Årsperioden
Årsperioden var ju ett rätt konstigt ord, men jag kom inte på något bättre. Det är ju inte årsdagen, det är årsperioden.
Men nu börjar det, för ett år sedan blandades livet av hopp och förtvivlan under några veckors tid, när min fina vän blev väldigt sjuk väldigt fort. För ett år sedan födde hon sin lilla dotter, som fyller 1 år idag.
Veckorna som följde fram till den siste juli, blandades som sagt av hopp och förtvivlan, höga toppar och djupa dalar.
Mitt i allt detta var jag med om det största jag någonsin har fått uppleva, den största lyckan av dem alla. Att få bli tvåbarnsmamma under helt fantastiska former. Jag fick uppleva något magiskt, jag tror inte kan ens kan förklara hur fantastiskt det var för mig. Jennie var en av få som visste att vi skulle få en pojke till. Jennie var en av de första jag meddelade efter snittet, att vår Sparv var född. Ett lyckorus utan dess like, samtidigt som en ständig oro gnagde i hjärteroten, över Jennies insjuknande.
För att sedan sex dagar efter Dantes födelse, hamnade jag (och många med mig) i ett avgrundsdjupt hål. Jennie dog. 3,5 veckor efter dagens datum för ett år sedan, efter att hennes flicka fötts.
Det är helt enkelt en rätt jobbig period nu. För mig, men mest för hennes närmaste. Så dubbelt. Å ena sidan är där en fantastisk liten flicka som fyller år och som ska firas. Å andra sidan är där en saknad mamma och dotter och fru. Det är så himla dubbelt, det där. Hon är så obeskrivligt saknad.
Och jag känner fortfarande en sorg när jag ser på Dante och ser allt som Jennie och Tyra missar tillsammans. Jag undrar om det någonsin kommer gå över.
Och Milton har varit min livboj detta år. Han som tvingat in mig till vardag. Varje dag när sorgen velat ta över. Jag har honom att tacka för mycket.
Var rädda om er
Sommarhelg
Alltså. Vilken helg. Vilket väder. Som vi har svettats och njutit, hahaha..
Igår drog vi till stranden, vi fyra och min syrra. Tre som turades om att bada med Milton. Perfekt. I övrigt höll jag mig i skuggan med en varm, men rätt nöjd, bebbe. Han är så otroligt enkel att ha med sig precis överallt, våran bebbe.
Idag blev det Frillan, badet i byn. Så jäkla lagom liksom, nära och bra. Många kompisar till barnen och alltid någon för föräldrarna att snicksnacka med. Milton röjde runt rätt friskt i vattnet, han börjar bli ett riktigt baddjur. Dante badade han också, lika nöjd som alltid. Han bara är liksom, alltid.
Nu då: barnen sover, hundarna är nere på gräsmattan och myser, Marcus lägger fortfarande Milton och jag ska strax ta hundarna på en promenad. Till dess njuter jag på däcket i bara en tunn strandklänning, nyduschad och håret på alls håll och kanter :)
Imorgon jobb, en vecka kvar till semester, whoop whoop!! Vi hörs!
Lille Sparven
Idag drabbades jag av ångest. Samma ångest som när Milton var i samma ålder som Dante. Det närmar sig dagisstart. Hur gick det till?! Och den stora frågan; hur ska Dante klara sig utan föräldrarna i den stora världen (nåja..)?!
Alltså jag förstår ju själv hur dumt det låter. Av flera anledningar:
Han som fortfarande bara sitter nöjd och tyst. Som gärna vill framåt, men som inte riktigt lyckats. Han den där närhetsknarkaren, som ska dela uppmärksamheten och famnen och tryggheten från pedagogerna med många andra barn.
Alltså jag förstår ju själv hur dumt det låter. Av flera anledningar:
1. Milton har gått på samma förskola i flera år och ä.l.s.k.a.r det.
2. Jag har jobbat där tidigare och älskade det lika mycket som Milton gör.
3. Jag har fullt förtroende för pedagogerna och de där två som Dante ska ha, är fantastiska. Alltså verkligen fantastiska.
4. Milton överlevde ju sin inskolning och lider inte av att vara ifrån mamma och pappa. Tvärtom snarare. Den som lider mest, är jag.
