Han klättrar.
Alltså han har klättrar länge. Men idag klättrar han på riktigt. Han klättrar på allt. Han har idag försökt att klättra ur både matstol och kundvagnar. Han klättrar på hyllorna i köket och på alla leksaker han kan komma på att klättra på.
Alltså vi har inte en endaste lugn stund med denna lillebror och jag skulle ljuga om jag sade att det inte är jobbigt (för det är det! Inte ens lugn på natten är han ju..), men samtidigt är han så fantastiskt rolig med alla sina påhitt. Aldrig trodde jag att det kunde vara så jobbigt med ett litet barn (cred till Milton och hans lugna härliga sida). Men aldrig trodde jag heller att det kunde vara såhär roligt! Alltså vi har verkligen galet roligt åt och med Dante (mest åt honom förvisso, hahaha!).
Eller som i förmiddags. Han klättrade upp på köksbordet. Jag pratar givetvis på min Sparv. Den nöjdaste, lugnaste och godaste bebisen ever, men som sedan har dragit ifrån och utvecklats till södra Sveriges mest klåfingriga, busigaste och roligaste unge!
Alltså vi har inte en endaste lugn stund med denna lillebror och jag skulle ljuga om jag sade att det inte är jobbigt (för det är det! Inte ens lugn på natten är han ju..), men samtidigt är han så fantastiskt rolig med alla sina påhitt. Aldrig trodde jag att det kunde vara så jobbigt med ett litet barn (cred till Milton och hans lugna härliga sida). Men aldrig trodde jag heller att det kunde vara såhär roligt! Alltså vi har verkligen galet roligt åt och med Dante (mest åt honom förvisso, hahaha!).
Och som jag älskar detta lilla barn. Tänk att jag har två barn, att älska så mycket. Vilken skatt!
Nu sängen för hela slanten. Marcus påminde mig ikväll om att klockan ska ställas om inatt, hjälp! Kram
Måndagslista nr 256
Hejsan!
Idag är jag lite extra glad över...
...min femåring. Alltså han är fantastisk. Och jag är blödig. I morse på vårdcentralen slog det mig att han blivit så stor. Han skulle inte leka med leksakerna där eller läsa en bok. Nej, han satt bredvid mig på en stol och väntade i en halvtimme. När blev han så stor?! Eller som i eftermiddags bär barnet skulle svälja tre antibiotika-tabletter (delade på mitten, så sex bitar) - inga problem liksom. Han bara gjorde det. Och mamman är ju sjukt löjlig och blir helt gråtig i ögonen och får den där klumpen i magen. Min fina femåring! Som dessvärre har åkt på borelia. Obehagligt, men han är som vanligt i övrigt förutom ett stort rött märke på halsen där fästingen satt.
...Dante är den roligaste ungen jag stött på. Alltså han är vaken nu #fail... Men alltså han är så fruktansvärt rolig och lättsam och vi skrattar åt- och med honom jämt!
...vi har fått första förslaget på husritningen/utbyggnaden. Det ska modifieras en del - processen är himla rolig! Just nu är jag djupt insnöad i fönster, fasader och planritningar. Jag mäter eventuella sovrum på nedanvåningen och jämför med vårt sovrum där uppe. Jag håller på, som Marcus skulle uttryckt det. Vi är rätt olika på den punkten, hähähä...
...min kusin med sambo kommer hit och hälsar på till helgen och det ska bli helt galet roligt!! Vi ses alldeles för sällan och under rätt många år har vi inte umgåtts alls, så det ska bli galet roligt att ses och att äntligen få träffa hennes sambo!
...vi har haft en toppenhelg med jaktfolk här hela helgen! Ja alltså jakten är ju inte min grej, absolut inte. Tycker det är sjukt tråkigt. Men allt det andra - så roligt!! Dessutom var jakten himla lyckad, så en får väl glädjas åt det för jägarnas skull :)
Nu sängen. På tok för sent, men så får det bli ibland. Kram!
Lille stalledrängen
Att ha gångavstånd för en ettåring, ut till hästhagen är ju fantastiskt. Ja även för oss andra. Men gångavstånd för en ettåring betyder ju att vi verkligen har nära ut till hästarna. Och det är ju givetvis underbart.
