Att mötas av dubbla budskap vid matbordet.
Dante är just nu inne i en kasta-allt-period. Det är ju sådär roligt, för oss vuxna. Mindre roligt är det när barnet kastar mat som han tycker att han är färdig med. Vi försöker säga till honom på skarpen, för jag personligen är inte visare förtjust i att ha ostbitar i min tallrik med flingor.
Om han lyssnar? Verkligen inte. Han tittar istället på sin storebror som garvar läppen av sig och tycker det hela är helfestligt.
Han skrattar tillslut så pass mycket att han nästan gråter. Och då kan vi andra inte heller hålla oss för skratt längre.
För det där hjärtliga barnskrattet är ju så ljuvligt och smittar ända in i hjärteroten på oss andra.
Dante i sin tur skrattar också och drabbas av väldigt dubbla budskap. Å ena sidan skäller vi, å andra sidan skrattar vi. Det är tur att han alltid lever livet och inte tar mycket på allvar. Han kommer nog inte lida direkt av de där dubbla budskapen. Han slutar kanske kasta mat tids nog. Eller gör han det inte. Den som lever får se!
Ljuvliga småbarn! Han ser jämt oskyldig ut, fast han aldrig är det.
Kommentarer
Trackback