5. Milton gick inte heller, när han började på förskolan. Han kröp omkring där ett par månader och tyckte nog att det var helt okej.
Ångesten kommer ju lägga sig, så fort han skolas in, det vet jag. Men fram till dess - ångest. Lille Sparven. Vår lille lillebror. Godaste bebisen någonsin tror jag. Snart en förskoleunge.
Energi!
Idag kom jag hem sent. Eller alltså normal tid, men det är ju rätt sent. Och jag var SÅ trött. Inget tålamod med barnen eller hundarna och gick runt som ett nedrans åskmoln.
Igår var det andra bullar. Jsg körde tidigare från jobbet eftersom jag hade en läkartid och sedan var jag hemma hos barnen redan vid 16 - underbart!
Och jag hade galen energi!! Marcus kände sig rätt risig och gick och lade sig. Vi andra tog oss till lekplatsen; en åkte vagn, en körde vagnen och en cyklade. Och det var så härligt och roligt att få hänga med barnen. Eftermiddagen med dem blev så lång!
De där två underbara barnen. En som alltid är tyst och nöjd. En som pratar huuuur mycket som helst och har åsikter om det mesta. Men vi hade så roligt tillsammans. En som är riktigt långhårig (älskar det!) och en som är rätt tunnhårig och korthårig. En gungade högt. En gungade lågt. Två åkte rutschkana tillsammans. Världsbäst.
Nu är det helg igen. Äntligen. Mina kollegor jobbar bara en vecka till innan semester. Jag jobbar två veckor till. Sedan väntar tre veckor med familjen. Vi laddar inför Kolmården i alla fall, sedan får vi se vad vi mer hittar på. Oavsett vilket ska det bli underbart med ledighet!
Bebben sover och Marcus lägger Milton. Fredagskvällarna är lite heliga så med vår stora femåring. Då är vi uppe länge och myser tillsammans.
Så länge startar jag en film, ciao!
Midsommar!
Jag hoppas ni alla hade en fantastisk midsommar och att ni inte deppade ihop på grund av lite regn. För egentligen; det är ju bara regn! Det spelar ju inte så stor roll egentligen. Det skog mig i torsdags att just på den dagen, för ett år sedan, träffade jag Jennie för allra sista gången. Och den tanken bar jag med mig igår flera gånger. Jag fick trots allt fira midsommar igår med mina barn. Och det är värt allt.
Och midsommar då? Fantastisk!! Vi var tre generationer kompisar! Alltså SÅ roligt! Våra föräldrar är barndomskompisar. Vi är barndomskompisar (och så ett gäng respektive som slutit upp med årens lopp) och våra barn i sin tur är barndomsvänner nu ju. Dessa står oss så nära att de är så nära släktingar utanför blodsband, man kan vara. Så fint.
Och Sparven firade sin första midsommar i år ju. Bara det liksom.
Och det gjordehan med råge! Nöjd och glad alltid och hela tiden. Sov en halvtimme på eftermiddagen och var sedan vaken till dess att han slöt sina blå i bilen påväg hem runt midnatt.
Milton hade sin time-of-his-life med lek, skattjakt, dans runt midsommarstången, jordgubbar, kubb, godis och ännu mer lek. Underbart!
Nu sover båda barnen. Jag ska ut, ut, ut! Ut med en hund och ut och ta in hästarna. Vädret verkar lovande, kram!!
Sämst och bäst.
Vi börjar med det sämsta. Dante har södra Sveriges sämsta nattsömn. Alltså hans sömn är ett skämt och rätt obefintlig oftast. De nätter som varit bra är liksom lätträknade. Ikväll vaknade han efter en kvart, men har sedan dess sovit hos mig i soffan. Antingen på mig eller som här bredvid mig. Supermysigt, men han behöver sova om nätterna. Inte hänga här med oss.
Det är rätt svårt att förstå att han är sådan. För om dagarna är han världsbäst. Han är så enkel och ljuvlig på alla vis! Verkligen! Som idag i stan då han mest hängde i vagnen och kikade på folk. Till och med när vi andra satt och åt, satt han kvar, nöjd och glad, i vagnen och bara tittade. Han bara är mest och är så nöjd med det.