Att se vår ettåring tulta ut på grusgången och bort mot passagen. Att se hästarna stå där och titta förundrat på den där lilla människan. Det är fint.
Igår var vattnet mer intressant än pånnin. Men Malva var rätt nyfiken på den där lille Sparven.
Ochkrams blir ju helt varm i hjärtat av att se detta. Mina barn bland mina hästar.
Milton var tidigt genuint intresserad av alla djur, inte minst hästarna. Dante är inte alls sådan (tyvärr!). Men just då spelar det ju ingen roll, för det är så himla fint ändå.
Och så slår det mig än en gång, att vad fint och bra vi bor. Vilket guldläge!
Snart är vi i mål!
Sista natten och imorgon natt kommer Marcus äntligen hem!
Barnen är ändå rätt härliga ihop. Antingen leker dem...
Det har ändå gått rätt bra. Det får jag ändå säga. En blir lite innovativ. Som idag fick Sparven hänga med mig och laga mat. Han är ju fortfarande rätt kort i rocken och får plats under överskåpen på köksbänken och där fick han sitta och nästan röra i köttfärsen.
Barnen är ändå rätt härliga ihop. Antingen leker dem...
...eller så ställer Milton upp och gosar med lillebror.
Alltså de bråkar ju också och är inte alltid nöjda och glada. De bråkar både med mig (och jag med dem) och med varandra. Såklart.
Men idag fokuserar vi på bra grejer!
Nu, natt. Kram och hej!
Gräsänka
Jag är gräsänka för tillfället. Det suger. Det gör verkligen det. Och då gäller det att vara lite finurlig och komma på smarta lösningar vid vissa situationer. Väldigt legitimt tycker jag nog.
Som tidigare idag när Sparven sov, jag behövde få undan stallet och Milton ville inte vara kvar där inne själv.
Inget problem som inte en iPad, en gammal barnvagn och en av mina hoodietröjor kunde lösa. Milton fick en lugn stund. Jag också för den delen.
Såhär låg Dante förresten och väntade på att maten skulle bli färdig. Jag visste ju var jag hade honom i alla fall.
Nu ska jag sova. Lika bra, för en vet ju aldrig hur natten blir. Godnatt!
Han går, min Sparv.
I fredags släppte det en del och vår Bebbe går fler och fler steg varje gång och blir stadigare och stadigare för varje dag. Det är underbart att följa och känna glädjen och stoltheten i kroppen. Min lilla Sparv, som blivit så stor!
...lockar vi på Dante och sträcker och fram armarna, så kommer Yda fram direkt. Såklart, vår lilla lojala skugga. Alltid där, alltid nära. Jag reflekterade inte ens över det i filmklippet, förrän en bekant uppmärksammade det. Älskade loppa!
Nu strax sängen tillsammans med en femåring. Han somnar nu för tiden alltid i vår säng på kvällarna (barnet som sina första fyra år i livet aldrig sovit i någon annans säng!) och de senaste nätterna har vi låtit honom ligga kvar där resten av natten. Och jag älskar att ha honom mellan oss. Han kryper nära och det är så varmt och mysigt att ha honom där. Denna stora, sköra femåring. Så fin!
Godnatt!
Att aldrig få sova
Alltså efter förra inlägget om betydligt viktigare saker, så kommer här ett, i jämförelse, mindre viktigt. Vi har det så bra, i jämförelse med många andra familjer i världen.
Men det ÄR jobbigt att aldrig få sova. Dante är totalt hopplöst dålig på att sova. Det vet ni kanske vid dethär laget. Våra barn är bäst på många vis, sömn är inte ett av deras bästa. Kan vi konstatera. Och Dante är sämst på att sova. Framför allt nu när han är snorig och hostig. Totalt hopplöst är det och vi får aldrig sova.
Och jodå, då vaknar både han och jag sura och trötta. Men sova vidare ska vi visst inte.
Men i övrigt är han verkligen så jäkla go, denna Sparv. Alltså en så rolig toddler (är han redan där, i toddler-stadiet?!). Han finner sig i det mesta och, trots att även han är ett barn med humör (ett barn som tydligen slänger sig på golvet när han inte får som han vill, hjälp, haha.. Milton har aldrig gjort det!) så är han enkel att ha och göra med och en glad Bebbe för det mesta. Han är SÅ rolig att hänga med.
