Den busiga bebben.
Dante är en så lugn, nöjd och härlig bebis. Han tar sig inte fram för egen maskin. Han avvaktar, granskar och kollar in. Så uppfattas Dante av alla. Även av oss.
Denna bebis alltså. Ljuvlig!!
Ända tills han hamnar i sin gåstol (<--- hur kan ordet "gåstol" ändras till "hästolycka" i telefonen?!). Där. I gåstolen. Där jobbar han i det tysta med en jävulsk framfart och grym teknik. Han är högt och lågt. I alla rum. Han är så galet klåfingrig. Han är galet målinriktad och, med ett gott självförtroende, formligen forserar han fram och får tag på så mycket saker. Helt otroligt egentligen. Att en bebis, som inte ens är lång (snarare tvärt om! Han ligger ju under normalkurvan, längdmässigt), kan få tag på så mycket grejer, är för mig en gåta. Men åh vad imponerande det är. Och skitjobbigt, haha. Men ändå så roligt att se honom och ofta förvånas över vad han kopplat grepp om.
Denna bebis alltså. Ljuvlig!!
Kommentarer
Trackback