Men det är ju konstigt att samma barn kan vara så olika, vid olika tider på dygnet. Det är rätt fascinerande ändå.
Men jag vill inte på något vis gnälla. Detta är mest ett konstaterande. Jag är så glad och tacksam för mina två barn. De finns dem som förlorar sina barn på de mest vidriga vis och jag önskar så att ingen skulle behöva uppleva sådant.
Att älska färg och mönster!
Igår kväll när vi var ute hade Dante den härligaste och tokigaste outfiten på sig. Älskar den!
Ja ni ser ju, kolla mönstren och färgerna. Det är ju underbart!! Kan en annat än att älska det?!
Hatten får förvisso inte sitta på så länge. Bebben har lärt sig att plocka av mössor och hattar numer, suck ;) Goa Sparv! Såhär önskar jag att barn alltid gick klädda, det ger så mycket energi och en blir så glad av det.
Men det är svårt nu med Milton, trots att han bara är fem år. Redan där är det svårt att hitta sådana kläder. Framför allt utan rosetter, volanger och så vidare.
Därför njuter jag lite extra när Sparven ser ut såhär. Det är ljuvligt.
Att se likheter och olikheter
I två dagar unnade jag mig att verkligen vara sjuk och låg mest såhär på soffan, som Dante efterliknar, dock var jag inte lika nöjd och glad över det, även om det var rätt skönt och mycket välbehövligt:
Vi är förresten fortfarande så sjukt nöjda med vår fina soffa! Den är snygg och skön - grym kombo!!
Våra barn är förresten väldigt mycket varandras motsatser (än så länge) på många punkter: Milton är temperamentsfull och samtidigt väldigt känslig. Dante är mycket lugnare och mildare. Milton hade mycket lättare till tårar och skratt som bebis. Dante är mer jämn hela tiden, varken arg eller superglad.
Men vissa saker har de definitivt gemensamt: Att de till exempel är rätt så sena, motoriskt sett, båda två. Milton kröp när han var ett år och var nästan 1,5 år innan han gick. Dante är nu över tio månader och sitter bara fortfarande på stället. Han flyttar sig runt i en cirkel och kanske en halvmeter/halvtimme framåt.
Och när man lägger honom ner på mage, så lägger han huvudet, såhär som han gör på bilden ovan, på sidan och vilar det lite. Milton var exakt likadan!
Fina Milton!
En annan markant skillnad: Milton är mörkhårig och brunögd och väldigt lik mig. Dante är blond och blåögd och väldigt lik Marcus. Och ändå så tycker jag ibland, att de är lika varandra. Det är häftigt, det där.
Sjukstuga
Ja alltså. Vi blir inte helt friska här hemma och nu är det visst min tur. Snorig, ont i kroppen, i hals och bihålorna. Och kanske lite feber.
Jaja, det går om och det kunde alltid varit värre. Positivt tänkande är bra, heja heja!
Vår bebis är ju inte känd för att sova om nätterna och inatt var inget undantag. Det resulterade i en fruktansvärt trött bebis som somnade hos mig i soffan vid 06,47 typ. Han behövde en powernapen, den där lille söte saken.
Så idag har jag legat nerbäddad och tyckt rätt synd om mig själv. Jag hade varken jobbetelefon eller datorn med mig hem, vilket egentligen är rätt bra, för annars hade jag säkert jobbat. Nu hade jag chans att vila upp mig lite.
Vi hoppas på en bättre natt för Sparven och en piggare mamma imorgon. Nya tag! Godnatt :)
Mors Dag
Idag är det förvisso Miltons dag eftersom det var hans kalas. Men det är även alla mammors dag. Och mammor är ju himla bra, så det är klart att det ska firas. Min mamma är iaf den bästa. Och jag är så glad att jag ser att jag ärvt många av hennes mamma-gener, att jag fostrats till att bli den jag är. Mycket är hennes förtjänst. För som hon ställt upp. Och alltid satt min syster och mig i första rummet. Jag märker att jag nu gör samma för mina barn. Värt allt i världen.
Tack mamma, för att du är du!