Men sömnen. Ärligt talat. Han måste skärpa till sig där, helt enkelt. För lika go och härlig han är i vaket tillstånd, lika ohärlig är han vissa nätter när han Inte Ska Sova.
Jaja, en kan ju inte få allt. En sovande bebis till exempel. Men vi har ju så mycket annat, så vi är tacksamma ändå. Och om man ska se det från den ljusa sidan; Vi får ju mycket tid tillsammans, mer än många andra får med sina barn, eftersom vi är vakna så mycket ihop. Vi får väl se det så.
Måndagslista nr 250
Idag är jag extra glad över...
...dessa två. Mina miniorer. Aldrig trodde jag att det gick att älska två människor så mycket. Aldrig trodde jag att jag skulle älska Milton ÄNNU mer efter att Dante föddes. Aldrig trodde jag att det gick att älska ett barn till, lika mycket som jag älskar Milton. Aldrig trodde jag att Milton och jag skulle bli såhär tighta, som vi blivit efter att Dante föddes.
Tänk att just de där två pojkarna är mina barn. Och de där två tillsammans, obeskrivligt fint.
...måndagens arbetsdag är över. Så skönt! Hej vad veckorna springer iväg!
...Milton och jag har varit iväg och hämtat hö idag, kvalitetstid liksom. Jag jobbade och han fick hoppa på höskullen. Vi har blivit så tighta, han och jag. Vi har så himla roligt tillsammans. Min fina Milton!
...vi äntligen ska äta kräftor i helgen. Alltså. Som jag längtar! Kräftor alltså, så jäkla gött!
...jag hittade fyra rutor choklad i kylen precis - tackar!
Nu choklad innan sängen, ciao!
Vård av barn
Jaha ja, nu börjar det. VAB, vård av barn. Dante och jag är vansinnigt förkylda och jag har dessutom dragit på mig en urinvägsinfektion så det föll sig naturligt att jag var den som blev hemma. Så är det, inget att göra liksom. Och oavsett det dåliga samvetet gentemot jobbet, så är det himla mysigt att vara hemma med barnen.
Trots snorigt och hängigt, så är det piggt och busigt mellan varven.
Nu, frukost. Kram
Sista dagen.
Idag var det sista dagen för inskolningen. Så sorgligt på ett vis. Att han redan är så stor och helt färdig med inskolningen. Min lille Sparv.
I morse började vi med en breakfast to go...
...och sedan svirade vi om och gjorde oss färdiga, för att sedan infinna oss på bästa förskolan. Dante i Miltons gamla mössa.
Idag var det ju alltså mer "på riktigt" och barnen skulle vara själva på förskolan mellan 9 och 14. Jag var med Dante första kvarten, för att sedan avlägsna mig. Hur det gick? Helt fantastiskt, som alltid. Han är rutinerad, den lille. Och trygg, oerhört trygg.
Inskolningen har varit väldigt bra för Milton också. Den där femåringen som inte är alls lika trygg som den lille, som har mer oro och separationsbekymmer än Lillebror. Så inskolningen har varit minst lika bra för honom, lite lagom timmar efter ett långt sommarlov. Då behöver man liksom vänjas in. Så också jag. Kanske mest jag, när en tänker efter.
På måndag är det skarpt läge. Sedan börjar allvaret. På riktigt. För första gången någonsin för oss. Hujedamig. Jag ser inte alls fram emot det. Men det tar vi då, nu håller vi helg.
Kram och godnatt
Vårt ställe
Idag hängde mina småkillar och jag vid sjön. Eller ja, vid bäcken. Jag känner mig så hemma där och har så mycket minnen från där. Jag lekte där som barn. Jag har hängt där som tonåring. Jag har firat Valborg där. Jag har promenerat med alla mina hundar där vid den där sjön och bäcken. Jag är uppväxt så nära där att jag varit där i tid och otid. Stället betyder massor, helt enkelt.
Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.
