bildas i magen. Hur gick det till? Jag har fortfarande inte landat i att vi aldrig mer kommer ses eller höras. Flera gånger i veckan bläddrar jag i telefonboken förbi hennes namn och nummer, senast nu på morgonen. Det kommer alltid få ligga kvar där, känner att jag har svårt att skiljas från det.
Jag har svårt att acceptera att vi för ett år sedan hördes och sågs och pratade om våra graviditeter, bebisar, barnvagnar och mycket annat. Hon berättade att det var en liten flicka i magen och jag berättade för henne i förtroende att det var ytterligare en pojke i min mage. Jag är glad att hon var typ den enda jag berättade för, då vi ville hålla det hemligt. Det kändes viktigt att Jennie skulle få veta. Och såhär i efterhand är jag glad över det.
Imorgon bitti är det ett halvår sedan jag satt där på sängkanten och ammade. Och fick beskedet i min telefon. Jennie är död. Den känslan av att sitta där med min bebis och få det beskedet. Obeskrivligt och fruktansvärt.
Milton frågar fortfarande då och då om jag fortfarande är ledsen över Jennie. Han är så klok och fin. Och förstående. Det är så fantastiskt med barn, de liksom bara frågar sådär spontant. Och sedan får jag sakligt förklara för Milton hur man är både glad och ledsen på samma gång. Han är den som frågar oftast om Jennie och om jag fortfarande är ledsen (hans sätt att fråga hur jag mår antar jag?). Det värmer. Milton kommer ju också ihåg Jennie.
Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga ”Nu har hon lämnat oss”
Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.