Och i år känns det extra speciellt för mig med mors dag. Jag har i år två barn att vara mamma till. Två anledningar att vara lite extra tacksam över. Två helt fantastiska barn som gör mig hel.
Och i år känns det extra speciellt för mig med mors dag. Jag har i år två barn att vara mamma till. Två anledningar att vara lite extra tacksam över. Två helt fantastiska barn som gör mig hel.
Milton och Dante. De bästa jag vet.
Syskonmatchning 2.0
Alltså jag matchar inte pojkarna sådär värst ofta. Ibland tycker jag det är roligt att de har lite samma färger på sig, om vi ska iväg eller så. Det är dessutom lite svårt att matcha barn med fyra års mellanrum tycker jag.
Men så ibland dyker det upp tillfällen då jag kan matcha dem sådär underbart fint som jag bara älskar. Att verkligen matcha, men utan att det sticker i ögonen liksom. Som nu, med likadana ryggsäckar; En i storlek stor till Storebroren och en Mini till Lillebroren. Jag pratar såklart om Kånken.
Nu har de alltså äntligen vars en att packa i. Jag har letat begagnade, busat och hållit på och nu så gick det vägen.
Att sedan gå hand i hand med vars en rygga på ryggen. Det är en fin tanke iallafall. Dante verkar inte gå än på ett tag, men sedan så kan de, om de vill, bära runt på sina grejer i vars en Kånken. Tillsammans. Det är fint. Väskorna är fina. Pojkarna är finast.
Gungstolen och en tiomånaders.
Gungstolen används varje kväll, av Dante och mig. Att gunga till sömns har blivit vår grej och Sparven blir helt avslappnad av det.
Och det är så fint, det är vår stund varje kväll. Och extra fint är det att sitta i just den stolen. Gungstolen från min mormor och morfar. Det gör mig varm i hjärtat liksom. Sådana där generationssaker.
Och igår, förutom detta, så blev vår älskade Lillebror tio månader. Det är rätt galet, vad tiden bara rusar ifrån oss.
Den där blonde blåögde saken (den enda i vår familj med blå ögon!), som bara sitter där vi sätter honom. Den där klåfingriga bebben som tar allt han kommer åt och som har en förvånansvärd framfart med sin gåstol, han som annars mest bara sitter.
Han som först nu börjar visa lite humör, han som tillför vår familj obeskrivligt mycket. Han som vi andra tre älskar så ofantligt mycket. Han, just han, har vi fått i vår familj. Våran Sparv Dante!
Första barnkalaset
Ja, check på den! Första barnkalaset är gjort. Sååå befriande, hahaha.. Barn är ju rätt intensiva ;) Men Milton hade roligt nästan hela tiden (liksom de andra barnen) och det är trots allt det viktigaste. Vi hann med hamburgare, glass och skattjakt. Resten var fri lek utomhus. Precis lagom och vi hade fantastiskt tur med vädret ju!
Liten roade sig kungligt. Ballong i högsta hugg och sedan mös han mest omkring och tittade förundrat på alla de andra. Lille Sparven!
Liten roade sig kungligt. Ballong i högsta hugg och sedan mös han mest omkring och tittade förundrat på alla de andra. Lille Sparven!
Milton fastnade inte på en enda mobilbild, bara kamerabild, så dessa bilder är de enda jag bjuder på :)
Nu ska vi bara lyckas på barnen i säng, lättare sagt än gjort verkar det som.
Kram!
Tid tillsammans
Älskar sådana här veckor, när vi vinner tid att spendera tillsammans. Så värt!
Natten spenderade jag i vår extrasäng i barnrummet med Dante = rätt lite sömn med en rätt krasslig bebbe. 39,5-40 grader feber är rätt maffigt. Så jag tog sovmorgon, såklart.
Efter frukost tog Marcus sin Alba på promenad och sedan tog jag min Yda på promenad. Skönt att ta dem var för sig ibland.
Efteråt packade vi in barn och Dantes vagn i bil och körde ner till sjön. En liten, liten utflykt. Feber-Dante hängde bara i vagnen. Som vanligt utan ett ljud, men idag lite tröttare än vanligt. Storebror däremot, skulle visa oss det ena och det andra. Och vi skulle ta foto på honom lite överallt tydligen, haha.. Älskade!