Därför känns det extra fint att få ge lite av det till mina barn. Det är som ett arv. Min mamma bidrar såklart också till det, hon och Milton hänger där oftare än vad jag gör nu för tiden. Men att få vara där med pojkarna, sitta där på stenbron och gå längs stigar och grusgången. Eller som idag att först sitta på gräset och äta en väldigt enkel picknick. Så betydelsefullt.
Den där femåriga trollungen och så min mer korthåriga Sparv. Jag är verkligen begåvad med två fantastiska pojkar. Det är så roligt att hänga med dessa två. Vilken skatt. Två barn.
Skånes Djurpark.
Idag körde vi ett snabbt gästspel på Skånes Djurpark. Med betoning på snabbt, haha.. Vi trodde att de hade öppet längre än vad de hade och av djuren hann vi helt enkelt med getterna ;) Men vi hann också med att bada lite, äta korv och glass och ha det sådär himla mysigt och intensivt som det blir med två mammor, en pappa (Marcus jobbade ju och uteblev därför) en femåring och sedan tre barn under två år.
Världens bästa gäng. Så härligt att bara hänga omkring liksom. Sedan blev det spontankvällsmat hos kompisarna i stan, då Marcus slutat jobba. En så superhärlig eftermiddag och kväll, barnen somnade rätt kvickt när vi kom hem. Nu är det min tur.
Det har ju nästan blivit lite av tradition att åka med just dessa till djurparken. Lagom långt iväg och perfekt att nyttja en halvdag till, oavsett årstid.
Dessa tre stjärnor och så en bebis-Molli.
Världens bästa gäng. Så härligt att bara hänga omkring liksom. Sedan blev det spontankvällsmat hos kompisarna i stan, då Marcus slutat jobba. En så superhärlig eftermiddag och kväll, barnen somnade rätt kvickt när vi kom hem. Nu är det min tur.
Kram och godnatt!
Att skola in barn nummer två.
Uppdatering angående inskolningen: Att skola in barn nummer två går som en dans. Han är verkligen så enkel, våran Sparv. Där är liksom inte mycket som bekymrar den lille.
Jag förstår ju att det troligtvis kommer komma bakslag och att det inte alltid är såhär enkelt. Men just nu är det det och vi rider på den vågen.
Jag hävdar ju att Dante blivit smått inskolad under hela sitt första år när han varit med och lämnat och hämtat Milton. Inte inskolad givetvis, men han känner till miljön och känner kanske eventuellt igen en och annan pedagog. Det måste vara enklare än att bara "kastas" in i den miljön, utan att ha upplevt något liknande först, så som det blev för första barnet.
Vi älskar inskolningen helt enkelt, det fungerar verkligen så otroligt bra! Vi började lämna honom lite själv redan i fredags och idag är första dagen jag kör ifrån förskolan (istället för att befinna mig lite gömd där) och är nu hemma. Jag borde städa och greja lite, liksom passa på nu när jag är helt själv, men nä. Jag sitter nu och degar i soffan och tänker nog fortsätta med det till dess att barnen ska hem. Det är jag värd ;)
Kram!
Att ta vara på
Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag förlorade en kär vän, en av mina bästa vänner. Ett helt år har gått. Och det är fördjävligt och så orättvist. Jag hade ljugit om jag tyckte annorlunda.
Idag har jag tänkt på Jennie mer än vanligt tror jag, och försökt göra sådant som gör mig glad. Att ta vara på livet liksom. Att vara tacksam över det jag har, mitt i all sorg.
Hela förmiddagen hängde jag med mina barn. Det bästa som finns. Milton var med mig och släppte ut hästarna till exempel, så fab i min hoodtröja och gummistövlar. Älskar honom så det gör ont i magen. Igår tog han mitt ansikte mellan sina händer och sa: "Mamma, jag älskar dig mest av hela världen, du är bäst". I de där stunderna känner jag att jag gjort rätt mycket rätt ändå, med mitt Snöre.
Efter lunch körde jag mot stan och till min älskade frissa Mija. Även Jennies frissa och vi hade såklart mycket att prata om rörande Jennie och tankar om livet. Och döden. Ibland tacksamhet i rösten, ibland med glansiga ögon på grund av sorg.
Håret? Galet nöjd. Det är okej att vara lite ytlig också sådana här dagar. Det behövs.
