Att leva med en skada
Vad jag vill med detta inlägg är inte helt klart, kanske vill jag bara skriva av mig?
Jag åkte av en häst en gång för 13 år sedan och skadade nacken, whiplash blev domen och något jag har dragits med sedan dess.
Periodvis har det ändå varit helt okej, mer än okej till och med. Jag har verkligen inte mycket att klaga över då min skada nog är betydligt mildare än många andras whiplashskador. Och jag försöker att inte göra det, att inte klaga. Men ibland är det svårt, i helgen var det svårt.
Jag kan ofta inte säga vad de sämre dagarna beror på sådär exakt; ibland är det många väderomslag på kort tid, ibland kan stress eller mycket tungt arbete bidra, eller så kan det helt enkelt vara så att jag har sovit eller ätit dåligt och kroppen säger ifrån. Men jag kansäga såhär, jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid med Milton! Konstigt va? Jag hade knappt ont i nacke och huvud under de där nio månaderna. Men sedan kom det tillbaka.
För ett par år sedan blev min bil påkörd av en annan bil bakifrån, när jag stod och väntade vid en korsning. Det var väldigt halt och den andra bilen gled på min bil i en mycket långsam hastighet. Jag hade då min stora fina Honda, en SUV, som inte fick ett enda märke och hade det inte varit så att jag redan var svag i min nacke så hade jag nog aldrig reagerat av "krocken", men nu gjorde jag det och nacken har gjort mer ont efter det.
Jag har ständiga smärtor i nacke och ont i huvudet nästan varje dag. Det strålar ner i hela armarna, så fort jag gör något med dem; plattar håret, flätar håret, kliar Marcus på ryggen, tömmer diskmaskinen och så vidare. Det är tungt och det skrämmer mig att det bara blir tyngre och tyngre, svårare och svårare och gör mer och mer ont.
Jag har börjat höra lite sämre. Inte sådär påtagligt kanske, men så att jag reagerar på det när jag sitter bland många som pratar samtidigt och vid TV'n brukar Marcus reagera på att jag får ha ljudet på så fasligt högt.
Samtidigt är jag ju tacksam - det kunde ha blivit så mycket värre! Jag kan fortfarande arbeta, ha kvar mina hästar, göra allt jag vill och mår förhållande vis bra. Sådant måste man ha i bakhuvudet hela tiden, annars kan man ju gå ner sig fullständigt och det vill jag aldrig göra. Det räcker med de "dåliga" dagarna, de dagar när jag har det som mest jobbigt och så ont att jag knappt vet vad jag ska göra. Det är tur att de dagarna ändå är lätträknade.
Detta inlägg har jag hållit på med i flera dagar nu, det är skönt att sätta ord på känslor och få skriva ner det. Ett tag tänkte jag låta bli att publicera det, men så tänkte jag om och tänkte att det kan ju vara bra att låta andra ta del av det.
Nu har det dessutom kommit helt nya färska rön om detta med whiplash och vad det egentligen beror på, alltså var problemen sitter rent fysiskt och det verkar dessutom gå att göra något åt! Jag ska kika närmare på detta, men just nu verkar det vara i en prövofas och vissa får prova denhär operationen som säkert senare ska utvärderas etc. innan den går i bruk för fler med skadan, spännande!
Stor kram härifrån!
Kommentarer
Camilla
Förstår hur du känner! Har oxå väldiga problem med nacke, axlar och huvud! Kiropraktorn hjälper mig, prova, det kanske fungerar för dig oxå! Kram
Trackback