Därför bjuder jag idag på bilder av honom, våran nästanfemåring!
Tänk va, en sådan där liten utflykt kan ge så mycket för själen. Och som kan ge så mycket för ett litet barn.
Våren alltså. Fantastisk.
Vi spenderar många sena eftermiddagar utomhus just nu. Så fort jag kommer hem från jobbet slänger jag av mig de kläderna och dyker i mjuka, stora kläder. Sedan äter vi kvällsmat. Och sedan går vi ut. Dante placerar vi på en filt eller i gungan (där han visst råkade somna igår, hahaha..). Milton och jag hoppar studsmatta eller planterar frön. Sedan fortsätter jag påta lite på egen hand och Milton återgår till studsmattan.
För Dante är ju att gunga favoriten just nu. Men att sitta på en filt med en liten blomma i hand är också rätt härligt. Det finns så mycket för en såhär Liten att inspektera och undersöka.
Marcus då? Alltså han tycker inte det är riktigt lika härligt som jag tycker. Men han brukar också hänga med oss ut. Igår försökte han få igång gräsklipparen (som inte lyckades. Tyvärr för vår gräsmatta ser nu ut som en jäkla äng!), sedan städade han hundgården och gjorde så fint.
Innan vi gick in satt jag och Marcus med Dante och Yda i vars ett knä på däcktrappan medan Milton och Alba lekte SÅ mycket på gräsmattan. Det var verkligen ljuvligt att se. Och grattis till Milton, som lyckades få Alba andfådd, hahaha.. Och Alba, vilken hund egentligen. Så otroligt snäll i alla lägen. Positiv och glad och accepterar all hantering. Milton kunde utan problem ta leksakerna från henne för att sedan kasta igen. Och efter ett par tillsättningar från Milton, så slutade hon även att försöka ta leksaken från honom innan han hann kasta.
En liten parentes, men väl värd att nämna. Jag är ofta så himla trött på Alba, men långt ifrån alltid. Hon är himla härlig också.
Nu ska jag få ut lite, innan jag måste hoppa i duschen för vi ska iväg. Kram!
Mycket trädgård är det.
Marcus och jag blir är lite olika på framför allt en punkt. Han blir absolut lyckligast av ett rent och städat hem och gärna med lite nya möbler, ommålat och sådär.
Och jodå. Yd var med. Som vår skugga och ständiga följeslagare. Alba var också med, någonstans. Henne såg vi passera lite då och då. Hon är rätt mycket mer självständig, om vi säger så.
Jag blir mest lycklig av ordnade rabattkanter, rensat ogräs, en uppfart som är iordning och vårblommor.
Idag prioriterades mitt och uppfarten är som ny. Gick ju så fort när vi var två.
Och visst håller väl alla med om att ogräs är vackrare i spann, än på mark?
Och jodå. Yd var med. Som vår skugga och ständiga följeslagare. Alba var också med, någonstans. Henne såg vi passera lite då och då. Hon är rätt mycket mer självständig, om vi säger så.
Fast inomhus, är det hon som slänger sig på golvet så fort Milton eller Dante befinner sig där. Hon är så glad för barnen!
Att ha haft en liten uppe en sväng
Dante vaknade med ett ryck och var tokledsen och superarg om vartannat. Vilket han aldrig är i vanliga fall, så något var galet. Han fick komma upp en sväng och efter en flaska välling och kärlek så somnade Liten om igen. Gungstolen och en trött bebbe i famnen, det är liksom inte mycket som slår den kombon.
Och att få sitta där och tanka kärlek. Så himla fint och ljuvligt på alla vis.
Min lille lille Sparv. Han är så fin. Att få plocka upp honom sådär då och då är bland det bästa som finns. Såklart inte just det att han vaknar och är ledsen. Utan att få ha en Liten i famnen lite extra.
Jag är ju borta så mycket från barnen just nu, så allt är värdefullt. Vilken tid jag än får spendera med dem.
Alla dessa börjor!
Idag var det börjor, i dubbel bemärkelse. En för varje barn. Jag älskar börjor, alltså sådant jag får vara med och uppleva som barnen gör för första gången.