Sedan snabb fika med min familj och bästa vänner. Välbehövligt liksom.
Kvällen? Snart sover båda barnen och Marcus och jag ska äta kräftor tillsammans. Som jag längtar. Tända ljus, mitt emot varandra. Mellan oss står vitlösbröd, ägg, brieost, salta kex och kräftor. Precis lagom. Och tid tillsammans. Guld.
Så mitt i dagens sorg, är jag tacksam över livet. Och tar vara på det.
Jennie, du är så otroligt saknad.
Att dagiskitta en lillebror
Vi har ju sparat alla Miltons ytterkläder och eftersom barnen är födda under någorlunda samma tid på året, så kan Dante nu ärva allt - perfekt. Det kan hända att vi måste köpa ett nytt regnställ för Miltons kan vara alldeles för stort nu till att börja med.
Men skor är jag noga med, där är det inte mycket Dante får ärva utan där köps det nytt. Så idag har Dante fått två par nya skor. Ett par gympaskor, Adidas. Så gulligt att det nästan inte är klokt! Och så ett par Lära-gå-skor. Kanske var lite överdrivet. Men jag har kvar mina första skor (Lära-Gå) och Miltons är också sparade, givetvis måste Dante ha ett par egna han också. Viktigt sådant där. Och fint på något vis.
Dante har förresten börjat resa sig på allt möjligt och omöjligt, det är så roligt!! Han är tuff, den där lille. Inte speciellt försiktig och ändå en rätt bra koordination tycker jag och försöker ta sig för när han faller. Idag reste han sig tillexempel mot altandörren. Rätt avancerat ändå tycker jag, heja Sparven! Ständigt på tå.
Kram!
En jämförelse!
Alltså de där två prinsarna. Ljuvliga!!
Här är bild på dem, Milton var nog bara 10 månader dock och Dante är ju 1 år på sin bild. Men ändå!
De sitter "under" vars ett soffbord och busar. Älsklingarna.
Milton med sin superkalufs och runda goa kinder. Dante med bus i ögonen och glad som vanligt (även om han börjat få lite humör, tro det eller ej!).
En brunögd. En blåögd. Två helt olika barn. En lik mamma. En lik pappa. Två lika älskade. Oj vad vi tycker om er!
Älsklingarna. Snöret och Sparven.
Världsbästa båda två.
När Liten fyllde ett år!
Igår blev ju Liten/Bebben/Dante/Sparven - vad man nu vill kalla honom - ett helt år. Helt fantastiskt egentligen. Och underbart. Och gråtigt. För lite jobbigt är det ju. Han är knappt en bebis längre.
Efter kalaset var vi alla rätt trötta tror jag. Dante somnade fort på kvällskvisten och det var nog välbehövligt. Det var alltså första födelsedagen och första kalaset. Vår Dante, vilken lycka!
Men nu pratat vi om gårdagen. Igår fyllde han alltså ett år och det firades såklart. Vi började med att sjunga för honom på sängen. Han tittade lite lustigt på oss och tyckte nog att vi betedde oss lite märkligt. Men han fick efter skönsång hjälp av storebroren att öppna sina paket.
Mest glad för sin bok. Det är fint det där, att se barnen tillsammans mätas i något som båda tycker om.
Under förmiddagen gjordes tårtan. Givetvis får födelsedagsbarnet (och Storebroren) (och hundarna) vara med och smaka på grädde. En höjdare, tyckte Dante! Han ser ju ofta lite skeptisk ut, den där lille. Men eftersom han fortsatte äta grädden så tolkade vi det som att det var poppis!
Sedan var det dags för kalas!! Dante fick så mycket fint i sina paket, verkligen. Leksaker och kläder i en salig blandning, precis som det ska vara. Och böcker, jag älskar böcker!!
Tårtan då? Jag sa det till gästerna, att mina tårtor blir bara fulare och fulare för varje gång, haha.. Men smaken är det aldrig något fel på. Denna gång blev det jordgubbsgrädde i ett lager och kolagrädde i ett. Supergott!
Och så sjöng vi ju för Sparven. Vissa barn blir ju lite rädda och sådär. Inte Dante, han bara glodde konstigt på oss och undrade nog vad alla sysslade med. Han är så cool, vår bebbe.
