Att sakna att ha en bebis.
Innan Dante föddes var jag ingen bebismamma. När Milton var bebis längtade jag efter att han skulle bli större och vi liksom skulle få mer utbyte av varandra.
Och jag saknar det. Saknar bebistiden jättemycket. När jag tittar på Dante så tänker jag, att jag aldrig vill att han blir stor. Jag vill ha min Bebbe alltid som just det, en Bebbe.
Sedan föddes Dante och han hann inte mer än precis plockas ut från min mage, så kändes det så himla rätt. Att ha en bebis. Jag minns den där exakta känslan fortfarande. Han var så självklar. Och den känslan höll i sig. Inte en gång (trots enorm sömnbrist!) har jag längtat efter att min Sparv skulle bli större. Aldrig längtat efter de olika utvecklingsstegen, att han skulle lära sig krypa, sitta, äta, gå, prata. Det kommer ju ändå.
Som jag har njutit av att faktiskt ha en bebis. För alla heter han Dante. För mig heter han även Sparven. Och Bebbe. För han är ju det. Mitt lilla barn.
Men nu helt plötsligt har han blivit så stor. Han är ett förskolebarn. Jag har inte alls förlikat mig med det. Inte alls. Han har ju det, för tryggare unge finns inte. Han älskar dagis.
Idag var han där äntligen igen, efter att ha varit sjuk i 1,5 veckor. Och ofta under denna 1,5 veckan har han blivit liten igen. Han har somnat i famnen ofta, ofta. Och jag har kastats tillbaka ett år i tiden. För det var ju såhär det var då, han sov ju bara på mig då. Jag älskade det då, jag älskar det idag.
Den enda skillnaden är ju att han då vägde 3-4 kilo, nu istället 11-12 kilo (den viktresan, där snackar vi!).
Och jag saknar det. Saknar bebistiden jättemycket. När jag tittar på Dante så tänker jag, att jag aldrig vill att han blir stor. Jag vill ha min Bebbe alltid som just det, en Bebbe.
Kommentarer
Trackback