Dante fick idag åka cykelsadel för första gången. Om jag märkte av honom? Nix, som vanligt. Alltid tyst och nöjd, vår lille Sparv. Men han gillade det nog, det tror jag. Det är något visst att ha ett barn där bak.
Och Milton då? Han har ju verkligen lärt sig att cykla fort, det trodde jag aldrig! Vi tog bort stödhjulen för några veckor sedan och så har vi haft en pinne bak som vi hållit i. Men tillslut sänkte vi sadeln och sa till honom att han fick prova att sparka sig fram och hitta balansen. Det gjorde han också. 50 meter typ. För sedan kunde barnet cykla! Och ååååhh vad det är roligt! Han blir ju klart fort trött och det blir rätt pipigt.... Men just känslan att, som idag, få ta min cykel och han på sin och cykla tillsammans. Helt underbart! Det var första gången vi cyklade tillsammans. Men inte den sista!
Jag har jobbat så otroligt mycket denna vecka. Helt väntat eftersom vi är 1-2 personer kort på vår avdelning denna och nästa vecka. Plus att det är kortvecka. Massor att göra. Så jag har åkt hemifrån innan barnen vaknat och så har jag kommit hem lite senare än vanligt. Åh vad jag ska ta igen den tiden sen. Och snart, snart är det långhelg. Som jag längtar till imorgon eftermiddag när jag kommer hem, Valborg låter lent i mun.
Ikväll tänker jag inte jobba, det har jag gjort två kvällar på raken nu men ikväll får det vara nog.
Nu tv resten av kvällen. Stor kram!
Dante nio månader
I lördags var det ju inte bara barnledigt. Vi gratulerade också våran bebbe på hans niomånadersdag. Och så gratulerade vi oss andra tre till att ha gett Dante en så jäkla bra start i livet och att vi lyckats få en så himla go och glad Sparv.
Och såhär såg jag ut då för lite drygt nio månader. Samma vecka som snittet!
Tio minuter gammal vs nio månader och tio minuter gammal. Tänk vad fort det går!
Jag har även en på pappan! En timme efter snittet och så en från i lördags. Hahaha.. Det är tufft att vara nyförlöst, om en säger så ;)
Och såhär såg jag ut då för lite drygt nio månader. Samma vecka som snittet!
Tänk att vår bebis har funnits lika länge utanför magen som han bakades där innanför. Det är rätt ofattbart. Vilken utveckling egentligen, först där inne och sedan utanför.
Tänk att han ändå rätt snart fyller ett år. Det är ju bara ett kvartal dit! Och Milton fyller fem (?!?!?!) år om en månad. Jag mår illa nästan när jag tänker på hur fort det går. Det är så överväldigande. Tänk va, två så fina fantastiska barn att älska.
När båda barnen och jag glömmer bort tiden
Kvällen spenderades utomhus med båda barnen. Marcus och hans pappa snickrade ihop en låda till mig eftersom jag tycker pallkragar är för små att odla i. I alla fall, sedan stoppade jag fingrarna i jorden och planterade. Vi hann med att sätta ut våra halvvissna solrosor, plantera en rad med sallad och en rad med morötter. Men mer kommer och det är ju så härligt!
Snöret hjälpte till med jorden. Såklart. Gräva är ju liksom alltid roligt :)
Snöret hjälpte till med jorden. Såklart. Gräva är ju liksom alltid roligt :)
Ser ni rabarberplantan? Den fick hoppa ner här i jorden lite provisoriskt härom dagen. Tack Sofie för den!!
Och Liten då? Han hängde här hela tiden. Gungstolen står precis bredvid odlarplatsen, så han satt och tittade på oss hela tiden. Nöjd som alltid, den där lille.
Sedan kom Marcus hem igen efter att ha varit uppe i skogen. Och meddelade oss om att klockan var över 20. Det är så lätt tt glömma tiden, utomhus i trädgården tillsammans med mina minimänniskor. Sådana här kvällar är precis som igår, sådana som lägger sig som bomull kring hjärtat och som jag plockar fram när jag behöver.
Nu tv med en älskad hälft. Kram