Och Milton då, vilken storebror!! Jag frågade om han tog ton och det gjorde han ju, skötte sången och hurrandet för sin lillebror och jag var stolt så jag nästan gick sönder. Fina Milton!
Man måste ju få försöka blåsa ut ljuset. Även om han inte förstår grejen så ja, så ska det ju göras. Så vi hjälptes åt.
Efter kalaset var vi alla rätt trötta tror jag. Dante somnade fort på kvällskvisten och det var nog välbehövligt. Det var alltså första födelsedagen och första kalaset. Vår Dante, vilken lycka!
Ettårsdagen och för ett år sedan.
Grattis vår älskade Dante som idag fyller 1 år!
För ett år sedan upplevde jag den bästa dagen i mitt liv. Den bästa var inte när Milton föddes, för det var en fruktansvärd upplevelse. Det betyder ju inte att Milton inte är det bästa som hänt mig, för det är han. Han och Dante. Frank Edvin Dante.
Men för ett år sedan upplevde jag den bästa dagen i mitt liv. Jag fick bi tvåbarnsmamma på ett helt fantastiskt vis, kejsarsnitt. Det var det bästa jag kunde få uppleva och jag älskade det. det gick verkligen så fint till och när Dante kom ut ur min mage, så brast det. Jag skrattade och grät samtidigt och kände en otrolig lättnad, över att det gått så bra som jag väntat mig. Över att jag fött ännu en frisk pojke (jo, jag tycker man föder sitt barn, även genom kejsarsnitt). Över att Dante var pigg och arg och skrek från början. Över att allt var fantastiskt och omvälvande.
Fotona under har jag nog inte visat innan, tror jag? Dessa har legat som bomull kring mitt hjärta sedan då, dagen för exakt ett år sedan, när vi kommit upp till BB och jag tittade igenom bilderna i lugn och ro.
Här hade jag ändå hämtat mig, och det gjorde jag fort. jag var livrädd över att gråta och skratta där och då, över att omedvetet röra kroppen och kanske göra jobbet svårare för de där proffsen. Men denna bilden är min favoritbild från förlossningen, av någon anledning. Jag tror det är mina ögon som gör det. Jag kände mig lugn och otroligt lycklig och jag tror det lyser igenom.
08,37 föddes denna lilla Sparv, 50 cm lång och bara 3220 gram. Vår älskade lille Sparv. Äntligen fick Milton sin lillebror. Vår Dante som gör livet lite bättre, för oss alla. Aldrig trodde jag i min vildaste fantasi att det gick att älska ett barn till sådär gränslöst. Aldrig trodde jag att jag, tack vare Dante, kunde älska Milton ännu mer än vad jag redan gör, bara genom att se Milton tillsammans med sin lillebror.
Dante har under året utvecklats till att vara en fantastiskt liten individ. Han har alltid varit den bästa lillebroren, vi kunde inte haft mer tur. Så säger såklart alla och så måste man ju få känna. Att just det där barnet, passar bäst in i vår familj, för så är det ju.
Idag firar vi vår ettåring med paket på sängen (som nog mest är för Miltons skull, för Dante förstår ju inte mycket) och kalas senare idag. Idag ska han få smaka tårta för första gången. Det kan man ju få, på sin egen födelsedag. Och vet ni? I veckan har han äntligen börjat ta sig fram, den där lille. Nu går det undan!
När ni läser detta har han nog firats på morgonen och vi förbereder för fullt för kalas. Så en uppdatering om dagen i år kommer ju såklart också, senare.
Idag är det Dantes dag!
Kolmården
Hade skrivit ett lååångt inlägg, men kastades ut från appen och allt försvann, suck. Så vi börjar om.
Han fick låna ipaden lite. Han förstår ju inget med den, men blir sådär himla nöjd, när han får ha något som egentligen är förbjudet, haha.. Det förstår han däremot ;)
Vi har ju gjort Kolmården ett par dagar och åkte tidigt i torsdags morse. Trots att vi försov oss, så satt vi alla fyra i bilen 05,00. Haha, så typiskt oss att försova oss... ;)
Fullpackad bil, minst sagt. Är så nöjd med bilstolarna. Milton sitter otroligt bra i sin!
Vi körde direkt till Kolis och första dagen var inte jättebra faktiskt. Massor av folk och galet varmt. Trötta djur i djurparken. Men Milton var nöjd som fick se både snöleoparderna och hans älskade elefanter. Det är nog hans favoritdjur all time.
Och Sparven? Nöjd som alltid typ. Förutom i bil, har vi konstaterat denna semester. Men i djurparken, nöjd hela tiden, den där lille. Han hängde mest med, som alltid.
Vi bodde bra på ett trevligt hotell utanför Nyköping. Barnvänligt och så. En ny upplevelse dock, det där att äta hotellfrukost med barn. Milton var ju duktig, han är mer världsvan än den lille. Dante däremot vek vi bort den vita duken från och så fungerade det. Sedan pt han upp sina rester på golvet nedanför. Han är omtänksam på så vis, tänker på personalen och allt. Mindre för dem att städa.
Dag två på Kolis var mycket mycket bättre. Mindre varmt och mindre folk. Vi började med Tropikariet utanför som verkligen var toppen! Så spännande med krokodiler, fiskar, ormar, sköldpaddor, hajar och så vidare. Rekommenderas varmt!!
Så på det stora hela var det några riktigt bra dagar!! Resan upp gick ändå rätt bra, förutom att Dante var lite missnöjd. Där uppe var det bra. Första natten var tuff. Dante är ju som sagt ingen sovare och alla i samma rum var tufft, kunde vi konstatera.
Hemresan då? Mindre bra. Dante var SÅ ledsen sista två timmarna. Lille Sparven, som annars alltid är nöjd. Men inte då, inte alls.
Han fick låna ipaden lite. Han förstår ju inget med den, men blir sådär himla nöjd, när han får ha något som egentligen är förbjudet, haha.. Det förstår han däremot ;)
Milton är ju underbar att ha med sig sådana här semestrar nu, verkligen i rätt ålder. Han uppskattar det massor och det är så roligt att hänga med honom och uppleva allt med honom.
Och vi har fått mersmak, jag vill åka på småsemestrar hela tiden. Milton och jag smider planer på Astrid Lindgrens, High Chaparall, Lisseberg och så vidare. Ja inte allting nu, men det kommer ju andra tillfällen. Det är underbart med barnsemestrar. Det tyckte jag när jag var liten också, både syrran och jag älskade att åka på semestrar med mamma och pappa.
Nu, kväll! Kram och hej!
När jobbdagarna tar över
Alltså jag trivs så bra på mitt jobb. Jag gör verkligen det. Men det ÄR jobbigt att gå från hundra procent självstyrd i alla avseenden, till hundra procent fast på en arbetsplats. Det har verkligen sköljt över mig och nockat mig lite. Jag saknar mina barn och mitt hem så himla mycket om dagarna. Att Milton varje morgon frågar om jag verkligen måste till jobbet. Att stänga ytterdörren i ansiktet varje morgon på Dante, när han kommer farande i gåstolen. Ja, nej det är verkligen jobbigare än vad jag trodde, att vara anställd på bortaplan.
Jag vill ha fler sådana här lediga dagar med barnen och Marcus. Att hinna göra allt och ingenting. Nu har Milton gått läsårets sista dag på dagis och jag känner en enorm avundsjuka på Marcus som får vara hemma med barnen. Och en liten sorg över att inte jag får vara där. Jag går på semester idag och det är jag så galet glad över, men tre veckor går ju så rysligt fort.
Det är såklart inte bara jobbigt. Det är skönt att äta lunch ifred och att prata med vuxna människor lite. Men hade jag sagt att det inte skulle vara jobbigt, ja då hade jag ljugit. För det är det. Mycket mer än jag trodde.
Och jobbigare blir det, i höst när Sparven ska in på dagis. Det blir långa dagar för våra barn, eftersom vi jobbat samma arbetstider. Vi får se hur vi löser det.
Jag ser ju nu, hur "bortskämda" vi har varit tidigare, först när jag pluggat och sen när jag har jobbat med det egna företaget, där jag/vi kunnat styra väldigt mycket själva. Detta är helt nytt för mig.
Men nu, nu njuter vi av några veckors semester tillsammans. Barnen och vi.
